Professuren i civilrätt vid Stockholms universitet efter professor Håkan Nial har sökts av preceptorerna Axel Adlercreutz, Lund, Bertil Bengtsson, Uppsala, och Jacob Sundberg, Stockholm, samt professor Lennart Vahlén, Lund. De sakkunniga i tillsättningsärendet, professorerna Jan Hellner och Henrik Hessler samt f. d. justitierådet Hjalmar Karlgren, har funnit samtliga sökande kompetenta till professuren. Hellner uppför de tre främsta i ordningen 1. Vahlén, 2. Adlercreutz, 3. Bengtsson. Hesslers förord upptar 1. Vahlén, 2. Bengtsson, 3. Adlercreutz. Karlgren placerar de sökande i ordningen 1.Vahlén, 2. Sundberg, 3. Adlercreutz, 4. Bengtsson. Alla de sakkunniga framhåller att det har varit svårt att ange rangordningen mellan de sökande, särskilt som dessa representerar sinsemellan olikartade typer av forskare. Karlgren anser det visserligen icke kunna råda någon tvekan om att Vahlén bör sättas i främsta rummet men skulle helst vilja jämställa de övriga. Detta medges dock ej av universitetsstatuterna, som saknar förståelse för regeln »ultra posse nemo obligatur».
    Adlercreutz betecknas av Hellner som en synnerligen samvetsgrann forskare, som självständigt och skarpsinnigt prövar sina hypoteser på ett omfattande material och kan genomföra en stor undersökning till slutet. Hans arbete om »Arbetstagarbegreppet» (1964; se SvJT 1965 s. 274) är enligt Hellners mening värdefullt framför allt som en analys av den historiska utvecklingen och av de mångskiftande faktorer, som enligt nyare praxis påverkar bedömningen av vem som skall anses vara arbetstagare. Däremot har Hellner vissa erinringar att göra mot den metod Adlercreutz tillämpar, och han ställer sig tveksam till betydelsen av dennes tes om värdet av ett enhetligt arbetstagarbegrepp. Även Hessler kritiserar undersökningens uppläggning och påtalar den ringa användningen av ändamålssynpunkter. Enligt Hesslers uppfattning

    skulle det naturliga vid en utredning rörande arbetstagarförhållanden vara, att man i centrum ställde en noggrann analys av de ändamål som förekommande lagar och andra rättsregler kan tänkas eftersträva, och av varför man i olika sammanhang har regler som gäller för »arbetstagare». Man förefaller starkt kunna ifrågasätta, om det då tett sig som något så givet, att detta arbetstagarbegrepp bör fattas enhetligt eller i huvudsak enhetligt. Bedömer man varje regels tillämpningsområde efter en analys av det ändamål man vill vinna med den ifrågavarande rättsföljden, blir resultatet med all säkerhet mycket mer nyanserat. Det är uppenbarligen en sådan bedömning som skettt. ex. i domstolsavgöranden, där det gällt att avgöra, huruvida en arbetstagare i den ifrågavarande lagens mening varit förhanden eller ej.

 

    Karlgren anför vid sin granskning av »Arbetstagarbegreppet» bl. a. följande.

 

    Vid sin analys av gränsdragningsmetoden (kap. 5, s. 217 ff) utgår förf. från högsta domstolens »principuttalande» i NJA 1949 s. 768. (Inom parentes sagt har det sina risker att, på sätt numera ofta förekommer, karakterisera ett visst rättsfall som »principrättsfall», »ledande» o. s. v., och här så mycket mera som dels HD blott talar om arbetstagarbegreppet i semesterlagens mening dels domstolens ställningstagande i andra sammanhang, såsom i NJA 1957 s. 199, ingalunda pekar på att 1949 års rättsfall ansetts särskilt ledande.) Strax därefter identifieras utan vidare HD:s ifrågavarande uttalande med en viss formulering av arbetsdomstolen, och förf. förklarar sig »föredraga» denna formulering. I fortsättningen säges om domstolarnas ståndpunkt, att »avsikten verkar snarast vara att bedöma en social situation, i vilken både avtalet och andra omständigheter spelar in; avgörande blir de förhållanden — avtalsmässiga och faktiska — under vilka arbetskraft användes». Detta lär er emellertid stå i strid mot 1949 års HD-dom, enligt vilken de avtalsslutandes ekonomiska eller sociala ställning blott sades vara »ägnad att belysa, hur avtalet bör uppfattas». Domstolen angav som avgörande blott vad som kunde anses avtalat, varvid man visserligen icke skulle inskränka sig till något »visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande» utan hade att beakta alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter (liksom ledning under viss förutsättning kunde hämtas från den uppfattning om rättsläget som eljest mera allmänt gjort sig gällande). Härmed är tydligen utsagt, det må vara hållbart eller ej, att man principiellt skulle helt bygga på avtalet, ehuru icke blott på avtalets uttryckliga innehåll eller på den ena eller andra avtalsbestämmelsen utan på allt sådant som kunde tjäna till ledning för avtalets tolkning. Emellertid bestrider jag icke, att domstolarna i andra avgöranden må ha funnit för arbetstagarbegreppet utslagsgivande dels och i främsta rummet avtalets uttryckliga eller konkludenta innehåll dels, och som komplement härtill, vissa utanför avtalet liggande faktorer, såsom den avtalspliktiges sociala situation, hans »status». Avtalet har dock alltså även här uppfattats som det dominerande. Detta kommer enligt förf:s anmärkta beskrivning av domstolarnas inställning ej vederbörligt fram.

