STIG STRÖMHOLM. Europeisk upphovsrätt. En översikt över lagstiftningen i Frankrike, Tyskland och England. Sthm 1964. Norstedts. 120 s. (med bil. 244 s.). Kr. 39,00.
Enligt företalet utgör Strömholms »Europeisk upphovsrätt» en kortfattad översikt över de gällande rättsreglerna på upphovsrättens område i Frankrike, Tyskland och England. Därjämte innehåller boken en framställning över viktigare källor och bibliografiska hjälpmedel samt som bilagor de viktigaste lagtexter som behandlats i boken. Den vänder sig främst till två grupper av läsare: »den växande kategorien av praktiker, som i sitt dagliga arbete ha anledning att befatta sig med europeisk upphovsrätt, och de jurisstuderande som i samband med tillämpade studier eller eljest ha intresse för hithörande frågor.» Författaren säger sig med glädje se, om boken kan nå även andra läsare. För dessa sista är inte minst det första kapitlet till nytta, eftersom det — särskilt i det franska avsnittet — innehåller upplysningar om rättsfallssamlingar och tidskrifter som inte blott behandlar upphovsrätt.
Boken kan varmt rekommenderas till de angivna kategorierna, som i Strömholm har en mycket sakkunnig guide. Författaren håller på att avsluta ett större komparativt arbete om droit moral inom upphovsrätten och har därigenom fått tillfälle att tränga djupt in i framförallt fransk och tysk upphovsrätt. Han är vidare väl orienterad om engelsk rätt och rättstradition i allmänhet.
För den som vill studera europeisk upphovsrätt utgörs otvivelaktigt det viktigaste studiematerialet av de tre moderna lagar som under den senaste tioårsperioden antagits i England (1956), Frankrike (1957) och Tyskland (1965). Övriga lagar av betydelse är främst den österrikiska från 1936, som på sin tid ansågs vara ett mycket förnämligt lagverk, och den italienska, som dock bär det ominösa årtalet 1941. Internationellt sett har även de nya nordiska lagarna tilldragit sig uppmärksamhet, även om det finns kretsar som anser en »skandinavisering» av upphovsrätten vara en fara.
Författaren säger med rätta (s. 7), att man med en viss förenkling kan tala om en romansk, en anglosaxisk och en germansk typbildning i fråga om lagtekniska lösningar och viktiga grundvärderingar. Särskild betydelse från praktisk synpunkt har den romanska och anglosaxiska typbildningen, eftersom den har verkat i stora delar av den övriga världen. Den tyska upphovsrätten har inte på samma sätt varit en exportprodukt, men den har mer än någon annan bidragit till den teoretiska utbildningen av det mycket komplicerade rättsområdet. Denna teoretiska genomarbetning torde ha medfört att den nya tyska lagen lagtekniskt sett står mycket högre än både den franska och den engelska lagen.
Engelsk rätt intar en särställning i förhållande till såväl fransk och tysk som annan europeisk upphovsrätt (utom irländsk). Denna särställning som beror på särskilda engelska rättstraditioner både på upphovsrättens område
och i allmänhet har medfört svårigheter för den internationella regleringen av upphovsrätten, framförallt på tre punkter. Den första är att begreppet droit moral inte är känt i engelsk upphovsrätt. Den andra är att engelsk rätt i princip inte erkänner copyright till annat än verk som är fixerade i skrift eller på något annat materiellt underlag. Den tredje är det s. k. copyrightsystemet beträffande film, vilket innebär att det inte är de intellektuella skaparna utan »the maker», filmföretaget, som erhåller copyright till filmverket som sådant. Detta system sammanhänger med att »copyright» i själva verket inte är helt jämförbart med »droit d'auteur», »Urheberrecht» och upphovsrätt.
