Karl Staaff

 

Anteckningar kring en biografi

 

Av professor emeritus ÅKE HOLMBÄCK

 

 

 

Doktor Kihlbergs biografi över Karl Staaff1 är ett inspirerat, välskrivet och synnerligen intressant bidrag till belysningen av det senaste seklets svenska historia. För den, som upplevt striderna kring Staaff under åren före första världskriget, är arbetet fascinerande. Det är byggt på ett omfattande, till stora delar först av Kihlberg använt otryckt material. Särskilt bör nämnas Staaffdepositionen i Uppsala universitetsbibliotek med Karl Staaffs efterlämnade handlingar och till depositionen anslutna handskriftsamlingar från Ernst Beckman, Ivar Bendixson, David Bergström, Nils Edén och Axel Schotte. För de stora politiska frågorna har författaren givetvis tillgodogjort sig de sista årtiondenas forskning — arbeten av Ivar Anderson, Georg Andrén, Axel Brusewitz, Olle Nyman, Sven Ulric Palme, H. K. Rönblom, Erik Timelin, Ivar Öman m. fl. — och han har i stor utsträckning studerat den med Staaff samtida pressen.
    Kihlbergs bok har skrivits på uppdrag av Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål men är självfallet objektivt lagd. Författaren döljer icke sin sympati för sin skildrings föremål men heller icke den kritik, han anser berättigad.
    Staaffs studenttid i Uppsala 1879—1887 har redan berörts i tidigare skildringar, särskilt hans framträdande för tanke-, tros-, yttrande- och församlingsfrihet och att han grundade föreningen Verdandi och därigenom skapade ett föreningsband mellan studenter, som omfattade tanke- och trosfrihetens grundsatser. Impulser från Ibsen och Strindberg påverkade honom. Karl Staaff levde i och för sina åsikter. Ehuru son till kyrkoherden i en Stockholmsförsamling satt han på kuskbocken på den vagn, som hämtade Strindberg vid Stockholms centralstation, då denne kom hem från utlandet för att svara i åtalet mot Giftas för gäckeri av nattvarden. I likhet med många andra Uppsalastudenter följde han med varm sympati den norskanationella rörelsen under Sverdrup (I s. 45 f, 74 f).
    De följande åren av Staaffs liv fram till 1905 äro mindre kända. För denna period torde därför ett kort referat av Kihlbergs bok vara lämpligt.

 

    Efter avlagd juridisk examen och några års praktik på en advokatbyrå i Stockholm satt Staaff ting i en domsaga i Dalarna. Han kunde redan då uppträda med den auktoritet som han senare visade, och »när han förestavade eden var det en högtid» (I s. 123). Till vad Kihlberg säger härom kan

 

1 Leif Kihlberg. Karl Staaff. Första delen. Verdandist, advokat, politiker. 1860—1905. Andra delen. Regeringschef, oppositionsledare 1905—1915. Sthm 1962, 1963. Bonniers. 373 + 477 s. Inb. kr 46 + 55. Arbetet citeras i det följande med angivande blott av del och sida. 

Karl Staaff. Anteckningar kring en biografi 39läggas ett brev till Staaff från hans kamrat på domarkansliet Teodor Ringenson. Staaff hade tydligen tidigare hållit ett förmaningstal till några vittnen om edens betydelse, och i brevet skriver Ringenson: »Jag har blivit tillfrågad om du är andligt sinnad, detta med anledning av din vittnespredikan. Jag har svarat 'ja' och har tillagt 'Ja, vad jag menar därmed'» (26/6 1892, Staaffssamlingarna i U. U. B.).
    Under tiden för sin tingstjänstgöring författade han ett par smärre juridiska arbeten. Det ena — om föreningsrätten — blev av stor betydelse för arbetarsidan i dess kamp för rätten att grunda fackföreningar (I s. 175); det andra — om »den svenska lagstiftningen om kvinnan» — innehåller en stark kritik av de gällande bestämmelserna om kvinnans rättsställning. Staaff tog också ståndpunkt i en annan fråga. 1887 hade Norge fått en ny lag om rättegång i straffsaker. Staaff studerade den ingående och reste sedan omkring i Norge för att följa dess tillämpning. Resultatet blev anonymt publicerade artiklar i Aftonbladet på hösten 1891. Den norska processen i brottmål med dess ackusatoriska karaktär, dess muntlighet och koncentration, dess fulla offentlighet och dess regler om lekmän i nästan alla brottmål antingen som med domare eller som jurymän fann Staaff vara vida överlägsen den svenska. Den nya norska lagen borde bliva ett föredöme vid den rättegångsreform i Sverige som så länge stått på dagordningen. Ett annat föredöme borde vara lagkommitténs förslag 1832 till allmän kriminallag —Richerts, Zenius' och Per Staaffs verk — i vilket ingick senare delen, om brottmål, av ett förslag till rättegångsbalk. Hos lagkommittén fanns »mera frigjordhet från byråkratisk uppfattning och mera grundligt reformatoriska idéer än i alla processkommittéer av senare datum tillsammantagna» (I s. 131). Per Staaff — Richerts nära vän och hans främste medarbetare — var Karl Staaffs farfar.
    När Staaff fått sin vice häradshövdingstitel, öppnade han egen advokatbyrå i Stockholm. Han blev snart en mycket anlitad advokat, och han fick god ekonomi trots att han frikostigt lämnade rättshjälp åt obemedlade personer utan ersättning (I s. 142). Staaffsamlingarna i U. U. B. visa att generositet var ett genomgående drag i hans liv. Flera gånger uppträdde han som biträde på arbetarsidan i rättegångar, som under 1890-talet följde den begynnande fackföreningsrörelsen i spåren. Staaffs ungdomsvän Hjalmar Branting gav 1896 ett varmt erkännande åt Staaffs verksamhet i detta hänseende (I s. 172). Av principiell betydelse är även att Staaff åtog sig att vara försvarsadvokat i brottmål, så i rättegången mot Helga Fägersköld. En episod av denna rättegång belyser ett drag i hans straffprocessrättsliga uppfattning.
    Under rättegången simulerade fröken Fägersköld att en okänd person lockat henne till en enslig plats och där överfallit henne. Då sanningen kom idag en avsade sig Staaff försvaret på grund av att hans klient misslett honommen kort därefter, då fröken Fägersköld häktats och åtalats för förgiftningsförsök, ställde han sig på nytt till förfogande som hennes försvarare. Sin ändrade hållning motiverade han på följande sätt (I s. 164): »Att med rättshjälp bistå den, på vilken man personligen icke obetingat kan lita, är alltid svårt och ofta orätt. Å andra sidan förutsåg jag att fröken Fägersköld, okunnig och oerfaren i rättssaker, skulle möta den allra största svårighet att själv utföra sin talan med erforderlig insikt. — Då hon liksom varje för brott anklagad person enligt min fasta övertygelse har rättighet att fordra av

