JAN HELLNER. Försäkringsrätt. Andra, omarb. uppl. Sthm 1965. Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 15. XVIII + 662 s. Inb. kr. 45,00.

 

När första upplagan av Hellners »Försäkringsrätt» kom ut 1959, emotsågs den med stora förväntningar av alla jurister som sysslade med försäkringsrättsliga frågor. Dessa förväntningar blev inte svikna. Man kan snarare säga att motsatsen blev fallet, i synnerhet bland de jurister som på försäkringsbolagen sysslade med försäkringsrätt. För dessa är Hellners bok ett ovärderligt arbetsredskap. En bolagsjurist har svårt att tänka sig hur det gick att tidigare på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina arbetsuppgifter. Bortsett från bokens förnämliga innehåll är den även uppställd på ett sätt som gör den ytterst lätt att hitta i. Register av olika slag bidrar i hög grad härtill.
    Nu har Hellner ansett tiden mogen att ge ut en andra upplaga. I förordet betonar förf. att denna upplaga är omarbetad. Han säger vidare: »Lagstiftning, rättsfall, utlåtanden från nämnder, försäkringsvillkor och litteratur har ändrat bilden av försäkringsrätten under de år som gått sedan första upplagan utkom. Även bortsett från vad som föranletts härav har jag ändrat mening på åtskilliga punkter.» Författaren framhåller vidare, att ändringarna är så omfattande att det med ett par undantag ej varit möjligt att markera vari denna upplaga skiljer sig från den föregående.
    Första upplagan är i denna tidskrift, årg. 1961 sid. 565 ff, mycket utförligt anmäld av preceptor Ulf Persson. Anmälaren av andra upplagan har därför försökt att endast peka på sådana punkter som inte finns i första upplagan och vill även framhålla, att han av naturliga skäl läst boken med försäkringsbolagsjuristens ögon.
    Låt oss efter denna inledning övergå till detaljgranskningen.
    I avsnittet om tillsynen å försäkringsbolagen framhåller förf. på sid. 33, att bolagen beträffande annan försäkring än livförsäkring samt »lång» sjuk och olycksfallsförsäkring och »lång» sakförsäkring själva får fastställa principerna för beräkning av premiereserven. Beträffande ersättningsreserven säger förf., att avsättningen till denna blir mer eller mindre ungefärlig. Även om dessa uttalanden i och för sig är riktiga, borde nog förf. ha påpekat, att bolagen vid sin reservavsättning har att följa en av Kungl. Försäkringsinspektionen år 1960 utfärdad s. k. »normalplan» som anger de gränser inom vilka avsättningen till premie- och ersättningsreserverna skall ske.
    På sid. 43 framhålles att försäkringsinspektionen enligt uttalanden i samband med 1961 års ändringar av lagen om försäkringsrörelse skulle ha befogenhet att ingripa i bolagens skadereglering även i andra fall än då denna avviker från stadfästa grunder. (Jfr även not 15 på sid. 62 där förf. anger, att inspektionens befogenheter när det gäller bolagens behandling av speciella skadeärenden »dock är ganska ovissa».) Numera torde det av någon anledning bland försäkringstagare råda en ganska allmänt utbredd uppfattning, att försäkringsinspektionen tjänstgör som någon slags domstol i en

 