Strömholm karakteriserar engelsk rätt så (s. 7) att den lägger större vikt än den franska vid upphovsrättens ekonomiska sidor och att den präglas av en försiktig avvägning mellan motstående intressen, medan den franska präglas av ett starkt hävdande av upphovsmannaintressena. Den franska, historiskt betingade principiella synen går ut på att upphovsrättens syfte är att skydda upphovsmannens intressen och utvidga hans rätt i alla möjliga riktningar. Den engelska synen går ut på att en upphovsrättslag har samma syfte som varje annan lag, nämligen att göra en rimlig avvägning mellan olika intressen på området. Skillnaden i uppfattning är dock mera markerad på det principiella planet än i den praktiska tillämpningen. Strömholm menar att tysk och nordisk rätt intar en mellanställning. När det gäller synen på upphovsrättens syfte torde tysk och nordisk rätt dock ligga närmare engelsk än fransk rätt.
Kap. 1, »Inledning. Litteratur och hjälpmedel», skall här kompletteras med några uppgifter om vad som hänt på litteraturområdet sedan boken färdigställts.
Under rubriken »Internationella källsamlingar» kan nämnas för den som känner sig besvärad av franska språket att Bernbyråns (BIRPI:s) tidskrift Droit d'auteur (se s. 8) sedan 1965 utkommer i en engelskspråkig version under namnet »Copyright». En utveckling i motsatt riktning är att den av författaren (s. 9) nämnda »Copyright Laws and Treaties of the World»har utgivits i en fransk och mer lätthanterlig upplaga, »Lois et traités surle droit d'auteur» (tre delar 1962 jämte supplement 1965; verket skall även i fortsättningen hållas à jour).
Det har länge varit en kännbar brist att det inte har funnits någon utförligare kommentar till 1957 års franska lag. I början av år 1966 utger emellertid Desbois en sådan kommentar i form av en helt omarbetad version av hans år 1950 utgivna »Le droit d'auteur» (jfr s. 12). Verket skall enligt uppgift omfatta omkring 1000 sidor och bör därför kunna möta de flesta behov på området.1
Den nya tyska lagen väntar på sin kommentar. En ny version av UlmersUrheber- und Verlagsrecht (se s. 20) skall komma men dröjer nog något år.
Den ledande engelska handboken, Copinger and Skone James on Copyright, har 1965 utkommit med en 10:e upplaga (jfr s. 24). Samma år har utkommit ytterligare en handbok, »Copyright, Modern Law and Practice»,
som ävenledes har författats av Skone James (jr), ehuru i samarbete med Carter-Ruck.
Bokens intressantaste kapitel är kap. II, som handlar om 1957 års franska upphovsrättslag. För var och en som sysslat med denna lag är det uppenbart att författaren har rätt när han uttalar (s. 31) att lagen »— vilka sedan dess förtjänster i fråga om sakliga lösningar må vara — knappast kännetecknas av logik eller överskådlighet i formellt hänseende». Författaren ger åtskilliga exempel på detta och jag skall ge några ytterligare bidrag till samlingen. Den s. k. filmpresumtionen (jfr upphovsrättslagen 39 §) återfinns i det inledande allmänna kapitlet (art. 17), medan liknande bestämmelser för radions del återfinns i kap. III (art. 45). Regler som bör vara gemensamma för alla avtal på upphovsrättens område har placerats i kapitlet om förlagsavtal, såsom bestämmelser om avtal med omyndiga m. fl. (art. 53 st. 2, jfr s. 32) och om förmånsrätt för upphovsmän i konkurs (art. 58), medan en specialregel om förlagsavtal har placerats i det allmänna kapitlet om upphovsrättsliga avtal (art. 34). Flera regler upprepas, och särskilt svårtolkad blir lagtexten, om en regel återkommer i förändrat skick. Författaren menar (s. 32) att skriftlighetskravet för bl. a. förlagsavtal i art. 31 upprepas i art. 53 med en obetydlig innehållsmässig nyansskillnad (s. 32). Jag har svårt att förstå att nyansskillnaden är så obetydlig, eftersom lagtexten närmast ger vid handen att skriftlighetskravet i art. 31 är ett beviskrav men i art. 53 ett verkligt formkrav. En del bestämningar är ologiska eller högst suddiga. I art. 27 sägs att »representation» (dvs närmast »framförande», av författaren av någon måhända giltig anledning kallat »uppförande») består i »la communication directe de l'oeuvreau public». I art. 41 7° heter det att upphovsmannen inte kan förbjuda »les représentations privées et gratuites effectuées exclusivement dans uncercle de famille.» Man synes här göra ett undantag från en huvudregel som inte finns, nämligen att upphovsmannen har en principiell ensamrätt till allt framförande. Författaren antyder (s. 52) att stadgandet möjligenkan förklaras av att publicitetsbegreppet i art. 27 får dras mycket snävt. Skulle detta vara riktigt, skulle dock »au public» sakna all mening. Är inte redigeringen av de båda artiklarna ett rent olycksfall i arbetet, återstår väl blott som en något så när rimlig förklaring att man genom art. 41 1° har velat göra en negativ bestämning av begreppet »au public».