 

40 Åke Holmbäcksamhället, som genom sina myndigheter berövar henne friheten och beskyller henne för brott, att också saken blir allsidigt utredd, och då en sådan utredning är omöjlig utan medverkan av mig, som känner målet och förstår vad som däri bör göras, har det för mig framstått som en plikt att ånyo framträda såsom fröken Fägerskölds juridiska ombud.» Staaffs åtgärd att ånyo åtaga sig försvaret i rättegången blev mycket kritiserat men torde helt motsvara nutidens uppfattning.
    Staaff upphörde med sin advokatverksamhet 1905 efter sin utnämning till statsråd. Några år tidigare hade han upptagit advokaten Erik Lidforss till meddelägare i sin advokatbyrå. Nu överlät han sin andel i byrån till Lidforss mot en årlig royalty, som fastställdes på en sannolikhetsberäkning av firmans goodwill och inkomstutveckling (I s. 140, 149). Han återupptog ej sitt yrke under de långa tider han under sina återstående år stod utanför regeringen utan gick helt upp i politiken. Han hade också råd därtill: redan hans royalty ökad med hans riksdagsmannaarvode gav honom en inkomst, som ungefär motsvarade en dåtida justitierådslön.
    När Staaff sålde sin del i advokatbyrån hade han länge varit riksdagsman. Han valdes 1896 i Stockholm till ledamot av andra kammaren och mandatet förnyades val efter val till hans död. I riksdagen anslöt han sig till folkpartiet, som utgjordes av den vänsterliberala falangen i andra kammaren, och sedan till liberala samlingspartiet, vilket 1900 grundades genom sammanslagning av folkpartiet och ett antal vildar i andra kammaren.
    Under sina första riksdagsår torde Staaff ha sysslat rätt litet med politisk verksamhet. Riksdagarna varade endast fyra månader och Staaff var icke ledamot av något utskott. Redan vid sitt första framträdande i riksdagen väckte han uppmärksamhet som talare, men hans anföranden i kammaren, som alltid voro väl utarbetade, voro fåtaliga. Hans motioner stodo i nära samband med de erfarenheter han fått som försvarare i brottmål. I valarbete deltog han praktiskt taget icke och av liberala samlingspartiets förtroenderåd blev han icke medlem. Han skötte sin byrå och fann också tid att författa två dramer, »Johansson och Vestman» och »Elisabet»,2 båda med motiv, som kunna vara hämtade från hans tingstjänstgöring eller från hans advokatpraktik. Betecknande är att sista akten i »Johansson och Vestman» skildrar ett domstolssammanträde, vid vilket den åtalade dömes för mordutan att ha haft försvarare och utan att man lyckats taga reda på det verkliga motivet till hans brott.
    Vid 1901 års riksdag visar Staaff större aktivitet. Det gällde nu försvarsfrågan. Proposition hade avgivits om höjning av de värnpliktigas övningstidfrån tre månader till ett år. Trots de stora modifikationer med vilka propositionen tillstyrktes av utskottet — viktigast var att för infanteriet och vissa specialvapen föreslogs en övningstid av endast 240 dagar — yrkade Staaffavslag. Det var tvivelaktigt om den utbildningstid, som redan var föreskriven, i dess helhet användes väl, rösträttsfrågan borde lösas samtidigt med försvarsfrågan och folket i val borde höras innan beslut fattades. Motionsvis föreslog han en humanisering av strafflagen för krigsmakten jämte förordningen om krigsdomstolar samt, efter mönstret av justitieombudsmannaäm-

 

2 Om de båda skådespelen se I s. 196 ff. De äro utgivna efter Staaffs död. I utgåvan säges att Johansson och Vestman fullbordats 1898 och Elisabet senast 1909. Av den artikel av Erik Lidforss, som Kihlberg citerar I s. 196, tycks emellertid framgå att Elisabet skrivits under Staaffs tid som advokat. 

