Något om kompensationsspörsmålet vid bedrägeri och oredligt förfarande

 

Av professor PER-EDWIN WALLÉN

 

 

 

Vid tillämpningen av paragraferna om bedrägeri och oredligt förfarande (här avses BrB 9: 8 p. 1) uppstår stundom speciella svårigheter i fråga om skaderekvisitet.¹ Dessa uppkommer i de fall, då den vilseledde å ena sidan förmåtts till en utgift men å andra sidan erhållit visst vederlag härför. Då uppstår i första hand frågan, när vederlaget bör anses kompensera utgiften. Svaret är givetvis, att kompensation i princip föreligger, då vederlaget i värde motsvarar den vilseleddes utgift. Emellertid återstår då problemet, hur man skall beräkna vederlagets värde. Detta är en sida av saken, som man i doktrin och praxis inte synes ha gjort sig större bekymmer över. Vanligen torde man både i litteraturen och domstolspraxis se saken så, att vederlagets värde är lika med det pris, den vilseledde erlagt, så snart detta pris framstår som normalt försäljningspris för varan (prestationen) i fråga.² Detta betraktelsesätt kommer också att ligga till grund för den följande framställningen.³ Det problem, som denna kommer att ägnas

 

¹ Samma svårigheter uppstår även vid utpressning och rån (utpressningsfallet), eftersom skaderekvisitet är formulerat på likartat sätt vid dessa brott. Emellertid torde de synpunkter, som kommer att utvecklas i det följande, inte utan vidare vara tillämpliga på utpressning och rån.

² I denna undersökning är endast fråga om försäljning till konsumenter av varan, och de resonemang, som här förs angående varans värde, gäller således enbart varans värde i detta försäljningsled.

³ Kompensationsproblemet har utförligt behandlats av I. Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten (Sthm 1948) s. 84 ff. Strahl bestämmer emellertid vederlagets värde på annat sätt. Enligt Strahl (s. 85) inträder nämligen kompensation först då den vilseledde »av objektet [vederlaget] kan utvinna ett nettobelopp som uppväger skadan och det tillika kan begäras av honom, att han vidtager de åtgärder som erfordras för att han skall förvärva detta belopp». Detta betyder, att Strahl anser kompensation föreligga om den vilseledde utan svårighet kan utan förlust åter avyttra vederlaget eller — undantagsvis — använda det på sådant sätt, att ingen förlust uppstår. Härav skulle då följa, att om vederlaget inte kan avyttras utan förlust, så föreligger inte kompensation, eller, med andra ord, är skada för handen. Det säger sig självt, att man med detta sätt att resonera får fram en skada i de flesta fall. Få ting torde i förbrukarledet åter kunna avyttras, utan att förlust uppstår. Synbarligen för att komma till rätta härmed uppställer Strahl följande sats (s. 86): »Har den vilseledde betingat sig ett vederlag, bör skada . . . i allmänhet icke anses åsamkad honom, om han verkligen erhåller detta eller något som är tjänligt för hans ändamål». Med hjälp av denna 

21—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

åt är frågan, när skada bör anses föreligga trots att enligt det nyss sagda kompensation borde vara för handen. Problemet är inte bara teoretiskt besvärligt utan även praktiskt betydelsefullt. Det blir nämligen ofta en fråga om huruvida ett visst förfarande är straffbart eller straffritt.
    I det fall den vilseledde erhållit ett vederlag kan man tänka sig två olika situationer. Antingen har nämligen vederbörande erhållit just det vederlag, som han betingat sig, eller också har han erhållit ett substitut härför. Det torde vara lämpligt att i den följande framställningen hålla dessa båda fall isär.

Den vilseledde erhåller just den motprestation han betingat sig

Det kunde synas, som om den omständigheten att någon erhåller just den vara, eller den prestation, som han betingat sig borde utesluta skada och följaktligen bedrägeriansvar. Förutsatt att priset varit normalt, förefaller ju detta vara ett typiskt fall av kompensation. Men skada kan likväl föreligga. Även om en vara eller prestation skulle vara värd det erlagda priset, bör nämligen skada anses vara för handen i det fall, att vederbörande förletts att köpa något som han inte behöver.⁴ Det är av intresse att undersöka, hur svensk rättspraxis förhåller sig till detta problem. Frågan har kommit upp i flera fall.

 

sats kommer emellertid Strahl fram till kompensation i många fall, även i sådana, där det synes önskvärt (ur kriminalpolitisk synpunkt), att skada och följaktligen straffansvar föreligger. Detta föranleder honom att uppställa nya regler, enligt vilka kompensation trots allt inte föreligger, t. ex. emedan den vilseledde inte har något behov av det vederlag han erhållit, låt vara, att det är just det vederlag han betingat sig. Strahls sätt att bestämma vederlagets värde är naturligtvis i och för sig lika tänkbart som det av mig använda. Av flera skäl har jag emellertid valt ett annat sätt att bestämma vederlagets värde. Dels torde domstolarna vid behandlingen av kompensationsproblemet vanligen utgå ifrån, att kompensation inträder, då vederlaget köpts till normalt pris, dels är återförsäljningsvärdet över huvud inte användbart i de fall, då vederlaget inte består i en viss vara utan t. ex. i viss arbetsprestation. Härtill kommer, att Strahl genom att begagna sig av vederlagets återförsäljningsvärde i vissa fall får fram ett skaderesonemang, vars konsekvenser synes föga önskvärda (se not 10). Ser man till norsk doktrin finner man ingenting uttalat om hur vederlagetsvärde skall vara bestämt, för att kompensation skall inträda; se t. ex. J. Øvergaard, Det straffbare bedrageri etter norsk rett (Oslo 1941) s. 89, och J. Andenæs, Formuesforbrytelsene (Oslo 1953) s. 50. Det kan dock knappast antagas, att någondera författaren underförstått, att man bör utgå från vederlagets återförsäljningsvärde. I dansk doktrin får man på denna punkt klarare besked. O. H. Krabbe, Borgerlig Straffelov af 15. April 1930 . . . udg. med Kommentarer . . . 4. Udgave (Kobenhavn 1947) s. 681 f, utgår klart från vederlagets »Handelsværdi», vilket är det pris till vilket varan säljes till förbrukaren. S. Hurwitz, Den danske kriminalret. Speciel del. 2. oplag (Kobenhavn 1962) s. 458, är mera oklar men torde ha samma utgångspunkt. För tysk doktrins del kan anföras A. Schönke—H. Schröder, Strafgesetzbuch. Kommentar . . . 11. neubearb. Auflage (München u. Berlin 1963) s. 1093 ff, där utgångspunkten för resonemangen också är, att vederlagets värde bestämmes av det erlagda priset.

⁴ Jfr Strahl a. a. s. 93 ff.

 

NJA 1954 C 307. F åtalades för bedrägeri, emedan han genom vilseledande uppgifter förmått ett antal personer att teckna order på brandstegar. De vilseledande uppgifterna bestod däri, att F påstått sig vara utskickad av brandchefen i Sundsvall. Enligt F skulle det snart bli brandsyn och då var man skyldig att ha sådana stegar (järnstegar), som F sålde. Den som inte hade det skulle få svårt att få ut sin brandförsäkring. Eventuellt riskerade vederbörande att få försäkringen struken. Till omväxling påstod sig F vara utsänd av ett brandstodsbolag. Det bör tilläggas, dels att F tagit upp handpenning, dels att stegarna aldrig levererats. De åtalade gärningarna bestod däri, att F genom vilseledande framkallat ordertecknandet.
    Målsägandena hade samtliga redan brandstegar (av trä). Det gjordes inte gällande, att de beställda stegarna inte var värda det kontrakterade priset. Tvärtom får man utgå från att så var fallet.
    HR fann det styrkt, att F i samtliga de med åtalet avsedda fallen »genom oriktiga och vilseledande uppgifter sökt påverka målsägandena till köpen, vilka för dem inneburit onödig utgift (här kurs.) då de redan innehaft brandstegar». Alltså fällde HR F för bedrägeri.
    HovR fastställde HR : s dom. HD vägrade prövningstillstånd.

 

Av det refererade fallet framgår, att F vilselett köparna just angående deras behov av brandstegar. I själva verket hade de ej något behov av stegarna och domstolarna fann därför, att det innebar skada för dem att teckna order på sådana stegar.
    Som motsvarande typexempel i fråga om oredligt förfarande kan anföras det icke alltför ovanliga fall, att i en sol- och vårhistoria kvinnan förledes att skaffa kläder till det bröllop som inte blir av. Då mannen inte har någon vinning härav men kvinnan väl skada, brukar detta bedömas som oredligt förfarande (se t. ex. NJA 1962 C46⁵). Det ligger i sakens natur att kläderna normalt är värda vad kvinnan givit för dem. Skadan ligger just däri, att hon förmås skaffa något som hon inte har behov av. På samma sätt bör i princip bedömas det fall, att kvinnan förleds göra anskaffningar till det gemensamma hem som inte kommer till stånd.
    I de refererade fallen har vilseledandet gått ut på att ge sken av ett behov, som i realiteten inte föreligger. Vilseledandet behöver emellertid inte nödvändigtvis ha denna inriktning. Det kan exempelvis röra mängden och/eller priset på den beställda varan. Ett par sådana fall skall här diskuteras.

