SJUR BRÆKHUS och AXEL HÆREM. Norsk tingsrett. Oslo 1964. Universitetsforlaget. XLVIII + 688 s. Inb. nkr 99,50.

 

Ämnet för »tingsretten», d. v. s. sakrätten, anges på arbetets första sidor såsom »retsforholdene vedrörende de materielle (legemlige) ting», d. v. s. lösöre och fast egendom. Sakrätten är sidoställd med obligationsrätten och immaterialrätten. Gränsen mot obligationsrätten är, sägs det, klar ett långt stycke: fordringar på pengar och på andra generiskt bestämda prestationer och fordringar på arbetsprestationer behandlas i obligationsrätten; de har ingen anknytning till sakrätten. Men svårigheter uppstår, när man kommer till krav rörande individuellt bestämda ting. Bör, exempelvis, frågas det, köparens rätt enligt köpeavtal rörande fast egendom behandlas i sakrätten eller i obligationsrätten? Förf.: a drar emellertid gränsen på det sättet att spörsmål, som gäller förhållandet parterna emellan i avtal om saker, förs till obligationsrätten, medan området för sakrätten blir rättsförhållanden rörande saker bortsett från den rent kontraktsrättsliga sidan. Till sakrätten kommer då att höra spörsmål om vilken rådighet ägaren har över sin sak, spörsmålet om fördelning av »denne maksimale eierrådighet på flere hender» och spörsmålet om rättsskydd vid överlåtelse.
    Denna uppläggning stämmer väl åtminstone i stora drag med Undéns i Svensk sakrätt, ehuru ju där reglerna om lös och om fast egendom behandlas för sig. Genomförandet blir emellertid något annorlunda än hos Undén. Hos denne behandlas de olika »sakrätterna» — äganderätt, panträtt etc. — var för sig. I förevarande arbete uppdelas — efter en inledande del rörande saker och indelningen av dem, besittningsläran m. m. — framställningen på två stora huvudavsnitt, som kallas »den statiske tingsrett» och »den dynamiske tingsrett». Den förra behandlar äganderättens och de begränsade rättigheternas (med undantag för panträtten, som helt förs utanför framställningen) innehåll och omfång, den senare stiftande, övergång och upphörande av rättigheter till sakerna.
    Det förefaller anm. som om två invändningar skulle kunna riktas mot denna traditionellt anknutna uppläggning.
    Den ena är att det endast delvis synes lämpligt att begränsa en framställning av förevarande art till att avse endast vissa förmögenhetsföremål, nämligen saker, men i princip lämna andra utanför. Detta kan möjligen lämpa sig ifråga om sådana frågor som här behandlas under rubriken statisk tingsrett. När det gäller rättigheternas innehåll och omfång, är det väl närmast ifråga om rättigheter, som till omedelbart objekt har saker, som det finns ett helt komplex av rättsregler, som lämpar sig för en samlad behandling. Här kommer ju in sådana spörsmål som äganderättens »begränsningar», grannelagsförhållanden, innebörden av servitut o. s. v. Men när det gäller frågor om tredjemansskydd i samband med överlåtelse eller upplåtelse av rättigheter eller annan övergång av sådana, framför allt genom ianspråktagande av borgenärer, blir det, beteckningen »sakrätt» till trots, i själva verket föga naturligt att ge en samlad framställning av dessa regler, som är begränsad blott till vissa förmögenhetsföremål, saker. Alldeles samma problem om tredjemansskydd uppkommer ju, då det disponeras över andra förmögenhetsföremål än saker, såsom t. ex. fordringar. Det visar sig också i den förevarande framställningen, att förf.: a just på detta område drar in annat än saker, såsom just fordringar, även enkla sådana, och f.ö. även im-

 