Karl Staaff. Anteckningar kring en biografi 41betet, införande av ett militieombudsmannaämbete. Utskottsförslaget segrade; motionerna ledde visserligen ej till resultat men upptogos välvilligt.
    Under de närmast följande åren steg Staaffs inflytande. 1902 var han livligt verksam för bildandet av frisinnade landsföreningen, och i dennas ledning kom han in. 1904 var det han som väckte liberala samlingspartiets motion i rösträttsfrågan.
    1905 slog han helt igenom. Vid riksdagens början placerades han i konstitutionsutskottet, som handlade rösträttsfrågan och alltså var riksdagens viktigaste utskott. Unionen med Norge befann sig nu i ett farligt läge. Staaff var mycket kritisk mot den unionspolitik, som förts från svensk sida men han var vän av unionen. I remissdebatten framhöll han att ett fullständigt bristande av konsulatsförhandlingarna skulle skapa en enhetlig stämning hos det norska folket mot unionen, och han riktade en patetisk vädjan till regeringen att, om det funnes en enda tråd kvar av förhandlingarna, vore den än så fin som en spindelvävstråd, icke låta den brista. I mars ledde unionsfrågan till att konungen äskade »särskilda deputerade att rådpläga med honom om ärenden, vilka konungen prövade böra hållas hemliga» (det s. k. hemliga utskottet). Staaff blev en av de deputerade. I juni invaldes han i det utskott, som den urtima riksdagen tillsatte för att pröva Kungl. Maj:ts proposition i anledning av unionskrisen. I augusti blev han konsultativt statsråd i den ministär, som tillsattes för att, som Christian Lundeberg sade, »bringa unionskrisen till en lösning på det program, som riksdagen klart och tydligt angivit». Staaff utsågs därefter till en av de fyra svenska representanterna vid Karlstadsförhandlingarna. Han var djupt medveten om betydelsen av den ställning han nu fått. Kort före sin avresa till Karlstad hade han ett telefonsamtal med Ernst Beckman, som var frisinnade landsföreningens ordförande. Beckman frågade honom hur han kände det. »Ja, hur tror du man känner sig», blev svaret, »när man vet att det är de viktigaste dagarna i hela ens liv och är osäker om utgången» (I s. 324). Kihlberg ger många inblickar i den dramatiska händelseutvecklingen. Staaffs roll liknar han vid en medlares vid skilsmässa; när det icke lyckats att bibehålla unionen gick Staaffs arbete utpå att få fram en överenskommelse, på vilken ett framtida gott samarbete mellan de båda länderna kunde byggas.
    Staaffs framgång fortsatte efter unionsfrågans lösning. Vid andrakammarvalen på hösten hade de två vänsterpartierna (liberala samlingspartiet och socialdemokraterna) fått majoritet i andra kammaren. Vid bildandet av den lundebergska ministären hade förutsatts att den skulle stanna blott tills unionsfrågan lösts, och Staaff utnämndes nu till statsminister och chef för justitiedepartementet i en regering, vars alla ledamöter tillsattes enligt hans förslag. Utslagsgivande för Staaffs utnämning, som tillstyrkts av kronprinsGustaf (I s. 342), var självfallet den starka politiska ställning, som Staaff fått bl. a. genom sina insatser vid unionsfrågans lösning.

 

    Ett referat av den del av Kihlbergs arbete, som behandlar tiden från det Staaff första gången blev statsminister till hans frånfälle, skulle här föra förlångt. Jag skall därför blott beröra några särskilt viktiga frågor.
    Som bekant orsakades den första staaffska regeringens avgång i maj 1906 av att dess förslag om vidgad rösträtt till andra kammaren med val enligt majoritetsprincipen avslagits i första kammaren. Denna kammare hade istället vilandeförklarat grundlagsändringar som anslöto sig till en av Alfred

 

42 Åke HolmbäckPetersson i Påboda m. fl. väckt motion, att rösträtten till andra kammaren skulle utsträckas efter i princip samma grunder, som regeringen föreslagit, men att proportionella val skulle tillämpas även vid val till första kammaren (dubbelproportionalismen). Den direkta anledningen till demissionen var att Oscar II avslog en begäran från regeringen att andra kammaren skulle upplösas på hösten samma år för att man skulle få kännedom om valmännens uppfattning om dubbelproportionalismen. Konungen meddelade Staaff att han fann det både ologiskt och oparlamentariskt att upplösa en kammare, som antagit en kunglig proposition. Konungens uppfattning i detta hänseende blev omedelbart föremål för stark kritik (II s. 84). Han hade emellertid ytterligare ett skäl, som han anförde vid den lindmanska regeringens utnämning: att även första kammarens förslag borde bli föremål för den noggranna beredning, som skedde genom en kunglig proposition till riksdagen (II s. 80, 81). Ur en synpunkt, som Kihlberg icke berört, var detta skäl starkt.
    Första kammaren hade icke fattat beslut om de lagregler, som skulle bestämma den proportionella valmetoden. Och framför allt: den hade icke på något sätt tagit ställning till en kärnpunkt i påbodamotionen, nämligen att mera demokratiska regler skulle införas för valrätten på landsbygden till landstingen, som valde första kammarens flesta ledamöter. Grundlagstiftning var icke nödvändig för lösande av dessa spörsmål och de kunde därför uppskjutas, eventuellt tills grundlagsändringarna slutbehandlades. Om andrakammaren skulle upplösts på hösten 1906 skulle alltså valmännen, vad dubbelproportionalismen beträffar, icke ställts inför ett till alla delar klarlagt politiskt program. Särskilt skulle valmännen icke fått reda på, huruvida, och i så fall huru långt, första kammaren ville medverka till att demokratisera sig. Om däremot första kammarens förslag lades till grund för proposition till 1907 års riksdag, var det naturligt att både Kungl. Maj:t och kamrarna skulle taga ståndpunkt till alla frågor, som rörde rösträttsreformen. Om då— i motsats till vad som faktiskt inträffade — kamrarna icke skulle enas i rösträttsfrågan, skulle valmännen vid nästa allmänna val till andra kammaren bli i tillfälle att välja mellan två fullständigt utarbetade förslag, det ena med majoritetsval, det andra med proportionella val.3
    Kihlberg ställer frågan, varför icke liberala samlingspartiet tidigare upptagit spörsmålet om liberalisering av rösträtten i kommunerna och till landstingen (II s. 64). »Få iakttagelser äro så överraskande vid tiden kring 1905, som att rikemansstyret i kommunerna — med upp till 5 000 röster åt enskilda röstande på landsbygden, 100 röster i städerna — lämnades i fred vid det liberala reformarbetet i riksdagen.» Förklaringen kan, vad Staaff angår,

