Tolkning och omtolkning — i relation till misstagsregeln i 32 § avtalslagen
Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN
Enligt stadgandet om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen är den som avgivit en förmögenhetsrättslig viljeförklaring, vilken i följd av misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, icke bunden av förklaringens innehåll, där medkontrahenten ej var i god tro, d. v. s. där han insåg eller borde inse misstaget. Misstagsregeln förutsätter alltså, dels att domstolen har en uppfattning om vad innehållet i förklaringen är dels att den utrönt att den handlande ej åsyftat detta innehåll, och vad som fastslås är, att innehållet i händelse av medkontrahentens onda tro ej skall gälla. Den handlande har visserligen— för att begränsa sig till de praktiskt viktigaste fallen — velat skriva eller yttra sig eller eljest bete sig såsom han gjort,1 men han förstod icke, att det innehåll han gav sin förklaring skiljer sig från vad han avsåg. Närmast torde man ha tänkt sig, att den ondtroende medkontrahenten insåg eller borde inse allenast det negativa, att innehållet ej var åsyftat, och således icke genomskådade eller borde genomskåda vad det var som den handlande i stället hade i sikte.Men även i sistnämnda fall äger naturligen regeln att innehållet ejskall vara giltigt tillämplighet, och i allmänhet är man inom doktrinen av den uppfattningen att, om hos medkontrahenten fanns eller borde finnas insikt om vad den handlande i stället faktiskt åsyftade,detta senare skall positivt »gälla» såsom förklaringens innehåll.2
Hur fastställer domstolen då vad som utgör innehållet i en förklaring? Jo, säga motiven till avtalslagen,3 genom »tolkning» av förklaringen, varvid tillägges, att »hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas ordalydelse utan till samtliga omständigheter, som
Svensk Juristtidning 1966
kunna vara av betydelse för ett riktigt bedömande av dess innebörd ».Men vems uppfattning om förklaringens innebörd skall vara bestämmande? Givetvis icke, inom förmögenhetsrätten, den handlandes egen. Detta kan för övrigt synas följa redan av att det i så fall svårligen vore tänkbart, att innehållet i förklaringen kan vara ett annat än det den handlande i verkligheten åsyftade. Nej, förklaringens innehåll måste väl vara — det är två näraliggande alternativ — antingen vad domstolen inlägger i densamma eller ock vad medkontraheten, när förklaringen avgavs, kunde med fog uppfatta som dess innebörd. Det förra alternativet hjälper dock blott ett stycke på väg. Ty rimligen måste domstolen vid sin bedömning placera sig i medkontrahentens situation och söka föreställa sig vad denne ansåg eller kunde med fog anse den handlandes mening vara. Något liknande kan för övrigt sägas, därest det skulle förordas att innehållet borde bestämmas med utgångspunkt från en (förståndig) »tredje mans»bedömning av förklaringen. Man kommer således fram till att — i enlighet med det andra alternativet — avgörande skall vara vad medkontrahenten inlade eller med fog kunde inlägga i förklaringen såsom den handlandes mening. Att detta i regel skall vara tolkningsprincipen inom förmögenhetsrätten framhålles ock av Almén4 och av otaliga andra författare.
Svårigheter uppkomma dock här. Om förklaringens innehåll skall vara det angivna, undrar man hur det är möjligt att medkontrahenten kan vara i ond tro på sätt i lagrummet säges. Utgör förklaringens innehåll just vad medkontrahenten hade fog för att finna dess innebörd vara, hur kan det då tänkas att denne insåg eller borde inse, att förklaringen hade annat innehåll än den handlande åsyftat? Antag att medkontrahenten förstod eller borde förstå, att den handlande med »bil» menade häst. Med utgångspunkt från medkontrahentens befogade uppfattning borde förklaringens innehåll då vara häst. Innehållet är i så fall icke något annat utan sammanfaller med vad den handlande inlade i förklaringen. 32 § avtalslagen skulle således, i strid mot vad som sagt allmänt förmenas, icke vara tillämplig. Eller antag att medkontrahenten förstod eller borde förstå, att den handlande icke med »bil» menade bil, men ej rimligen kunde begripa vad som i dess ställe var avsett. Med utgångspunkt från medkontrahentens befogade uppfattning skulle då tydligen förklaringen icke ha något innehåll alls, d. v. s. det skulle icke föreligga någon förklaring, och stadgandet borde sakna tillämplighet också här.5 Lagen säger
emellertid, att ett innehåll finnes och är angelägen om att detsamma icke skall äga giltighet. Innehållet måste följaktligen vara icke blott något annat än det den handlande åsyftade utan även något annat än det som medkontrahenten kunde inlägga i förklaringen.
