Semantik och juridik¹

 

Av professor PER OLOF EKELÖF

 

 

 

 

I sin stadfästelse av 1734 års lag erinrar Fredrik I om att Karl XI— »Vår Högtärade Herr Svärfader», som Fredrik vördnadsfullt uttrycker sig — »nödigt funnit att utse och förordna vissa lärda och förståndiga män, som skulle sätta Lagen på tydelig och brukelig Svänska». Man menade sålunda på den tiden att lagen skulle författas med begagnande av vardagsspråkets ord och uttryckssätt, en uppfattning som är lika gångbar i dag som för 200 år sedan. Lagstiftaren skall undvika språkliga nyskapelser liksom speciella uttryckssätt, vilkas innebörd endast specialisten känner till. På så sätt vill man säkerställa att även lekmännen kan tillgodogöra sig lagens innehåll och hämta vägledning däri.
    Under sådana förhållanden är det av intresse även för oss jurister att känna till hur relationen mellan orden och deras innebörd egentligen är beskaffad inom vardagsspråket. Den som inte närmare reflekterat häröver, kan lätt falla offer för en illusion. I skolans biologiundervisning fick vi lära oss dela in djur- och växtriket i över- och underavdelningar. Hästen är ett däggdjur, ett uddtåigt hovdjur, utrustad med en enda tå o. s. v. Härmed anges en konstellation av egenskaper, som är utmärkande för alla hästar och skiljer dem från andra djur. Vad man fick lära sig var en klassifikatorisk definition på begreppet häst, varigenom detta framstod som klart avgränsat till såväl innehåll som omfång.
    Den tanken ligger nära till hands att det skulle förhålla sig påsamma sätt inom vardagsspråket. Här visar sig emellertid förhållandetmellan orden och deras innebörd ofta vara ett annat än i vetenskapligt språkbruk. Många ord är tvetydiga. Termen kråka betecknar inte bara en fågel utan även ett tecken, som används vid rättning av skrivböcker, och med »ett vitt fält» kan menas både ett vidsträckt sådant och ett som är vitt till färgen. Med »utbildning» avses både en verksamhet och resultatet av denna. Detta bara som några exempel på olika slag av tvetydighet.

 

¹ Det följande är den föreläsning som jag höll vid årets doktorspromotion i Uppsala. Detta förklarar att uppsatsen utgör ett skummande över vida vatten utan någon djuppejling ens på en enda punkt. Själv finner jag det tveksamt om denna tidskrifts läsekrets kan vara intresserad av en dylik framställning. Då emellertid redaktionen ansett så vara fallet, har jag ej velat motsätta mig att uppsatsen trycks i Svensk Juristtidning. 

 