 

3 I ett av Kihlberg (II s. 79) citerat uttalande säger Hellner, att Oscar II:s och kronprinsens handlingssätt vid den första staaffska regeringens avgångvar föga konstitutionellt. »Det torde vara exempellöst, i modern tid åtminstone, att en konstitutionell monark avböjer att låta en regeringschef utveckla sin uppfattning om ett politiskt läge och dess krav samt låter bilda en ny regering innan den gamla ens antytt avsikt att avgå, och utan att den vetat om saken.» Någon anledning torde icke finnas att ifrågasätta Hellners uttalande, att Oscar II avböjt ett samtal med Staaff om det politiska läget. Hellners minne har emellertid svikit honom, då han påstår att den staaffska regeringen icke antytt någon önskan att avgå. I den framställning, i vilken regeringen begärt Oscar II :s samtycke till en upplösning av andra kammaren, hade den uttryckligt angivit att den ämnade ingiva sina avskedsansökningar, om dess framställning avslogs. 

Karl Staaff. Anteckningar kring en biografi 43icke vara annan än den han själv givit: att man borde först lösa frågan om rösträtten till andra kammaren, och först därefter frågan om den kommunala rösträtten (II s. 65). Att söka demokratisera den kommunala rösträtten var icke något medel att få förstakammarledamöter till anhängare av majoritetsval till andra kammaren. Om Staaff hade kvarstått som regeringschef, skulle han icke haft någon möjlighet att vinna första kammaren för majoritetsval genom att i proposition till 1907 års riksdag strama till de rösträttsregler, han föreslagit i 1906 års proposition. Han hade redan genom de»streck», denna upptog, gått så långt han kunde i beaktande av första kammarens synpunkter i fråga om rösträttens utsträckning (jfr här II s. 82). Däremot var, som Kihlberg säger (II s. 82), påbodaförslaget elastiskt. Den lindmanska regeringen hade i en demokratisering av den kommunala rösträtten ett effektivt medel att vinna andrakammarledamöter att rösta för de proportionella valen, och detta medel begagnades.
    Av Timelins och Ivar Andersons arbeten framgår att Alfred Petersson, som 1906—1909 var jordbruksminister i Arvid Lindmans ministär, utövade ett bestämmande inflytande vid tillkomsten av 1907 års beslut i rösträttsfrågan. Kihlberg understryker saken. »Bakom Lindman stod Påboda som en genom alla stadier pådrivande kraft. Lindman skötte första kammaren men Påboda skötte Lindman» (II s. 113). Knut Petersson belyser ytterligare förhållandet i sitt just utkomna arbete »En bondedemokrat, Alfred Petersson i Påboda». I fråga om rösträttens demokratisering stodo Staaff och Alfred Petersson på samma principiella linje och det var helt naturligt att sedan frågan om valsättet upphört att vara aktuell Alfred Petersson inträdde som jordbruksminister i den ministär, som Staaff bildade efter 1911 års val.
    Efter sin avgång som statsminister började Staaff att systematiskt studera statsskicken i Storbritannien, Frankrike, Förenta Staterna och Schweiz. »Det var inte ett tidsfördriv», säger Kihlberg (II s. 403), »utan ett intresse, som växte till lidelse.» Resultatet blev ett stort arbete, »Det demokratiska statsskicket», som utgavs efter hans död och har betecknats som hans politiska testamente. Det står i nära överensstämmelse med det intresse Staaff visat för de demokratiska statsskicken att det liberala programmet 1908 upptog yrkandet »ett parlamentariskt styrelsesätt måste genomföras». »Här begagnades, yttrar Kihlberg, »den termen för första gången i programtext» (II s. 121). 1911 blev parlamentarismen den första av de frisinnades tre »besvärjelsepunkter». Vad Staaff menade med ett parlamentariskt styrelsesätt utvecklade han bl. a. under valstriden sistnämnda år: »det är ett styrelsesätt, som gör folkviljan bestämmande för landets politik, och detta så att landets ansvariga regering tages ur parlamentsmajoritetens led» (Staaff, Politiska tal 2, s. 174).
    Staaffs utnämning till statsminister 1911 skedde mot Gustaf V:s önskan och motsättningarna mellan konungen och Staaff stegrades under den tid, som den staaffska regeringen satt. Utåt framträdde dissonanserna i frågan om ordnandet av det svenska försvaret. Ingenting i Staaffs liv är så diskuterat som hans ställning till försvarsfrågan under hans andra statsministerperiod.
    Partiernas program för 1911 års val tillmätte icke försvarsfrågan den betydelse den sedermera fick. Högern angav att härordningen fortfarande borde ha sin grund i 1901 års beslut och att man borde sträva att tillgodose försvaret »inom ramen för nuvarande försvarsbördor». Det socialdemokra-