materialrättigheter, ehuru allt detta skulle föras utanför »tingsretten». Systematiken blir ju då i varje fall, i betraktande av den inledande, ovan anförda programförklaringen, rätt oklar och svårbegriplig; man kanske kan säga, att det här visar sig att denna programförklaring måste vara behäftad med något grundläggande fel. Och det hela upphjälpes knappast av att förf.:a t. ex. s. 453 vid redogörelsen av exstinktionsregler rörande löpande handlingar säger, att »den mer inngående behandling av reglene hörer hjemme i obligasjonsretten».
    Den andra invändningen är den att det förefaller vara mindre lyckat att göra en uppdelning av de till olika rättighetstyper hörande reglerna och helt åtskilt behandla reglerna om partsförhållandet för sig, i en obligationsrätt, och övriga regler (i vart fall rörande saker) för sig i en sakrätt. De grundläggande principerna rörande partsförhållandet i avtal och vissa därmed sammanhörande problem samt om tredjemansskydd kan enligt anm.:s mening (såsom kommer att utvecklas i ett annat sammanhang) lämpligen behandlas i skilda »allmänna» delar. Men detaljframställningen av rättsreglerna bör ske i ett samband i monografier rörande de olika rättighetstyperna; här bör alltså såväl »obligationsrättsliga», d. v. s. till partsförhållandet hörande frågor som tredjemansskyddsspörsmål behandlas med sikte just på den ifrågavarande rättighetstypen. Och i dessa monografier är det då naturligtvis också på sin plats att ge en redogörelse för den ifrågavarande rättighetstypens närmare innehåll. Det sagda hindrar naturligtvis icke att det stundom kan vara lämpligt att beträffande vissa rättighetstyper, särskilt då äganderätten, göra en uppdelning på flera framställningar, t. ex. så att olika förvärvsarter, såsom köp, urskiljs och behandlas för sig, men då väl att märka ur såväl sakrättslig (varmed då åsyftas tredjemansskyddsfrågor) som obligationsrättslig synpunkt. Skälet till att enligt anm.: s mening man vid en detaljframställning av de förmögenhetsrättsliga rättsreglerna bör behandla den särskilda rättighets- eller avtalstypen i ett sammanhang under beaktande av både obligationsrättsliga och sakrättsliga aspekter är, att alla eller de flesta till rättsinstitutet hörande reglerna ju bärs upp av de gemensamma ändamålssynpunkter som utgör institutets ratio. Skiljer man ut alla obligationsrättsliga eller alla sakrättsliga regler från olika rättsinstitut och behandlar dem tillsammans, blir det gärna fråga om en ganska själlös komparation avsakligt sett mycket disparata företeelser, där det kanske icke kan undgås, att ovidkommande synpunkter kommer att påverka framställningen och tolkningen av reglerna.
    Det är vidare svårt att med någon konsekvens genomföra en uppdelning av rättsinstituten och rättighetstyperna i obligationsrättsliga och sakrättsliga delar. Det visar sig också i förevarande framställning, där man t. ex. s. 383 ff möter sådana frågor rörande äganderättens övergång som gäller förhållandet parterna i ett överlåtelseavtal emellan.
    Bortser man nu emellertid från dessa systematiska betänkligheter, är arbetet — som ju följer ett traditionellt mönster — av mycket stort värde. Även för en svensk jurist är det välkommet att, om man nu först ser på den »statiska tingsretten», få en modern framställning av det norska äganderättsinstitutets och andra rättigheters innehåll; det blir helt naturligt främst fråga om fastighetsrätt. En utomstående kan undra, om det inte råder en viss brist på balans, när han finner, att äganderätten får ungefär samma utrymme som framställningen av positiva och negativa servitut (till de förra hör par-

 

tiella nyttjanderätter), nämligen omkring 100 sidor. Men det är ju svårt att bedöma, om icke detta är befogat. Av helnyttjanderätter behandlas egentligen endast »tomtefeste» — som närmast motsvarar vår tomträtt — med någon utförlighet; då det sägs, att detta institut skulle kunna betraktas som en representant för övriga nyttjanderätter, ställer man sig frågande, eftersom den väl egentligen är den minst typiska nyttjanderätten. — Intressant är att konstatera, att den nyttjanderättsform som synes motsvara jordbruksarrende hos oss, d. v. s. forpaktning, förefaller att vara ett rättsligt sett föga utvecklat institut; någon motsvarighet till vår omfattande arrendelagstiftning synes icke föreligga. — Anmärkningsvärt mager — även om man beaktar att förhållandet parterna emellan icke skall höra hit — är framställningen rörande »husleie» såväl i det »statiska» som i det »dynamiska» avsnittet.
    Vad härefter angår den »dynamiska tingsretten» medför den valda systematiken, att här så disparata frågor som å ena sidan tredjemansskyddsproblematiken, å den andra sådant som olika förvärvsarter vid äganderättsförvärv och olika upphörandegrunder sammanförts. Inte minst framställningen av tredjemansskyddsfrågor är emellertid enligt anm.:s mening ytterst klar och anslående, låt vara att det naturligtvis kan råda delade meningar om olika framställningstekniska och sakliga spörsmål. Även här får man kanske ibland intrycket av en viss ojämnhet. Som ett högst förnämligt och uttömmande parti skulle anm. vilja beteckna det avsnitt som redogör för frågan om nödvändigheten av tradition för borgenärsskydd vid överlåtelse av lösegendom. Behandlingen av frågan om möjligheten till godtrosförvärv av stulen egendom förefaller å andra sidan rätt summarisk. I allt fall för den som intresserat sig för dessa frågor på samnordiskt plan verkar det ganska snopet, när förf.: a s. 414 utan egentlig motivering blott dekreterar, att i fråga om preventiv verkan exstinktion här icke kan leda till att ägaren passar bättre på sina ägodelar och att det också med avseende på inverkan på förvärvarens aktsamhet är lämpligt att ha en vindikationsregel. Eftersom man inte endast i Sverige utan också (med vissa begränsningar) i t. ex. fransk och tysk rätt har exstinktion även vid stulen egendom, skulle man kanske ha väntat sig en något mer nyanserad debatt av detta spörsmål, där t. ex. en sådan fråga som betydelsen av ägarens möjlighet att teckna försäkring skulle ha berörts.
    Men, som sagt, helhetsintrycket av detta parti är mycket positivt, och här ger framställningen i särskild grad intrycket, att ett påtagligt behov blivit tillgodosett.

Henrik Hessler