Liknande svårigheter uppkomma med hänsyn till det lagbud, som på testamentsrättens område reglerar verkan av förklaringsmisstag, nämligen 11 kap. 1 § andra stycket ÄB. »Har», heter det där, »testamente (genom felskrivning eller eljest) till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas». Av detta stadgande framgår alltså att om, när dylikt misstag förelupit, »rätta meningen» icke kan utrönas, testamentet är ogiltigt,6 och detta inom parentes sagt utan att för ogiltighetens beivrande klandertalan måste föras inom viss tid (misstagsregeln i 13 kap. 3 § andra stycket ÄB avser ju icke förklaringsmisstag utan motivvillfarelse, oriktig förutsättning). — Innehållet i testamentet måste uppenbarligen fastställas genom tolkning. För testamentsrättens del är man nu ense om att för tolkningen ej skall vara bestämmande testamentstagarens eller någon tredje mans uppfattning om testamentets innebörd utan enbart vad testator i verkligheten åsyftat. Innehållet i testamentet skulle väl då vara det som kan utrönas såsom motsvarande rätta meningen. Icke dess mindre ger lydelsen av stadgandet klart tillkänna, att innehållet är något därifrån skilt. Det förutsättes ju, alldeles såsom enligt 32 § avtalslagen, att förklaringen till följd av misstag fått annat innehåll än den handlande åsyftat, och föreskrives att innehållet skall vika för rätta meningen, om denna kan utrönas. Och för det fall att rätta meningen icke kan utletas borde, därest testators vilja skall vara tolkningsprincip, slutsatsen bli att testamentet överhuvud saknar innehåll. Men avsikten med stadgandet är i den delen att göra det innehåll som finnes oskadligt genom en ogiltighetsregel; testamentet skall icke heller i detta fall gälla i enlighet med sitt innehåll.
Uppenbarligen användas i dessa sammanhang begreppet förklaringens »innehåll» och förklaringsbegreppet självt i olika betydelser.
Lättast ser man detta i det anmärkta stadgandet i ärvdabalken. »Innehåll» måste där vara vad som omedelbart framgår för den som läser testamentet. Det blir en prima-facie-tolkning. Denna lägges till grund, om ingen som helst utredning i motsatt riktning kan förebringas. Sekundärt undersökes emellertid, huruvida man av andra omständigheter kan sluta sig till en därifrån avvikande vilja hos testator. En sådan undersökning är naturligtvis, även den och i synnerhet den, en tolkning varigenom testamentets innehåll fastställes. In-
nehåll och tolkning tagas alltså därmed i en ny betydelse. Denna tolkning kan leda till att det befinnes, att testator icke åsyftat innehållet, utan att det dock är möjligt att fastställa rätta meningen, d. v. s. utan att det är möjligt att komma fram till vad testator åsyftat i stället för prima-facie-innehållet. Den sekundära tolkningen har då till följd testamentets ogiltighet. Lyckas det åter genom den sekundära tolkningen vinna kännedom om det i verkligheten av testator avsedda, blir detta testamentets nya innehåll. Här passar särskilt väl termen »omtolkning», som också användes av lagberedningen. Likväl utgör även nyssnämnda tolkning med negativt resultat en omtolkning (i jämförelse med prima-facie-tolkningen). Och det finnes ingen anledning att undvika termen omtolkning blott därför att resultatet kan bliva negativt i stället för positivt; verksamheten är i bägge fallen av samma natur. — Att märka är nu, att ifrågavarande sekundära tolkning, omtolkningen, omöjligen kan vara en förutsättning för tillämpning av ärvdabalksstadgandet. I motsats till primafacie-tolkningen föregår den icke stadgandets tillämpning. Utan tilllämpningen innebär just att, om särskild utredning kan förebringas,omtolkning företages med visst resultat, vare sig negativt (testamentets ogiltighet) eller positivt (rätta meningens insättande såsom förklaringsinnehåll i stället för det primära, uttryckliga innehållet).