Att olycksfall i arbetet har förekommit är tydligt. Art. 5 st. 1 stadgar att titeln till ett verk skyddas som verket självt, om den har »un caractére original». Enligt 2 st. får ingen, även om verket inte längre är skyddat, »utiliser ce titre pour individualiser une oeuvre du même genre, dans des conditions susceptibles de provoquer une confusion.» Författaren tolkar (s. 35) art. 5 så, att artikeln utsträcker det upphovsrättsliga skyddet till originella titlar och att bestämmelsen kompletteras av ett förbud mot förväxlingsskapande användning av originella titlar till fria verk. Han menar att den lucka som stadgandet lämnar i fråga om skyddet av icke-originella titlar torde, som enligt tidigare praxis, få lösas med hjälp av konkurrensreglerna. Den rimliga tolkningen av stadgandet är att originella titlar skyddas som verk enligt 1 st., medan även icke-originella titlar skyddas enligt 2 st., när förväxling kan inträda. Att man använt uttrycket »ce titre», som till synes syftar på originell titel i 1 st., torde bero på förbiseende. Artikeln bygger påen text från 1945, där originalitetskravet inte fanns med. När sedan detta
krav infördes, glömde man att ändra uttrycket »ce titre» (se Dalloz, Jurisprudence 1962. Note Desbois s. 535, som behandlar det rättsfall rörande»Les liaisons dangereuses» som författaren omnämner s. 43 n. 35).
Enligt författaren (s. 33) visar de sakliga lösningar som lagen ger att upphovsmännens intressen legat lagstiftaren nära om hjärtat. Den »auktorvänliga» grundsynen är otvivelaktigt dominerande, men det finns också stadganden som ger uttryck för en mera »kompromissbetonad» syn på upphovsrätten. Som nyheter förekommer i den franska lagen bl. a. två regler, vilka upphovsmännens internationella organisationer med säte i Paris kritiserat på det internationella planet. Den ena är en motsvarighet till filmpresumtionen i upphovsrättslagen 39 §. Den återfinns i art. 17 och överför till filmföretaget in dubio inte blott de rättigheter som tillhör själva filmverkets upphovsmän utan också de rättigheter som tillhör upphovsmännen till s. k. preexistenta verk. På denna punkt överensstämmer fransk rätt med nordisk och tysk, medan engelsk rätt endast — ehuru i annan juridisk form— överför den rätt som eljest borde tillkomma själva filmverkets upphovsmän. Den andra regeln innehålls i art. 45 st. 3 och ger radioföretaget en rätt att göra efemära inspelningar, låt vara att denna rätt formellt är mera begränsad än vad i andra länders lagar brukar vara fallet. I de nordiska upphovsrättslagarna hade man tidigare en bestämmelse att en utgivare av ett samlingsverk, som ofta var en juridisk person, t. ex. ett förlag, hade upphovsrätt till samlingsverket. Denna regel har slopats i 1960 års lag med motiveringen att en ordning, enligt vilken någon annan än upphovsmannen har ursprunglig upphovsrätt, inte är förenlig med moderna upphovsmannarättsliga principer (jfr SOU 1956: 25 s. 139—140). I den franska lagen förekommer som en nyhet att utgivaren, en fysisk eller juridisk person, in dubio har upphovsrätten till den typ av samlingsverk som i lagen går under benämningen »oeuvre collective» (art. 13).