 

NJA 1961 C 781. W åtalades för bedrägeri, alternativt grovt oredligt förfarande i en rad fall i samband med försäljning av färg. W var agent för en färgfirma, samtidigt som han hade en egen målerifirma som utförde de arbeten för vilka den beställda färgen var avsedd. I sin verksamhet som färgagent vilseledde W sina kunder på olika sätt. Ur W:s rikt varierade framfart upptas här bara vissa fall till behandling. En metod för vilsele-

 

⁵ RR dömde i detta mål för bedrägeri, vilket är svårförståeligt, då den åtalade ej haft någon vinning av kvinnans anskaffningar. 

dande bestod i att W för beställarna uppgav, att färgen inte fanns i någon förpackning som var så liten som den beställda mängden, varför beställaren måste underteckna en order på större kvantitet. En annan metod bestod däri, att W, då han skrev ut ordern, tiodubblade den beställda mängden, varefter han lät kunden underteckna den. Vanligen märkte kunden inte förändringen i beställningen före undertecknandet. I samband med beställningarna uppgav W, att han skulle återtaga den färg som ej gick åt. På varje färgbeställning hade W provision, som till viss del utbetaltes så snart han skickat in ordern. Kunderna reagerade olika, då de upptäckte att de riskerade att få betala för betydligt mer färg än de avsett. Vissa vägrade enständigt att ta emot färgen och att betala någonting alls. Ett par betalade färgen mer eller mindre frivilligt och lät måla upp den. I något fall lät köparen måla upp den av honom beställda mängden och tvang därpå W att återta överbliven färg.
    RR fann styrkt, att W på sätt som ovan sagts vilselett köparna. Ifråga om problemet skada yttrade RR: »Den förpliktelse att till Furnator [det färgbolag, för vilket W var agent] erlägga betalning för färg utöver avtalad kvantitet, som uppkommit för målsägandena vid undertecknandet av ordersedeln, innebär skada för målsägandena. Förpliktelsen motsvaras emellertid av målsägandenas förvärv av färg. Vid bedömande av huruvida detta förvärv inneburit sådan fördel för målsägandena att skadan på grund av förpliktelsen därigenom uppväges beaktar rådhusrätten att målsägandena inlåtit sig på avtalen med W i syfte att förvärva en viss mängd färg som de ansett sig ha bruk för. De ha icke velat förvärva mer än denna mängd. På grund härav kan förvärvet av färgen icke anses uppväga den skada som betalningsförpliktelsen medfört.»
    I fråga om W:s utfästelse att återtaga överbliven färg fann RR, att denna saknat värde för kunderna. Utfästelsen hade inte varit allvarligt menad. W:s invändning, att hans utfästelse uteslöt uppkomsten av skada för kunderna, förtjänade därför intet beaktande.
    HovR fastställde RR:s dom. HD vägrade prövningstillstånd.

 

Domstolarna fäller i det refererade fallet för bedrägeri, emedan de finner skada vara förhanden i och med att köparna förmåtts att köpa mer färg än de haft behov av. Såväl i detta som i de tidigare diskuterade fallen har domstolarna otvivelaktigt anslutit sig till satsen, att skada i bedrägeriparagrafens mening föreligger om en person förmås att förvärva något som han inte har behov av.⁶ Det är givetvis omöjligt att på basis av de här anförda tre fallen göra några generella uttalanden om praxis' inställning, allra helst HD inte beviljat prövningstillstånd i något av fallen. Dock förefaller det, som om på denna punkt uppfattningen i doktrin och praxis sammanfaller.
    I de anförda fallen har antagandet av ekonomisk skada och därav följande straffbarhet knappast lett till något kriminalpolitiskt stötande resultat. Mera diskutabel blir saken i de fall, där någon medelst vilse-

 

⁶ Ett annat sätt att resonera, som även det leder till att skada måste anses föreligga i färgfallet, behandlas på s. 328. 

ledande förmås att förvärva något som i och för sig är värt sitt pris och ej heller onödigt. I sådana fall har naturligtvis vilseledandet gått ut på något annat än förespeglande av ett behov. Ett exempel härpå är den i praktiken ej ovanliga situationen, att en bokagent förmår någon att teckna order på böcker genom att påstå att det ingångna avtalet inte är bindande utan att beställaren, då han per postförskott får de beställda böckerna, kan välja mellan att lösa ut dem och att annullera avtalet genom att låta böckerna gå tillbaka (bokfall 1).⁷ Emellertid innehåller det av köparen undertecknade kontraktet regelmässigt ett påpekande av att avtalet är omedelbart bindande. Upptäcker inte köparen detta före undertecknandet, föreligger otvivelaktigt ett vilseledande. Är även skada för handen?
    Utgångspunkten för det följande resonemanget är, att det inte kan visas att böckerna inte skulle vara värda det betingade priset. Är så fallet, måste köparen anses kompenserad för sitt utlägg. Skada skulle då ej vara för handen. Man kan ej heller i det normala fallet göra gällande, att köparen lidit skada på grund av att han ej har behov av böckerna. I varje fall i beställningsögonblicket torde köparen ansett sig ha behov av dem — för nöjesläsning eller något annat syfte. Även om han senare skulle ha ändrat uppfattning på denna punkt, bör hans senare uppfattning inte få föranleda, att han anses sakna behov av böckerna i beställningsögonblicket. Då ej heller oredligt förfarande föreligger, skulle förfarandet följaktligen vara straffritt.
    Det berörda problemet har varit föremål för en diskussion mellan Sandegren och Strahl.⁸ Det fall, som Sandegren upptar till diskussion, skiljer sig dock från det ovan anförda därigenom, att vilseledandet rörde priset på den beställda boken. En bokagent uppgav priset på den bok, som skulle försäljas, till 50 kr. och förmådde ett flertal personer att teckna order på boken till detta pris. I själva verket var priset på boken omkring 100 kr., och detta pris nödgades beställarna så småningom erlägga (bokfall 2). Sandegren menar, att i detta fall föreligger ingen skada och följaktligen ej heller bedrägeri. Hans motivering är densamma som ovan anförts, nämligen att boken måste anses vara värd det av förlaget åsatta priset. Strahl gör däremot gällande,⁹ att det verkligen föreligger skada i bedrägeriparagrafens mening. Denna skada får Strahl fram genom att utgå från att köparen säljer boken för att täcka sitt utlägg. Säkerligen med rätta antar Strahl, att vederbörande svårligen kan räkna med att få det pris för boken som

 

⁷ Ett sådant fall förekommer i rättsfallet NJA 1962 C 20, där emellertid bedrägeriet ansågs begånget mot bokagentens huvudman.

⁸ SvJT 1957 s. 608 ff.

⁹ SvJT 1957 s. 610 f. Jfr Strahl a. a. s. 95 f.

 

han själv erlagt. Följaktligen föreligger bedrägeri eller, beroende på hur man uppfattar vinningen, oredligt förfarande. Detta resonemang synes emellertid strida mot Strahls egna förutsättningar.¹⁰
    Vad som här är av intresse är emellertid, huruvida ett skaderesonemang, som bygger på att en förutsatt försäljning av vederlaget leder till förlust, låter sig förenas med den i inledningen till denna undersökning uppställda förutsättningen, nämligen att kompensation föreligger, då vederlaget sålts till normalt försäljningspris.¹¹ Svaret är nej. Utgår man från att skada i princip är för handen om vederlaget inte kan avyttras utan förlust, betyder det helt enkelt, att man inte godtar ett normalt pris på vederlaget som uttryck för vederlagets värde utan beräknar detta värde på annat sätt, nämligen utifrån vederlagets återförsäljningsvärde i förbrukarledet. Förutsätter man, som här har skett, att kompensation inträtt i och med att den vilseledde förvärvat vederlaget till normalt pris, har man därmed bestämt vederlagets värde på ett sätt, som utesluter möjligheten att få fram skada genom den omständigheten, att vederlaget inte kan avyttras utan förlust.
    Till belysning av problemet skall ytterligare ett fall anföras. Det gäller också bokförsäljning men skiljer sig på vissa punkter från de redan diskuterade fallen.

 

SvJT 1964 rf s. 83 (bokfall 3). W åtalades för bedrägeri i samband med upptagande av order på ett bokverk med titeln »Barnens Bästa». Verket bestod av 15 band och kostade cirka 700 kr. Enligt åklagaren hade W medelst vilseledande förmått tre namngivna personer att teckna order på verket. Det framgår inte av referatet, vari vilseledandet enligt åklagarens uppfattning skulle ha bestått.

 

¹⁰ Att skada föreligger, emedan köparen inte kan åter avyttra boken utan förlust, stämmer med Strahls utgångspunkt för behandlingen av kompensationsproblemet (se not 1). Nästa led i Strahls resonemang är emellertid, att man frågar sig, om inte den vilseledde erhållit det vederlag han betingat sig eller något som är tjänligt för hans ändamål. Då anses nämligen kompensation inträda. Enligt Strahls egen uppfattning, a. a. s. 95 f, förhåller det sig i bokfall 2 så, att »själva prestationen icke avviker från vad som utlovats». Alltså föreligger enligt Strahls egna förutsättningar kompensation. Trots detta anser sig emellertid Strahl i bokfall 2 kunna fastslå, att skada föreligger, emedan boken inte kan avyttras utan förlust. Strahl griper således tillbaka på den skada, som skulle anses kompenserad genom att köparen fått just det vederlag, som utfästs. Detta i varje fall inte helt lättillgängliga sätt att resonera motiverar Strahl, a. a. s. 96, med att köparen vilseletts på sådant sätt, att man inte kan begära, att han står fast vid avtalet, varmed det väl menas detsamma, som då det något senare sägs, att man »synes . . . icke böra utgå från att han behåller det [bokverket]». Även om man accepterar resonemanget, måste man emellertid fråga sig, i vilka fall man vid skadebedömningen skall förutsätta, att köparen inte vill behålla vad han förvärvat. Då det tydligen inte finns några regler för att avgöra detta, synes det möjligt att på ett godtyckligt sätt få fram skada i vilket fall man önskar.¹¹ Från denna förutsättning utgår även Sandegren, som ju förutsätter att boken är värd det åsatta priset. 