På motsvarande sätt ligger det till beträffande 32 § avtalslagen, ehuru läget där är något mera komplicerat. Man torde i första hand ha utgått från att förklaringen har ett uttryckligt innehåll, ett som omedelbart framgår för den som tager del av densamma. Det förekommer t. ex. en skriftlig handling eller ock muntligt uttalade ord som direkt framträda som en utfästelse, en överlåtelse o. s. v. Innehållet fattas här snävt. Den primära tolkningen är lika snäv. Det blir en prima-facie-tolkning, som tager fasta på ordens betydelse enligt allmänt språkbruk eller vad därmed är jämförligt. Att här säga att medkontrahentens uppfattning av förklaringen utgör tolkningsprincip är strängt taget oegentligt. Tolkningen är än mer objektiv. I fortsättningen må detta kallas »rent objektiv» tolkning resp. »rent objektivt innehåll» i förklaringen. Stannar man på detta tidiga stadium, är det helt naturligt att i enlighet med lagtexten i 32 § avtalslagen beskriva medkontrahentens situation i misstagsfallet så, att han kan vara antingen i god eller i ond tro rörande bristen på överensstämmelse mellan den förklarandes vilja och förklaringens innehåll. Det är då också givet, att berörda rent objektiva tolkning måste föregå tillämpningen av misstagsregeln. Innan man vet vad innehållet i sagda snäva bemärkelse är, kan det icke avgöras huruvida medkontrahenten insåg eller borde inse, att en differens mellan förklaringen och vederbörandes vilja förelåg.
Hur får emellertid domstolen kännedom om att detta innehåll icke omfattades av den handlandes vilja och medkontrahenten därvidlag var ondtroende? Självfallet genom att utredning förebringas om andra— av medkontrahenten uppfattade eller för honom uppfattbara — omständigheter (a + b) än de ifrågavarande uttryckliga orden, det primära förklaringsinnehållet (A). Dylika omständigheter kunna som bekant vara av mycket skiftande art, såsom den handlandes särskilda uppträdande före eller vid förklaringstillfället, förhandlingar som förts mellan kontrahenterna, upplysningar om ändamålet med avtalet eller om sedvänja på området eller om den handlandes personliga vanor, förstånd och karaktär, jfr uttrycket »bakgrunden» för förklaringen. —Här antages tills vidare, att dessa omständigheter icke själva uppfattas såsom moment i förklaringen utan, i enlighet med lagstiftarens sannolika inställning, såsom liggande utanför denna. Och ytterligare tänkes närmast blott på huvudfallet: att medkontrahenten insåg eller borde inse, att förklaringen var behäftad med misstag, men icke vad den handlande i stället hade för ögonen.
Otvivelaktigt är att även denna verksamhet, varigenom domstolen utröner med hjälp av nämnda slags a + b-fakta, att det uttryckligt skrivna eller sagda icke var åsyftat av den handlande, utgör en tolkningsverksamhet. Man företager, alldeles som i testamentsfallet, en sekundär tolkning, en omtolkning. Det må vara att, då resultatet av verksamheten är det negativa att förklaringen är ogiltig, uttrycket omtolkning icke ligger lika nära till hands som när man omtolkar i positiv riktning. Men på sätt redan anmärkts är detta snarast en blott terminologisk avvikelse, i det att den reella innebörden i verksamheten är i det förra fallet densamma som i det senare. Emellertid säger det sig självt, att denna omtolkning — som enligt vad här förutsatts bygger på omständigheter utanför förklaringen vilka medkontrahenten insåg eller borde inse — till sin typ avsevärt skiljer sig från primafacie-tolkningen. Liksom den senare är den visserligen »objektiv» såtillvida som den icke låter för förklaringens innehåll vara bestämmande vad dess upphovsman åsyftade. Men den är objektiv i en i viss mån annan bemärkelse än prima-facie-tolkningen. Normerande för tolkningen är ej enbart vad enligt allmänt språkbruk eller vad därmed är jämförligt de skrivna eller sagda orden betyda utan alla tänkbara, även ganska »subjektiva» moment av beskaffenhet att ge medkontrahenten ledning för hans bedömning huruvida den handlande icke ville vad orden »rent objektivt» utsäga. Tolkningsmaterialet har en helt annan omfattning, och synvinkeln är här ingen annan än medkontrahentens.