32—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

    Av större vikt i det aktuella sammanhanget är emellertid att vi i vardagsspråket ofta rör oss med typbegrepp. Tag t. ex. termen skog. Därmed menas ett trädbevuxet område. Men trädbeståndet kan vara mer eller mindre tätt. I en »utpräglad», en »typisk» skog finns det många träd per hektar, men alla skogar är inte av det slaget. Olika skogar är varandra endast »likartade» just i ett avseende som vi är särskilt intresserade av. Skogens värde är ju i hög grad beroende av hur tätt träden stå.
    »Typisk skog» är som begrepp »vagt». Mellan detta slags skogar och andra sådana råder det en kontinuerlig övergång, och i vardagsspråket räknar vi inte med möjligheten att kunna fastställa var gränsen går dem emellan. Detsamma gäller emellertid även begreppet »skog». Vi skiljer mellan skogar och hagar. Men när är trädbeståndet så glest att det inte längre är fråga om en skog? Det kan vi inte säga, eftersom det även här råder en kontinuerlig övergång mellan trädbevuxna områden av det ena och andra slaget. Det finns gränsfall —borderline cases, som man säger på engelska — vilka lika väl kan kallas för skogar som hagar. Eller antag att man i en skog i närheten av en stad anlagt promenadvägar och ställt ut sittbänkar. Är det då fortfarande fråga om en skog eller har det av denna blivit en vildpark?
    Vissa typbegrepp kan definieras enbart genom angivande av ett helt komplex av egenskaper. Som exempel kan nämnas begreppet religion. Kristendomen och muhammedanismen är typiska religioner. Men hur är det med zenbuddismen, marxismen och olika former av magi? Vissa egenskaper har dessa åskådningar gemensamma med de typiska religionerna medan andra saknas. Och det är inte i samma avseenden som marxismen och zenbuddismen liknar en sådan religion.
    Att vårt vardagsspråk är så obestämt till sin innebörd måste ibland vålla svårigheter inom juridiken. Antag att det gäller att tillämpa skogsvårdslagen på ett trädbevuxet område, som utgör ett sådant gränsfall jag nyss nämnde. Den oklarhet, som här föreligger, kan inte undanröjas genom någon bevisning om hur området ifråga är beskaffat, ty oklarheten beror ju inte på bristande insikt härom utan på karaktären hos det språk lagstiftaren begagnat sig av.
    Domaren har emellertid att endera tillämpa eller också inte tillämpa lagen på det föreliggande fallet. Han får inte avsluta processen med ett non liquet utan måste antingen bifalla eller ogilla åklagarens talan. Inte heller går det för sig att utdöma nedsatt straff med den motiveringen att det är omöjligt att avgöra om det ifrågavarande trädbeståndet är eller icke är en skog.
    Nu kan man tycka att svårigheter av det här slaget borde vara mycket vanligt förekommande, eftersom verkligheten är så rikt nyanserad

 

medan det inte på långt när finns språkliga uttryck, som motsvarar alla dessa skiljaktigheter. Att så dock inte är fallet hänger samman med kontextens betydelse, då man vill fastställa vad ett ord eller en sats har för innebörd.
    Man brukar inom semantiken skilja mellan ordens lexikala eller standardiserade betydelse och deras kontextuella. Som exempel på det förra fallet må nämnas att med skog menas »ett trädbevuxet område med tätt bestånd». Det är den betydelsen hos ordet skog vi får nöja oss med då ordet förekommer helt isolerat. Vi kan då endast inom vissa — skäligen obestämda — gränser avgöra vad slags trädbestånd det är fråga om.
    Annorlunda förhåller det sig om ordet ingår som element i en sats,vilken i sin tur förekommer i visst bestämt konkret sammanhang. Det kan då framgå av vad som härvid i övrigt sagts eller skrivits att som skogar betecknas även områden, vilka lika väl kunde kallas hagar eller parker. Som det brukar understrykas i den semantiska litteraturen måste man emellertid härvid ta hänsyn inte bara till den språkliga kontexten utan även till hela den situation i vilken satsen förekommer. Som exempel må nämnas att yttrandet fällts av en skogsvårdsman vid en virkestaxering. De olika kontextelementen kan betraktas som bevis för den speciella mening, i vilken termen används i det föreliggande fallet. Ju mer man vet om kontexten ju säkrare kan man fastställa i vilken utsträckning sådana gränsfall, som berörts i det föregående, täcks eller inte täcks av satsens innebörd.
    På detta sätt får vardagsspråket en förunderlig flexibilitet utan vilken vi inte skulle kunna beskriva alla de skiftande situationer, som vi ställs inför i livet. Å andra sidan kan det inte förhålla sig som Humpty Dumpty gör gällande, att man kan använda vilket som helst ord i vilken som helst betydelse. Ordens lexikala innebörd måste vi respektera, såvida språket överhuvudtaget skall kunna användas som intellektuellt kommunikationsmedel. Typiska skogar måste vi beteckna med denna term, liksom vi bör undvika att använda densamma, dådet är fråga om ett markområde där det växer bara några få träd. Vi får inte använda orden på ett »inadekvat» sätt, som man brukar säga.
    Emellertid ger kontexten inte alltid klart besked huruvida i det konkreta fallet en term är avsedd att täcka även en företeelse, som från lexikal synpunkt utgör ett gränsfall. De olika kontextelementen kan vara motstridande, varvid en viss tolkning endast framstår som något »naturligare» än den motsatta. Ja, ibland uppnår man ingen som helst klarhet ens med det grundligaste studium av den språkliga kontexten och den situation i vilken satsen förekommer.

