Preskription och legalitet

 

1. Vissa grundläggande rättsliga principer, vilkas innebörd och räckvidd knappast brukar dryftas utanför en trängre krets av jurister, har på senare tid blivit föremål för allmän och animerad diskussion i en rad europeiska länder. Den direkta anledningen härtill har varit det för många skrämmande perspektivet, att även de grövsta av nazisttidens brott, i den mån de icke redan blivit föremål för åtgärd från de utredande eller rättskipande organens sida, inom kort skulle preskriberas och de skyldiga därmed definitivt undandragas samhällets straff. I detta läge framträdde i olika länder en kraftig opinion med krav på en förlängning eller ett fullständigt avskaffande av preskriptionstiden för dessa brott, men gentemot sådana meningsyttringar höjdes ett varnande finger från andra grupper, som i varje ändring av gällande preskriptionsbestämmelser med verkan på redan begångna brott såg ett allvarligt ingrepp i väsentliga rättsstatliga grundsatser.
    Frågan om räckvidden av den rättsstatliga principen om otillåtligheten av retroaktiv strafflagstiftning blev sålunda ett centralt ämne för diskussionen i berörda länder. Trots de rättsstatliga betänkligheterna blev resultatet i flera länder, bl. a. Västtyskland, Österrike, Frankrike och Belgien, att ny lagstiftning antogs i preskriptionsfrågan. Påfallande är emellertid, att de nya lagarna företer väsentliga olikheter i de nämnda fyra länderna, och det synes därför kunna vara av visst intresse att, mot bakgrund av den gemensamma grunduppfattningen i fråga om retroaktivt verkande strafflag, jämföra de beslut som fattats av de olika parlamenten.
    2. I Västtyskland, där dödsstraffet avskaffats genom en särskild bestämmelse i 1949 års grundlag (Grundgesetz),1gäller en 20-årig åtalspreskriptionstid för de grövsta brotten, nämligen dem som kan straffas med livstidsstraffarbete (lebenslanges Zuchthaus).2
    Dessutom gäller enligt särskild föreskrift,3 att preskription icke löper under tid, då på grund av lagstadgande åtal icke kan väckas eller fullföljas. Enligt särskilda föreskrifter, utfärdade i de amerikanska, brittiska och franska ockupationszonerna, hade uttryckligen fastslagits, att preskription icke löpt under Tredje rikets tid 1933—45 i fråga om brott, som av politiska skäl icke åtalades under detta skede. Enligt de bestämmelser som gällde för de brittiska och franska zonerna skulle preskriptionstiden anses åter ha börjat löpa den 8 maj 1945, medan motsvarande tidpunkt för den amerikanska zonen fastställts till den 1 juli 1945.
    Till följd av de nu nämnda stadgandena om »vilande» av preskription var det under våren 1965 aktualiserade spörsmålet ingalunda begränsat till eventuell preskription av brott, begångna under den senast förflutna 20-årsperioden; fastmera var det fråga om brott, som begåtts under hela den tid, varunder nazisterna haft herraväldet i Tyskland.

 

1 Artikel 102 Grundgesetz.

2 § 67 Strafgesetzbuch.

3 § 69 Strafgesetzbuch.

 

208 Hans Danelius    I Österrike var den rättsliga situationen icke helt likartad. Visserligen gäller även där en 20-årig åtalspreskriptionstid för brott belagda med livstidsstraffarbete (lebenslange Kerkerstrafe).4 Emellertid skall enligt ett annat stadgande5 preskription över huvud icke inträda för brott, varpå dödsstraff kan följa. I samband med att dödsstraffet år 1950 avskaffades såsom påföljd i det ordinära processförfarandet,6 föreskrevs att där dödsstraff var i lag föreskrivet såsom påföljd, detta skulle ersättas med livstids straffarbete.Någon särskild föreskrift utfärdades dock icke angående preskription avbrott, på vilka dödsstraff dittills kunnat följa, och det har därför blivit en juridisk tolkningsfråga att avgöra, om ifrågavarande brott alltjämt skall anses inpreskriptibla eller om preskription skall inträda efter 20 år.
    Enligt en lag som antagits år 1963 skall i fråga om flertalet naziförbrytelser preskriptionstid anses ha börjat löpa tidigast den 29 juni 1945; dock stadgas uttryckligen, att lagen icke påverkar en enligt äldre lag redan inträdd preskription.8
    I Frankrike och Belgien är en åtalspreskriptionstid av endast 10 år föreskriven för crimes, d. v. s. den grövsta typen av brott.9 Följaktligen uppkom i dessa länder ingen fråga om förlängning av en åtalspreskriptionsfrist som utlöpte år 1965. I Frankrike väcktes i stället frågan, om vissa brott enligt folkrätten faller helt utanför de nationella preskriptionsbestämmelsernas tillämpningsområde. I Belgien gällde diskussionen icke åtalspreskription utan preskription av redan ådömda straff. I detta hänseende tillämpas nämligen i Belgien — liksom f. ö. i Frankrike — en 20-årig preskriptionstid, då fråga är om straffarter tillämpliga på crimes.10
    3. I jämförelse med den 25-åriga åtalspreskriptionstid, som enligt svensk rätt gäller för brott, som är belagda med livstids fängelse,11 tillämpas alltså i de här berörda länderna förhållandevis korta preskriptionsfrister. Detta förhållande motverkas dock i någon mån av att i dessa länder preskriptionen avbrytes på ett tidigare stadium än enligt svensk rätt.
    Åtalspreskription avbrytes enligt svensk rätt först genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av åtal för brottet.12 Enligt tysk rätt avbrytes däremot preskriptionen av varje handling, som företages av en domare i

 

4 § 228 Strafgesetz.

