JØRGEN HANSEN. Sælgerens ansvar for skade forvoldt af ting med farlige egenskaber. København 1965. Gyldendals. 227 s. Dkr. 39,00.

 

Frågan om säljarens skadeståndsansvar för skadebringande egenskaper hos sålt gods hör som bekant till de mera omstridda områdena inom skadeståndsrätten. Det ansvar säljaren oberoende av vållande har för fel i godset (42 och 43 §§ köplagen) anses som huvudregel icke omfatta skada på annan köparens egendom än den sålda eller skada på köparens person. Vilka principer som i stället gäller är emellertid icke helt klarlagt i något nordiskt rättssystem. Skadeståndskravet kan också göras gällande mot andra än medkontrahenter, såsom när den som förgiftats av ett livsmedel vänder sig direkt mot varans tillverkare. Utvecklingen bl. a. inom livsmedelsindustrin och den kemiska industrin, där fel vid produktionen kan skapa risker för mycket omfattande skador, har gett dessa rättsfrågor allt större praktisk betydelse. Man kan också erinra om den pågående processen mot tillverkaren av läkemedlet neurosedyn.
    Problemet om ansvaret för skadebringande egenskaper har nu för första gången ägnats en monografi i nordisk rätt. Den anmälda boken ger en grundlig och uppslagsrik behandling av ämnet. För svenska jurister bör det ha intresse, att även vår doktrin och praxis ägnas stor uppmärksamhet i arbetet.
    När förf. talar om ansvar för en farlig egenskap, bör man hålla i minnet att han icke menar helt detsamma som här har angivits. Det karakteristiska skulle vara, att skadan uppstått genom att köparen fått den sålda egendomen i sin besittning eller kommit i beröring med den på liknande sätt (s. 36). Att skadan drabbat person eller egendom, skulle ej ha avgörande betydelse; den kan lika gärna träffa köparens förmögenhet i allmänhet. — Vidare skulle en farlig egenskap innebära, att prestationen icke fyller de fordringar köparen med rätta kan ställa med hänsyn till sakens användbarhet eller prestationens normala beskaffenhet (s. 38). Det utmärkande blir alltså icke att egendomen vållar skada utan att den ej är kontraktsmässig. Detta sätt att bestämma området för det skadeståndsansvar som behandlas komplicerar i viss mån framställningen.
    Några drag i arbetets allmänna uppläggning faller i ögonen. Jørgen Hansen har ägnat ganska flyktig uppmärksamhet åt utomnordisk rätt; enligt vad han framhåller, skulle en utförligare undersökning ha högst begränsatvärde (s. 19). Detta är ganska överraskande. Både i anglosachsisk och kontinental rätt förefaller domstolarna ha ställts inför liknande problem som i Norden: skall principen om säljarens stränga ansvar för fel gälla även vid dessa skadefall, eller bör man tillämpa andra regler — eventuellt med en ansvarsskärpning på grund av synpunkten farlig verksamhet eller liknande? Såvitt jag förstår, borde problemet ligga mycket väl till för en rättsjämförande undersökning.
    Enligt förordet skall avhandlingen senare kompletteras med en under-

 

296 Bertil Bengtssonsökning av de speciella frågorna vid ansvarsförsäkring av ansvaret för skadebringande egenskaper. I avvaktan härpå synes förf. icke ha velat närmare diskutera försäkringsfrågan. När han talar om »forsikringssynspunktet», visar sig resonemanget i första hand avse den ofta kritiserade tanken, att en företagare genom en höjning av det vederlag han begär skall kunna gardera sig mot ett strängt skadeståndsansvar (s. 94 ff, 126), ett argument som tillmätes en viss vikt i boken. Det kan ha verkat naturligt för en dansk författare att låta ansvarsförsäkringen komma i bakgrunden, eftersom de danska försäkringsbolagen har särskilt stora betänkligheter mot att försäkra den aktuella risken. Emellertid kan denna täckas — ett förhållande som klart skulle ha framgått av en komparativ undersökning — och även i Norden har man börjat intressera sig för en mera fullständig försäkring av företagarnas »products liability».1 Den rättspolitiska diskussionen skulle nog ha ökat i värde, om förf. redan här tagit upp denna synpunkt; vad som talar mot ett strängt ansvar för skadebringande egenskaper är ju framför allt faran för att en säljare skall drabbas av ruinerande ersättningsskyldighet.
    Också utan att åberopa försäkringsmöjligheten kommer Jørgen Hansen fram till ett ganska strängt ansvar i de behandlade situationerna. Han diskuterar utförligt hur skadeståndsskyldigheten skall utformas i olika fall. Uppläggningen av diskussionen medför emellertid, att det icke alltid är lätt att komma underfund med hans ståndpunkt. En säljare skulle enligt förf. ansvara utan culpa för skadebringande egenskaper hos det sålda, om han antingen lovat att täcka köparens förlust eller gett oriktiga bestämmande upplysningar om varans användbarhet, ej blott om dess egenskaper i allmänhet (s. 125). Också i en del andra fall skulle man ålägga ett sådant strikt ansvar, bl. a. för fodervaror, livsmedel och medikamenter; en apotekare skulle tydligen svara oavsett om orsaken till läkemedlets farlighet är felexpediering eller något annat, och en strikt skadeståndsskyldighet borde också gälla för sjukhus och läkare som använt medlet (s. 130 f). Även eljest skulle en sådan ansvarighet föreligga, om hela produktens funktion bygger på att vissa egenskaper finns i dess sammansättning (s. 131 f). Vid försäljning av maskiner och apparater förordas också ett strikt ansvar, vilket dock efter vad förf. medger knappast stämmer med gällande rätt (s. 133 f). I övrigt skulle en culparegel tillämpas; vad denna närmare innebär undersökes ingående. Senare visar det sig, att dessa uttalanden i första hand avsett producentens ansvar (jfr s. 190), medan övriga omsättningsled, t. ex. detaljhandlare, skulle svara blott vid culpa och vid tillförsäkran om prestationens användbarhet (s. 196).2 — Andra skadelidande än den som köptden farliga egendomen, t. ex. gäster som bjudits på hälsofarliga livsmedel,skulle som huvudregel kunna kräva skadestånd efter motsvarande reglersom köparen.
    När man tar del av undersökningens resultat bör observeras, att förf. icke alltid dragit upp någon klar skiljelinje mellan analysen av gällande rätt och egna rekommendationer. Han tar gärna avstånd från tidigare doktrinutta-