 

44 Åke Holmbäcktiska programmet innehöll orden »successiv minskning av militärbördorna fram mot avväpning». I det liberala programmet stod försvarsfrågan som den andra av »besvärjelsepunkterna». Man yrkade på en skyndsam utredning i syfte att genom indragningar, besparingar och en planmässig kostnadsberäkning reglera försvarsbördorna, så att de komme i rimligt förhållande till landets bärkraft och gåve nödigt utrymme för andra viktiga statsbehov. Utredningen borde även klargöra huruvida icke genom kloka anordningar övningstiden för de värnpliktiga kunde nedsättas. Efter dessa linjer tillsattes utredningen (de fyra försvarsberedningarna) den 1 december 1911. För att utredningen icke skulle föregripas uppsköts fjorton dagar senare påbörjandet av den pansarbåt, som beslutats av riksdagen på våren samma år, då högern ännu hade majoritet i de gemensamma voteringarna. Konungens bifall ifråga om försvarsberedningarna och uppskjutandet av pansarbåtsbygget gavs mot hans önskan, och av Kihlbergs framställning (II s. 255) är tydligt att så var fallet i vida högre grad än som framgår av konungens diktamina till statsrådsprotokollet vid de båda ärendenas behandling. Det behöver icke påpekas att beslutet rörande pansarbåtsbygget var ett politiskt missgrepp, som väckte agitation mot Staaff och fjärmade många liberaler från honom.Missgreppet var av desto större betydelse som den politiska situationen i Europa starkt mörknade.
    1912 utbröt det första balkankriget med dess brytningar mellan stormakterna; det andra balkankriget följde året därpå. Detta år fattades mycket stora upprustningsbeslut i Tyskland och de ledde till omfattande franska motåtgärder. Raymond Poincaré karakteriserar läget år 1913 med orden »L'Europe sous les armes». Den svenska opinionen kom även och icke minst att oroas bl. a. av ryska åtgärder i Finland. Stora delar av de svenska borgerliga partierna kommo att fråga sig, om icke den hållning, man intagit vid valen 1911, vore föråldrad. Nu borde försvaret stärkas. Sannolikt hade Staaff redan på våren 1913 tagit intryck av den ändrade situationen; den 21 maj uttryckte han nämligen i första kammaren i samband med antagandet av den allmänna pensionsförsäkringen (folkpensioneringens föregångare) sin övertygelse att, sedan nu de största bristerna i vårt inre försvar avhjälpts, det nästa år skulle bli möjligt att avhjälpa de största bristerna i det yttre försvaret. I november och december visade sig den ändrade uppfattningen i en serie beslut, som försvarsberedningarna in pleno fattade under Staaffs ordförandeskap (II s. 295, se också Olle Nyman, Högern och kungamakten 1911—1914, s. 183 ff). Den 21 december höll därefter Staaff i Karlskrona sitt länge bebådade tal i försvarsfrågan. Under starkt betonande av det hotande politiska läget i Europa tillkännagav han att regeringen på grundval av de resultat, till vilka försvarsberedningarna kommit, ämnade lägga fram förslag till betydande försvarsförbättringar, som bl. a. skulle innefatta förlängning av övningstiden vid ett flertal specialvapen och flottan. Edén har utta-

 

4 Kihlberg anför (II s. 207) följande ur ett brev från Staaff till redaktör Ragnar Fehr vid tiden för diskussionen om det liberala partiet skulle efter 1907 års beslut fortsätta striden om valsättet: »Ett upprivande av en avgjord fråga innebär alltid för många något motbjudande . . . Lägg märke till att i England det parti, som kommer till makten, lämnar företrädarens verk orubbat, även om det, innan verket kom till stånd, hade rivit upp himmel och jord och sagt att det är början till slutet för hela Storbritannien och dylikt.»Som Kihlberg påpekar var det denna uppfattning Staaff åsidosatte vid F-båtsbyggets uppskjutande. 