    HR frikände W under motivering, att vilseledandet inte styrkts. Det påstådda vilseledandet synes enligt HR:s dom ha bestått antingen däri, att W förespeglat köparna, att de tecknat order på endast ett band medan ordern i själva verket avsåg alla 15 banden, eller också däri, att W ingivit köparna föreställningen att priset för ett band, cirka 40 kr., utgjorde priset för alla banden tillsammans. Att HR inte fann vilseledandet styrkt berodde på att köparna, »innan de undertecknat ordersedlarna med sina namn, haft tillfälle att genomläsa dessa och därigenom få klart för sig köpeavtalens verkliga innebörd».
    HovR åter fann, att W vilselett köparna genom att förespegla dem att köpet avsåg endast en bok till ett pris av cirka 44 kr., medan ordern i själva verket avsåg samtliga 15 band. I fråga om förekomsten av skada anförde HovR, att bokverket till omfattning och pris avsevärt överstigit vad köparna trott sig beställa. Av denna anledning »och då omständigheterna äro sådana att köparna icke kunna påräkna att vid försäljning erhålla det pris de förbundit sig att betala har för dem uppkommit skada genom avtalen . . .».

 

HR:s dom är i fråga om skadeproblemet helt ointressant. Dess frikännande grundas ju på att det inte bevisats, att W vilselett köparna. HovR åter tillämpar just det ovan förkastade skaderesonemanget, byggt på en förutsatt försäljning av de beställda böckerna. Någon mera ingående uppfattning om hur HovR sett på kompensationsproblemet kan emellertid ej utvinnas av domen.
    Fallet är analogt med det tidigare behandlade färgfallet. I det fick ju köparna mer färg än de önskade och ådrog sig större betalningsskyldighet än de tänkt sig. Man kan därför anlägga samma synpunkter på skadan i bokfallet som domstolarna gjort i färgfallet. Liksom köparna föranletts att beställa mer färg än de haft behov av, så har köparna i bokfall 3 förmåtts att beställa ett större bokverk än de ansett sig behöva. Häremot skulle kunna invändas, att resonemanget möjligen inte återger köparnas sätt att tänka. Vad som avhållit köparna från att beställa ett bokverk på 15 band om barnavård kan ha varit ekonomiska överväganden och inte uppfattningen, att de inte hade behov av ett så omfattande verk. Skulle så vara fallet, kan man gripa till ett annat skaderesonemang, varom mera nedan.¹²
    I de bokförsäljningsfall, som här diskuterats, får man säkerligen fram skada i alla tre fallen, om man förutsätter, att köparna avyttrar sina böcker. Avvisar man, som här skett, detta skaderesonemang, låter sig endast i bokfall 3 en skada påvisas. I det fallet kan nämligen hävdas, att köparna förletts att beställa ett större bokverk än de ansett sig ha behov av. Följaktligen blir bokagentens framfart endast i fall 3 straffbar som bedrägeri. I fall 3 bör i andra hand oredligt förfarande enligt BrB 9: 8 p. 2 kunna komma i fråga, eftersom vilsele-

 

¹² Se s. 328.

 

dandet skett under utövning av yrke och näring och avsett myckenheten av det sålda, medan i fallen 1 och 2 agentens förfarande synes straffritt. En sådan skillnad i bedömningen av de tre fallen måste tesig stötande. Straffsanktion bör tillgripas antingen i alla tre fallen eller i inget. Det är också önskvärt, att samma brottsrubricering används i alla tre fallen. Problemet blir då i första hand att avgöra, hur man skall kunna påvisa någon skada i bedrägeriparagrafens mening i bokfallen 1 och 2. Det finge då ske genom något annat skaderesonemang än de hittills begagnade.
    Håller man sig till de fall där vilseledandet rört varans pris, synes det vara möjligt att gripa till ett enkelt och helt rimligt skaderesonemang, som i dessa fall skulle onödiggöra det skaderesonemang som bygger på att köparen saknar behov av det köpta. Utmärkande för de diskuterade fallen är ju, att köparen genom vilseledande förmåtts att betala ut eller i varje fall binda sig för ett större belopp än han avsett. Bör det inte ur skadesynpunkt räcka, att vederbörande på grund av vilseledandet avhänder sig mer pengar än han velat? Visserligen inträder kompensation i och med att han genom det köpta får en ekvivalent till utgiften, men det kan knappast vara honom till någon större tröst, att han för en icke avsedd utgift får ett icke önskat vederlag. Med hänsyn härtill bör enligt min mening den icke avsedda utgiften vara nog ur skadesynpunkt. Därtill kan läggas ytterligare en synpunkt, nämligen att den vilseledde genom den icke förutsedda betalningsskyldigheten kan ha tvingats att använda pengar, som behövtsför något annat och viktigare syfte. Men även om så ej är fallet, bör enligt min mening skada anses föreligga.
    Tillämpas det sagda på bokfallen, så får man i bokfallen 2 och 3 fram en skada, eftersom köparna genom vilseledande förmåtts att åtaga sig större betalningsskyldighet än de avsett. Med samma resonemang kan man även i färgfallet komma fram till att skada föreligger.
    Ännu återstår emellertid bokfall 1. Även om man accepterar att skada föreligger när någon genom vilseledande rörande priset förmåtts till en större utgift än han avsett, så är man därmed föga hjälpt, när det gäller detta fall. Vilseledandet rör ju här inte priset. Ej heller kan det påstås, att den vilseledde förmåtts till en större utgift än han tänkt sig. Resonemanget passar alltså inte in. Enda sättet att få fram en skada i detta fall torde vara att utgå från att varje genom vilseledande framkallad utgift innebär en skada. Ett så allmänt hållet skadebegrepp vore väl i och för sig möjligt, men det skulle innebära en markant utvidgning av doktrinens nuvarande skadebegrepp. Bedrägeriansvaret skulle på detta sätt utsträckas på ett oöverskådligt och säkert icke önskvärt sätt.

 

    Medan det i bokfallen 2 och 3 är möjligt att genom mer eller mindre traditionella skaderesonemang få fram en skada i bedrägeriparagrafens mening, låter sig detta tydligen inte göra i bokfall 1 (för såvitt man inte begagnar det tidigare avvisade skaderesonemang, som bygger på en förutsatt försäljning).¹³ Fall 1 förblir straffritt ur bedrägeriparagrafens synvinkel. Ej heller oredligt förfarande av den typ, som omtalas i BrB 9:8 p. 2, kan komma i fråga. Visserligen förutsätter lagrummet inte att skada uppstått, men enligt lagtexten måste vilseledandet avse »beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag», och så är här inte fallet. Varken bedrägeri eller oredligt förfarande synes därför föreligga. Enda möjligheten att straffbelägga bokfall 1 synes ligga i en utvidgning av brottet oredligt förfarande enligt p. 2. Varför skall endast vilseledande rörande beskaffenhet, myckenhet och ursprung vara kriminaliserat? Problemet återkommer i ett annat från praxis hämtat fall, som föranledde polisutredning men ej åtal.

 

J, representant för ett bolag, sålde frysboxar m. m. på så sätt, att han frågade de eventuella kunderna, om de önskade gå med i en ekonomisk förening och därigenom få möjlighet att köpa matvaror till reducerade priser. Medlemskap erhölls genom köp av frysskåp eller annan hushållsmaskin. J förevisade prislistor på matvaror med förmånliga priser. Lockade härav tecknade ett antal personer order på frysskåp, vilka också levererades. Det visade sig emellertid omöjligt att genomföra de förmånliga matinköpen, eftersom firmorna i fråga endast gick med på att mottaga stora kollektiva beställningar. Att sammanställa sådana befanns ogenomförbart, eftersom köparna var spridda över ett stort område. J hade emellertid försäkrat, att det gick bra med individuella beställningar.
    Åklagaren beslöt nedlägga förundersökningen. I beslut rörande ett visst fall heter det, att målsäganden förmåtts inköpa frysboxen genom att förespeglas inköp av livsmedel m. m. till förmånliga priser. Därefter sägs det: »Det har icke gjorts gällande och har ej heller på annat sätt framkommit att frysboxen icke skulle vara värd det pris som erlagts. Den i utsikt ställda förmånen av fördelaktiga inköp av livsmedel m. m. har däremot icke infriats. Den skada, som målsäganden säger sig ha lidit, synes sålunda bestå i utebliven vinst.» Då emellertid utebliven vinst inte innebar skada i bedrägeriparagrafens mening, fann åklagaren, att det inte förelåg något brottsligt förfarande.

