Barnavårdsnämndernas verksamhet under 1964. Statistiska centralbyråns meddelande nr R 1966: 7 innehåller vissa uppgifter om barnavårdsnämndernas verksamhet under år 1964.
Vid slutet av 1964 var barnavårdsman förordnad för 144 014 barn, vilket motsvarade 7,3 % av befolkningen under 18 år. Av dessa barn var 101 234 födda utom äktenskap. För 91 % av dem var faderskapet fastställt, i allmänhet (86 %) genom erkännande. Av de barn för vilka faderskapet ej hade fastställts var drygt hälften under 3 år. Antalet barnavårdsmän utgjorde 1 451, varav 53,9 % kvinnor. Varje barnavårdsman hade i genomsnitt 99 uppdrag.
Under första halvåret 1964 utbetalades bidragsförskott för 71 834 barn. Den 1 juli trädde den nya lagen om bidragsförskott i kraft, och under andra halvåret ökade antalet bidragsförskott till 89 979, motsvarande 5,1 % av allabarn under 16 år. Kostnaderna för bidragsförskott uppgick under året till 78,7 milj. kr. Underhållsskyldiga föräldrar erlade ersättning för utbetalade bidragsförskott med 33 milj. kr.
Under år 1964 var 22 420 personer föremål för förebyggande åtgärder. Av dessa stod 60,5 % under övervakning. Av de 16 730 personer för vilka förebyggande åtgärder beslöts under året hade 82 % fyllt 13 år, och blott 6 %var under skolåldern.
Vid årets utgång var 8 522 personer omhändertagna för samhällsvård jämlikt 29 § barnavårdslagen, vilket motsvarade 3,6 %0 av befolkningen under 21 år. År 1964 beslöts 2 335 omhändertaganden. 893 föranleddes av fostrarens olämplighet och 1 523 av brottslig gärning m. m. Av de omhändertagna placerades 36 % i enskilt hem, 23 % i barnhem och 22 % i ungdomsvårdsskola. Antalet omhändertaganden för samhällsvård jämlikt 31 § barnavårdslagen uppgick till 8 832. Av de sålunda omhändertagna placerades 3 447 i enskilt hem och 4 927 i barnhem. Antalet vid årets slut omhändertagna i denna kategori utgjorde 13 334, motsvarande 7,7 %0 av befolkningen under 16 år. Sammanlagt var under året 31 610 personer omhändertagna för samhällsvård.
Kommunernas bruttoutgifter utgjorde under året för förebyggande vård 960 000 kr. och för samhällsvård 43,7 milj. kr., varav 39,7 milj. kr. avsåg vårdavgifter.
A. K.
Emil Heijnes stiftelse för rättsvetenskaplig forskning. Ansökningar om anslag från stiftelsen, avseende innevarande års utdelning, bör före den 1 oktober 1966 insändas till stiftelsens sekreterare, advokat Lennart Reuterwall, Sveriges advokatsamfund, Kammakargatan 10, 1 tr., Stockholm C.
Svensk Juristtidnings 50-årsjubileum högtidlighölls med en middag på restaurang Solliden den 22 april 1966. I middagen deltog ett 50-tal medlemmar av Föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning, däribland två som hade tillhört föreningen sedan dess begynnelse, nämligen f. d. justitierådet Algot Bagge och f. d. lagmannen Gustaf Lindstedt. Bland de särskilt inbjudna gästerna märktes statsråden Kling, Hermansson och Sven-Eric Nilsson, ordföran-
dena i högsta domstolen och regeringsrätten, JO, MO och RÅ, dekanerna vid de tre juridiska fakulteterna samt företrädare för justitiedepartementet, hovrätterna, advokatsamfundet, Sveriges juristförbund och Norstedts förlag. Från grannländerna hade inbjudits dels representanter för de där utgivna juridiska tidskrifterna och dels SvJT:s fasta medarbetare; av de inbjudna hade endast en, højesteretsdommer Frost från Köpenhamn, tillfälle att närvara.