5 § 231 Strafgesetz.

6 Sedan dödsstraffet i Österrike redan år 1919 avskaffats såsom påföljd i det ordinära processförfarandet och detta avskaffande uttryckligen bekräftats i Artikel 85 i 1920 års Bundesverfassungsgesetz, återinfördes detta straff i samband med demokratiens sammanbrott på 1930-talet. Då efter andra världskrigets slut 1920 års författning (i dess lydelse efter vissa lagändringar på 1920-talet) förklarades skola på nytt gälla, var man dock icke beredd att genast avstå från möjligheten att utdöma dödsstraff, och man valde då att temporärt sätta Artikel 85 ur kraft. Denna artikel blev på nytt gällande från och med den 1 juli 1950, då alltså dödsstraffet avskaffades.

7 Bundesgesetz vom 21. Juni 1950.

8 Bundesgesetz vom 10. Juli 1963. Liknande bestämmelser om vilande av preskription under nazitiden fanns redan dessförinnan i särskilda lagar, t. ex. den s. k. krigsförbrytarlagen (Kriegsverbrechergesetz).

9 Frankrike: article 7 Code de procédure pénale; Belgien: article 21 loi du 17 avril 1878 (infogad i Code d'instruction criminelle).

10 Belgien: article 91 Code pénal (jfr Frankrike: article 763 Code de procédure pénale).

11 35 kap. 1 § brottsbalken.

12 35 kap. 1 § brottsbalken.

 

Preskription och legalitet 209anledning av brottslig gärning och som är riktad mot gärningsmannen.13 Utredningsåtgärder företagna av polis eller åklagare är däremot icke ägnade att bryta preskriptionen, men det bör ihågkommas, att enligt tysk rätt endomare är i väsentligt större utsträckning än enligt svensk rätt engagerad iden förberedande brottsutredande verksamheten, antingen så att han själv i egenskap av undersökningsdomare (Untersuchungsrichter) är ansvarig för förundersökningen eller så att hans medverkan erfordras för vidtagande av vissa åtgärder inom ramen för åklagarmyndighetens utredning.
    Det erfordras alltså enligt tysk rätt förhållandevis litet för att åtalspreskription skall avbrytas, och innan det ännu var klart om preskriptionsfristen för naziförbrytelserna skulle utlöpa år 1965 eller först vid en senare tidpunkt, var det uppenbarligen en angelägen uppgift för de brottsutredande organen att tillse att preskriptionsavbrytande åtgärder snabbt vidtogs i så många fall som möjligt. Sålunda kunde i mars 1965 dåvarande justitieministern Bucher meddela förbundsdagen, att ärenden, i vilka preskriptionen avbrutits eller skulle komma att avbrytas före den 8 maj 1965, fanns anhängiga vid tyska åklagarmyndigheter mot nästan 14 000 personer.14 Enligt uppgift hade man för säkerhets skull vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder till och med gentemot en viss Adolf Hitler.
    Även i fråga om österrikisk, fransk och belgisk rätt kan det konstateras, att preskription avbrytes på ett förhållandevis tidigt utredningsstadium och att det här föreligger en påfallande olikhet gentemot svensk rätt.15
    4. Förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning till gärningsmannens nackdelär en grundläggande rättsstatlig princip, som är erkänd i alla de fyra ländersom här är i fråga. Det var således en viktig uppgift att avgöra, om en eventuell ny lagstiftning i fråga om preskriptionsfrister för redan begångna brotteller redan avkunnade domar skulle komma i strid med retroaktivitetsförbudet och i så fall om det var försvarligt eller ens möjligt att i detta särskildafall göra avsteg från ifrågavarande princip. Enighet synes emellertid ha råttom att retroaktiviteten icke skulle få utsträckas till fall där preskription redan inträtt. Diskussionen begränsade sig alltså till frågan om preskriptionstiden kunde förlängas för redan begångna brott eller avkunnade domar, beträffande vilka preskriptionstid löpte vid den nya lagens ikraftträdande.
    I Västtyskland har retroaktivitetsgrundsatsen icke endast kommit till uttryck i strafflagen16 utan även fastslagits i 1949 års grundlag, vars Artikel 103 (2) har följande lydelse: »En gärning må endast bestraffas, om dess straffbarhet var bestämd i lag, innan gärningen begicks.»
    Olika meningar har i Tyskland yppats i frågan om grundlagens förbud mot retroaktivitet skall givas en så extensiv tolkning, att det innebär ett hinder mot att en förlängning av en preskriptionsfrist gives tillbakaverkande kraft. I förbundsdagens debatt den 10 mars 1965 sammanfattade justitieministern doktrinens ståndpunkt genom att framhålla, att väsentligen tre olika meningar fanns företrädda.17 Enligt en uppfattning förbjuder grundlagen varje efter en brottslig gärning inträdande utvidgning av det statliga straff-

 

13 § 68 Strafgesetzbuch.