 

I sitt nedläggningsbeslut rör sig åklagaren med möjligheten, att skada inträtt på ettdera av två tänkbara sätt. Ena alternativet är, att frys-

 

¹³ Annorlunda förhåller sig saken, om man i det diskuterade fallet gör den förändringen att bokagenten uppträder hotfullt mot köparen, så att denne av ren rädsla undertecknat avtalet. Detta torde i praktiken inte höra till ovanligheterna. I ett sådant fall bör ansvar för utpressning inte vara uteslutet bara därför att böckerna måste anses värda sitt pris. I detta fall har ju köparen aldrig ansett sig ha behov av böckerna ens i beställningsögonblicket. Köparen har genom tvång förmåtts att köpa något, som han icke ansett sig behöva, och skada föreligger därför. 

boxen inte varit värd det erlagda priset. Detta avvisas. Häremot torde inte kunna riktas någon invändning. Priset på frysboxen har varit normalt.
    Det andra skadealternativet ser åklagaren däri, att målsäganden gått miste om de vinstgivande inköpen av billiga matvaror. Sådan utebliven vinst räknas inte som skada ur bedrägerisynpunkt, därom torde råda fullständig enighet.¹⁴ Åklagarens ståndpunkt är således ifråga om båda alternativen välmotiverad.
    Emellertid kan det vara värt att diskutera frågan, om inte möjligen målsäganden förletts att köpa något varav han icke har behov. Är såfallet, bör ju skada anses vara för handen. Man finge då resonera påföljande sätt. J har förespeglat köparen, att denne tack vare frysboxen skulle kunna köpa in matvaror till billiga priser och frysa ned dem. Under denna förutsättning har köparen behov av frysboxen. Brister förutsättningen, blir frysboxen för honom en alltför dyr lyxartikel, som han inte har något behov av. Därav följer, att han lidit skada. Detta sätt att resonera är visst icke orimligt men kan förefalla något ansträngt. Åklagarens ståndpunkt torde ur dogmatisk synpunkt vara att föredraga. J bör därför inte fällas för bedrägeri. Skulle man emellertid på fallet applicera något av de två ovan förkastade skaderesonemangen, finge man utan tvivel fram en skada. Köparna kan säkerligen inte avyttra sina frysboxar utan förlust. Genom att förutsätta en försäljning får man alltså utan svårighet fram en skada. Tilllämpar man satsen, att varje genom vilseledande framkallad utgift innebär en skada, får man naturligtvis också fram en skada i frysboxfallet. Av redan anförda skäl bör ingetdera resonemanget accepteras.
    Vad beträffar möjligheten att utkräva ansvar för oredligt förfarande enligt p. 2, så är den utesluten. Vilseledandet har här lika litet som i bokfall 1 rört beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Frysboxförsäljarens förfarande förblir straffritt. Återigen måste man emellertid ställa frågan, om det är rimligt, att bokagenten (i fallen 1och 2) och frysboxförsäljaren undgår straff, medan straffansvar utkrävs i alla övriga här diskuterade fall. Är deras framfart ur samhällets synpunkt mera acceptabel än de straffades manipulationer i övriga här diskuterade fall? Visserligen bör man av skäl, som ovan framgått, inte utsträcka bedrägeriansvaret till frysboxfallet och bokfall 1, men man bör de lege ferenda undersöka möjligheterna för att utkräva ansvar för oredligt förfarande enligt p. 2. Varför skall i utövning av yrke och näring vilseledande rörande beskaffenhet, myc-

 

¹⁴ Detta gäller vid s. k. Eingehungsbetrug. Se Strahl a. a. s. 68 ff och 87. Jfr SOU 1940: 20, s. 154. 

kenhet eller ursprung bestraffas, medan vilseledande rörande exempelvis det ingångna avtalets bindande karaktär (bokfall 1) eller de med köpet förbundna ekonomiska förmånerna (frysboxfallet) lämnas utanför paragrafen?¹⁵ Det bör också framhållas, att ett vilseledande rörande priset ej heller omfattas av paragrafen. Vill man alltså inte godta det ovan föreslagna resonemang, som leder till skada i bokfall 2, blir konsekvensen, att bokagentens förfarande att lura köparen i fråga om priset blir straffritt.¹⁶
    Speciella svårigheter har kompensationsproblemet vållat i ett notisfall från 1957. Omständigheterna var följande.

 

NJA 1957 C 421. Tre personer, D, G och I (från en fjärde åtalad bortses här), åtalades för att de under vilseledande uppgifter försålt olika dikthäften, benämnda »Den lungsjukes dikt» resp. »Köp för att hjälpa, De Lungsjukas dikter» och »Räck en hjälpande hand, De Lungsjukas dikter». Dikthäftena hade de åtalade själva låtit trycka. Det begärda priset hade varierat mellan 75 öre och 2 kr. 50 öre men hade vanligtvis legat kring 75—85öre. Dikterna hade enligt åklagarens mening saknat värde. Vilseledandet bestod däri, att de åtalade dels i dikthäftena, dels i förfalskade intyg utgivit sig för att ha varit lungsjuka och/eller arbeta för de lungsjukas räkning. Enligt åklagarens beräkningar hade D vilselett 35 000 personer, G 28 500 personer och I 7 225 personer. Åklagaren yrkade ansvar för grovt bedrägeri eller, alternativt, för bedrägeri och urkundsförfalskning.
    RR fällde de åtalade för bedrägeri (och för förfalskning av de nämnda intygen). Enligt RR:s uppfattning hade så gott som samtliga köpare av dikterna förmåtts att köpa dessa därigenom, att de ingivits föreställningen att betalningen i varje fall delvis gick till de lungsjuka. »Endast ett försvinnande litet antal personer kan,» tillfogar RR, »såsom en av försvararna framkastat, tänkas ha köpt dikterna därför att köparen tyckte, att de voro vackra eller därför att han samlade på pekoral.» I fråga om dikternas värde var RR:s mening klar: »Dikterna sakna praktiskt taget ekonomiskt värde (här kurs.).»
    D, G och I yrkade i HovR straffnedsättning. HovR fastställde RR:s dom (bortsett från viss strafflindring för I).
    G och I begärde prövningstillstånd. HD avslog deras ansökan.

 

Vad som komplicerar det föreliggande fallet är givetvis, att de åtalade synes ha lämnat vederlag för de 75—85 öre, som de vanligtvis avkrävt köparna. Förhåller det sig så, föreligger inte skada och följaktligen heller inte bedrägeri. Otvivelaktigt har domstolarna känt ett starkt behov av att fälla de anklagade, som på sin verksamhet tjänat stora belopp. Enda utvägen att undgå kompensationsproblemet har då synts vara att förklara dikterna värdelösa. Därmed bortfaller ju

 

¹⁵ Någon motivering varför straffbarhet skall föreligga endast vid de nämnda slagen av vilseledande ges inte i lagmotiven. Inskränkningen till varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung är tydligen hämtad ur ett förslag till livsmedelslag av 1921, vilket ej ledde till lagstiftning.

¹⁶ Jfr Sandegren i SvJT 1947 s. 608.

 

kompensationen. Hur lovvärd domstolarnas onda vilja i detta fall änkan synas, är den beträdda vägen likväl ur principiell synpunkt farlig. Varför saknar dikterna »praktiskt taget ekonomiskt värde»? Svaret måste vara: på grund av deras litterära undermålighet. Men hur fastställer man en dikts litterära värde i pengar? Vems smak skall ligga till grund för denna delikata beräkning? Hur skulle det f. ö. ha gått, om de åtalade enbart tryckt av dikter av Fröding, Karlfelt och Heidenstam? Man tvingas nog acceptera tanken, att det inte går att bevisa att de försålda dikterna inte skulle ha varit värda 75—85 öre, ja rent av 2 kr. 50 öre.¹⁷ Ser man de åtalades förfarande som en försäljning av dikter, låt vara under vilseledande uppgifter, torde man få finna sig i att bedöma saken som straffri.
    Emellertid måste det ifrågasättas, om man träffat det väsentliga i det åtalade förfarandet, om man uppfattar det som en försäljning. Det förefaller mer realistiskt att uppfatta det hela som ett tiggeri. De personer, som lämnat de åtalade 75—85 öre har inte gjort det för att förvärva ett litet dikthäfte utan för att lämna ett bidrag till de lungsjuka. Det har i realiteten inte varit fråga om ett köp utan om en genom vilseledande framkallad gåva. Dikthäftena har i detta sammanhang varit alldeles oväsentliga. Ser man saken så, har man att göra med ett vanligt tiggarbedrägeri, och det råder intet tvivel om, att sådant är straffbart enligt svensk rätt.¹⁸ Det är tänkbart, att RR varit inne på liknande tankegångar. I dess domsmotivering framhävs ju med rätta, att flertalet köpare förvärvat dikthäftet, emedan de trott, att pengarna åtminstone delvis skulle gå till de lungsjuka. Men om flertalet haft till syfte att lämna ett understöd till de lungsjuka, blir dikthäftenas värde irrelevant. Det föreligger då inget behov av att fastslå, att dikterna saknar ekonomiskt värde.

 

 

Den vilseledde erhåller ett substitut för den prestation han betingat sig
Erhåller den vilseledde i stället för det vederlag han betingat sig ett substitut och har detta substitut ett värde motsvarande det erlagda priset, så inträder enligt den i inledningen uppställda förutsättningen kompensation. Detta kan belysas med ett av Krabbe uppställt exem-

 

¹⁷ Ur repertoiren kan som exempel anföras den tankeväckande dikten »Ställ allt till rätta»: »Uppskjut inte till morgondagen / vad Du göra kan idag. / Vik ej bort från obehagen, / nej, gör för Dig till en lag, / att jämt handla kvickt och snabbt, / tag på tillfället jämt fatt. / . . . Känns det svårt och tungt i sinnet / och är ångesten Din gäst, / håll då alltid uti minnet / att i själen kan bli fest, / om Du genast verkar så, / att Du samförstånd kan nå.»