Karl Staaff. Anteckningar kring en biografi 45lat, att för honom fanns det intet tvivel att talet innebar ett avgörande genombrott för försvarssaken.5
    För varje politiskt intresserad är det känt att beträffande övningstiden för infanteriet Staaff i karlskronatalet gjorde ett avsteg från den linje, som ovan angivits. Han förklarade att frågan om övningstiden för infanteriet borde uppskjutas till nästa riksdag.
    Beträffande denna övningstid hade den fjärde försvarsberedningen vid ettsammanträde i slutet av 1912 med tre röster (en högerman och två liberaler) mot två (en liberal och en socialdemokrat) fattat ett preliminärt beslut om nedsättning. De två hade röstat för status quo. Nu hade vid ett av plenisammanträdena i november av nitton i beslutet deltagande ledamöter tretton (fyra högermän, nio liberaler) tillstyrkt utökning från åtta till, som Kihlberg säger, »drygt» tio månader. Sex ledamöter (tre liberaler, tre socialdemokrater) hade emellertid annan uppfattning. De hade röstat för ett av Branting framlagt förslag som enligt Kihlberg (II s. 295), vars framställning stödjes av en uppsats i Ny Militär Tidskrift 1949 av fjärde försvarsberedningenssekreterare H. v. Schulzenheim, gick ut på en övningstid av sju månader, enligt Olle Nyman (a. a. s. 185) däremot på uppskov med avgörandet av frågan.6 Det var i detta läge och sedan Staaff sökt undersöka opinionen inom frisinnade landsföreningen om en utsträckning av infanteriets övningstid, som han gick på uppskovslinjen. Han motiverade emellertid icke denna ståndpunkt med att det vore tveksamt, om infanteriets övningstid över huvud behövde utökas; tvärtom säger han i karlskronatalet att en ökning vore nödvändig för vinterutbildning och att sådan utbildning fordrade omkring 40 dagar. Han hänför sig i stället uteslutande till att liberala samlingspartiet genom sina uttalanden inför 1911 års val bundit sig i förhållande till valmännen. »Den liberala uppfattningen», sade han också, »syftar till att man har folket med i de viktiga fosterländska angelägenheterna.» Med denna uppfattning »står det i synnerligen god överensstämmelse» att »icke söka framdriva ett beslut om väsentligare ökning av övningstiden för infanteriet vid 1914 års riksdag». Det var samma ståndpunkt att folket i val borde höras, som han hävdat 1901 och 1906. Här innebar den, att man skulle kunna behandla frågan om övningstiden vid 1915 års riksdag.
    Det är likaledes känt för varje politiskt intresserad att konungen den 6 februari 1914 yttrade till bondetåget att försvarsfrågan borde avgöras ofördröjligen och i ett sammanhang samt att han icke frånginge de krav på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som sakkunskapen inom armén uppställt som oeftergivliga. Detta i sin tur medförde att den staaffska regeringen avgick och efterträddes av den hammarskjöldska. Vid de val till andra kammaren, som därefter anställdes, gingo de frisinnade in för fyrtio dagars ökning av tjänstgöringstiden för infanteriet (alltså sammanlagt 280 dagar) — »så långt», säger Kihlberg, (II s. 332), »hade Staaff och Edén fått det extra landsmötet (inom frisinnade landsföreningen) med sig efter långa tålamodsprövande diskussioner». I propositioner till den riksdag, som sammanträdde efter valen, föreslog den hammarskjöldska regeringen en utbildningstid för infanteriet av 355 dagar (varav femton dagar för reservtrupp-

 

5 I sina Minnen (Staaffsamlingarna i U.U.B.). Även de uttalanden av Edén, som omnämnas i det följande, finnas i denna framställning.

6 Vilken uppfattning som är den riktiga har icke i detta sammanhang kunnat undersökas. 

46 Åke Holmbäckutbildning efter några år) men förde eljest i stor utsträckning fram förslag i samma riktning som Staaff i karlskronatalet. Man föreslog även en humanisering av krigslagarna och inrättandet av ett militieombudsmannaämbete, varom Staaff motionerat redan 1901. Trots de stora förluster, som det liberala partiet lidit vid valen, hade det fortfarande kunnat bestämma andra kammarens beslut i försvarsfrågan men efter det första världskrigets utbrott sökte det en kompromiss med högern om en utbildningstid för infanteriet av 310 dagar och då kompromissen avvisats röstade Staaff och större delen av partiet för regeringsförslagen, i vilka vissa mindre ändringar vidtagits. Andra ledamöter av partiet lade ner sina röster.
    Det stora och dramatiska händelseförlopp, vars konturer nu angivits, belyses tyvärr icke av några mera personliga yttranden av Staaff. Med syftning på sommaren och hösten 1913, då försvarsfrågan var föremål för stor uppmärksamhet i pressen, ställer Kihlberg frågan, varför icke Staaff ansträngde sig att preparera folkstämningen, då det hela var något så när plastiskt. Han har emellertid icke kunnat fa något svar: Staaff »insveper sig i tystnad» (II s. 296). Även det material, som finnes om försvarsberedningarnas verksamhet, är knapphändigt och ofullständigt.
    Kihlberg anser att Staaffs ledning av försvarsberedningarnas arbete varit svag (II s. 409 jfr 293 f och 451). Det torde också vara troligt att Staaffsverksamhet inom beredningarna icke motsvarade vad han själv förutsatte då frågan om deras tillsättande var före i konseljen. Då yttrade Staaff till statsrådsprotokollet att »ledningen av arbetet torde få utövas av mig i samråd och samverkan med cheferna för lantförsvars- och sjöförsvars- samt finansdepartementet». I karlskronatalet angav han åter att regeringsdelegationens uppgift varit att framställa en del frågor till beredningarna och begära deras svar därpå samt att i samråd med beredningarna ordna deras arbete, på allt sätt underlätta inhämtande av sakkunniga upplysningar m. m. Motivet till att regeringsdelegationen icke deltog i själva överläggningarna i beredningarna är icke klarlagt. Det kan ha varit att beredningarnas resultat skulle bli säkrare och få större auktoritet, om deras ledamöter icke påverkats av regeringen.
    I karlskronatalet yttrade Staaff vidare att regeringen gjort allt vad den kunnat för att möjliggöra ett snabbt bedrivande av beredningarnas arbete. Riktigheten härav finnes ingen anledning att ifrågasätta. Beredningarnas november- och decemberbeslut skulle också ha satt Staaff i stånd att, i anslutning till vad han sagt i första kammaren den 21 maj, lägga fram förslag i riksdagen om avhjälpande av de största bristerna i försvaret.
    En intressant fråga är vad Staaff ansåg om i vilken utsträckning han verkligen var bunden av sina och liberala samlingspartiets delvis vaga uttalanden 1911. Trots dessa uttalanden ansåg han sig i karlskronatalet kunna förebåda förslag om stora försvarsförbättringar utan att folket hade hörts. Först då det gällde övningstiden, som direkt omtalades i andra »besvärjelsepunkten», ryggade han tillbaka och detta endast då det gällde övningstiden för infanteriet. I själva verket ansåg han sig icke heller helt bunden beträffande denna. Som Knut Petersson påpekat i sitt nyutkomna arbete (s. 223) ligger det en reservation i Staaffs yttrande att han icke kunde tillstyrka en väsentligare höjning av övningstiden för infanteriet utan att höra folket. Han kunde alltså tänka sig en mindre höjning utan nya val. Två dagar före borggårdstalet tog han i statsrådsberedning upp till diskussion, att man i 1914 års proposi-