    Bengtsson karaktäriseras av Hessler som en energisk, livaktig, flyhänt och fantasirik forskare med påtagligt intresse för det praktiska rättslivets problem. Hans produktion utmärks av mångsidighet och hög kvalitet. Man kanske kan säga att hans resonemang och analyser stundom icke är så förfärligt djupgående, och ett och annat som han åstadkommit måste kanske sägas bära prägel av att ha tillkommit väl hastigt.
    Avhandlingen »Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden» (1960, se SvJT 1960 s. 605) utgör enligt Hesslers mening en förnämlig prestation, vittnande om stor kunnighet och stor förmåga att handskas med ett omfattande och icke särskilt lättillgängligt material. Ibland synes emellertid författaren pressa rättsfallsmaterialet, och det brister kanske något i noggrannheten beträffande begreppsanvändning och terminologi.
    Bengtssons arbete »Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv» (1962, se SvJT 1964 s. 42) betecknas av Hellner som en värdefull intensiv undersökning av ett särskilt område av skadeståndsrätten. Den där genomförda undersökningen av försäkringspraxis har avsevärt intresse. Undersökningen påvisar ganska betydande olikheter mellan olika försäkringsbolag, och där jämte visar sig en olikhet i behandlingen av olika typer av skador, i det praxis vid vissa typer är ganska snäv i förhållande till rättsreglerna, medan vid andra typerersättning, åtminstone enligt vissa bolags praxis, utgår även där man kunde förmoda att så ej skulle ske enligt domstolarnas bedömning.
    Bland Bengtssons smärre skrifter framhäver de sakkunniga som särskilt värdefull hans uppsats »Om gåvobegreppet i civilrätten» (SvJT 1962 s. 689). De sakkunniga uppehåller sig vidare utförligt vid ett av Bengtsson i manuskript åberopat vidlyftigt arbete om hävningsrätt och kontraktsbrott,

 

vari detta ämne behandlas för ett stort antal olika kontraktstyper.
    Beträffande Sundberg faller enligt Karlgren främst i ögonen hans skarpsinne, hans rättsvetenskapliga »gnista». Karlgren har på sätt och vis det intrycket att Sundberg är den största begåvningen av de sökande, den som på grund av sin vetenskapliga kapacitet skulle kunna göra de största insatserna. Hans avhandling »Air Charter. A Study in Legal Development» (1961, se SvJT 1963 s. 12) utgör en på sitt sätt magnifik prestation, och Karlgren delar den uppfattning som uttalats av Hjerner, att avhandlingen i fråga om historisk inlevelse och förtrogenhet med de olika rättssystem som uppmärksammas ligger på en nivå som sällan uppnås i doktorsavhandlingar. Avhandlingen har emellertid också lätt skönjbara och väsentliga brister. Problemställningen är oklar och den röda tråden svårligen fullt uppfattbar för läsaren, vilket gör avhandlingen utomordentligt svårtillgänglig.
    De sakkunniga ställer sig genomgående kritiska till den metod för konventionstolkning som Sundberg tillämpar i sin avhandling. Enligt Sundbergs mening bör man vid bedömningen av Warszawa-konventionens tillämplighet på charters — vilket spörsmål ej behandlades vid konventionens tillkomst —utgå från den innebörd konventionens termer anses ha i de rättssystem, till vilka konventionen närmast anknyter, främst det franska. Karlgren anför om en sådan metod bl. a. följande.

    En sak är, att för innebörden av en viss språklig term i en internationell konvention kan anses böra vara avgörande termens betydelse enligt det ena eller andra språket. Något annat och mera vittgående är, att man vid avgörandet av vad som överhuvud skall vara ett under konventionen fallande avtal (»contrat de transport») måste böja sig för den till begreppet anknutna franska rättsdogmatiken. Det invändes kanske att denna metod är den enda framkomliga, om den internationella konventionen i sig själv icke lämnar någon ledning. Men fråga är, om ej en sådan utväg är den sämsta av allaoch om det icke i ett dylikt läge är att föredraga, att rättstillämpande myndigheter i olika länder söka tolka konventionen med det förstånd de kunna uppbringa även om ett visst lex-fori-tänkande då icke kan undvikas. Det är kanske det pris som får betalas för att man vid konventionens tillkomst icke gjorde sig besvär med eller icke vågade reglera ifrågavarande spörsmål resp. icke hade sin uppmärksamhet riktad därpå.