¹⁸ SOU 1940:20 s. 136. Jfr Strahl a. a. s. 49 ff. RÅ:s argumentering i bedrägerimålet NJA 1964 s. 268 (publicerat sedan denna uppsats skrevs) ger i fråga om vissa lottköp uttryck åt i princip samma uppfattning som här utvecklats i fråga om dikterna. 

pel,¹⁹ enligt vilket en person förmås att köpa en tavla i tron att det är ett original medan det i själva verket är en kopia. Är kopian i och för sig värd det erlagda priset, skulle enligt det sagda kompensation föreligga. Detta är också Krabbes mening. Ansvar för bedrägeri kan då inte inträda. Det är emellertid enligt min mening föga önskvärt, att ett förfarande, som består i att en tavelförsäljare genom oriktiga uppgifter lyckas sälja en kopia som original, inte kan föras in under bedrägeriparagrafen. Det synes ju heller inte rimligt att påstå, att en person, som kanske erhållit något helt annat än vad han önskat, skall anses kompenserad bara därför att vederlaget är värt det erlagda priset. Man måste därför i substitutfallen uppställa ytterligare ett krav, för att kompensation skall anses föreligga, nämligen att substitutet skall vara användbart för köparen. Härmed åsyftar jag i princip samma sak som Strahl, som i substitutfallen, låt vara från en helt annan utgångspunkt, formulerar kravet,²⁰ att substitutet skall vara »tjänligt för hans [köparens] ändamål».
    Till belysning av det sagda kan i första hand anföras rättsfallet NJA 1938 s. 193.²¹ I detta fall hade en försäljare, som saluförde separatorer av finsk tillverkning, för kunderna oriktigt uppgivit, att separatorerna vore av märket Alfa-Laval. Eftersom det inte kunde visas, att köparna lidit någon skada genom att de erhållit de finska separatorerna, friades försäljaren från ansvar för bedrägeri. I lagmotiven uttalas, att efter tillkomsten av bestämmelserna om oredligt förfarande skulle försäljaren kunna dömas enligt denna paragrafs p. 2.²²
    Att skada inte ansågs föreligga i separatorfallet måste ha berott på att de som substitut levererade finska separatorerna ansetts värda sitt pris och tjänliga för sitt ändamål. Vad menas då med att substitutet är tjänligt för sitt ändamål? Strahl uttrycker på ett ställe saken så,²³ att »det lämnade vederlaget icke avviker mera från det utlovade än att det likväl för den vilseleddes ändamål är nöjaktigt». Hur skall då avgöras, om vederlaget är nöjaktigt? I första hand frågar man sig, vems uppfattning om nöjaktigheten, som skall läggas till grund för bedömningen. Det kunde förefalla att ligga nära till hands att här rätta sig efter hur den, som erhållit substitutet, bedömer saken, men det är ingalunda Strahls mening. Tvärtom heter det,²⁴ att »skada icke bör anses föreligga blott för det den vilseledde icke får som han vill». Tydligen skall det på ett mer eller mindre objektivt sätt gå att

 

¹⁹ Krabbe a. a. s. 681.

²⁰ Strahl a. a. s. 86. Angående Strahls utgångspunkt se not 1.

²¹ Jfr Strahl a. a. s. 90.

²² SOU 1940: 20 s. 154.

²³ Strahl a. a. s. 88.

²⁴ Strahl a. a. s. 88.

 

avgöra, om den vilseledde bör anses kompenserad genom det substitut han får. Vad Strahl här företräder torde vara vad som i tysk doktrin går under namnet »objektiv-individueller Schadensbegriff».²⁵ I detta skadebegrepp ligger, att skadan skall värderas efter objektiva ekonomiska principer utan hänsyn till den subjektiva uppfattningen hos den som mottagit substitutet. Samtidigt anses man emellertid böra ta viss hänsyn till vederbörandes individuella förhållanden, t. ex. till frågan, om han verkligen har användning för substitutet. Bedömningen av de individuella förhållandena skall enligt läran, också den, ske objektivt utan hänsynstagande till vederbörandes egen uppfattning. Även enligt denna »objektiva» lära kan man inte undgå att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, och detta måste i praktiken leda till ett visst mått av hänsynstagande till den personliga uppfattningen hos substitutets mottagare. Det objektivt-individuella skadebegreppet framstår i praktiken som långt mindre objektivt än vad benämningen ger vid handen. Resultatet av skadebedömningen blir, som nedan framgår, i praktiken beroende av både substitutmottagarens och bedömarens subjektiva tyckande. Det sistnämnda är emellertid mer eller mindre oundvikligt, och det förefaller mig, som om det objektivt-individuella skadebegreppet skulle kunna accepteras i något modifierad form, nämligen om man i hänsynstagandet till de individuella förhållandena lägger ett visst mått av hänsynstagande till substitutsmottagarens egen uppfattning. Till belysning av problemet skall anföras flera fall.

 

NJA 1948 s. 537. N åtalades för bedrägeri, emedan han sålt en tavla under påstående att det var ett verk av Kallstenius. I själva verket var tavlan signerad av en amatörmålare E. Stenius, men signaturen var mycket svårläst. Det rådde dock intet tvivel om att N befunnit sig i ond tro. M köpte tavlan för 400 kr. RR frikände N under motivering, att en som sakkunnig anlitad konservator vid Nationalmuseum förklarat tavlan vara värd cirka 300 kr. Som följd därav fann RR, att affären inte medfört vinning för N, »lika litet som det tillförlitligen styrkts, att M därigenom lidit skada». En dissident fann skada vara för handen och fällde för bedrägeri.
    Såväl HovR som HD ansåg skada föreligga och dömde N för bedrägeri. En dissens i HD är för den fråga som här behandlas utan intresse.

 

RR:s majoritet har funnit, att bedrägeri ej föreligger, emedan den vilseledde erhållit kompensation för sin utgift. Detta förefaller i hög grad tvivelaktigt. I första hand faller naturligtvis i ögonen, att tavlan sålts för 400 kr., medan den sakkunnige endast uppskattat tavlan till 300 kr. Men även om man bortser från denna differens och anser tavlan värd sitt pris, är det i mitt tycke rimligt att anta, att skada föreligger. Köparen har velat förvärva en tavla av Kallstenius. Genom

 

²⁵ Se Schönke-Schröder a. a. s. 1093 ff.

 

vilseledande har han förmåtts att förvärva en tavla av en okänd amatörmålare. Skall köparen verkligen anses vara kompenserad med detta substitut? Nej, skada bör anses vara för handen eftersom substitutet inte är tjänligt sett ur den vilseleddes synpunkt. Det bör kanske tilläggas, att när HovR och HD fastslagit förhandenvaron av skada i det diskuterade fallet, så beror detta säkert inte på att köparen ansetts ej böra åtnöjas med sitt substitut utan helt enkelt på att tavlan ej ansetts värd sitt pris.
    Till jämförelse skall behandlas ett av Strahl anfört exempel,²⁶ i vilket en person förmås att köpa ett gammalt porträtt genom den oriktiga uppgiften, att porträttet föreställer hans förfader. Strahl framhåller, att om köparen inte med lätthet kan sälja tavlan utan förlust, föreligger skada och följaktligen bedrägeri.
    Varför föreligger då skada? Strahls svar synes vara, att köpet begåtts för att tillfredsställa ett affektionsintresse. Detta intresse har inte blivit tillfredsställt. Köparen har förmåtts till en utgift utan att få full kompensation. Däri ligger skadan. Resonemanget förefaller helt rimligt. Emellertid innebär det i realiteten ingenting annat, än att man tar hänsyn till att »den vilseledde icke får som han vill». Det är ju fråga om ett fall, i vilket den vilseledde erhållit ett substitut, ett porträtt vilket som helst i stället för ett porträtt av en anfader. Bör han åtnöjas med detta? Även Strahl torde här, med hänsyn till den vikt han lägger vid köparens affektionsintresse, vara beredd att svara nej. I så fall föreligger skada. Enligt min mening är detta just ett sådant fall, där man långt ifrån att bortse från att »den vilseledde icke får som han vill» verkligen bör ta hänsyn härtill.
    Om möjligt ännu bättre kommer det diskuterade problemet till synes i ett referatfall rörande försäljning av tyger. Att fallet tillkommit före ikraftträdandet av 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott saknar betydelse.

 

NJA 1942 s. 379. H åtalades för bedrägeri bestående däri, att han sålt tyger, som innehållit mellan 50 och 100 % cellull, under uppgift, att tygerna inte innehöll cellull. Till sitt försvar anförde H bl. a., att tygerna varit värda det pris, till vilket han sålt dem. HR fann, att H vilselett köparna angående förekomsten av cellull i tyget och att dessa inte skulle ha köpt av tyget, om de känt till rätta förhållandet. Därefter fortsätter HR: »Då köparna . . . icke velat förvärva tyger med inblandning av cellull, får det förutsättas, att de ansett sig icke hava någon användning för dylika tyger. Genom köpen måste för den skull ekonomisk skada anses hava tillfogats dem, även om försäljningen i en del av fallen måhända skett till priser, som tygerna betingade i öppna marknaden.»
    Såväl HovR som HD fastställde på denna punkt HR:s dom.

 

²⁶ Strahl a. a. s. 100, jfr s. 85. Jfr SvJT 1953 s. 575 f.