Författaren diskuterar (s. 32—33) med sakkunskap den intressanta och vanskliga frågan vad som kan vara orsaken till de svagheter som vidlåder den nya lagen i det land som brukar betecknas som upphovsrättens stamort på jorden. Författaren nämner bl. a. som orsaker att lagens författare för att säkra en för upphovsmännen gynnsam tillämpning av lagen offrat den formella elegansen till förmån för upprepade explicita detaljregler ochatt det slutliga förslaget kan vara ett verk av flera pennor, varvid tiden eller omständigheterna inte medgivit en stilistisk och redaktionell överarbetning. Vidare hänvisar författaren till de berörda organisationernas aktivitet inom och utom lagstiftningskommittén och den hänsyn som man ansett sig böra ta till dessas krav; vissa delar av lagen bär prägel av »ett kompromissresultat som vuxit fram under organisationernas överläggningar vid kommitténs bord.» Det finns måhända andra bidragande orsaker. Kanske har man inte tagit så allvarligt på uppgiften, eftersom man inte ansåg en ny lag absolut nödvändig. Någon har sagt att man egentligen kunnat nöja sig med den reglering som i praxis växt fram på grundval av 1791 och 1793 års lagar men att utlänningarna, som ju åtnjuter s. k. nationell behandling i Frankrike, hade ett legitimt intresse av att bli mera systematiskt informerade om rättens innehåll. Att ett visst stadgande av allmännare karaktär placerats i ett speciellt kapitel kan möjligen ibland bero på att det ledande rättsfall på vilket regeln bygger hänfört sig till ifrågavarande specialområde. Man kan också fråga sig hur mycket av svagheterna som beror på att
doktrinen inte tillräckligt kritiskt och systematiskt genomarbetat det upphovsrättsliga området.
Några randanmärkningar skall avsluta granskningen av kap. II. Författaren menar (s. 35) att art. 3, som i likhet med Bernkonventionen art. 2 uppräknar olika typer av verk, är av rent exemplifierande karaktär. Uppräkningen torde dock ha en viss betydelse därutöver ur bevissynpunkt. Ett fixerat koreografiskt alster, som nämns i uppräkningen, presumeras vara ett verk, tills motsatsen bevisas, medan ett icke fixerat koreografiskt alster fordrar bevisning om verkskaraktären för att skyddas. Samma problemställning kommer igen i art. 14. Författaren refererar (s. 55) innehållet i art. 14 st. 2 så, att de fem kategorier som nämns anses vara upphovsmän till ett filmverk till dess motsatsen bevisats. Stadgandet torde emellertid också innebära, som ibland framhålls i fransk doktrin, att det kan finnas andra upphovsmän, t. ex. dekoratörer, men att för dem gäller en motsatt presumtion: för att skyddas måste de visa att de gjort en skyddsvärd prestation.
Författaren förklarar (s. 48) att det är anmärkningsvärt att lagen inte innehåller någon bestämmelse om utmätning av upphovsmannens rätt. Beror inte detta — åtminstone delvis — på att regler om viss utmätningsfrihet finns i särskild lag (jfr t. ex. Nouveau Répertoire de droit Dalloz art. Propriété littéraire et artistique nr 116)?
Kap. III, »Den tyska upphovsrätten», är omsorgsfullt redigerat med en förtjänstfull historisk genomgång av bakgrunden till den nuvarande lagen. Sedan denna trätt i kraft den 1 januari 1966 är emellertid den del som handlar om gällande rätt av mindre intresse. Vad som sägs om det förslag som vid bokens publicerande var aktuellt, 1962 års »Regierungsentwurf» är emellertid fortfarande till stora delar av intresse. För att medverka till att bringa författarens bok à jour skall jag anmärka de viktigaste ändringarna i den slutliga lagen i förhållande till 1962 års förslag (vars text tryckts i lagtextbilagan). Upphovsmannens rätt att få ersättning för att hans verk tas i anspråk för skolböcker o. d. (jfr upphovsrättslagen 16 §) har bortfallit under riksdagsbehandlingen (jfr § 46). Den motivering som Bundesrat gav till ändringen (Deutscher Bundestag. 4. Wahlperiode. Drucksache IV/3536 s. 2) förtjänar att citeras som ett för modern upphovsrätt något ovanligt aktstycke:
»Die Vergütungspflicht führt zu einer unerwünschten Verteuerung der Schulbücher. Die Vermögensinteressen der Urheber sollten hier gegenüberden Interessen der Allgemeinheit an der Volksbildung zurücktreten. Es istzu berücksichtigen, dass kein Urheber ganz allein aus sich heraus schafft, sondern auf dem geistigen Gesamtbesitz des Volkes aufbaut.