14 Verhandlungen des Bundestages, 170. Sitzung (10. März 1965), s. 8517.

15 Österrike: § 227 Strafgesetz; Frankrike: article 7 Code de procédure pénale; Belgien: articles 21 och 26 loi du 17 avril 1878 (infogad i code d'instruction criminelle).

16 § 2 Strafgesetzbuch.

17 Verhandlungen des Bundestages, 170. Sitzung (10. März 1965), s. 8535.

 

14—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

210 Hans Daneliusanspråket, och en förlängning av en preskriptionsfrist är att räkna såsom en sådan utvidgning. Enligt en annan mening stadgas i grundlagen endast, att brottsbeskrivningen och den tillämpliga straffpåföljden måste vara bestämda före utförandet av den brottsliga gärningen, och preskriptionsregler faller alltså utanför grundlagsstadgandets tillämpningsområde. Slutligen hävdas av vissa författare, att retroaktivitetsförbudet omfattar alla straffrättsliga regler av materiellrättslig art, och avgörande blir alltså i förevarande fall, om preskriptionsbestämmelser är av materiell- eller formellrättslig natur. I denna fråga är meningarna inom tysk doktrin delade. De som hävdar uppfattningen, att preskriptionsstadganden är att anse såsom formella rättsregler och att hinder på grund därav icke föreligger mot att de tillämpas retroaktivt, har till stöd för sin uppfattning kunnat hänvisa till vissa avgöranden av förbundsförfattningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) och förbundsdomstolen (Bundesgerichtshof), men räckvidden av dessa avgöranden har ingalunda varit oomtvistad.
    Då åsikten att retroaktiv preskriptionslagstiftning stod i strid med grundlagen hade många förespråkare men en del av dessa samtidigt ansåg en sådan lagstiftning av politiska skäl önskvärd, framfördes tanken att man genom en ändring av grundlagen skulle undanröja det rättsliga hinder som förelåg. En sådan ändring av grundlagen förordades även av många, som i och för sig ansåg att retroaktivt verkande preskriptionsregler icke stred mot grundlagen. Eftersom innebörden av dess Artikel 103 (2) icke var fullt klar, kunde man nämligen icke på förhand veta, vilken ståndpunkt som skulle intagas av förbundsförfattningsdomstolen, och endast genom en grundlagsändring kunde man gardera sig mot den fatala eventualiteten att denna domstol skulle komma att underkänna lagstiftningen såsom grundlagsstridig.
    Bortsett från svårigheten att uppnå erforderlig kvalificerad majoritet fören grundlagsändring i förbundsdagen och förbundsrådet, uppkom även vissa speciella problem i samband med en sådan lösning. Enligt en uppfattning var Artikel 103 (2) att betrakta såsom ett specialfall av den i Artikel 20 av grundlagen förankrade allmänna rättsstatsprincipen. Om man emellertid också skulle komma i konflikt med denna artikel, kunde man icke lösa detta dilemma genom lagändring, eftersom de i Artikel 20 fastslagna principerna hör till de »eviga» grundvalar för samhällsskicket, vilka enligt särskilt stadgande18 icke kan ändras genom ny lagstiftning.
    I Österrike har retroaktivitetsförbudet icke fastslagits i grundlag, och icke ens strafflagen innehåller något stadgande härom. Däremot har principen kommit till uttryck i den kejserliga kungörelsen av den 27 maj 1852, varigenom 1852 års strafflag promulgerades.19 Enligt kungörelsens Artikel IX skulle den nya lagen tillämpas på tidigare begångna straffbara handlingar endast såvida dessa därigenom icke skulle komma att bedömas strängare änenligt förut gällande rätt. Ehuru principen endast på detta sätt kommit till uttryck i österrikisk lag, anses den allmänt gällande. I viss mån har man att göra med ett parallellfall till svensk rätt, enligt vilken retroaktivitetsgrundsatsens giltighet brukar anses grundad på en analogisk tillämpning av strafflagens och brottsbalkens promulgationslagar.20

 

18 Artikel 79 (3) Grundgesetz.

19 Kaiserliches Patent vom 27. Mai 1852 (Kundmachungspatent).

20 5 § strafflagens promulgationslag och 5 § lagen om införande av brottsbalken. 

