JOHN BOSTRÖM och JAN LINDERS. Lagsökning och betalningsföreläggande. Sthm 1965. Norstedts. 132 s. Kr. 15,00.

 

Lagsökning och betalningsföreläggande har behandlats förhållandevis sparsamt i senare tids juridiska litteratur. Intetdera förfarandet i nuvarande utformning har ägnats någon kommentatorisk behandling. Denna brist framstår med tanke på förfarandenas allt större frekvens i rättslivet som kännbar.
    Den anmälda boken innehåller en framställning av de båda summariska processformerna. I förordet uttalas, att den tillkommit väsentligen till praktikernas tjänst, antingen det rör sig om enskilda näringsidkare, inkassobyråer eller jurister.
    Boken utgör ej någon lagkommentar men följer dispositionsmässigt lagsökningslagen. I skilda avsnitt behandlas sålunda lagsökning, betalningsföreläggande och gemensamma bestämmelser för de båda processformerna. Lagsökningslagens text återges därefter in extenso. Slutligen följer rättsfalls- och sakregister.

 

    I olika avsnitt redogöres för sådana grundläggande regler av civilrättsligt eller processrättsligt innehåll som har nära samband med de ifrågavarande förfarandena. Detta bidrar till att klarlägga processarternas innebörd och möjligheter. Stundom förefaller dock sådana redogörelser taga i anspråk ett något för stort utrymme.
    I det stora hela är boken lättillgänglig och klargörande. Åtskilliga exempel, flertalet från praxis, bidrar härtill. I formellt hänseende lider framställningen tyvärr av vissa påtagliga brister. Detta gäller bl. a. redovisningen av praxis. I rättsfallsregistret är förtecknade ett antal publicerade avgöranden, företrädesvis sådana som är refererade i Svensk Juristtidning. Förde i registret angivna fallen har gjorts sidhänvisning till texten. På de sidor, till vilka hänvisning sålunda skett, framgår emellertid i flertalet fall ej vilket uttalande fallen hänför sig till. Rättsfallsregistret får därigenom begränsat värde. Bättre hade varit om rättsfallen anmärkts redan i texten. Så hade i varje fall bort ske när flera fall berörs på samma sida. En liknande invändning av formell art kan riktas mot författarnas sätt att behandla det material som de — enligt uttalande i förordet — sammanställt i boken, nämligen lagsökningslagens förarbeten och JO-uttalanden. Det framgår ej på ett tillfredsställande sätt när sådant material kommit till användning. Läsaren får därför inte klart för sig när uttalandena i boken är uttryck för författarnas egna synpunkter och när uttalandena emanerar från annat håll.
    Den allmänna anmärkningen kan vidare göras, att författarna i skilda frågor uttalar sig alltför kategoriskt och utan att underbygga sina påståenden med argument. Enligt vad det visat sig är underrättspraxis starkt varierande och svårfångad. Förfarandena, särskilt lagsökning, inrymmer för övrigt en långt mer komplicerad problematik än framställningen ger läsaren anledning att antaga. Med hänsyn härtill hade försiktigare uttalanden i vissa frågor varit motiverade.
    Efter dessa mera allmänna synpunkter skall några särskilda frågor beröras.
    I den inledande redogörelsen för lagsökning säges, sid. 11—12, att vissa invändningar föranleder att målet direkt hänskjutes till rättegång, varefter författarna fortsätter: »Andra prövas av domstolen och gäldenären har då möjlighet att styrka sina påståenden genom att förete bevis, dock vanligen endast skriftliga». Framställningen är här oklar och vilseledande. Gäldenärens invändningar, vilka de än må vara, prövas naturligtvis av domstolen och det sker så snart invändningarna framställts. För vissa invändningar krävs mindre utredning från gäldenärens sida än för andra, innan målet såsom tvistigt häskjutes till rättegång. För invändning enligt 10 § lagsökningslagen krävs härvidlag endast ett påstående. Ett sådant bör dock i allmänhet ej föranleda att målet »direkt» hänskjutes till rättegång. Såsom framhålles på sid. 38 bör i sådant fall borgenären i allmänhet lämnas tillfälle att bemöta svaret med påminnelser. Det återgivna uttalandet ger vidare läsaren anledning tro att även andra bevis än skriftliga är tillåtna när gäldenären gör sakinvändning. Så är dock icke förhållandet.
    På sid. 19 beröres förfallokravet vid ömsesidigt förpliktande fordringsbevis. Under hänvisning till köparens rätt enligt köplagen att innehålla köpeskillingen till dess godset hålles honom tillhanda uttalas, att borgenären som följd härav »i princip måste åtminstone påstå att vederlag utgått». Ett liknande uttalande för sådant fall göres på sid. 22. Uttalandena ger lätt uppfattningen, att dylikt påstående är tillfyllest. En sådan uppfattning synes