Ofrånkomligt är då tillika, att en sådan tolkning, som alltså bygger
på ett utvidgat tolkningsmaterial, omöjligen kan — såsom i avtalslagens motiv och av Almén angavs — vara en förutsättning för tillämpning av misstagsregeln i 32 § avtalslagen. Det är uteslutet att först företaga denna tolkning och sedan undersöka huruvida medkontrahenten var i ond tro beträffande förklaringsinnehållets överensstämmelse med den handlandes vilja. Ty genom att tolkningsunderlaget utvidgas på detta sätt bli begreppen god eller ond tro oanvändbara såsom motiverande ett domslut. I förevarande fall är nämligen redan genom nu avsedda omtolkning, vid vilken hänsyn skall tagas till alla för medkontrahenten uppfattbara omständigheter, avgjort huruvida den handlande såvitt medkontrahenten kunde bedöma åsyftade förklaringens prima-facie-innehåll, det uttryckligt skrivna eller sagda. Domstolen är »framme» redan i och med att omtolkningen är utförd. Har resultatet av denna blivit, att de för medkontrahenten tillgängliga faktorerna a + b utvisa, att A icke omfattades av den handlandes vilja, finns det intet utrymme för att såsom grund för förklaringens ogiltighet ytterligare åberopa, att medkontrahenten var i ond tro. Däremot kan man väl säga, att omtolkningsresultatet självt innebär ett fastställande av att denne var ondtroende. Något praktiskt intresse har emellertid denna karakteristik knappast.
På liknande sätt: Därest genom omtolkning kan med stöd av faktorerna a + b utrönas, att medkontrahenten förstod eller borde förstå, icke blott att A ej var avsett av den handlande utan även vad detvar som denne åsyftade, kan det icke för godtagande av slutsatsen, att förklaringen skall gälla med det åsyftade innehållet, därjämte fordras, att medkontrahenten var ondtroende. Domstolen är redan med omtolkningen vid målet. Den onda tron är inkluderad i tolkningsresultatet.
Vilken betydelse har, efter det här anförda, misstagsregeln i 32 § avtalslagen för frågan om tolkningsprincipen inom förmögenhetsrätten? Ja, om med tolkning menas prima-facie-tolkning, »rent objektiv» tolkning, så har den ingen betydelse alls. Tolkning i denna bemärkelse måste som nämnt föregå tillämpning av misstagsregeln. Att man åter i första hand har att tillgripa prima-facie-tolkning följer snart sagt av sakens natur. Dylik tolkning torde, såsom en nödvändig utgångspunkt, appliceras av alla rättsordningar, även de mest viljeteoretiskt inställda,7 jfr det ovan om primär testamentstolkning sagda. Men tages begreppet tolkning i berörda utvidgade mening (omtolkning), synes man kunna påstå, att det just är misstagsregeln som ger
besked om att den förmögenhetsrättsliga tolkningsprincipen skall på nu ifrågavarande stadium vara den angivna, d. v. s. medkontrahentens uppfattning om vad den handlande velat uttrycka. Under alla omständigheter ger regeln en bekräftelse av denna princip. Ty vore det så att, när genom a + b-fakta utredning vunnits om att den handlande icke ville prima-facie-innehållet, det uttryckligt skrivna eller sagda, viljeförklaringen är ogiltig utan hänsyn till vad medkontraheten kunde anse om dess innebörd, så hade det näppeligen något förnuftigt ändamål att likafullt göra en tolkning av förklaringen baserad på vad medkontrahenten rimligen kunde med stöd av dylika fakta inlägga i densamma. Fastmera finge man väl då anse, att medkontrahentens »verkliga vilja», utrönt på omförmälda sätt, vore (på detta stadium) tolkningsprincip.
Det senast sagda väcker kanske gensägelse. Man kunde t. ex. invända, att enligt tysk rätt en viljeförklaring visserligen plägar tolkas i överensstämmelse med medkontrahentens befogade uppfattning därav men att ändock, i andra upploppet, förklaringen kan bli ogiltig på grund av förklaringsmisstag även om medkontrahenten var i god tro (BGB § 119). Misstagsregeln skiljer sig alltså från svensk rätts jämförliga regel, men icke dess mindre anses tolkning böra ske med medkontrahentens befogade uppfattning som riktpunkt. Att detta icke innebär en motsägelse torde emellertid helt enkelt bero på att den viljeteoretiska regeln enligt det anmärkta tyska lagrummet är behäftad med starka inskränkningar, som det skulle föra för långt att här ingå på; mycket tyder på att regeln av olika skäl i praktiken spelar en jämförelsevis blygsam roll. Det kan därför finnas goda grunder för att jämväl för tysk rätts del tolka en viljeförklaring, även på det stadium som nu är av intresse, från medkontrahentens synvinkel och låta det bli en senare sak, att tolkningsresultatet under vissa betingelser om intetgöres genom misstagsregeln i fråga. Det anförda motargumentet väger följaktligen icke tungt. Kvar står att, såvitt en regel om att förklaringsmisstag saknar relevans gentemot godtroende medkontrahent upprätthålles — och i svensk förmögenhetsrätt upprätthålles den intensivt — en tolkningsregel av här dryftade objektiva art måste kunna härledas ur misstagsstadgandet eller i varje fall anses därav bekräftad.