 

Karl Staaff. Anteckningar kring en biografi 47tion i försvarsfrågan skulle medtaga en ökning av infanteriets övningstid med femton dagar (II s. 309 jfr även Knut Petersson a. a. s. 224).
    Det program i försvarsfrågan, vilket de frisinnade förde fram vid valen på våren 1914, var däremot icke vagt. Det kan icke råda något tvivel om att det stod i strid mot programmet både att liberala samlingspartiet lade fram ett kompromissanbud om 310 dagar och att Staaff och partiets flertal slutligen röstade på den hammarskjöldska regeringens förslag. Staaff har motiverat sin och partiets hållning på följande sätt:
    »När allt sålunda blivit genom världshändelsernas våldsamma tryck välvtur sina gängor även hos oss, lär väl ingen bestrida att även politikens vanliga regler kunna röna inverkan därav, så att t. o. m. förpliktelser, som under normala förhållanden bort upprätthållas, icke kunna äga ovillkorligen bindande kraft. Ja, man måste nog gå ännu ett steg. Här kan rent av bliva en plikt att frångå förut intagna ståndpunkter. En sådan plikt har för samlingspartiets ledning framträtt uti hänsynen till inbördes enighet under en tid av hotande faror» (Staaff a. a. 2 s. 281).
    Det är obestridligt att den förläggning av infanteriets övningstid, som det liberala partiet ville genomföra 1914, gav större utbildningseffekt pr dag än den, som försvarsberedningarnas majoritet gick in för och som den hammarskjöldska regeringen följde, med utvidgning av övningstiden. Det liberala förslaget innebar nämligen genom dess s. k. delade linje, att en större del av sommaren kunde utnyttjas för de värnpliktigas utbildning än som var fallet t. o. m. enligt den hammarskjöldska regeringens förslag. Huru mycket det liberala partiets förslag, partiets kompromisserbjudande och den hammarskjöldska regeringens förslag skilde sig i försvarskraft är en öppen fråga. Med den kännedom man ägde om framstående militärers uppskattning aven delad linje hade man, enligt Staaff (Staaff a. a. 2 s. 281), inom samlingspartiet varit förvissad om att kompromisserbjudandet icke skulle kunna tillbakavisas. Då emellertid högern avvisat erbjudandet stod man inför valet att ansluta sig till regeringspropositionen eller att riskera att försvarsfrågan fölle vid 1914 års riksdag. Staaff har utvecklat skälen till att man valde det förstnämnda alternativet. Han betonar särskilt nödvändigheten av att den kraftiga vilja till upprätthållandet av neutraliteten, som funnes hos hela vänstern och högerns stora flertal, måtte, oberoende av de skiljaktigheter i försvarsfrågan, som visat sig ägnade att väcka ovilja och bitterhet, kunna göra sig gällande med samlad kraft (Staaff a. a. 2 s. 283).
    De strömningar, som funnos även högt upp i det svenska samhället, att Sverige borde sluta upp i kriget på Tysklands sida (se närmare II s. 383 ff) fortsatte att oroa Staaff. Efter 1915 års riksdag, under vilken varken Staaff eller det liberala samlingspartiet ställde sig i opposition, höll han ett antal föredrag mot den aktivistiska propaganda, som gjorde sig gällande. Det blev hans sista insats. Han avled den 4 oktober 1915 efter en svårartad halsfluss, som utbildat sig till halsböld.

 

    I ett par avslutningskapitel söker Kihlberg bedöma Staaff som statsvetenskaplig författare, som politiker och den liberala rörelsens idégivare och banérförare, och som människa. I sistnämnda hänseende betonas att Staaff hade en benägenhet för isolering, som ökades med åren, och att han hade svårigheter att få kontakt med andra människor (II s. 411). Möjligen kan här hans vacklande hälsa ha bidragit — Staaff tvangs av högt blodtryck, hjärt-

 