 

I sin motivering fastslår HR, att köparna inte ansett sig ha någon användning för cellullstyger och att deras förvärv av sådana tyger därför inneburit ekonomisk skada, även om priset i och för sig skulle ha varit skäligt. Detta skaderesonemang är i princip detsamma som det resonemang om den vilseleddes behov, som förts i t. ex. steg- och färgfallen. Mot HR:s resonemang är intet att invända under förutsättning, att premissen är riktig, nämligen att köparna ej haft användning för cellullstyger. Det är emellertid just här svårigheten ligger. På vilka grunder skall avgöras, om köparna har användning för det substitut de erhåller? Domstolarna måste till grund för bedömningen ha lagt kundernas uppfattning, att de inte har användning för cellullstygerna. Köparna har helt enkelt inte velat ha sådana tyger. Strahl, som kritiserar den fällande domen i cellullsmålet, har tagit fasta på detta subjektiva moment.²⁷ Han hävdar i konsekvens med sin tidigare anförda uppfattning, att man vid skadebedömningen inte bör ta hänsyn till att »köparna på grund av sina tycken icke voro nöjda». Cellullstygerna var visserligen enligt Strahls uppfattning sämre än de utlovade tygerna, men de var dock användbara för sitt ändamål. Problemet blir då — som Strahl också mycket riktigt finner — hur stor avvikelsen mellan den utlovade och den levererade varan skall vara, för att man vid skadebedömningen skall få ta hänsyn till att köparen inte vill ha den levererade varan. Härpå ger Strahl svaret, att det bör föreligga »ett tämligen väsentligt minus i fråga om varans användbarhet för köparens ändamål». I cellullfallet är Strahl därför beredd att bortse från att cellullstyget fortare förslites eller lättare blir skrynkligt. Därav följer dock inte, att förfasandet enligt Strahls mening bör vara straffritt utan endast, att det, eftersom skada inte föreligger, bör bestraffas som oredligt förfarande enligt p. 2.
    Strahl vill vid skadebedömningen i görligaste mån bortse från köparens »tycke». Detta är emellertid enligt min mening varken önskvärt eller ens möjligt. Vill man bedöma om en person har användning för en sak eller inte, förefaller det helt rimligt att ta hänsyn till vederbörandes egen uppfattning på denna punkt. I det ovan diskuterade tavelfallet är Strahl beredd att ta hänsyn till köparens affektionsintresse, vilket i realiteten är att ta hänsyn till hans »tycke». Utifrån Strahls utgångspunkter skulle man naturligtvis här kunna säga, att det är »ett tämligen väsentligt minus» i tavlan att den icke föreställer köparens förfader, men det är icke desto mindre ett minus, som har sin grund i köparens tycke. På samma sätt bör man i cellullsfallet ta hänsyn till köparnas egen uppfattning, att de inte behöv-

 

²⁷ Strahl a. a. s. 91 f. Jfr Strahls kritik av samma fall i SvJT 1945 s. 56.

 

de tyger av betydligt sämre kvalitet än den utlovade, något som domstolarna också gjort.

 

    Det kan ha sitt intresse att här till diskussion ta upp det tidigare behandlade stegfallet. I det fallet synes det möjligt att rent objektivt, d. v. s. utan att ta hänsyn till köparens egen uppfattning, konstatera, att köparna inte behövde järnstegar, eftersom de redan hade trästegar. Men det är lätt att ändra situationen dithän, att en av köparna förutsättes inte ha haft någon stege tidigare. Han har i och för sig behov av en stege, och genom stegförsäljarens vilseledande uppgifter förmås han nu att förvärva en järnstege. När han blivit upplyst om sin villfarelse, är det högst sannolikt, att han förklarar sig inte ha behov av en järnstege. En billig trästege räcker för hans del. Skall man då säga sig, att köparen har behov av stegen, eftersom han inte har någon sådan förut, och att hans »tycke» inte skall få påverka skadebedömningen? I cellullsfallet bör enligt Strahl köparens missnöje med att han fått en sämre vara än han velat ha inte få påverka skadebedömningen. Skall i stegfallet köparens missnöje med att han fått en bättre vara än han behöver ej heller få inverka? Mig förefaller det rimligt att man tar hänsyn till köparens egen uppfattning. Anser denne, att han inte har behov av annat än en billig trästege, så bör man på grundval därav kunna säga, att han inte behöver den dyrare järnstegen och att han således lidit skada genom köpet.²⁸ Vill man inte acceptera detta resonemang, synes konsekvensen bli, att stegförsäljarens förfarande i detta fall blir straffritt. Det är svårt att genom något annat resonemang påvisa skada i bedrägeriparagrafens mening, och ansvar för oredligt förfarande enligt p. 2 kan ju inte komma ifråga.
    Kontentan av det förda resonemanget är, att man vid bedömandet av om den vilseledde kan anses ha behov av det substitut, som levererats, varken kan eller bör bortse från vederbörandes egen uppfattning på denna punkt. Enligt min mening bör den vilseleddes uppfattning, att han ej har användning för det substitut han erhållit, påverka skadebedömningen, så snart de föreliggande avvikelserna mellan substitutet och den utlovade varan inte är så oväsentliga, att substitutet utan vidare fyller samma funktion som den utfästa varan (så-

 

 

²⁸ Schönke-Schröder uttalar, a. a. s. 1096 (87), att skada »kann ferner vorliegen, wenn die Sache zwar für den Getäuschten brauchbar, aber nicht unbedingt erforderlich ist und dafür anderweitig benötigte liquide Mittel geopfert werden», ett uttalande, som synes kunna passa in på den diskuterade situationen. Emellertid måste framhållas, att enligt min mening skada föreligger, även om köparen i och för sig har råd att köpa en järnstege och inte är tvungen att gripa till pengar, som behövdes för andra ändamål. 

22—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

dant förhållande torde ha förelegat i separatorsfallet).²⁹ Med detta synsätt torde man uppnå en mera konsekvent kriminalisering av de här diskuterade försäljningsmetoderna, som alla bygger på ett vilseledande av köparen, än om man så långt det går förnekar uppkomsten av skada i bedrägeriparagrafens mening och i stället faller tillbaka på oredligt förfarande enligt p. 2. Straffbarheten enligt sistnämnda lagrum drabbar ojämnt och tämligen godtyckligt, eftersom det endast kan tillämpas då vilseledandet avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung.
    Till belysning av den diskuterade problematiken skall slutligen anföras ytterligare ett fall.

 

NJA 1961 C 1171. R åtalades i de fall, som här är av intresse, för grovt bedrägeri. Som innehavare av en postorderfirma hade R gått tillväga påföljande sätt. Han annonserade, att han försålde vissa varor, huvudsakligen manufakturvaror, till pris som var påfallande lågt. Då beställningar kom in, översände R varor av helt annat slag än beställt eller också varor avbeställt slag men till högre pris och mindre kvantitet än det beställda. I vissa fall kombinerade han dessa förfaringssätt. R uttog också i en del fallfraktkostnader, ehuru han i annonserna utlovat fraktfrihet. Betalning uttog R antingen så, att han skickade varorna mot postförskott eller efter krav, eller också på så sätt, att han avsände ett med postförskott belagt brev som innehöll kvitto på köpesumman och ett meddelande att det beställda inom kort skulle levereras. R tillsåg, att postförskotts- resp. efterkravsbeloppet alltid ungefärligen stämde med beställningen, så att inte kunderna av beloppet skulle kunna upptäcka att de fick annat än det beställda eller att priset var högre än utlovat. Beställarna vilseleddes alltså därigenom att tro, att beställningarna blivit korrekt effektuerade. R invände till sitt försvar bl. a., att levererade varor alltid varit värda sitt pris samt att kunderna ägt returrätt.
    HR fann, att leveranserna väsentligen avvikit från beställningarna men åsatts priser, som i stort sett motsvarade vad beställarna skolat erlägga enligt beställningen, och att R därigenom vilselett beställarna. Därefter hade HR att ta ställning till skadefrågan. HR ansåg det inte styrkt, »att levererade varor icke haft ett värde motsvarande uttaget pris jämte fraktkostnader, i de fall sådana obehörigt debiterats». HR ansåg därför skaderekvisi-

 

²⁹ Strahl strävar som framgått efter att i största möjliga utsträckning visa, att skada inte föreligger i substitutfallen. Som skäl för sin uppfattning anför han, a. a. s. 88, två skäl. För det första åberopar han det i tysk doktrin vanliga slagordet, att bedrägeribrottet inte avser att skydda dispositionsfriheten. Denna sats torde emellertid ur flera synpunkter tåla att diskuteras. Viktigare förefaller det andra argumentet att vara. Strahl menar, att eftersom oredligt förfarande enligt p. 2 tar sikte på de fall, i vilka skada inte kan visas vara för handen, måste det finnas »praktiskt viktiga fall, i vilka den vilseledde erhåller en prestation som avviker från den utlovade utan att ändock skada föreligger». Detta är säkerligen riktigt, men därmed torde inte något vara sagt om hur stor avvikelsen får vara utan att skada är för handen. Av motiven till SL 21: 7 p. 2 framgår, att lagrummet är avsett att gripa in i sådana fall, då skada i bedrägeriparagrafens mening inte kan påvisas, men såvitt jag kan finna klargörs i motiven inte, när sådan skada inte är för handen. 

tet ej uppfyllt. Bedrägeri kunde således inte komma i fråga. I stället fällde HR för grovt oredligt förfarande (SL 21: 7 p. 2).
    HovR intog en annan ståndpunkt. I fråga om vilseledandet yttrade HovR, att köparna inte skulle gjort sina beställningar, om de vetat, att de skulle erhålla helt andra varor än de beställda eller också varor i andra myckenheter och till högre priser. »Även om det icke kan anses utrett», fortsatte HovR, »att de erhållna varorna — annat än i vissa fall, där ersättning skett med varor av helt annat slag än de beställda — varit helt otjänliga för kundernas ändamål, kunna kunderna icke rimligen anses ha bort åtnöjas med de avvikelser som skett. På grund härav måste kunderna — oavsett om det av R uttagna priset i regel icke överstigit varornas marknadsvärde samt dåden av R åberopade rätten att returnera med hänsyn till omständigheterna saknat värde — anses ha genom utbytena tillfogats ekonomisk skada . . .»
    HD avslog R:s ansökan om prövningstillstånd.