116 Ebbe Jacobssonskilda skadefall, så att man kan gå till inspektionen för att få bolagens beslut ändrade. Till förebyggande av missförstånd må därför framhållas att detta inte är riktigt. Försäkringsinspektionen är ingen domstol. De befogenheter inspektionen har i skadeärenden torde inskränka sig till en möjlighet och skyldighet att ingripa, om något bolag rent allmänt sköter sin skadereglering på ett otillbörligt sätt.
    Försäkringsavtalslagen (FAL) har snart varit i kraft i 40 år. Trots detta tycks man på sina håll ännu inte ha kommit till klarhet i frågan, huruvida den som på ett eller annat sätt förvärvat en försäkring kan i FAL:s mening anses som »försäkringstagare». Det är därför av stort värde att förf. nu på sid. 57 bestämt säger ifrån, att man måste »antaga att efter överlåtelse av försäkring förvärvaren vanligen inträder helt i försäkringstagarens ställe». I det praktiska försäkringsarbetet torde man dock sedan länge ha följt denna regel.
    På sid. 61 talar förf. i samband med 3 § FAL om bolagens sätt att skriva försäkringsvillkor. Då detta problem på senare tid blivit mycket brännande på grund av de angrepp som i pressen och via andra media i allt större utsträckning riktats mot bolagen, vill anmälaren, ehuru förf:s resonemang på denna punkt är detsamma som i första upplagan, något diskutera detta spörsmål. Förf. framhåller, att bolagen före tillkomsten av FAL hade mycket stränga villkorsbestämmelser. Man ansåg det nämligen lättare att göra undantagen mycket vida än att göra dem mera detaljerade. Detta förfaringssätt krävde mindre formuleringsskicklighet. Då så behövdes kunde bolagen visa »kulans», dvs tillmötesgående. (Så långt förf.) Detta förfaringssätt har efter tillkomsten av FAL ej ansetts lämpligt. Följden har då blivit att bolagen skriver mycket detaljerade villkor, som måhända i många fall ej är lätta att tolka för vare sig försäkringsgivare eller försäkringstagare. Detta behöver däremot ingalunda betyda att bolagen åtar sig mindre risker än tidigare. Det är tvärtom så att villkoren under årens lopp blivit allt liberalare och att försäkringarna kommit att omfatta allt flera risker. Att villkoren är detaljerade uppfattas dock ofta av »den stora allmänheten» som om bolagen ville försöka komma ifrån sina skyldigheter enligt försäkringsavtalet. Man säger att bolagen kryper bakom »de finstilta» villkoren. Detta sägs som om en avtalsbestämmelse som är skriven med liten stil inte skulle vara juridiskt bindande. (Det har t. o. m. från något håll gjorts gällande att en villkorsbestämmelse som är tryckt med visst slags färg inte skulle kunna åberopas inför domstol.) Förklaringen till denna egendomliga inställning torde väl vara den, att en bestämmelse som i och för sig är svår att förstå blir ännu svårare att fatta, om den rent fysiskt är svår att läsa. Någon tvekan om att en sådan bestämmelse är juridiskt bindande torde väl dock ej föreligga.
    Anledningen till denna måhända för långa utläggning är att förf. på sid. 61 f förklarar: »Möjligt är visserligen att försäkringstagarna själva vid skaderegleringen reagerar mot vad de uppfattar som orättvisor i villkoren, särskilt om dessa står med fin stil och är okända för dem». På sid. 128 säger förf. också: »Undantaget framgår t. ex. blott av ett finstilt stycke i försäkringsvillkoren». Anmälaren kan inte tro att förf. härmed menat att finstilta villkor är orättvisa eller otillbörliga.
    En punkt på vilken förf:s uppfattning synes ha blivit mera bestämd sedan första upplagan kom ut är ifråga om tidpunkten för inträdet av försäkrings-

 