Hier, bei den Interessen der Volksbildung, sollte der Urheber als Dankfür das ihm überkommene Kulturgut mit einer unentgeltlichen Weitergabeder von ihm geschaffenen Werke an die folgenden Generationen einverstanden sein.»
En annan ändring går i motsatt riktning. Vid återgivande av tidningsartiklar och radiokommentarer, som ibland kan ske utan upphovsmannens medgivande (jfr upphovsrättslagen 15 §), har en rätt till ersättning införts (§ 49 st. 1). Vidare har den i 1962 års förslag § 52 stadgade friheten för en komponist att använda en dikt som text till en komposition utan diktförfattarens medgivande (jfr upphovsrättslagen 19 §) bortfallit. Det ansågs inte finnas något behov av regeln, särskilt sedan representanter för kompo-
nisterna förklarat att de ansåg det rimligt att man i framtiden alltid begärde lov av diktförfattaren, innan dikten tonsattes (Drucksache IV/3401 s. 7). Den legala licensen till förmån för grammofonindustrin har uppmjukats (se § 61) och den på liknande sätt konstruerade legala licensen i § 65 till förmån för radioföretag har helt borttagits. Den mest anmärkningsvärda ändringen är givetvis att skyddstiden förlängts från 50 till 70 år efter upphovsmannens död (§ 64). Förlängningen får ses som ett substitut för den domaine public payant som föreslogs i 1962 års förslag och som inte godtogs (jfr s. 94 samt Drucksache IV/3401 s. 12).
Till slut skall några mindre frågor rörande den nya tyska lagen beröras. Författaren anmärker (s. 92) att 1962 års förslag på ett klarare sätt än den svenska upphovsrättslagen skiljer mellan förfoganden över exemplar (beständiga medier) och förfoganden över obeständiga medier. I § 15 st. 1 samlas nämligen dels mångfaldigande rätten, dels spridnings- och utställningsrätten, medan § 15 st. 2 upptar rätten till offentligt framförande (Recht der öffentlichen Wiedergabe). Dock menar han att denna ordning inte är fullt genomförd, eftersom upphovsmannens skydd mot yrkesmässig uthyrning inte förts till § 15 st. 1 utan under »sonstige Rechte» i § 27. Jag ger författaren rätt i att systematiken är mer logisk än den svenska, där man samlar framförande- och exemplarrätt under den gemensamma benämningen »göra verket tillgängligt för allmänheten», även om en sådan metod har praktiska lagtekniska fördelar. Någon särskild anledning att betona sambandet mellan två så olikartade förfoganden som framställning av exemplar och förfoganden över redan färdiga exemplar har man dock inte. I den tyska lagen har man uppdelat exemplarrätten, så att vissa delrättigheter hänförs till »Verwertungsrechte» och andra till »Sonstige Rechte der Urheber». Skälet är uppenbarligen att »Sonstige Rechte» inte innefattar ensamrätt (ett skäl som författaren anger som en förklaring, ehuru inte den troligaste). Man bör nämligen observera, att de två övriga »sonstige Rechte», droit d'accès (§ 25) och droit de suite (§ 26), inte heller är ensamrätter; de tillhör likaledes exemplarrätten.