Hittills har preliminärt antagits, att de omständigheter a + b, som neutralisera det uttryckligt skrivna eller sagda, icke själva äro moment i »förklaringen». Men varför skulle de icke kunna vara det? Detförekom t. ex. vid sidan av den skriftliga handlingen vissa uttalandenav dess upphovsman, vilka enligt vad för medkontrahenten framgick ställde innehållet i en annan belysning.7 Eller den som avgav en
muntlig utfästelse uppträdde därvid på ett sätt som gav medkontrahenten anledning till en speciell bedömning av vad han yttrade. Varför skulle icke förklaringen här anses omfatta, utöver det uttryckliga innehållet (A), även a + b? I viss, men endast i viss, utsträckning synes man också inom doktrinen vara beredd att anlägga sistnämnda betraktelsesätt. Därmed blir alltså själva förklaringsobjektet, och därmed tolkningsobjektet, utvidgat, en annan utvidgning än den som hänför sig till tolkningsmaterialet, tolkningsunderlaget. I ena fallet omfattar förklaringen A samt a + b, i det andra endast A, i det att momenten a + b »blott» fylla uppgiften att bestämma A:s innebörd.8 Var gränsen går mellan de båda konstruktionernas användningsområden är ej lätt att angiva. Sannolikt är benägenheten för det förra betraktelsesättet större i den mån a och b utgöra mera typiska fakta, under det att mera säregna sådana icke så gärna få högre dignitet än att allenast vara hjälpmedel för tolkningen av förklaringen, alltså utan att själva vara del av denna.
Även om en utvidgande tolkning i denna mening gäller, på kanske än starkare skäl än om man laborerar med ett utvidgat tolkningsmaterial, att tolkningen icke kan vara en förutsättning för tillämpning av misstagsregeln i 32 § avtalslagen utan tvärtom är en konsekvens, en mogen frukt, därav.
I anslutning till det ovan utvecklade må ytterligare några punkter beröras, som ha med sagda misstagsbestämmelse och den allmänna förmögenhetsrättsliga tolkningsgrundsatsen att göra.
Lagbudet talar om att en viljeförklaring »av misstag» fått annat innehåll än åsyftat varit. Den handlande föreställde sig, såvitt nu är ifråga, att förklaringens innehåll var ett annat än det i verkligheten var; han saknade kännedom om att vad han åsyftade icke kom till uttryck, icke kom att »innehållas» däri. Stadgandet blir då tillämpligt även om det mycket sent, t. ex. först i rättegången, blir konstaterat, att förklaringsinnehållet icke överensstämmer med hans avsikter eller om man så vill med det av honom tillämnade innehållet.9 Däremot gå under lagrummet icke in de fall, då den handlande medvetet gav förklaringen ett annat prima-facie-innehåll än det som var förenligt med hans vilja. Detta inträffar icke blott vid simulerade och dissimulerade förklaringar utan även i en del andra, ingalunda ovanliga fall. Den handlande kan ha uttryckt sig på ett sätt som han visste var objektivt sett oriktigt, men han gjorde det därför att han var övertygad om att medkontrahenten, som kanske själv plägade använda samma uttryckssätt, insåg vad han menade. Tvist kan sedan uppkomma, ifall medkontrahenten dock faktiskt icke förstod förklaringen annat än i
enlighet med dess objektiva innehåll eller visserligen begrep den handlandes mening men sedermera fann med sina intressen förenligt att hävda, att sagda innehåll skulle vara gällande. Väl förelåg även här misstag å den handlandes sida, nämligen om hur medkontrahenten uppfattade förklaringen resp. om hur han skulle komma att framdeles bete sig. Man skulle också kunna säga, att ett hypotetiskt förklaringsmisstag förelåg såtillvida som, om den handlande räknat med endera möjligheten, han skulle ha uttryckt sig annorlunda. Men detta är misstag av annan art än som regleras i 32 § avtalslagen.