Anm. av Jan Hellner: Försäkringsrätt 117givarens ansvar. På sid. 109 i första upplagan säger förf., att om försäkringstagaren begärt att ansvaret skall löpa från viss tidpunkt och premien skall beräknas från denna tidpunkt, är det tvivelaktigt om försäkringsgivaren senare kan avslå ansökan endast på den grund att skada inträffat. På sid. 117 i andra upplagan säger förf. däremot, att försäkringsgivaren i denna situation icke torde kunna avslå ansökan med verkan för det redan inträffade försäkringsfallet, ifall det kan anses utrett att han eljest skulle ha bifallit ansökan. Denna fråga diskuterades på »den 14:e Nordiske livsforsikringskongres» i Köpenhamn 1964.
    Bestämmelserna i lag och villkor om verkan av underlåten premiebetalning är mycket betydelsefulla. I regel gäller att försäkringsgivarens ansvarighet upphör om premien inte betalas senast på förfallodagen (under förutsättning att försäkringsgivaren fullgjort ev. aviseringsskyldighet). Detta kan enligt anmälarens uppfattning vara en mycket grym bestämmelse. Reglerna om oriktiga uppgifter och om fareökning är inte så stränga fastän försäkringstagarens försummelse i sådana fall mången gång är vida svårare än vid underlåten premiebetalning. Bestämmelserna om åsidosättande av gällande ordnings- och säkerhetsföreskrifter tillämpas inte heller på långtnär så strängt som reglerna om underlåten premiebetalning. När premien ej betalats i tid och skada inträffar då premien är obetald, har försäkringstagaren inte rätt till någon ersättning alls, även om premien är obetydlig och skadan mycket stor. Om försummelsen är ursäktlig kanske skadan ändock betalas helt eller delvis. Men betalningen sker då av rent tillmötesgående. Är detta verkligen en bestämmelse som överensstämmer med rättsmedvetandet? Denna fråga från anmälarens sida föranledes av ett uttalande på sid. 121, där förf. på tal om bestämmelserna om bristande premiebetalning säger: »Att försäkringsgivaren tidigare utan protest mottagit för sen betalning medför dock ej att suspensionsverkan uteslutes.»
    Det är tydligt att det vore omöjligt driva försäkringsrörelse om försäkringsgivarna ej hade tvångsmedel mot försumliga försäkringstagare. Emellertid anser anmälaren, att man vid skaderegleringen måste ta hänsyn till om försäkringstagaren har giltiga ursäkter för sin försummelse, han kant. ex. ha varit sjuk, bortrest osv. Vidare anser anmälaren i motsats till förf., att försäkringsgivaren inte kan vara sträng mot en försäkringstagare, från vilken han måhända under flera år i rad utan allvarlig protest tagit emot premien för sent. Man skulle kunna formulera anmälarens uppfattning så: Om försäkringsgivaren har grundad anledning antaga, att försäkringstagaren förr eller senare skulle ha betalat premien även om skadan inte inträffat, då skall skadan betalas.
    I detta sammanhang kan det kanske vara lämpligt framhålla att även den s. k. kausalitetsregeln, som enligt FAL ibland skall tillämpas vid brott mot biförpliktelser och som medför att försäkringstagaren får »allt eller intet», i många fall kan verka alltför hårt. Även vid ganska obetydliga förseelser kan regeln beröva försäkringstagaren hela ersättningen (jfr sid. 142) När det gäller brott mot regeln om säkerhetsföreskrifter (51 § FAL), som bygger på maximen »allt eller intet», förekommer det sålunda i praktiken så gott som aldrig att bestämmelsen tillämpas efter bokstaven. Det vanligaste är att ersättningen mer eller mindre avkortas. Är inte tiden nu snart mogen för en revision av FAL?
    I samband med sin analys av 18 § FAL gör förf. på sid. 183 ett intres-

 