 

Vid bedömandet av huruvida skada föreligger bör man skilja på R:s olika sätt att åsidosätta kundernas beställningar. I de fall, då R levererat och tagit ut betalning för varor, som över huvud inte beställts, förefaller HovR:s uppfattning vara den enda rimliga. Kunderna måste anses ej ha haft användning för varor, som de ej beställt. Sådana varor har »varit helt otjänliga för kundernas ändamål». Även i de fall, då R av flera beställda sorters varor levererat endast viss eller vissa sorter men i så stor myckenhet, att det av kunden förutsedda priset uppnåddes, måste bedrägeri anses föreligga. Kunden får ju här mera av varan än han ansett sig ha behov av (jfr färgfallet).
    Emellertid använde R i huvudsak en annan metod. Han levererade sådan vara, som beställts, men mindre än beställt och till högre pris. Likväl tog han inte något opris för varan. Det förhöll sig ju så, attdet i annonserna angivna priset var mycket lågt. I dessa fall har Rhelt enkelt genom att förespegla ett mycket lågt pris förmått folk att beställa varor, som han sedan levererat till normalt eller i varje fall inte orimligt högt pris. Här är HovR:s ståndpunkt mera diskutabel. I och för sig vill man gärna instämma i HovR:s uttalande, att kunderna inte »ha bort åtnöjas med de avvikelser som skett». Härav vill då HovR sluta, att ekonomisk skada föreligger. Det är mycket naturligt, att HovR vill skära R:s samtliga lurendrejerier över en kam. Frågan är dock, om detta är ur dogmatisk synpunkt möjligt. R har i de diskuterade fallen inte lämnat något substitut utan verkligen levererat den beställda varan. Avvikelserna från vad som utfästs ligger i priset och mängden. R har förespeglat sina kunder en god affär men sedan genom vilseledande förmått dem att köpa till normalt pris. I varje fall har priset inte varit oskäligt. Kundernas skada ligger helt enkelt i att de inte gjort den goda affär, som förespeglats dem, och, som redan framhållits, räknar doktrinen inte detta för skada i bedrägeri

 

paragrafens mening. Vill man undgå att kollidera med denna sats, får man som HR döma för oredligt förfarande enligt p. 2. R har ju onekligen vilselett köparna angående varans »myckenhet».

 

 

Sammanfattning och jämförelse med utländsk rätt

Kompensationsproblemet uppkommer vid bedrägeri och oredligt förfarande i de fall, då den vilseledde erhåller ett vederlag för sin utgift. I denna undersökning har förutsatts, att kompensation inträder, när vederlaget betingat normalt pris. Problemet har varit att söka fastställa, i vilka fall skada bör anses vara för handen, trots att den vilseledde endast erlagt normalt pris. I undersökningen har skilts pådet fall, att den vilseledde erhållit det vederlag han betingat sig, och det fall, att han erhållit ett substitut härför.
    Erhåller den vilseledde det vederlag han betingat sig och är detta vederlag värt sitt pris, föreligger i princip inte skada. Undantag utgör de fall, i vilka den vilseledde förmåtts att förvärva något, som han inte har behov av. Denna uppfattning kommer i Sverige till uttryck i både doktrin och praxis. Som exempel härpå har ovan anförts stegfallet, i vilket personer medelst vilseledande förmåddes att beställa järnstegar som de inte hade behov av, och sol- och vårfallet, i vilket en kvinna förmåddes skaffa brudutstyrsel m. m. som hon inte behövde. Ofta går vilseledandet, som i dessa fall, just ut på att förespegla ett behov, som i verkligheten inte föreligger. Men vilseledandet kan även ha annan inriktning så som i det ovan anförda färgfallet där köparna genom vilseledande om den beställda mängden förmåddes att beställa färg som de inte hade behov av.
    Även i dansk rätt möter man uppfattningen, att skada föreligger om den vilseledde inte har något behov av det vederlag han erhållit. Hurwitz har givit uttryck häråt³⁰ och menar, att man i dansk praxis har fällt för bedrägeri i ett par sådana fall. Som exempel kan anföras ett fall,³¹ i vilket två försäkringsagenter åtalades och fälldes förbedrägeri bestående däri, att de förmått ett antal personer, huvudsakligen änkor och pensionärer, att teckna försäkringar »utan Hensyn til, om de paagældende havde Brug for en saadan Forsikring». Østre Landsret motiverade sin uppfattning, att skada förelåg, på följande sätt: »Under disse Omstændigheder findes det at maatte statueres, at der ved de Tiltaltes Forhold er paaført Anmelderne, der ikke har ønsket eller haft nogen Interesse i at tegne de paagældende Forsik-

 

³⁰ Hurwitz a. a. s. 458.

³¹ Ugeskrift for Retsvæsen 1938 s. 392 och 792. Ett liknande fall finns i Vestre Landsrets Tidende 1939 s. 256. 

ringer, et Formuetab». Højesteret stadfäste domen med åtta röster mot en. Dissidenten ansåg i likhet med första instans, att ingen skada förelåg, och ville därför frikänna.³²
    Ur tysk praxis skulle kunna anföras åtskilliga fall. Som typexempel kan tas ett relativt färskt fall,³³ i vilket en försäljare av mjölkmaskiner åtalades bl. a. därför att han medelst vilseledande uppgifter förmått en kvinna att köpa en mjölkmaskin. Maskinen hade försålts tillnormalt pris. Vilseledandet bestod däri, att han försäkrat, att mjölkmaskinen räckte till för mjölkning av 10 kor (kvinnan behövde en maskin med sådan kapacitet), medan den i själva verket endast räckte till 2 à 3 kor. Bundesgerichtshof konfirmerade underinstansernas uppfattning, att skada förelåg trots att mjölkmaskinen var värd det erlagda priset. Förhandenvaron av skada formulerades av en underinstans pregnant så, att mjölkmaskinen »den Bedürfnissen der Kundin nicht entsprach». I ett annat fall hade en person förmåtts att köpa en lärobok genom förespeglande, att den användes i den skola vari han gick.³⁴ Så var emellertid inte fallet. Boken var i och för sig värd sitt pris, men köparen hade ingen användning för den. Skada ansågs föreligga, och säljaren fälldes för bedrägeri.^34a På samma sätt

 

³² Det måste dock framhållas, att det i litteraturen bestritts att de båda fallen U 1938 s. 392 (792) och VLT 1939 s. 256 skulle ge uttryck åt uppfattningen, att skada föreligger om vederbörande inte har något behov av vederlaget. Krabbe har, a. a. s. 681 f, uttalat, att enligt hans mening skada föreligger, men denna hans uppfattning synes bero på det faktum, att de åtalade i just detta fall missbrukat de vilseleddas okunnighet eller bristande förstånd. Hade inte så varit fallet, hade tydligen enligt Krabbes mening ingen skada förelegat. Detta överensstämmer helt med hans allmänna uppfattning, att så snart vederlagets »Handelsværdi» motsvarar den vilseleddes utgift, föreligger kompensation och följaktligen ingen skada. W. E. von Eyben har i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1951 s. 301 gått ännu längre och menat, att anledningen till att domstolarna i de ifrågavarande fallen ansett skada vara för handen ligger i att de velat reagera mot de åtalade agenternas systematiska utnyttjande av personer utan hänsynstagande till deras individuella intressen. Bakom detta skulle ligga domstolarnas beaktande av den samhällsfara, som ligger i »smarte agenters hæmningsløse optræden». Tydligen skulle enligt v. Eyben domstolarnas uppfattning, att skada förelåg, bero enbart på kriminalpolitiska överväganden och inte ha någon dogmatisk underbyggnad. För v. Eybens uppfattning talar det av honom framdragna faktum, att det i åtskilliga fall rörde sig om ordinära försäkringar, så att man inte utan vidare kan säga att de försäkrade inte hade något behov av dem. Å andra sidan talar domstolarnas eget uttryckssätt närmast mot v. Eybens uppfattning.

³³ Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Strafsachen. 16. Band (1962) s. 321 (fall 3).

³⁴ Juristische Rundschau 1957 s. 351.

^34a Ett likartat fall ur svensk rättspraxis har kammaråklagare Birgitta Hahnhaft vänligheten att tillställa mig. I målet (HovR:s för Västra Sverige dom den 17/9 1965, avd. I, nr 198) åtalades Å i första instans för oredligt förfarande enligt p. 2, emedan han sålt bokverket »Barnets Bästa» under vilseledande uppgifter. Dessa gick i huvudsak ut på dels, att Å sålde ifrågavarande arbete på uppdrag av skolmyndigheterna, dels att föräldrarna enligt gällande skollag var pliktiga att undervisa sina barn i förskoleåldern. RR frikände Å 