Författarens kritik (s. 95—98) av regeln om »Veröffentlichungsrecht»(jfr § 12) förefaller övertygande. Samtidigt framhåller han med rätta att denna regel, vilken framstår »ej blott såsom onödig utan rentav som förvirrande och olämplig», dock endast är »en obetydlig detalj i ett framstående lagverk».
Till slut vill jag efterlysa en uppgift om existensen av den samtidigt föreslagna och antagna »Gesetz über die Wahrnehmung von Urheberrechtenund verwandten Schutzrechten», som framförallt reglerar upphovsrättsorganisationernas verksamhet. Utan denna lag får man inte en korrekt bild av den tyska lagens avvägning mellan olika berörda intressen.
Det återstår att säga några ord om det engelska avsnittet (kap. IV). Den engelska lagen är till stor del framvuxen ur rättspraxis och har haft än mindre stöd av någon doktrin än den franska; i England tycks upphovsrätt inte bedrivas på det vetenskapliga planet. Trots detta förefaller författaren mindre kritisk mot denna lag än mot de franska och tyska lagarna. Den huvudsakliga kritiken riktar sig mot att inga regler om droit moral har upptagits i lagen (s. 111—114). Författaren anser t. o. m. att lagtextens disposition är klar (s. 101). Huruvida detta är riktigt beror väl på vilka anspråk man har. Den är kanske klar om man jämför den med andra engelska la-
gars, men på grund av den särskilda engelska lagskrivningstekniken, som författaren ingalunda fördöljer, är ingen av de behandlade tre lagarna så svåröverskådlig för en utlänning som den engelska. Man vet att engelsk rätt endast skyddar litterärt eller musikaliskt verk som fixerats i någon form. Finns denna grundläggande regel i Part 1, som bl. a. definierar vad som är ett skyddat verk? Nej, där finns ingen bestämd regel. Den finns inte ens i sect. 48 som handlar om »interpretation» utan undanstucken i sect. 49, som ger »supplementary provisions as to interpretation», under subsect. 4, där den formuleras indirekt på följande sätt:
»References in this Act to the time at which or the period during which, a literary, dramatic or musical work was made are references to the timeor period at or during which it was first reduced to writing or some other material form.»
Den viktiga regeln om att filmcopyright inte gäller för s. k. preexistenta verk finner man inte i sect. 13 som annars tämligen utförligt reglerar filmfrågorna utan i sect. 16 subsect. 6 (jfr även s. 117).
Engelsk rätt ställer mycket låga krav på den undre gränsen för ett skyddat verk, trots att lagtexten fordrar att ett skyddat verk skall vara »original» (sect. 2 och 3). Som grund härför hade Skone James i Copinger Skone James 9:e uppl. hänvisat bl. a. till rättsfallet Walter v. Lane från år 1900, då en tidningsreporter, som ordagrant nedtecknat ett anförande av Lord Roseberry, fick copyright till sina anteckningar. Strömholm säger sig (s. 104) ha svårt att dela Skone James' uppfattning. Det kan nämnas att Skone James i 10:e uppl. (s. 53) närmat sig Strömholms uppfattning genom att citera en domare som i ett rättsfall från 1960, Roberton v. Lewis, The Times, uttalat att »it was at least arguable that Walter v. Lane is no longer good law».
Av framställningen s. 115—116 får man lätt uppfattningen att reglerna i Bernkonventionen art. 13 om upphovsmannens s. k. mekaniska rättigheter och om tvångslicens för grammofonindustrin infördes vid Bruxelleskonferensen 1948. I själva verket vidtogs då blott några formella ändringar i en text som tillkom i Berlin 1908.
Författarens bok ger både genom huvudtext och de återgivna lagtexterna stora möjligheter till jämförande studier mellan fransk, tysk, engelsk och även nordisk upphovsrätt. Med hänsyn härtill vill jag blott göra ett stilla beklagande av att författaren inte ansett sig kunna ta med åtminstone Schedule 2 och 3 i den engelska lagen i lagtextbilagan, så att man kunnat studera den engelska lösningen av de intressanta frågorna om skyddstiden för anonyma och posthuma verk och om »work of joint authorship», vilka dock vid flera tillfällen diskuteras i boken.
Svante Bergström