Preskription och legalitet 211    Även i Österrike föreligger delade meningar om retroaktivitetsförbudets tillämplighet på preskriptionsbestämmelser. Denna principfråga ställde sig emellertid icke i Österrike med samma skärpa som i Tyskland, eftersom det, såsom tidigare berörts, var möjligt att man redan med tillämpning av gällande österrikisk rätt kunde komma till resultatet, att de brott som tidigare varit belagda med dödsstraff var inpreskriptibla. Visserligen hade den österrikiska Högsta domstolen (Oberster Gerichtshof) i ett utlåtande tillkännagivit uppfattningen, att dessa brott numera preskriberades efter 20 år, men denna uppfattning var ingalunda obestridd, och för alla dem som hävdade den motsatta meningen, var det endast fråga om att genom lagstiftning förtydliga vad som redan gällde.
    I Frankrike och Belgien är retroaktivitetsgrundsatsen fastslagen i respektive strafflagar.21 I båda dessa länder tycks dock den tongivande uppfattningen inom doktrinen och i rättspraxis vara, att retroaktivitetsförbudet icke gäller preskriptionsbestämmelser, eftersom dessa är av processuell natur. I denna riktning hade även den belgiska Conseil d'Etat uttalat sig i ett yttrande, som tillmättes stor vikt under parlamentets debatt rörande det framlagda lagförslaget om förlängning av preskriptionstiden för verkställighet av vissa domar. För dem som till äventyrs icke skulle låta sig övertyga härav framhölls också i det framlagda regeringsförslaget, att retroaktivitetsförbudet i Belgien var fastslaget i vanlig lag och icke i författningen och att därför lagstiftaren hade frihet att göra avsteg därifrån i exceptionella fall.22
    5. Emellertid rörde sig diskussionen icke endast om de påtänkta nya lagarnas förenlighet med de i varje lands interna rätt fastslagna principerna. Frågan uppkom också, om en retroaktivt verkande förlängning av preskriptionsfrister var förenlig med den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken ratificerats av tre av de berörda länderna, nämligen Tyskland, Österrike och Belgien, men däremot icke av Frankrike.
    Konventionens artikel 7, 1 mom., har följande lydelse: »Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående.» Huruvida denna artikel i allmänhet innefattar ett förbud mot att giva en förlängning av preskriptionsfrist retroaktiv effekt, torde tills vidare få betraktas såsom en öppen fråga i avsaknad av vägledande uttalanden av den europeiska domstolen eller kommissionen förde mänskliga rättigheterna. Det kan dock erinras om att i ett svenskt rättsfall Svea hovrätt i sin dom (som emellertid icke fastställdes av Högsta domstolen) funnit skäl att hänvisa till denna artikel av konventionen till stöd för sin uppfattning att ett preskriptionsstadgande icke borde tillämpas retroaktivt.23 Å andra sidan synes den belgiska Conseil d'Etat i sitt ovan omnämnda yttrande ha hävdat, att konventionens bestämmelse borde tillämpas så restriktivt, att den icke omfattade preskriptionsstadganden.24
    Oavsett denna fråga om tolkningen av artikel 7, 1 mom., bör i detta sam-

 

21 Frankrike: article 4 Code pénal; Belgien: article 2 Code pénal.

22 Chambre des Représentants. Session 1964—1965. Projet de loi no 861 (1963—1964) — no 2, s. 2.

23 NJA 1963 s. 284.

24 Chambre des Représentants. Session 1964—1965. Projet de loi n° 861 (1963—1964) — n° 1, s. 2—3, och n° 2, s. 3. 

212 Hans Daneliusmanhang observeras, att räckvidden av 1 mom. inskränkes genom samma artikels 2 mom., vilket är av följande lydelse: »Förevarande artikel skall icke hindra rannsakning och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper, som erkännas av civiliserade stater.»
    Vad angår tolkningen av 2 mom., har kommissionen för de mänskliga rättigheterna i flera avgöranden uttalat, att enligt konventionens förarbeten syftet med detta stadgande varit att huvudregeln i artikel 7 icke skulle gälla lagar, vilka under de helt exceptionella förhållandena vid andra världskrigets slut utfärdats för att beivra krigsförbrytelser, förräderi och samarbete med fienden, och icke heller åsyftat något juridiskt eller moraliskt fördömande av dessa lagar.25
    Skulle artikel 7, 1 mom., i och för sig anses tillämpligt på preskriptionsbestämmelser, har man alltså anledning att ställa sig frågan, om icke i fråga om naziförbrytelser ett undantag gäller enligt 2 mom. Vad särskilt angår Tyskland, må också erinras om att detta land vid ratificerandet av konventionen i form av en reservation förklarade, att detta 2 mom. icke skulle komma att tillämpas annat än inom de gränser, som utstakats genom den ovan behandlade Artikel 103 (2) av den tyska grundlagen. Genom denna reservation synes Tyskland ha åtagit sig mera vittgående förpliktelser än som följer av konventionen, och i fråga om detta land ersättes således frågan omtolkningen av artikel 7, 2 mom., med frågan om tolkningen av den tyska grundlagen.
    6. I diskussionen kring naziförbrytelserna framhävdes också synpunkten, att man här, åtminstone till en stor del, hade att göra med brott mot internationell rätt och att preskription var ett i folkrätten okänt rättsinstitut. Till följd härav skulle sådana brott över huvud icke preskriberas, och det skulle rent av vara i strid med ett lands folkrättsliga förpliktelser att med tillämpning av inhemska preskriptionsregler avstå från åtal och bestraffning.
    Ehuru vissa rötter kan spåras till mellankrigstiden eller ännu längre tillbaka, är det framför allt i de rättsgrundsatser som tillämpades av de internationella domstolarna i Nürnberg och Tokyo och i vissa kodifieringsarbeten under efterkrigstiden som man har att finna grundvalarna för vad som nu anses vara internationell straffrätt. Bland efterkrigstidens landvinningar på detta område är utan tvivel FN-konventionen om folkmord den viktigaste, men därutöver har i FN:s hägn utarbetats förslag till en internationell »lag» om brott mot freden och mänsklighetens säkerhet och till stadga för en internationell brottmålsdomstol.26
    I fråga om nazisternas förbrytelser utfärdades, innan andra världskriget ännu var till ända, ett antal deklarationer, i vilka Tredje rikets motståndare tillkännagav sin beslutsamhet att ställa gärningsmännen inför rätta. I en deklaration utfärdad den 13 januari 1942 i St. James's Palace i London förklarade sig sålunda representanter för exilregeringarna i ett stort antal oc-