118 Ebbe Jacobssonsant påpekande. Han säger: »Svenska domstolar har åtminstone tidigare visat stor mildhet mot försäkringshavare (och tredje män som skadevållare) vid bedömningen av vad som är grov vårdslöshet. Nyare rättsfall är få men tyder kanske på att mildheten nu skulle vara något mindre.» Man har nog inom försäkringskretsar hittills haft den uppfattningen att det nära nog är lönlöst åberopa bestämmelserna om påföljderna av grov vårdslöshet.
    I samband med diskussion av 22 § FAL, som handlar om försäkringstagarens skyldighet att tillhandahålla utredning som är erforderlig för skadereglering, diskuterar förf. på sid. 193 f den intressanta och i första upplagan ej behandlade frågan om vem som skall stå för kostnaden för sådan utredning. Förf. tar bl. a. som exempel utredning för värdering av brunnenbyggnad. Han anser att lagens och motivens uttryckssätt närmast tyder på att det åvilar försäkringshavaren att utföra och bekosta den utredning som han kan göra med eget folk, medan försäkringsgivaren har att bekosta en ev. nödvändig mera vidlyftig utredning av en utomstående expert. Denna uppfattning torde nog överensstämma med försäkringsbolagens praxis. När det gäller värdering genom skiljemän av sådan egendom som försäkringshavaren begär ersättning för, stadgar emellertid villkoren i de flesta bolag att ersättningen till skiljemännen skall delas lika mellan parterna. Denna bestämmelse torde kunna härledas från 23 § i 1929 års skiljemannalag. På senare tid har det gjorts gällande, att villkorsbestämmelsen skulle vara oskälig och utgöra ett hinder för många försäkringstagare att få sin rätt. Eftersom skiljemannavärderingen endast avser att fastställa värdet av den egendom försäkringshavaren begär ersättning för, skulle väl förf:s formulering ge vid handen att bestämmelsen inte överensstämmer med lag och motiv.
    6 § FAL handlar om påföljderna av oriktiga uppgifter vid försäkringens tecknande. Där stadgas att försäkringsgivaren vid fall av oriktiga uppgifter inte behöver stå större ansvarighet än vad han skulle ha åtagit sig, om han vid försäkringsavtalets ingående känt till rätta förhållandet. Detta är en bestämmelse som ganska ofta kommer i tillämpning vid sjuk- och olycksfallsförsäkring och även vid livförsäkring. Då det visar sig att försäkringen grundar sig på oriktiga uppgifter, vilket ibland sker i samband med skada, skall man undersöka vad den aktuelle försäkringsgivaren enligt sin egen praxis skulle ha beslutat, om han känt till rätta förhållandet då avtalet ingicks. I första upplagan säger förf. (sid. 181), att man i allmänhet har att taga för goda försäkringsgivarens egna uppgifter om sin praxis. Förf. tillägger, att domstolen i realiteten kan lindra påföljden av bestämmelsen i 6 § genom att ställa strängare krav på försäkringsgivarens bevisning rörande sin praxis. I andra upplagan säger nu förf., att rättspraxis »intagit en mot försäkringsgivaren strängare ståndpunkt och kraven på bevisning ställes i praktiken högt, särskilt då vid personförsäkring försäkringsgivaren gör gällande att han med kännedom om sjukdomssymptom ej skulle ha meddelat försäkring». Förf. tillägger: »Det gäller härvid bl. a. att värna försäkringstagaren mot efterklokhet från försäkringsbolagets sida. Beviskraven ställes så högt att det kan ifrågasättas, om icke domstolarna i realiteten lindrat påföljden av oriktiga upplysningar» (sid. 199). Vad förf. här säger är mycket intressant och har stor betydelse för försäkringsbolagen. För anmälaren är denna domstolarnas ändrade ståndpunkt en nyhet. Den utgör ytterligare ett symptom på den allt mildare inställning mot försäkringstagarna som såväl domstolarna som försäkringsbolagen under årens lopp kommit fram till.

 