 

    I nu berörda hänseende utgör lagen inget undantag. Antag att någon sökte fastställa innebörden i ett lagstadgande på samma sätt som vore det fråga om en mening i en roman eller en tidningsartikel. Analyseras stadgandet härvid isolerat för sig, finner man i regel massor av gränsfall om vilka man inte kan fastställa huruvida de täcks eller intetäcks av stadgandets innebörd. Beaktar man även andra stadganden i samma lagverk, kanske man vinner klarhet i vissa av dessa fall. Andra åter klaras upp genom att man drar in i blickfältet lagens förarbeten, dess ändamål, den samtida doktrinen, förhållandena inom den del av samhällslivet, som regleras av den ifrågavarande lagen o. s. v. Men det hör också till juristens vardag att hur grundligt man härvid än går tillväga, så undanröjs ändå inte oklarheten. Och sådana fall är vanligare förekommande då lagen ges en så abstrakt avfattning som numera är på modet. I vardagsspråket förhåller det sig nämligen på det sättet att ju abstraktare ett begrepp är, ju fler obestämbara gränsfall brukar man ha att räkna med.
    Problem, liknande dem vi här berört, gör sig gällande även inom vissa vetenskaper. Historikerna utnyttjar visserligen vardagsspråkets flexibilitet på samma sätt som fallet är inom vardagslivet. Men inom naturvetenskaperna förhåller det sig annorlunda. Vad man där har behov av är beteckningar på begrepp, som är skarpt fixerade till innehåll och omfång. För detta ändamål tillskapar naturvetenskapsmännen ett eget språk, mer eller mindre obegripligt för lekmannen. Ibland är de begagnade orden språkliga nyskapelser, ibland utnyttjar man ett ord, som hämtats från vardagsspråket, i en ny betydelse. I det senare fallet kan det vara fråga om en s. k. explikation. Skillnaden mellan det vardagsspråkliga och det vetenskapliga begreppet består då bara däruti att termen ifråga i det senare fallet används i en mer preciserad betydelse. De situationer, som är typiska, täcks av båda begreppen. Men det obestämbara gränsområdet eliminerar vetenskapsmannen genom en klassifikatorisk definition. Lyckas detta, kan man i konkreta fall fastställa termens »exakta» innebörd utan hänsyn tagen till den kontext i vilken termen förekommer. Samtidigt må emellertid uppmärksammas att den uppställda definitionen är stipulativ, rekommenderande. Den föreskriver det språkbruk, som skall begagnas, beskriver inte ett rådande sådant, som fallet är med de lexikala definitionerna. Men skulle en stipulativ definition allmänt accepteras inom den ifrågavarande vetenskapen, har den naturligtvis kommit att prägla språkbruket just inom detta område.
    Även inom juridiken är man angelägen att uppnå en högre »precisionsnivå» än den som präglar vardagsspråket. Som jag förut framhållit får lagstiftaren emellertid härvidlag inte ta sig samma friheter

 