 

25 Annuaire de la Convention européenne des Droits de l'Homme I, s. 239, II, s. 214, och IV, s. 324.

26 Beträffande detta arbete på en vidareutveckling av den internationella straffrätten kan särskilt hänvisas till en rad uppsatser (bland författarna må nämnas Jean Graven, H. H. Jescheck och B. V. A. Röling) publicerade under samlingsrubriken »Les projets des Nations Unies pour l'institution d'unejustice pénale internationale» i Revue internationale de droit pénal 1964, s. 1—354. 

Preskription och legalitet 213kuperade länder beslutna att tillse att de som var ansvariga för brott mot civilbefolkningen i de ockuperade länderna skulle lagföras och bestraffas. I Moskva-deklarationen av den 30 augusti 1943 förklarade de tre huvudallierade, »talande i de trettiotvå Förenta Nationernas intresse», att de tyskar som gjort sig skyldiga till brott mot befolkningen i ockuperade länder skulle efter vapenstilleståndet återföras till de länder där deras avskyvärda gärningar begåtts för att dömas och straffas enligt där gällande lagar; i fråga om brott utan sådan geografisk begränsning skulle lagförande ske i särskild ordning enligt de allierade regeringarnas beslut.
    Formerna för lagförande av de »stora» krigsförbrytare, vilkas brott icke var geografiskt lokaliserade, reglerades närmare genom Londonöverenskommelsen av den 8 augusti 1945 och den i anslutning därtill antagna stadgan för Internationella militärdomstolen. I artikel 6 av denna stadga fastställdes, att domstolen hade att döma över tre slags brott, nämligen brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och i samma artikel lämnades definitioner av dessa tre brottstyper. Ehuru det hävdades i Nürnberg-domen,27 att artikel 6 endast innebar en kodifiering av vad som redan gällde enligt internationell rätt, synes det numera vara en allmän uppfattning, att det i själva verket var fråga om en väsentlig vidareutveckling av tidigare gällande folkrätt. Nydaningen synes vara särskilt påfallande i fråga om kategorien brott mot mänskligheten.
    I London-överenskommelsen berördes däremot lagföringen och bestraffningen av de »mindre» krigsförbrytarna, vilkas brott varit lokaliserade till ett visst land, endast i så måtto att det inledningsvis erinrades om att dessa förbrytare enligt Moskva-deklarationen skulle återföras till de länder, där deras brott begåtts, för att där dömas och straffas. Moskva-deklarationen utgör sålunda en av de väsentliga rättsliga grundvalarna för den rättsliga uppgörelsen med krigsförbrytarna i de tidigare tysk ockuperade länderna.
    Trots uppdelningen i skilda ockupationszoner skapades i Tyskland en gemensam rättslig grundval för krigsförbrytarprocesserna genom tillkomsten av det allierade kontrollrådets lag nr 10 av den 20 december 1945. I huvudsaklig överensstämmelse med stadgan för Internationella militärdomstolen fastslogs häri de tre brottstyperna brott mot freden, krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten. Rättskipningen skulle i huvudsak handhavas av allierade domstolar, men ockupationsmyndigheterna kunde tillerkänna tyska domstolar kompetens att döma i mål beträffande brott begångna av tyskar mot andra tyskar eller mot statslösa personer. Först så småningom utvidgades de tyska domstolarnas kompetens genom medgivanden av ockupationsmakterna, och den rättsliga bedömningen av ifrågavarande brottslighet kom att ske uteslutande på grundval av den tyska strafflagen.
    I intet av de nu nämnda internationella aktstyckena — lika litet som i 1948 års konvention om folkmord — finnes någon antydan om att ifrågavarande brottslighet skulle vara underkastad preskription. Icke heller synes det i övrigt i folkrättslig doktrin eller praxis finnas något belägg för att i internationell straffrätt skulle ingå några preskriptionsbestämmelser. En analogi från nationell straffrätt är knappast motiverad eller ens möjlig att genomföra, särskilt som preskription ingalunda är ett allmänt accepterat institut i alla nationella rättsystem — i anglosaxisk rätt förekommer preskription en-

 

27 Judgment of the International Military Tribunal for the Trial of German Major War Criminals (London 1946. His Majesty's Stationery Office), s. 38. 