Anm. av Jan Hellner: Försäkringsrätt 119    Ett mycket svårt problem, som försäkringsbolagen för närvarande brottas med, är delskador på brand- eller vattenskadade fastigheter, som är försäkrade genom nyvärdesförsäkring. Denna försäkringsform, som infördes 1955, innebär att man vid skaderegleringen bortser från det i 37 § FAL förutsatta avdraget för värdeminskning genom ålder och bruk. Försäkringstagaren får alltså en ersättning som avsevärt kan överstiga den skadade egendomens rent ekonomiska värde. Försäkringen tillämpas i de fall då värdenedsättningen genom ålder och bruk ej överstiger 50 % av »nyvärdet». (Reglerna och även terminologien är något olika i olika bolag, men sakligt sett gäller i huvudsak samma bestämmelser hos alla de bolag som arbetar med denna försäkringsform.)
    När det gäller lösegendom beräknas den värdenedsättning som utgör förutsättningen för den förmånligare regleringen på varje enskild sak för sig. Gäller det däremot byggnader räknas värdenedsättningen på hela byggnaden, även om skadan drabbat sådan del därav som lätt kan individualiseras (t. ex. en skorsten). Detta gör att det är ytterst sällsynt att skada påbyggnad inte skall fastställas enligt nyvärdesreglerna. Vid totalskada blir i regel resultatet riktigt och vad man avsett. Vid delskada blir däremot resultatet ofta orimligt.
    Ex. En skorstensstock har skadats genom skorstenseld så att den måste byggas om. Skorstenen är redan tidigare genom långvarigt bruk så gott som värdelös och skulle inom kort ha måst bytas ut. Trots detta skall genom nyvärdesförsäkringen ersättning utgå för skorstenen som om den varit ny. (Det förutsättes att skorstenen varit konstruerad enligt gällande bestämmelser.) En sådan icke avsedd följd av försäkringen kanske inte är så svår att undanröja genom en villkorsändring. Men detta är betydligt svårare i följande fall: Genom sprängning på en granntomt uppstår sprickor i putsen på en byggnad. En sådan skada anses som brandskada och skall i regel ersättas med tillämpning av nyvärdesklausulen. Ersättningen skall motsvara vad det kostar att få huset fullt återställt. Härvid skall avdrag ej göras för reparerade putsytors tidigare värdeminskning genom ålder och bruk.Om det nu är så att putsen redan före skadan varit full av sprickor, så att omputsning alldeles bortsett från skadan varit motiverad, synes det orimligt att ersättning skall utgå med fulla kostnaden för hel omputsning. Härigenom skulle försäkringstagaren göra en vinst som alls inte avsetts när försäkringsformen infördes. I detta fall är det inte lika lätt som i skorstensfallet att eliminera en sådan orimlighet genom villkorsändring. Vad är att göra? Anmälaren har förgäves letat efter någon ledtråd i förf:s framställning. Förf. diskuterar ganska ingående nyvärdesförsäkringens roll vid totalskada. I kapitlet om delskada (sid. 236 ff) talar han inte om nyvärdesförsäkringen. Detta är kanske förklarligt, men det hade onekligen varit bra om man fått någon antydan om hur de åsyftade problemen bör lösas. Kanske menar förf. att här inte föreligger några svårigheter, eftersom en försäkring enligt 39 § FAL ej får bereda försäkringstagaren vinst. Häremot talar dock den omständigheten att nyvärdesförsäkringen uppenbart räknar med att försäkringstagaren vid skada kommer att göra en vinst, som i många fall kan vara ganska betydande eller ända upp till 50 % av egendomens nyvärde. Lösningen i de antydda fallen måste nog sökas i ett resonemang som går ut på att nyvärdesförsäkringen vid delskada på byggnad ej syftar längre än att ersätta kostnaden för reparation av den uppkomna brand-

 

120 Ebbe Jacobssoneller vattenskadan utan avdrag för den förbättring byggnaden härigenom kan undergå. Däremot kan försäkringstagaren ej ha rätt till ersättning för reparation av tidigare skador.
    I samband med kommentaren till 25 § FAL kommer förf. (sid. 279) in på den bekanta HD-domen (NJA 1961 s. 215) enligt vilken en genom annans förvållande skadad person, som på grund av skadan får full invalidpension från SPP, även skall ha rätt till full invaliditetsersättning genom skadevållarens trafik- eller ansvarsförsäkring. Denna dom bygger enligt anmälarens uppfattning på en ganska formell tolkning av 25 § andra stycket FAL och visar att denna bestämmelse behöver revideras. Eftersom invalidpensionen faktiskt träder i stället för den skadades arbetsinkomst, måste den skadade enligt bestämmelsens nuvarande lydelse (och tolkning) bli i hög grad överkompenserad.
    I avsnittet om ansvarsförsäkring tar förf. upp frågan om försäkringen täcker ansvar för nödhandling. Enligt första upplagan (sid. 364) anser förf. det tvivelaktigt om den räddades ersättningsskyldighet mot räddaren för uppoffring som denne gjort täcks av den räddades ansvarsförsäkring. I andra upplagan (sid. 394) har förf. tydligen ändrat uppfattning. Han anser det tveksamt om försäkringen gäller, men »goda skäl synes tala härför».
    I båda upplagorna hänvisar han till ett yttrande av Skadeförsäkringens Villkorsnämnd, som utgår ifrån att ansvarsförsäkringen gäller om ersättningsskyldighet föreligger.
    Genom ansvarsförsäkringen täcks skadeståndsskyldighet för person- och egendomsskador. Rena förmögenhetsskador täcks inte, såvida de inte uppstått i samband med en ersättningsbar person- eller egendomsskada som drabbat samma skadelidande. Betäckningsskador har i detta sammanhang föranlett en hel del tvekan. Förf. har nu tagit bestämd ståndpunkt i denna fråga. Han säger på sid. 399: »Betäckningsskador på kvigor, tikar och andra djur torde böra betraktas som sakskador och förlusten därav täckas, även om djuren icke i övrigt tillfogats någon kroppsskada (jfr dock SkVN 27/1961).»
    Förf. tar på sid. 416 upp en annan fråga som rör tolkning av ansvarsförsäkringsvillkor. Ersättning utgår inte för egendom, som i olika former »omhändertagits» av försäkringstagaren. Det har under senare år mycket diskuterats hur man skulle behandla de vanliga skador som ibland uppstår då en entreprenör vid grävningsarbete är tvungen frilägga en kabel av något slag som korsar det område där grävning sker. Under hänvisning till flera yttranden av Skadeförsäkringens Villkorsnämnd säger förf.: »Sådan skada anses av villkorsnämnden falla utanför försäkringen.» Då anmälaren och säkerligen många med honom i sådana fall har en annan mening, skulle det ha varit intressant om förf. även i denna fråga uttalat en uppfattning.
    Enligt 18 § FAL är försäkringsgivaren fri från ansvarighet gentemot den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Enligt 19 § gäller inte denna regel om den som framkallat försäkringsfallet var »under femton år eller i sådant sinnestillstånd som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken». 18 och 19 §§ är inte tvingande. Sedan lång tid tillbaka har försäkringsbolagen ibland i sin villkorsskrivning tillämpat en metod som innebär att man av lagens bestämmelser i villkoren tagit upp sådana som man ansett att försäkringstagaren, som förutsättes inte kunna lagen

