Påföljdssystemet vid trafiköverträdelser
Under det mångåriga förberedelsearbetet för brottsbalken ägnades ingående uppmärksamhet åt frågan om påföljdssystemets lämpliga utformning. Enligt den grundsyn som präglar brottsbalken har påföljdssystemet det rent praktiska syftet att bekämpa brottsligheten. Denna grundsyn har kommittill uttryck bl. a. i bestämmelsen i första kapitlet att domstolen vid valet av påföljd skall med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. För att i större utsträckning tillgodose den individualpreventiva synpunkten har påföljdssystemet gjorts mer differentierat.
Detta differentierade påföljdssystem är tillämpligt inte bara inom den allmänna straffrätten utan också på specialstraffrättens område, alltså bl. a. vid brott mot trafiklagstiftningen. Det individualpreventiva betraktelsesättet har emellertid hittills trängt igenom huvudsakligen på den allmänna straffrättens område. I fråga om trafikbrotten har det däremot hittills ansetts naturligt att i stället låta hänsynen till allmän laglydnad träda i förgrunden. Detta har varit särskilt påtagligt när det gäller rattfylleri. I praxis tillämpas inom trafikrätten nästan uteslutande böter eller fängelse. Vid sidan härav kan i trafiksäkerhetens intresse i vissa fall också administrativa åtgärder, såsom återkallelse av körkort på kortare eller längre tid, vidtas mot den som bryter mot trafikreglerna.
På trafikens område har det senaste decenniet kännetecknats av en mycket snabb utveckling. Den alltmer tilltagande trafiken på våra vägar och gator har medfört att antalet trafikolyckor stigit väsentligt. Utvecklingen har nödvändiggjort kraftfulla insatser från samhällets och enskildas sida för att höja trafiksäkerheten och lösa andra frågor som hänger samman med trafiken. Ett betydelsefullt problem är hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna skall kunna åstadkommas. Vid sidan av upplysningsverksamhet, övervakning och andra förebyggande åtgärder spelar härvid påföljdssystemet en betydelsefull roll. Syftet med samhällsåtgärder mot den som på ena eller andra sättet bryter mot trafikreglerna måste vara att få honom att i fortsättningen bättre iaktta dessa. Det kan ifrågasättas, om inte det nuvarande påföljdssystemet beträffande trafiköverträdelserna är alltför onyanserat och om inte det angivna syftet bättre kan nås med mera differentierade åtgärder än som nu kommer till användning.
Beträffande trafiköverträdelser har nyligen i vissa främmande länder genomförts reformer, som är av intresse i detta sammanhang. I Förbundsrepubliken Tyskland reformerades sålunda strafflagstiftningen i vissa delar från årsskiftet 1964/1965. För trafiklagstiftningens del innebar detta bl. a. en klarare åtskillnad mellan allvarliga och mindre allvarliga trafikbrott, skärpt rattfyllerilagstiftning och ett mera nyanserat system för körkortsingripanden. I Kanada infördes för några år sedan efter mönster från USA
»point system» vid trafiköverträdelser. I båda dessa länder anses reformerna ha haft god effekt.
Frågan om att övergå till ett mera variationsrikt påföljdssystem vid trafiköverträdelser har aktualiserats också i vårt land. Den år 1961 tillsatta trafikmålskommittén har i betänkandet »Trafikmål» (SOU 1963: 27) framlagt vissa förslag, som dels tar sikte på förenklade former för handläggningav mindre brottmål, huvudsakligen trafikmål, dels avser de straffrättsliga sanktionerna vid trafiköverträdelser. Huvuddelen av kommitténs förslag har behandlats i prop. 100 till 1966 års riksdag och har nyligen antagits av riksdagen. Frågan har berörts också i betänkandet »Nykterhet i trafik», avgivet av 1957 års trafiknykterhetskommitté (SOU 1963: 72).
I betänkandet förordas bl. a. att ärenden om körkortsindragning i stor utsträckning flyttas från länsstyrelserna till domstolarna. Genom överflyttningen skulle möjlighet öppnas att, då det är lämpligt, låta straffet inverka på tiden för förlusten av körkortet och vice versa. Under remissbehandlingen av betänkandet har i anslutning härtill från flera håll förordats, att hela systemet av samhällsåtgärder vid trafikbrott utreds i syfte att nå en bättre samordning och en större differentiering än f. n.
Jag delar helt den uppfattning som sålunda har uttalats. I fråga om trafiknykterhetsbrotten har jag gett uttryck härför i direktiven för den i vintras tillkallade nya trafiknykterhetsutredningen. Enligt vad jag har erfarit kommer trafikmålskommittén att ta upp frågan om påföljdssystemet vid övriga trafiköverträdelser i hela dess vidd till översyn från kriminalpolitiska utgångspunkter. Syftet med denna artikel är inte att föregripa den översyn som sålunda kommer att ske. Då trafikfrågorna tilldrar sig stort intresse i den allmänna debatten, har jag emellertid ansett det kunna vara av värde att redovisa några problem som man möter på det aktuella området.