214 Hans Daneliusdast vid vissa bestämda brottstyper — och dessutom de rättsregler som tilllämpas i detta hänseende företer stora olikheter från land till land.
    Man synes således ha gott stöd för uppfattningen, att preskription icke är ett i internationell straffrätt vedertaget institut. Gentemot dem som härav dragit slutsatsen att preskription aldrig skulle kunna inträda för sådana naziförbrytelser, som utgör brott enligt internationell rätt, har emellertid påpekats, att enligt Moskva-deklarationen de »mindre» förbrytarna skulle dömas i de länder, där brotten begåtts, och i enlighet med dessa länders lagar. På liknande sätt har efter hand domsrätten i Tyskland anförtrotts tyska domstolar, som därvid numera har att tillämpa intern tysk straffrätt. Då sålunda åt den inhemske domaren uppdragits att döma över internationella brott med tillämpning av nationell rätt, har något undantag icke föreskrivits i fråga om tillämpningen av nationella preskriptionsregler.28
    7. I Tyskland fördes i preskriptionsfrågan en mycket livlig parlamentsdebatt.29 Förbundsregeringen hade redan i november 1964 beslutat att icke framlägga någon proposition till förhindrande av att preskription inträdde 1965, men meningarna inom regeringen var delade. Justitieministern engagerade sig, under åberopande av legalitetssynpunkter, så hårt såsom motståndare till varje förlängning av preskriptionsfristen, att han fann för gott att avgå sedan det visat sig att förbundsdagen intagit en annan ståndpunkt.
    Olika förslag hade framlagts, syftande till en förlängning av preskriptionsfristen från 20 till 30 år eller till ett fullständigt avskaffande av preskriptionstid för brott, belagda med livstids straffarbete. Såsom ovan omnämnts, övervägdes också en grundlagsändring. Mot alla förslag till förändring av det redan föreliggande rättstillståndet riktades invändningar från rättsstatliga utgångspunkter.
    Bland de fyra länder, som här är av intresse, synes man just i Tyskland ha haft de största betänkligheterna mot en retroaktivt verkande lag i preskriptionsfrågan. Erfarenheterna från det förflutna har möjligen medfört, att opinionen i detta land blivit särskilt känslig för åtgärder som skulle kunna uppfattas såsom brott mot grundläggande rättsstatliga principer.
    Den lösning som slutligen i mars—april 1965 valdes av förbundsdagen och förbundsrådet har också karaktären av en kompromiss. Under åberopande av att en stor del av rättskipningen under åren närmast efter kriget omhänderhafts av ockupationsmakterna och att först från och med den 1 januari 1950 full suveränitet i fråga om rättsväsendet tillerkänts den då mera bildade förbundsrepubliken, beslöt man en utbyggnad av en redan existerande rättsgrundsats30 genom att fastslå, att preskriptionen för brott belagda med livstids straffarbete skulle anses ha vilat under tiden den 8 maj 1945—31 december 1949.31Härigenom uppnådde man alltså en

 

28 Hithörande frågor har på ett mycket klarläggande sätt behandlats i Jean Gravens uppsats »Les crimes contre l'humanité peuvent-ils bénéficier de la prescription?» i Schweizerische Zeitschrift für Strafrecht 1965, s. 113—178. Jfr också A. Sottile, »La prescription des crimes contre l'humanité et le droit pénal international» i Revue de droit international, de sciences diplomatiques et politiques 1965, s. 5—18.

29 Verhandlungen des Bundestages, 170. Sitzung (10. März 1965), s. 8516 ff, 175. Sitzung (25. März 1965), s. 8759 ff; Verhandlungen des Bundesrates, 280. Sitzung (12. März 1965), s. 68 f, 281. Sitzung (9. April 1965), s. 73 ff.