 

1 Se särskilt diskussionen vid 17:e nordiska kongressen för skade- och olycksfallsförsäkring 1962, s. 165 ff. Jfr även Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960) s. 494—519 och s. 633 samt i Gjallarhornet 1962 s. 472 ff.

2 Jfr dock uttalandet s. 129, enligt vilket dessa omsättningsled normalt svarar efter samma regler som fabrikanten. 

Anm. av Jørgen Hansen: Sælgerens ansvar for skade 297landen på området, och det stöd för sin uppfattning som han kan hämta från rättspraxis är ibland ganska magert. Ett exempel ger uttalandet, att en säljare otvivelaktigt svarade för att ett sålt livsmedel är giftigt oavsett vad orsaken till giftigheten är (s. 130). Härvid åberopas — utom en lagbestämmelse som förbjuder försäljning av hälsofarliga köttvaror — blott ett landsretsfall, där en restaurang ansågs ansvarig för att en gäst fått ett giftigt kackerlackpulver i stället för natron, som han begärt (UfR 1942.984); såsom förf. själv framhåller, har domen grundats på culpa. Oavsett de skäl som kan tala för förf:s regel känner man sig knappast helt övertygad om att gällande dansk rätt har detta innehåll. — Icke heller de nämnda uttalandena om ansvaret för läkemedel verkar så väl underbyggda; i sammanhanget förbigås för övrigt den aktuella frågan om skadeståndsskyldighet för fabrikanten.
    Även om man icke alltid kan dela förf:s mening om hur problemen bör angripas, finns ofta anledning att instämma med hans resultat. I Sverige har vi som bekant länge ansett ansvaret för skadebringande egenskaper som huvudregel bero av culpa, men utvecklingen torde också hos oss gå mot en strängare princip. Formellt kan en ansvarsskärpning motiveras på flera sätt. I NJA 1945 s. 676 har ålagts ett strikt ansvar utan lagstöd; i NJA 1961 s. 94 har culpabedömningen skärpts mot egendomens fabrikant. Ännu en utväg har HD tillgripit i NJA 1960 s. 441, där köplagens regler har åberopats i strid med tidigare praxis. Målet rörde leverans av skorpmjöl, som innehöll små stenbitar och därigenom fördärvade köttbullar vartill köparen, en slakteriförening, använde varan. Jørgen Hansen har ifrågasatt, om ej hänvisningen till köplagen bör uppfattas blott som ett uttryck för att i dylika fall bör gälla ett ansvar utan culpa (s. 26). Motiveringen torde dock ha större intresse än så. Hellner har påpekat, att skadeståndet i detta mål avsåg typisk ekonomisk följdskada av felet.3 Kanske dessutom bör framhållas, att det skadebringande godset ingått som material i en större enhet, vilken blivit behäftad med fel; likheten med den i köplagen reglerade situationen har härigenom blivit mera påtaglig.4 Dessa förhållanden i förening kan ha blivit avgörande för utgången. Domen torde däremot knappast kunna åberopas som stöd för ett strikt ansvar mot konsumenter t. ex. vid försäljning av hälsofarliga livsmedel.
    Möjligen kan ett bättre försäkringsskydd för säljarna påskynda utvecklingen mot en strängare ansvarighet även utanför köplagens område; också en sådan allmän regel om jämkning av oskäligt betungande skadestånd, som numera ofta rekommenderas i nordisk diskussion,5 borde minska betänkligheterna mot att övergå till ett strikt ansvar. Såsom förf. framhållit, är en skärpning särskilt önskvärd i fråga om producentens skadeståndsskyldighet. I debatten hur reglerna närmare bör utformas i dessa och andra fall utgör det anmälda arbetet ett intressant och stimulerande inlägg.

Bertil Bengtsson

 

3 Se Köprätt (2 uppl.) s. 134.

4 Jfr Bengtsson, Om ansvarsförsäkring s. 212 f, 215.

5 Se t. ex. SOU 1964: 31 s. 49 ff.