 

Anm. av Jan Hellner: Försäkringsrätt 121och inte heller ha tillgång till den, behöver känna till. Bland dessa regler har oftast återfunnits 18 §, som mer eller mindre ordagrant tagits in. Däremot har man inte ansett det nödvändigt taga in en bestämmelse motsvarande 19 §. Man har åtminstone på 1930- och 40-talen tillämpat den ändå. Detta gällde särskilt den vanliga brandförsäkringen. 1953 fick Skadeförsäkringens Villkorsnämnd pröva ett fall om 19 § skulle anses exkluderad då försäkringsvillkoren innehöll en bestämmelse motsvarande 18 § men ingen bestämmelse som motsvarade 19 §. Nämnden ansåg att eftersom 18 § var intagen i villkoren men inte 19 § skulle detta tolkas så, att försäkringsgivaren inte svarade för skada som uppsåtligen framkallats av en sinnessjuk. I utslag refererat i NJA 1963 s. 683 har HD intagit en annan ståndpunkt, innebärande att dylik utformning av villkoren »utgjorde en sådan oklarhet som borde gå ut över försäkringsgivaren och att därför den sinnessjukes uppsåtliga handlande icke uteslöt att ersättning utgick». Förf. behandlar denna fråga på sidorna 74 och 420.
    Enligt ansvarsvillkoren täcker man helt naturligt inte ersättning för skada som framkallats uppsåtligen. Skador förorsakade av barn under 15 år är mycket frekventa inom denna försäkringsgren. Det är också ganska vanligt att barn uppsåtligen förorsakar skador. Fastän villkoren inte innehållit någon bestämmelse som uttryckligen exkluderar 19 § FAL, har de alltid tillämpats så, att skador som uppsåtligen förorsakats av barn under 15 år avböjts. Man kan nu fråga sig om denna tillämpning strider mot HD:s nyssnämnda dom. Inom försäkringskretsar har man befarat detta. I not 6 sid. 420 säger emellertid förf. under hänvisning till 14 § i 1960 års villkor för hemförsäkring: »Bestämmelsen gör ej undantag för barns och sinnessjukas uppsåtliga handlande. Den av HD i NJA 1963 s. 683 uttalade meningen beträffande ett villkor i brandförsäkring kan rimligen ej tillämpas på detta fall». Anmälaren noterar tacksamt detta bestämda uttalande.
    1957 infördes den s. k. förarplatsförsäkringen. Avsikten med försäkringen är att föraren av ett motorfordon, som enligt lag inte skyddas av trafikförsäkringen för det fordon han för, skall få visst ekonomiskt skydd i de situationer, där trafikförsäkringen om den gällt honom hade lämnat skydd. (Enligt de allra senaste villkoren är skyddet något utökat.) Försäkringen skall ge föraren själv ersättning om han drabbas av invaliditet och hans efterlevande ersättning om han dödas. Försäkringen gäller för den som för fordonet, oberoende av vem denne är. Den tecknas i samband med trafikförsäkringen och kostar numera i medeltal 25 kronor, vilket belopp kanske i detta sammanhang inte kan anses högt. Då försäkringen från början konstruerades bestämdes i villkoren att föraren oberoende av vem som tecknat försäkringen skulle ha ev. invaliditetsbelopp och att hans arvingar skulle anses som av föraren insatta förmånstagare till utfallande dödsfallsbelopp. Detta gjordes för att försäkringen skulle kunna fylla sin uppgift som ett lätt administrerat skydd för föraren och hans närmaste. Man var fullt medveten om att konstruktionen rent formellt ej överensstämde med FAL:s bestämmelser om begreppet »försäkringstagare» och begreppet »förmånstagare». En avsikt med konstruktionen var att förarens närmaste skulle få åtnjuta det skydd mot den avlidnes borgenärer som FAL tillerkänner förmånstagare. Likaså var avsikten att konstruktionen skulle medföra de skattelättnader som arvs- och gåvoskatteförordningen tillerkänner förmånstagare. Eftersom försäkringen kostar en obetydlighet och därför varken det all-