30 Se ovan vid not 3.

31 Gesetz über die Berechnung strafrechtlicher Verjährungsfristen vom 13. April 1965 (Bundesgesetzblatt I 1965 s. 315). 

Preskription och legalitet 215förskjutning av den kritiska tidpunkten till den 1 januari 1970 på ett sätt, som var ägnat att mildra betänkligheterna hos försvararna av de rättsstatliga värdena.
    Även under debatten i det österrikiska parlamentet32 i mars—april 1965 framfördes utifrån legalitetssynpunkter invändningar mot ny lagstiftning rörande preskription av naziförbrytelser. Å andra sidan var många anhängare av uppfattningen, att de tidigare med dödsstraff belagda brotten alltjämt var inpreskriptibla, och det gällde i så fall endast att, till befrämjande av rättssäkerheten på straffrättskipningens område, genom ny lag förtydliga det redan rådande rättsläget.
    Resultatet blev att i strafflagen intogs en uttrycklig bestämmelse av innebörd att, i fråga om de brott som i samband med 1950 års avskaffande av dödsstraffet blivit belagda med livstidsstraff i stället för dödsstraff, ingen preskription skulle skydda mot rättslig undersökning och bestraffning. Det tillfogades, att den nya lagen skulle vara tillämplig även på brott begångna före dess ikraftträdande, om de vid begåendet varit belagda med dödsstraff eller med livstidsstraff såsom ersättning för dödsstraff.33
    I Belgien väcktes i parlamentet endast förslag om förlängning av preskriptionsfristen för verkställigheten av vissa domar. Såsom ovan påpekats, gäller i Belgien en 10-årig åtalspreskriptionstid för grövre brott, och det påpekades under senatsdebatten av den kände senatorn och juristen Henri Rolin, att om de som önskat en förlängning även av åtalspreskriptionsfristen för krigsförbrytelser fått gehör för sina synpunkter, man skulle ha stått inför ett mycket allvarligt fall av retroaktiv lagstiftning, eftersom man skulle ha återinfört möjlighet till åtal och dom i fall där preskription redan för länge sedan inträtt.34
    Frågan gällde i stället, om de krigsförbrytare som dömts till döden i sin frånvaro och som sedan undgått straff genom att uppehålla sig utomlands nu skulle, sedan den 20-åriga preskriptionsfristen tillända lupit, kunna återvända till Belgien utan påföljd. Det upplystes, att 1 338 sådana dödsdomar avkunnats i den dömdes frånvaro, låt vara att man numera hade att räkna med att den alldeles övervägande delen av dessa krigsförbrytare skulle bli benådade. Såsom ett särskilt avskräckande exempel framkastades emellertid i pressen och i parlamentet hypotesen, att den avskydde kollaboratören Léon Degrelle skulle välja att återvända till Belgien.
    Några särskilt allvarliga betänkligheter från legalitetssynpunkter synes icke ha förelegat hos flertalet parlamentsledamöter. Man hade ju också att bygga på den dominerande tendensen i fransk-belgisk rätt att betrakta preskriptionsstadganden såsom procedurregler och såsom sådana icke täckta av förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. Efter en av andra skäl livlig debatt35 antog parlamentet regeringens förslag till förlängning av preskriptionsfristen och i enlighet härmed utfärdades den 3 december 1964 en lag,

 

32 Stenographisches Protokoll. 76. Sitzung des Nationalrates (31. März 1965), s. 4196 ff; 226. Sitzung des Bundesrates (9. April 1965), s. 5526 ff.

33 Besundesgesetz vom 31. März 1965, womit das Strafgesetz und die Strafprozessordnung geändert und ergänzt werden (Bundesgesetzblatt 1965 Nr 79).

34 Annales parlementaires. Sénat. Session 1964—1965. Séance du 26 novembre 1964, s. 159.

35 Annales Parlementaires. Chambre des représentants. Session 1964—1965. Séance du 19 novembre 1964, s. 4 ff; Sénat. Session 1964—1965. Séance du 26 novembre 1964, s. 146 ff. 

216 Hans Daneliusenligt vilken, med avvikelse från vad som eljest gäller och under förutsättning att preskription icke redan inträtt vid den nya lagens ikraftträdande, dödsstraff, som utdömts för vissa brott begångna under tiden den 9 maj 1940—8 maj 1945, preskriberas efter en tid av 30 år från domen.36
    I Frankrike accepterades en tanke, som väckt förhållandevis liten anklang i de övriga här berörda länderna, nämligen att brott mot mänskligheten är inpreskriptibla enligt internationell rätt och att den nationella rättsordningen icke bör (eller får) innehålla häremot stridande regler. Ett lagförslag byggt på denna uppfattning antogs enhälligt av både nationalförsamlingen och senaten efter debatter, under vilka åtskilliga talare framhävde det motbjudande i att ifrågavarande brottslingar genom tidens inverkan skulle gå fria från straff och några allvarliga principiella betänkligheter mot den föreslagna lagen knappast anfördes.37 Trots likartade preskriptionsregler anlades således ett helt annat betraktelsesätt än i belgiska parlamentet, där åtalspreskriptionen lämnades utanför debatten, synbarligen av den anledningen att, till följd av 10-årspreskriptionen, möjligheten att väcka åtal för ifrågavarande brott ansågs sedan länge utesluten.
    I enlighet med det franska parlamentets beslut utfärdades den 26 december 1964 en lag bestående av en enda artikel.38 Lagen är närmast av deklarativ karaktär och innehåller, förutom en hänvisning till definitionen av brott mot mänskligheten i stadgan för Internationella militärdomstolen och i en senare antagen FN-resolution,39 ett konstaterande att brott mot mänskligheten enligt sin natur icke är underkastade preskription.
    8. Efter det att den nya lagstiftningen antagits i Belgien och Frankrike men innan beslut fattats i Tyskland och Österrike, blev preskriptionsfrågan föremål för debatt i Europarådets rådgivande församling.40 I ärendet förelåg en rapport i vilken den internationella karaktären hos brott mot mänskligheten framhävdes, och i den slutliga omröstningen antogs med 68 mot 15 röster en rekommendation, i vilken medlemsstaternas regeringar uppmanades vidtaga lämpliga åtgärder till undvikande av att brott mot mänskligheten, begångna före och under andra världskriget, lämnades ostraffade tillföljd av preskription eller av annat skäl.41
    Församlingens rekommendation berördes under diskussionen i de tyska och österrikiska parlamenten såsom uttryck för en internationell opinion och uppmärksammades även i andra länder. I Nederländerna föranledde den att justitieministern genom interpellationer i parlamentet tillfrågades, vilka preskriptionsfrister som enligt nederländsk rätt var tillämpliga på

 

36 Loi du 3 décembre 1964, prolongeant la durée de la prescription des peines de mort prononcées pour infractions contre la sûreté extérieure de l'Etat, commises entre le 9 mai 1940 et le 8 mai 1945 et modifiant l'article 4 de la loi du 30 décembre 1953 relative à la déchéance de la nationalité belge. (Moniteur belge, s. 12572).