48 Åke Holmbäckbesvär och en gammal magåkomma att under större delen av 1910 vistas på in- och utländska kurorter (II s. 202 ff) och under en del av 1911 års valstrid låg han i Nauheim (II s. 226). Som oppositionsman kunde han någon gång skärpa tonen mer än nödvändigt och han kunde fatta beslut, som ställde hans regeringskamrater inför en fait accompli.7
    Det har diskuterats huruvida Gustaf V:s ovilja att samarbeta med Staaff hade sitt ursprung i motsättningar i vissa smärre frågor. Särskilt gäller detta frågan om kronprinsens apanage 1906 (II s. 59) — en sak som Staaff kunde ha skött bättre. Sannolikare är att motsättningen främst gällde Staaffs arbete för införande av ett parlamentariskt styrelseskick, som ju innebar en begränsning av kungamakten, och hans uppfattning om huru försvarsfrågan skulle lösas. Även Staaffs slutenhet torde ha medverkat och att han ej tillräckligt tidigt satte konungen à jour med vad som skulle föreslås (se Schotte, citerad II s. 322). Drottningens utpräglade tyska sympatier stodo i stark motsättning både till Staaffs åskådning och till den, som utrikesministern i hans andra ministär, greve Ehrensvärd, hyste (beträffande Ehrensvärd se II s. 270, 289).
    Enligt Kihlberg hade även Staaff svårigheter i samarbetet (II s. 321). Att Staaff skulle brustit i respekt för monarken har Kihlberg icke funnit.8 Edén säger att Staaff till sin natur var korrektheten själv, och Staaffs anförande i andra kammaren om det händelseförlopp, som ledde till den andra staaffska regeringens avsked, är hållet i en mot konungen mycket vördnadsfull ton. Omedelbart efter sin avgång 1914 från statsministerämbetet lösgjorde han sig från allt rutinarbete för att skriva en redogörelse för sin syn på förhållandet mellan monark och ministrar i ett konstitutionellt statsskick. I den skrift, som blev resultatet av detta arbete — »Det konstitutionella styrelsesättet» — hävdar Staaff att i ett konstitutionellt statsskick bestämmanderätten måste ligga hos den ansvariga regeringens ledamöter samt att det politiskaledarskapets kungaideal har lämnat rum för opartiskhetens, men han betonar också den stora betydelsen av de befogenheter och uppgifter, som i ett konstitutionellt statsskick tillkomma monarken.
    Kihlberg ger flera belägg för huru Staaff uppfattades av sina samtida.9

 

7 Se II s. 76 ff beträffande Staaffs yttrande i andra kammaren 1905 om att strid kunde komma, om konungamakt med folkmakt eller konungamakt med herremakt skulle råda i Sveriges rike. Yttrandet fälldes utan att Staaff först underrättat regeringen och medförde två statsråds avskedsansökningar. Jfr också Sigfrid Linnér i Svensk tidskrift 1955 s. 127 att civilministern Schotte, som tillhörde Staaffs närmaste krets, icke kände till innehållet i det tal, i vilket Staaff ämnade taga upp frågan om ett rusdrycksförbud.

8 Staaff har uppgivit att han på förhand underrättat konungen om innehållet i de olika delarna av karlskronatalet (II s. 304 jfr 45), men själva talet erhöll kungen icke och detta torde lett till att han icke meddelade Staaff sitt borggårdstal (uppgift härom II s. 313). Orsaken till att konungen icke erhöll karlskronatalet kan ha varit att Staaff icke hade någon utskrift av det, då han for till Karlskrona. Det sista av de sammanträden i försvarsberedningarna, vilkas resultat låg till grund för talet, ägde rum endast fem dagar före detta och Staaff var alltså tvungen att arbeta på sin framställning fram till sin avresa från Stockholm. Enligt Olle Nyman, a. a. s. 193, arbetade Staaff på talet ännu i Karlskrona.9 Kihlberg skildrar även den smädekampanj som ägde rum mot Staaff och som numera helt framstår som en beklämmande tidsbild. För Staaffs biograf har det varit nödvändigt att behandla den; i en recension kan den utelämnas. 

Karl Staaff. Anteckningar kring en biografi 49Psykologiskt intressant är ett yttrande av Staaffs vän Tor Hedberg (II s. 425): »Aktningen för människovärdet var det som gjorde honom till moralist. Ty moralist var han vida mer än psykolog.» Till Kihlbergs samling av omdömen om Staaff må läggas vad H. v. Schulzenheim yttrat om Staaff iden uppsats i Ny Militär Tidskrift 1949, som redan citerats. v. Schulzenheim var vid sidan av sin övriga verksamhet Staaffs handsekreterare under hans andra statsministertid och har alltså lärt känna Staaff nära; i bilden av Staaff har han därför kunnat teckna linjer, som icke synts så mycket i debatten. Med uteslutande av tre meningar om försvarsfrågan lyder v. Schulzenheims yttrande:
    »Den frågan har under åren stundom ställts till mig — kanske ställer också en och annan läsare av denna min artikel samma fråga: Hurudan var egentligen Karl Staaff? Var han så där sluten, tillknäppt och självrådig till sitt väsen som det ej så sällan sagts? Självrådigheten, har jag svarat, var eller blev hos honom det slags naturliga privilegium i förhållande till det stora flertalet, som den verkliga intelligensen ger och även rättvisligen kan få ge. Det hindrade dock icke honom, såsom jurist och politiker, från att först höra på andras meningar och sedan kanske ensam tänka sig för, innan han mer eller mindre självrådigt gav sin dom. Föredragningarna för honom av vissa större ärenden samt därmed sammanhängande samtal höra utan tvekan till det intressantaste och mest givande jag i olika befattningar någonsin haft. Såsom arbetsgivare ägde han den betydelsefulla, men tyvärr alltför sällsynta konsten att kunna inspirera. Slutenheten var kanske hos honom som hos många andra mindre egen natur än lärdom av livet, måhända av yrket. I varje fall behärskade han både talandets och tigandets konst. För mig framträdde han vid flera jämväl brydsamma tillfällen såsom en kännande människa, vilken såsom de flesta också hade behov av att låta känslan, på det ena eller andra sättet, få komma till uttryck. För mig, i min ganska ringa ställning, var han och har han även efter sin avgång till sin person förblivit excellens.»

 

4—663005. Svensk Juristtidning 1966