    Vid behandlingen av uppsatsen »Om flygbiljett enligt svensk rätt» (Två transporträttsliga uppsatser, 1963, se SvJT 1963 s. 733) anför Hessler bl. a.följande.

    En flygbiljett innefattar icke allenast bevis om rätt att flyga utan under vissa omständigheter ger den efter avbeställning rätt att återfå en penningsumma. Förf. frågar sig, vilka rättsregler, utom de speciellt lufträttsliga stadgandena, som skola gälla rörande nämnda prestationer, och finner, att man härvid bör anknyta till skuldebrevslagens regler. En kritiker — Grönfors —har förmenat, att här icke föreligger något betalningslöfte såsom i ett skuldebrev utan att refunderingen blott betyder att fraktföraren utfäst sig att i visst fall återlämna vederlaget (cit. i SvJT 1963 s. 733). Att draga skuldebrevsrättsliga slutsatser bure prägel av »begreppsjurisprudens i denna termspejorativa mening». Denna kritik kan jag icke förstå. Då det antydes att det skulle föreligga en tydligen djupgående teoretisk olikhet mellan ett »betalningslöfte» och den rätt att återfå erlagt belopp som under vissa omständigheter tillkommer den som förvärvat en flygbiljett, är detta en uppfattning som snarare synes mig vittna om vad förf. här förebrås. Jag tror för min del, att det är ett riktigt begrepp att när det gäller sådana frågor som här uppkomma, såsom verkan av överlåtelse och av olika klausuler om förbud mot överlåtelse, om presentation etc., just vända sig till skuldebrevslagen, som uppenbarligen måste ges en vidsträckt analogisk tillämpning på fordringar av olika slag, såsom ock uttalas i förarbetena till lagen. Sedan är det en annan sak, att ju mer

 

särpräglad den ifrågavarande prestationen är, dess större försiktighet måste man visa inför ev. analogier. Och stundom måste det nog visa sig, att skuldebrevslagen endast kan tjäna ändamålet att peka på konfliktsituationerna; lösningen av dem måste ske på annat sätt än där stadgas, under beaktande av särskilda synpunkter.

    Uppsatsen »Äktenskapsförord» (SvJT 1964 s. 17) röner icke någon större uppskattning hos de sakkunniga. Karlgren anser rättsfallstolkningen delvis vara föga vederhäftig, och både han och Hessler finner författarens sätt att avfärda rättsfallet NJA 1946 s. 620 till förmån för ett finländskt pleniavgörande anmärkningsvärt.
    Sundberg har utöver tryckta skrifter åberopat en delvis i korrektur föreliggande avhandling om ansvaret för fel i lejt gods.
    Vahléns avhandling »Formkravet vid fastighetsköp, särskilt dess inverkan på regler om förutsättningar och fel» (1951, se SvJT 1952 s. 783) är enligt de sakkunnigas samstämmiga bedömning av mycket hög kvalitet. Enligt Hellners mening är det utan tvekan det bästa av de arbeten som någon av de sökande kan uppvisa. Arbetet om »Avtal och tolkning» (1960, se SvJT 1961 s. 212) har enligt Hessler icke samma lödighet som avhandlingen. En svaghet är att den för bokens problematik grundläggande frågan om sambandet mellan tolkning och förklaringsmisstag i många hänseenden lämnas obesvarad. Behandlingen av frågan om gränsen mellan tolkning och utfyllning av avtal synes ej heller lyckad.

    Avsnittet, som efter programförklaringen att döma borde utgöra en huvudpunkt i framställningen, förefaller mig vara utomordentligt svårläst, vagt och oklart. Det skall föreligga en grundläggande olikhet mellan tolkning och utfyllning, men gränsen dem emellan blir knappast riktigt utredd. Ej heller förefaller det mig, att förf. ordentligt klarlagt betydelsen av gränsdragningen. Att denna gränsdragning skall vara av största vikt anser ju även en sådan avtalsrättslig expert som Karlgren (bl. a. i recension i SvJT 1961 av Vahlénsbok). Men fråga är sålunda om icke detta spörsmål måst behandlas med avsevärt större klarhet. Menar man att det exempelvis för misstagsreglernas tilllämpning är av betydelse att särhålla tolkning och utfyllning, men framstår samtidigt, såsom i förf.:s framställning, gränsdragningen oklar, grips läsaren av en obehaglig misstanke, att det kanske är något fel med hela denna grundläggande distinktion. Men beträffande detta dilemma får man icke mycket hjälp av förf.
    Boken är också ganska ojämn. Det finns partier av stort värde, så särskiltde som handla om förklaringsmisstag och om oren accept. Även det avslutande kapitlet om tolkningsförfarandet innehåller intressanta synpunkter och iakttagelser. En del partier förefaller att vara ganska elementära och i en del fall också äga rätt litet samband med det övriga; som exempel på bådadera kan pekas på avsnittet om skenavtal.

A. K.