37 Journal officiel. Débats parlementaires. Assemblée Nationale (16 décembre 1964), s. 6142 ff; Sénat (17 décembre 1964), s. 2428 ff.

38 Journal officiel. Loi n° 64—1326 du 26 décembre 1964 tendant à constater l'imprescriptibilité des crimes contre l'humanité.

39 Resolution av den 13 februari 1946, varigenom FN:s generalförsamling förklarade sig ha noterat den definition av krigsförbrytelser och brott mot fredenoch mänskligheten, vilken förekommer i stadgan för Internationella militärdomstolen.

40 Conseil de l'Europe. Assemblée consultative. Seizième session. Compte rendu des débats (28 janvier 1965), s. 857 ff.

41 Recommandation n° 415 (1965).

 

Preskription och legalitet 217ifrågavarande slags förbrytelser. Ministern kunde upplysa, att i enlighet med vissa straffbestämmelser av extraordinär art, som är tillämpliga på detta slags brott, man i allmänhet har att räkna med en 24-årig åtalspreskriptionstid, vilken i fråga om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser börjat löpa först år 1947, och att följaktligen någon inom den närmaste framtiden utlöpande frist icke kommer att stå i vägen för beivrandet av sådana brott.42
    9. Bland de femton delegater, som i Europarådets rådgivande församling röstade mot rekommendationsförslaget, befann sig samtliga närvarande medlemmar av den svenska parlamentariska delegationen. Två av dessa förklarade i särskilda inlägg skälen för sin inställning43 och hänvisade därvid bl. a. till vissa legalitetssynpunkter.
    I den mån de svenska delegaterna grundade sitt ställningstagande på uppfattningen att nya preskriptionsregler icke borde få tillämpning på brott begångna innan de nya reglerna trädde i kraft, kunde de anknyta till den modernare riktning inom svensk straffrättsdoktrin, vilken endast några veckor tidigare slagit igenom i svensk gällande rätt.
    Innan brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1965, hade emellertid en annan ståndpunkt varit accepterad i svensk rättspraxis. Förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning till gärningsmannens nackdel hade, som tidigare påpekats, närmast grundat sig på en analogisk tillämpning av 5 § av strafflagens promulgationslag. Enligt 13 § i samma promulgationslag skulle bestämmelserna i strafflagens 5 kap. (till vilka preskriptionsreglerna hörde) tillämpas på gärningar begångna innan strafflagen trädde i kraft. På grundval av dessa båda paragrafer ansågs såsom allmän princip i svensk rätt gälla, att en förlängning av preskriptionstid verkade retroaktivt utan att dock kunna ha avseende på brott, för vilka preskription redan inträtt vid ikraftträdandet av den nya lagen. Detsamma gällde enligt ett pleniavgörande av Högsta domstolen från 1941 vid en indirekt förlängning av preskriptionstid till följd av höjning av straffmaximum för visst brott.44
    Visserligen föreslogs av straffrättskommittén i förslaget till brottsbalken ändring i detta hänseende.45 Icke heller i fråga om preskriptionstidens längd borde, enligt kommitténs mening, ny lagstiftning få tillämpas på gärningar begångna före dess ikraftträdande annat än då detta medförde ett för gärningsmannen förmånligare resultat. Icke desto mindre fasthöll HD så sent som 1963 vid principen från 1941 års avgörande.46
    I lagen om införande av brottsbalken har emellertid den motsatta ståndpunkten stadfästs. I dess 12 § stadgas att, även om hinder icke möter enligt brottsbalkens preskriptionsregler, påföljd ej må ådömas, om straff skulle vara att anse såsom förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks. Det torde tillika få anses klart, att den nya princip som härigenom kommit till uttryck kommer att analogiskt tillämpas vid andra framtida ändringar av svensk strafflagstiftning.47

Hans Danelius

 

42 Aanhangsel tot het Verslag van de Handelingen der Tweede Kamer der Staten-Generaal. Zitting 1964—1965. Vragen door de leden der Kamer gesteld, nr. 171—172.

43 Conseil de l'Europe. Assemblée consultative. Seiziéme session. Compte rendudes débats (28 janvier 1965), s. 863 (L. Geijer) och 874 f (G. Heckscher).

44 NJA 1941 s. 251.

45 SOU 1953: 14 s. 431 f.

46 NJA 1963 s. 284.

47 KProp 1964: 10 s. 99.