gick det i ett fall,³⁵ i vilket en person lurats att beställa tidskrifter som han inte hade användning för. Schönke-Schröder uttrycker den princip, som kommer till uttryck i de anförda fallen, på följande sätt:³⁶ »Ein Schaden liegt deshalb auch vor, wenn der Getäuschte eine Leistung erhält, die generell gesehen den bezahlten Preis zwar Wertist, für die er jedoch keine Verwendungsmöglichkeit hat oder die sonst auf Grund seiner besonderen Bedürfnisse und Verhältnisse minderwertig ist.»
    Som synes, kommer i fråga om den behandlade typen av skada samma uppfattning till uttryck i svensk, dansk och tysk doktrin och praxis.
    Emellertid uppstår lätt situationer, där det nyss utvecklade skaderesonemanget inte passar in, situationer, där försäljarens förfarande ur kriminalpolitisk synpunkt synes lika straffvärt som i de nyss anförda fallen. Som exempel härpå har anförts de tre bokfallen och frysboxfallet. I bokfall 2 och 3 rörde vilseledandet bokens pris resp. antalet beställda böcker och priset. I fall 3 är det möjligt att nå fram till att skada föreligger med hjälp av behovsresonemanget, men i fall 2 föreligger inte denna möjlighet. Jag har därför föreslagit, att skada i bedrägeriparagrafens mening bör anses vara för handen, då en person genom vilseledande rörande priset på en vara eller prestation förmås betala ut mer än han avsett.
    I bokfall 1 gällde vilseledandet beställningens definitiva karaktär. Inget av de nu anförda skaderesonemangen leder till antagande av skada i detta fall. Vill man i detta fall straffa för bedrägeri, får man antingen anta, att skadan ligger däri, att böckerna inte kan avyttras igen utan förlust, eller också däri, att köparen genom vilseledandet förmåtts till en utgift, som han annars inte skulle ha gjort. Det förra skaderesonemanget har här avvisats, emedan det strider mot de förutsättningar, som i denna undersökning uppställts för behandlingen av kompensationsproblemet. Det senare skaderesonemanget bör förkastas, emedan det skulle leda till en oöverskådlig utvidgning av bedrägeriansvaret. Bokförsäljarens förfarande i bokfall 1 synes därför inte kunna bestraffas, eftersom ej heller ansvar för oredligt förfaran-

 

under motivering, att de nämnda formerna av vilseledande inte avsåg varans beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. I HovR yrkade åklagaren i första hand ansvar för bedrägeri. HovR frikände Å under motivering, att vilseledandet inte styrkts. Frikännandet har således inget principiellt intresse. Sådant intresse har däremot en dissiderande ledamots yttrande. Denna fann vilseledandet styrkt och ville döma Å för bedrägeri. Skada hade tillfogats köparna, emedan de »bibragts felaktig uppfattning om sitt verkliga behov av bokverket». Under förutsättning att vilseledandet ansetts styrkt måste detta vara en korrekt bedömning av fallet.

³⁵ Niedersächsische Rechtspflege 1960 s. 279.

³⁶ Schönke-Schröder a. a. s. 1096 (87).

 

de enligt BrB 9: 8 p. 2 kan komma i fråga. Vilseledandet avser ju inte beskaffenhet, myckenhet eller ursprung. Av samma skäl torde försäljaren i frysboxfallet böra gå fri. De lege ferenda torde det vara skäl att överväga, om inte det oredliga förfarandet enligt p. 2 borde utvidgas till att omfatta även dessa fall.
    Har den vilseledde erhållit ett substitut i stället för det utfästa vederlaget, måste kompensationsproblemet ses annorlunda än om han erhållit just det vederlag han betingat sig. För att kompensation skall anses föreligga måste man kräva inte bara, att det levererade vederlaget är värt sitt pris utan också, att det är användbart, eller, med Strahls uttryckssätt, tjänligt för sitt ändamål. Det måste då i första hand fastslås, att har vederbörande inget behov av substitutet, så är det inte tjänligt, och kompensation inträder följaktligen inte. Som exempel härpå har ovan anförts cellullsfallet. Detta illustrerar också på ett utmärkt sätt det problem, som är förknippat med den uppställda satsen, nämligen frågan hur det skall avgöras om substitutet är tjänligt för sitt ändamål eller inte. Strahl förordar ett skadebegrepp, som synes överensstämma med den tyska doktrinens s. k. objektivt-individuella skadebegrepp, enligt vilket skadebedömningen skall ske utifrån objektiva ekonomiska bedömningsgrunder, dock med hänsynstagande till de individuella förhållandena hos den berörde. Det sistnämnda får dock icke medföra, att man tar hänsyn till vederbörandes egen uppfattning i fråga om skadan, hans »tycke» med Strahls terminologi. I cellullsfallet har domstolarna givit uttryck åten annan mening, nämligen att man måste ta hänsyn just till de berördas egen uppfattning. Samma mening torde avspegla sig i HovR:sdom i det ovan refererade postorderfallet, NJA 1961 C 1171. Om man, på sätt de svenska domstolarna gjort, modifierar det objektivt individuella skadebegreppet dithän, att man även beaktar den berördes egen uppfattning, synes detta skadebegrepp kunna accepteras. De ovan anförda tavelfallen torde visa, att man i vissa fall inte rätt gärna kan undgå att i skadebedömningen dra -in även den berördes egen uppfattning. Är emellertid substitutets avvikelser från det utfästa vederlaget obetydliga, är det rimligt att utgå från att kompensation föreligger, även om den berörde skulle vara av annan uppfattning. Som exempel kan anföras separatorfallet.
    Det objektivt individuella skadebegreppet har gamla anor i tysk doktrin och praxis. Principerna finns utvecklade redan i ett fall från 1887.³⁷ I detta fall, som avgjordes av Reichsgerichts förenade straffsenater, var det fråga om huruvida skada i bedrägeriparagrafens mening inträtt för en person, som genom vilseledande förmåtts att teck-

 

³⁷ Entscheidungen des Reichsgerichts in Strafsachen. 16. Band (1888) s. 1.

 

na försäkring i ett ömsesidigt försäkringsbolag. Själv hade han velat och trott sig teckna försäkring i ett bolag med fasta premier. Efter att ha jämfört de båda försäkringsformerna med varandra fann Reichsgericht den tecknade försäkringen ur alla synpunkter lika bra som den, som den vilseledde önskat. Därav konkluderade Reichsgericht, att skada i bedrägeriparagrafens mening inte förelåg. Detta rättsfall åberopas fortfarande som rättesnöre, när det gäller kompensationsproblemet.³⁸ I teorien synes ingen förändring ha inträtt efter 1887 års fall. Vid studiet av ett fall, avgjort av Bundesgerichtshof 1958,³⁹ blir man emellertid betänksam i fråga om praktiken. I detta fall åtalades flera personer för olika manipulationer med smör. Bl. a. hade de åtalade köpt utländskt smör och paketerat om det samt däreftersålt det som tyskt smör, Deutsche Markenbutter. Åtalet avsåg på denna punkt bedrägeri. Underinstansen hade funnit, att köparna av smöret inte lidit någon skada eftersom det utländska smöret var av högre kvalitet än det tyska och i handeln betingade högre pris än detta. Bundesgerichtshof återförvisade målet, varvid underinstansen ålades att pröva om inte skada ändå var för handen, eftersom »Deutsche Markenbutter» i sin egenskap av tyskt smör var mer begärligt för köparna och därför syntes ha ett högre marknadsvärde än det utländska smöret. Resonemanget verkar egendomligt. Man frestas att tro, att Bundesgerichtshof i realiteten här tagit hänsyn till köparnas egen uppfattning om vad de ville ha.
    Slutligen måste framhävas, att i alla de fall, där enligt vad i denna undersökning utvecklats skada skall anses vara för handen trots att den vilseledde erhållit ett vederlag som är värt sitt pris, upphäves skadan, om vederlaget utan svårighet kan avyttras utan att någon förlust uppstår.⁴⁰ Det säger sig självt, att detta har så gott som enbart teoretiskt intresse.
    Det försök till analys av kompensationsproblemet, som här gjorts, torde ge en god bild av hur godtyckligt det straffrättsliga skadebegreppet i många avseenden är. Lagtexten ger ju här ingen ledning, lagmotiven knappast heller, utan man kan genom att laborera med de olika i doktrinen förekommande teorierna nå fram till skada eller kompensation, vilket i stor utsträckning är liktydigt med straffbarhet eller straffrihet, allt eftersom man själv vill. Tydligen i medvetande härom säger Hurwitz,⁴¹ då han berör kompensationsproblemet, att

 

³⁸ Så åberopas det t. ex. av Bundesgerichtshof i det i not 33 nämnda rättsfallet.

³⁹ Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Strafsachen. 12. Band (1959) s. 347.

⁴⁰ Jfr Schönke-Schröder a. a. s. 1096 (87).

⁴¹ Hurwitz a. a. s. 458.

 

det måste »i denne forbindelse anlægges en vid forståelse af begrebet formuetab.» Tanken måste vara, att man här bör utvidga skadebegreppet så att man får fram en skada i de fall det är önskvärt. Ännu tydligare uttalar sig von Eyben.⁴² Enligt hans mening kommer domstolarna vid vissa typer av bedrägerier först på grundval av allmänna socialetiska värderingar till resultatet, att det åtalade förfarandet bör bestraffas, och som en följd därav konstaterar de, att skada föreligger. Det torde vara ofrånkomligt, att så sker i viss utsträckning. Emellertid får det inte föranleda, att man godtyckligt griper till ett skaderesonemang ur mängden, bara därför att det leder till önskvärt resultat i det aktuella fallet. Det är givetvis frestande att se kompensationsproblemet enbart ur det enskilda fallets synvinkel och att lägga huvudvikten vid att detta får en tillfredsställande lösning. Detta äremellertid farligt. Målet för doktrinen måste vara att söka uppställa ett såvitt möjligt motsägelsefritt skadebegrepp. Domstolarnas strävan bör vara att så konsekvent som möjligt tillämpa ett visst skadebegrepp, även om detta skulle in casu leda till mindre önskvärt resultat. Ett anpassande av skadebegreppet till varje enskilt fall i syfte att nå det mest tillfredsställande resultatet i detta leder till ett godtycke, som innebär ett angrepp på legalitetsprincipen.

 

⁴² Nordisk Tidsskrift for kriminalvidenskab 1951 s. 300 f.