Emellertid måste rimligen ändock motsvarande rättstillämpning vara påkallad. I första hand tolkas förklaringen även här »rent objektivt». Men en med stöd av av särskilda fakta företagen omtolkning kan leda till att prima-facie-innehållet frångås, såsom till att förklaringen i denna ordning tillerkännes innehåll i överensstämmelse med vad medkontrahenten uppfattade eller borde uppfatta som avsett.
Till sist ett viktigt tillägg. När i det föregående sagts, att en förklaring som har visst »rent objektivt» innehåll likväl »gäller» med ett annat av den handlande avsett innehåll, om medkontrahenten förstod eller borde förstå vad det var som den förre i stället ville uttrycka,får därav icke utan vidare dragas slutsatsen att i så fall vid avtals ingående även medkontrahentens förklaring, och därmed avtalet, måste tillerkännas samma från det objektiva avvikande innehåll. Om ett anbud med det objektiva innehållet a accepteras blankt av anbudstagaren men denne, enligt vad anbudsangivaren inser eller bör inse, missförstår anbudet och därför i sin accept inlägger betydelsen b, gäller visserligen accepten icke med innehållet a utan med det av anbudstagaren åsyftade innehållet b. Men fördenskull blir icke genast det förutangivna anbudet a omgestaltat till att betyda b. Något sådant följer ingalunda av den allmänna förmögenhetsrättsliga regeln om att medkontrahentens (här anbudsgivarens, adressatens för accepten) uppfattning utgör tolkningsprincip. Verkan blir i stället här den, att förklaringarna icke överensstämma, så att avtalsslutet strandar på dissens. Allenast under särskilda betingelser lärer dylik omformning ske, men då icke enligt nämnda allmänna tolkningsregel utan med analog tillämpning av stadgandet i 6 § andra stycket avtalslagen (vilket bland annat ställer kravet, att anbudsgivaren insett, icke blott bort inse, andra partens misstag).
Däremot kommer frågan om den allmänna tolkningsregelns tilllämpning på allvar upp i det omvända fallet: Anbudet har det objektiva innehållet a men det av anbudsgivaren åsyftade var b, vilket också insågs eller borde inses av anbudstagaren; denne accepterar emellertid anbudet blankt och fordrar avtalet fullgjort enligt dess objek-
tiva innehåll, alltså a. Det är nu icke heller här självklart, att därför att anbudet gäller med innehållet b jämväl accepten skall (utan att någon analogi från sagda regel i avtalslagen tillgripes och även om det icke kan läggas anbudstagaren annat till last än att han bort inse, att a betydde b) övertaga samma b-innehåll. Men här är att märka, att den ifrågavarande förklaringen (accepten) ju föregicks av en annan förklaring (anbudet), vars innehåll med hänsyn till särskilda omständigheter skall gälla såsom b, och att den hänförde sig till denna. I detta läge syntes naturligt att tillägga även accepten den i förhållande till dess objektiva innebörd a ändrade innebörden b. Mest närliggande är kanske att som grund härför åberopa, att det av tolkningsregeln måste anses följa, att anbudsgivaren har skäl att, med stöd av samma fakta som föranleda att anbudet omtolkas från a till b, tolka även accepten, när den kommer honom tillhanda, såsom b.10 Fullt bindande är dock en sådan slutsats knappast. Det är icke säkert, att anbudsgivaren hade kännedom om alla de omständigheter som lågo till grund för anbudstagarens omtolkning, och i varje fall behöver det ej ha varit hänsynen till dessa omständigheter, som föranledde att accepten av anbudsgivaren uppfattades som, trots lydelsen a, innebärande b. Fast hellre tog väl i regel anbudsgivaren utan vidare för givet att, då accepten var blank, hans anbud accepterades med den innebörd han själv inlade däri. Emellertid torde man kunna fästa vikt vid den synpunkten att, eftersom anbudstagaren här förutsättes åtminstone ha bort förstå, att anbudet a enligt anbudsgivarens uppfattning betydde b, han vid avgivandet av sin accept också borde inse, att denna skulle av anbudsgivaren uppfattas på enahanda sätt. I princip lär visserligen enligt svensk rätt vara direkt avgörande vad en medkontrahent B har skäl att utläsa ur en av A avgiven förklaring och icke vad A har fog för att anse B kunna inlägga i förklaringen.11 Skillnaden kan synas subtil, men den finnes där. I förevarande fall lära emellertid starka skäl föreligga att, om man eljest skulle vara tveksam, låta nyssnämnda synpunkt fälla utslaget.12