 

ock vara ganska utbredd bland sökande, ej minst av kategorien »massaborgenärer». Sålunda användes stundom vid ansökan om lagsökning tryckta eller stencilerade ansökningsblanketter innehållande uppgift att leverans skett kontraktsenligt. På sina håll synes mer ej krävas av borgenären för att ansökningen skall upptagas. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida detta är förenligt med det beviskrav beträffande processförutsättningarna som följer av lagsökningslagen. Åtskilliga avgöranden från hovrätterna ger i varje fall uttryck för ett betydligt starkare krav därutinnan mot borgenären.
    På sid. 20 redogöres för fallet SvJT 1963 rf s. 74. Frågan gällde, huruvida domstol ägt avvisa ansökan om lagsökning, avseende avtal, som av gäldenär träffats å tid då han var omyndig. Innebörden av hovrättens avgörande är, att domstolen icke ägt självmant pröva huruvida betalningsutfästelse i avtalet var bindande och därför icke ägt avvisa ansökningen. Samma uppfattning kommer till uttryck i ett opublicerat avgörande av hovrätten över Skåne och Blekinge år 1953, beslut I: 217. Emellertid har JO i denna fråga hävdat uppfattningen (ämbetsberättelsen 1944 s. 154—155), att fordringsbevis utfärdat av omyndig gäldenär icke innefattar bevis om fordran och att ansökan, vari sådant bevis åberopas, bör avvisas. När författarna på grundval av det förstnämnda fallet uttalar, att det är »antagligt att domstolen icke självmant utan först efter en eventuell invändning av gäldenären har att ingå i prövning av denna fråga» synes det — särskilt med tanke på författarnas uttalade avsikt att sammanställa även JO:s uttalanden — ha varit lämpligt att redovisa JO:s uppfattning i frågan.
    Författarna uttalar, att avgörande skäl att tillämpa olika regler i lagsökningsmål och vanliga tvistemål, när det gäller att beakta preskription, må hända ej torde föreligga. I denna mening finnes anledning att instämma. Det hänvisas i boken till ett avgörande »på senare tid» av hovrätten över Skåne och Blekinge, där den ståndpunkten säges ha intagits, att preskription ej skall beaktas av lagsökningsdomaren självmant. Lämpligt hade varit att fallet, som synes vara opublicerat, angivits. Förmodligen avses ett beslut den 23 februari 1954, nr II: 43/1954.
    Det anföres goda skäl för författarnas mening, sid. 51—52, att »lagsökningsdomaren», d. v. s. rätten, bör pröva ersättningsfrågan i lagsökningsmål särskilt i varje enskilt fall. Det bästa skälet härför är dock den på sid. 50 återgivna bestämmelsen i RB, 18 kap. 8 §. Att denna bestämmelse gäller förlagsökningsmål — vilket framgår bl. a. av talrika hovrättsavgöranden — förbises ofta. Hovrättsavgörandena innefattar i flertalet fall bifall till kostnadsyrkanden, som — vanligen obetydligt — överstiger maximibelopp enligt tillämpade taxor. Avgörandena kan sägas väl illustrera angelägenheten av omdömesgill tillämpning av sådana taxor.
    Under rubriken »användningsområdets begränsningar» behandlas på sid. 62 ff förutsättningar för betalningsföreläggande. Vad därunder i anslutning till fallet SvJT 1948 s. 649 anföres på sid. 63—64 om kringgående av lagen synes onödigt att utveckla så ingående som skett. Större anledning hade funnits att starkare betona angelägenheten av att rätt processform kommer till användning. Mot påståendet i anslutning till det nämnda rättsfallet att fordran, som enligt vad uppenbart framgår av åberopade handlingar grundar sig på skriftlig handling, ej bör upptagas som betalningsföreläggande, må framhållas, att domstolen ej äger upptaga ansökningen i sådan ordning. Ej hel-

 

ler får domstolen upptaga ansökan om betalningsföreläggande såsom lagsökningsansökan eller omvänt ansökan om lagsökning såsom ansökan om betalningsföreläggande. Sådan ömsesidig subsidiaritet mellan förfarandena gäller ej.
    Utförligt och förtjänstfullt behandlas hur grunden för ansökan om betalningsföreläggande skall anges. Detta är påkallat, ej minst med hänsyn till det förhållandevis stora antalet hovrättsavgöranden, där frågan härom varit aktuell.
    I boken framhålles beträffande betalningsföreläggande, sid. 61, att processen alltigenom är formell. Detta är riktigt, såvitt därmed avses att prövning av påstådd fordran ej förekommer i sådana mål. Man har därför anledning reagera mot vad författarna på sid. 80 uttalar om ändring av ansökningen, såvitt gäller fordringsbelopp och ränta. Om rätten gör sådan ändring innebär detta i själva verket att rätten företar materiell prövningoch i vissa fall partiellt avvisar ansökningen. Ett sådant tillvägagångssätt har emellertid icke stöd i lagen och kan ej sägas stå i överensstämmelse med den nyss angivna grundsatsen. Såvitt gäller ränteyrkande — i boken behandlas detta särskilt på sid. 110—113 — må framhållas, att några opublicerade hovrättsavgöranden om betalningsföreläggande icke bekräftar riktigheten av påståendet på sid. 111 att domstolarna är skyldiga att kontrolleraatt de allmänna räntereglerna »åtminstone skenbart blivit riktigt tillämpade». Fastmer innebär avgörandena att rätten ej skall pröva borgenärens ränteyrkande ens när HB 9: 10 är tillämplig och högre ränta än som följer därav yrkas i ansökningen.
    Författarnas ambition att belysa ett rättsområde av stor betydelse för det praktiska rättslivet är lovvärd. Boken torde, trots sina brister, väl fylla uppgiften att tjäna till upplysning för praktiker som anlitar förfarandena. Som hjälpmedel för lösande av subtilare frågor är den emellertid mindre väl ägnad.

Nils Börje Lihné