Vid det kommande lagstiftningsarbetet är det naturligt att man mot bakgrunden av det rikt differentierade påföljdssystem som brottsbalken innehåller och de erfarenheter, som redan har vunnits därav, överväger om inte också vid brott mot trafiklagstiftningen ett mera nyanserat system av reaktionsformer bör komma till användning. Härvidlag kan — vid sidan av brottsbalkens påföljdssystem — även vissa speciella reaktionsformer förtjäna uppmärksammas. I de nyssnämnda remissyttrandena och i den allmänna debatten har exempelvis nämnts ett s. k. point system efter amerikanskt mönster, skyldighet att undergå trafikundervisning, förbud att föra motorfordon annat än i samband med arbetet och någon form av villkorlig körkortsåterkallelse. Såsom jag har påpekat i direktiven för den nya trafiknykterhetsutredningen kan särskilda ekonomiska sanktioner också vara förtjänta att övervägas. Jag uttalade därvid att en sådan påföljd kan tänkas sammanbindas med det vid tillfället begagnade fordonet, oavsett om det hade framförts av ägaren eller av annan person, som hade ägarens tillstånd härtill. Givetvis måste beaktas de erfarenheter, som har vunnits utomlands vid användning av speciella reaktionsformer vid trafikbrottslighet. Det pågår f. n. ett ganska intensivt arbete för en internationalisering av straffrätten. Trafikbrottsligheten har härvid naturligt nog kommit i centrum för diskussionen. Europarådets straffrättskommitté tillsatte i fjol en underkommitté med uppgift att arbeta för en harmonisering av sanktionerna för trafikbrott.
Från kriminalpolitisk synpunkt är givetvis frågor som sammanhänger
med körkortsåterkallelse av särskilt intresse. Såsom en reaktionsform mot trafiköverträdelser bör indragning av körkort enligt min mening kunna utnyttjas mera variationsrikt än f. n. Sålunda torde tiderna för körkortsindragningen kunna nyanseras mera än vad som nu är fallet. Vidare kan ifrågakomma att införa någon form av villkorlig körkortsåterkallelse och point system. Ytterligare finns anledning att uppmärksamma möjligheterna till omedelbara ingripanden genom interimistiska återkallelsebeslut och omhändertagande av körkort. Effekten av sådana ingripanden liksom övriga ingripanden, som tar sikte på att höja trafikdisciplinen, beror i hög grad på den snabbhet varmed åtgärden kan vidtas.
Om körkortsingripanden inordnas som led i det egentliga påföljdssystemet för trafikbrotten, uppkommer frågan vilka myndigheter som skall ha att pröva ärenden om ingripanden av ena och andra slaget. Som förutnämnts har trafiknykterhetskommittén i sitt betänkande föreslagit, att det i vissa fall skall överlämnas till allmän domstol att besluta om körkortsåterkallelse. Under remissbehandlingen av betänkandet har meningarna starkt brutit sig om detta förslag. Många remissinstanser har tillstyrkt förslaget i dess huvuddrag. Ungefär lika många har avstyrkt det. Därvid har man hänvisat bl. a. till besvärssakkunnigas slutbetänkande och det utredningsarbete som bedrivs av länsförvaltningsutredningen och förvaltningsdomstolskommittén.
Trafiknykterhetskommitténs betänkande och remissbehandlingen av detta har således inte gett någon klar och entydig anvisning i frågan om vilken myndighet som lämpligen bör besluta om återkallelse av körkort. I detta sammanhang bör erinras om att trafiknykterhetskommittén i enlighet med sitt uppdrag — som bestämdes år 1957 — hade att utgå från gällandemateriella bestämmelser om körkortsindragning. Frågan om lämplig beslutsmyndighet i återkallelseärenden är givetvis nära förbunden med spörsmålet om hur de materiella bestämmelserna är utformade.
De här anförda synpunkterna torde visa att det behövs en samlad bedömning av hela det problemkomplex som gäller förutsättningarna för körkortsingripanden, förhållandet mellan sådana ingripanden och andra reaktioner i anledning av trafikbrott samt frågan vilka myndigheter som skall pröva körkortsärenden av nu berörd art. Som har nämnts är det samtidigt aktuellt att överväga om, jämte de allmänna straffen och körkortsingripandena, även andra reaktionsformer kan vara ägnade att förbättra trafikdisciplinen. Genom det pågående utredningsarbetet inom trafikmålskommittén och inom den nya trafiknykterhetsutredningen — vilka kommittéer har att samråda med varandra — torde de här behandlade frågorna kunna bringas närmare sin lösning. Därmed kommer ett viktigt steg att ha tagits i våra strävanden mot ökad trafikdisciplin och därmed större trafiksäkerhet.
Herman Kling