Redaktionens ordförande Harry Guldberg hälsade de närvarande välkomna. SvJT:s redaktör Sten Rudholm uppehöll sig i en återblick på de gångna 50 åren särskilt vid de insatser som gjorts av tidskriftens båda grundare, Tore Almén och Karl Schlyter, samt de bägge redaktionsordförandena Birger Wedberg och Birger Ekeberg. Højesteretsdommer Frost framförde de nordiska juristernas hälsning till tidskriften. Professor Erik Wellander erinrade i ett tal om den juridiska stilens betydelse för det svenska språket. Tacktalet hölls av justitieministern.
Professor Wellanders anförande, som riktade sig till jurister i allmänhet och därför förtjänar att återges här, hade följande lydelse.
Inom vårt modersmål har vi sedan gammalt haft två tongivande språkarter som oberoende av tidernas omskiftelser har hållit stilen. Den ena är religionens språk; dess källa har varit bibeln. Så länge bibeln lästes i svenska hem, i slott och koja — kanske mest i koja — kunde en skald anspela på ett bibelord i fast förvissning att bli förstådd. Associationerna gick sin säkra väg till Abraham och Sara, till gubben Noak och hans gumma och till andra färgrika gestalter och händelser.
Denna tradition bryts nu snabbt ner genom sekulariseringen. Bellmans brokiga bildgalleri bleknar bort, Joakim uti Babylon och hans hustru Suzanna är blotta namn, som kräver förklarande noter. När Wennerberg låter ängelen vid dammen stiga ned liksom förr i Betesda, så är det för nutidens ungdom tomma ord. Karlfeldts sinnrika visor om Jonæ havsfärd och Eliæ himmelsfärdter sig utan associationer till bibel och dalmålningar som lärda bisarrerier utan intresse för vår tid. Det är en raskt fortgående utarmning av vår folkliga föreställningsvärld.
Kvar står nu i orubbad eller stärkt maktställning rättskipningens och förvaltningens språk, med centrum i lagar och författningar. Ju mer religionens språk sjunker undan och faller i glömska, dess viktigare blir lagfarenhetens. Hela vårt modersmål befinner sig just nu i ett ömtåligt skede av skalömsning. Verbens pluralformer faller bort, konjunktivformerna håller på att gå samma väg, kongruensreglerna är i upplösning, syntaxupproret är i full gång, de s. k. fula orden förs fram och hedras. Skönlitteraturen vinnlägger sig alltmer om grammatisk oklarhet och semantisk förvirring, läsaren görs till medskapare och fullbordare, konstverket blir färdigt först genom hans tillskyndan.
För en språkman är det under sådana förhållanden en verklig glädje att få vända sitt studium till en språkart, där utvecklingen styrs av medveten strävan till logisk reda i formerna och klarhet i begreppen.
En samvetsgrann jurist tvingas av sitt arbete att alltjämt noga ge akt på varje detalj i framställningen, att pröva språkets uttrycksmöjligheter, att välja mellan de ord som står till buds, ej sällan att bilda nya ord och ordförbindelser. Ordföljd och satsbyggnad är för honom viktiga, för de har sina klart skilda funktioner, de är betydelsebärande. Detta medvetna reflekterande över språkets resurser gör att erfarna jurister ofta har en vida klarare uppfattningom vårt språks tillstånd och behov än vanliga yrkesförfattare, för att icke tala om modersmålslärare som icke själva är författare.
Vad man däremot icke alltid har klart för sig, det är vikten av den språkvård som utövas inom rättskipning och förvaltning. För vårt modersmåls utveckling i det hela är det av största betydelse vad som sker inom juristsvenskan. Ju mer skönlitteraturen ger efter för dagens vulgära tendenser, dess viktigare är det att åtminstone en stilart planmässigt genomarbetas och förfinas till ett allt smidigare redskap för tanken.
En lång erfarenhet har lärt mig att känslan av förpliktelse mot vårt språk är starkt levande bland jurister. Som inbjuden företrädare för icke lagfaren
svensk språkvård tillåter jag mig att bringa denna lysande samling av lagfarna författare en vördsam och uppriktig hyllning.
Tidigare under dagen hade redaktionen uppvaktat fruarna Lisa Schlyter och Eva Wedberg samt Birger Ekeberg med blommor.
A. K.