 

122 Anm. av Jan Hellner: Försäkringsrättmänna eller ev. borgenärer (till försäkringstagaren eller föraren) skulle göra någon förlust (men möjligen gå miste om en inte avsedd vinst), om de efterlevande betraktades som förmånstagare och föraren som försäkringstagare (ägare till försäkringen), ansåg man att de strikta formerna i detta sammanhang kanske inte hade någon egentlig betydelse.
    I ett arvsskatteärende för ett par år sedan anmärkte en domstol på konstruktionen av försäkringen, vilket hade till följd att försäkringsvillkoren på initiativ av försäkringsinspektionen omformulerades, så att »envar förare är ägare till försäkringen med rätt såsom försäkringstagare i den delförsäkringen avser olycksfall som drabbar honom». Förf. tar upp denna fråga på sid. 512 f. Han anser det »tveksamt om den citerade bestämmelsen kan medföra att det i villkoren ingående standardförordnandet (av förmånstagare) kan anses vara meddelat av föraren, när denne är någon annan än bilägaren». Förf. anser vidare, att det »synes vara en ren fiktion både att beteckna någon annan än bilägaren-försäkringstagaren som ägare till försäkringen och att antaga, att bilägaren handlat som representant för var och en som kan ingå i den obestämda krets av personer som kan föra den försäkrade bilen».
    Även om förf:s uppfattning rent formellt är riktig, synes det anmälaren som om förf. intagit en alltför sträng ståndpunkt när det gäller förarplatsförsäkringen. Detta särskilt sett i belysning av den välvilja förf. i liknande sammanhang visar grupplivförsäkringar och kollektiva tjänstepensionsförsäkringar. Jfr bl. a. sid. 539 och sid. 543, där förf. går ganska långt när det gäller att acceptera förmånstagareförordnanden som giltiga, fastän de i FAL föreskrivna formerna inte kunnat strikt uppfyllas beroende på försäkringarnas konstruktion. Anmälaren anser att förarplatsförsäkringen ur social synpunkt väl kan jämföras med grupplivförsäkringen och den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen.
    Även det sist förda resonemanget visar att FAL är mogen för omarbetning.
    Som avslutning på denna anmälan ber jag att få tacka Jan Hellner för denna nya bok. Jag är övertygad om att alla av försäkringsjuridiska frågor intresserade jurister här i landet instämmer med mig när jag säger, att det bästa som hänt svensk försäkringsjuridik var när Jan Hellner fick den professur han innehar.

Ebbe Jacobsson