som naturvetenskapsmännen. Några språkliga nybildningar får han inte tillåta sig. Och använder han ord, som hämtats från vardagsspråket, i en alltför avvikande juridisk-teknisk betydelse, riskerar han att bli missförstådd av allmänheten.
    Därtill kommer även en annan skillnad. Åtminstone inom vissa naturvetenskaper sysslar man enbart med renodlade fall, medan lagen skall reglera samhällslivet i hela dess rika differentiering. Lagstiftaren kan inte förutse alla de skiftande situationer, som kommer att dykaupp i praktiken, och även om han förmådde detta, skulle lagen bli alltför omfattande och svåröverskådlig, såvida han hade ambitionenatt i klara stadganden reglera alla dessa fall på ett ändamålsenligt sätt.
    Den som har att tillämpa lagen på konkreta fall måste under sådana omständigheter stundom råka i ett dilemma, såvida han skulle grunda sina avgöranden på lagens innebörd, fastställd på det sätt jag förut berört. Hur man skall kunna helt eller åtminstone delvis övervinna denna svårighet har i alla tider varit föremål för juristernas uppmärksamhet. Någon enighet har man emellertid inte lyckats uppnå, och praktikens män litar mer till sin intuition än till de olika »lagtolkningsläror» som uppställts inom doktrinen. Angående dessa får jag nöja mig med två påpekanden.
    Som jag tidigare framhållit måste ett lagstadgandes mening alltid fastställas mot bakgrunden av dess kontext. Härför har man ställt upp rättsregler, som dock är ganska varierande inom olika lagtolkningsteorier. Låt oss se hur dessa regler ter sig från rent semantisk synpunkt. En del av dem tillmäter vissa kontextelement ett högre bevisvärde än vad en lekman skulle vara benägen att göra. Som exempel må nämnas den betydelse som vid s. k. objektiv lagtolkning tillerkänns det tillämpliga lagstadgandets språkliga kontext på bekostnad av övriga kontextelement. Men det förekommer även regler som förbjuder domaren att beakta vissa sådana faktorer. I engelsk rätt är domaren sålunda vid tillämpning av en »statute» — eller med andra ord en lag eller författning — i princip förbjuden att hämta vägledning i dennas»parliamentary proceedings», dess förarbeten som vi säger på svenska.
    Det andra påpekandet jag skulle vilja göra i detta sammanhang är att lagens tillämpningsområde inte behöver sammanfalla med dess innebörd. En dom kan också grundas på ett analogislut eller ett reduktionsslut, som man säger. I det förra fallet tillämpas lagen trots att den föreliggande situationen klart faller utanför lagtextens mening, medan man i det senare underlåter att tillämpa lagen på ett fall som klart täcks av dess innebörd. Att det måste vara tillåtet att förfara på det sättet hänger samman med det förut påpekade förhållandet att man vid utformningen av en lag inte kan ta hänsyn till alla de skiftande situationer, som kan dyka upp i praktiken.

 

    Vissa rättsvetenskapsmän har emellertid gjort gällande att det under sådana förhållanden inte finns någon anledning att exakt precisera lagens innebörd utan att man i stället bör inrikta sig på att mera direkt fastställa dess tillämpningsområde med hjälp av vissa principer härför, som är oberoende av om den föreliggande situationen täcks av lagtextens mening, utgör ett obestämbart gränsfall eller faller helt utanför lagens innebörd. Härvid företer emellertid straffstadgandena en speciell problematik, emedan det inom straffrätten gäller ett principiellt förbud mot analog rättstillämpning.
    I det följande skall jag ge några exempel på hur problemen ter sig i praktiken och därvid även beröra den begreppsbildning inom lagens ram, som kontinuerligt förekommer i domstolspraxis och i den juridiska doktrinen.
    Vardagsspråkets tvetydighet medför ibland svårigheter för oss jurister. Framför allt gäller detta då en term används som beteckning för olika företeelser, mellan vilka det råder ett funktionellt samband. Termen »mål» utgör ett exempel härpå. I RB används denna som beteckning för såväl det processuella förfarandet som för dettas föremål, den tvist som käranden vill att domstolen skall slita.
    Ett annat exempel erbjuder orden bevis och bevisning. Med den senare termen avses dels förebringande av bevis — eller med andra ord ett processuellt arrangemang — dels också den därpå följande intellektuella verksamheten, varvid bevismaterialet åberopas, värderas och läggs till grund för slutsatser. Då det i RB talas om att part vid viss tidpunkt under processen skall »åberopa sina bevis» kunde man av själva ordvalet tro att det vore fråga om den senare verksamheten. Så är emellertid inte fallet. Vad som avses är att part skall ange vilka bevis han vill ha förebragta i processen, t. ex. vilka vittnen han vill ha förhörda.
    Långt större betydelse har emellertid den vaghet som utmärker vardagsspråket. Ibland har lagstiftaren funnit det nödvändigt att åtminstone i viss utsträckning eliminera osäkerheten genom att föra in i lagtexten en s. k. legal definition. I 1948 års skogsvårdslag heter det att med »skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål». Här antyds —om än i mycket vaga ordalag — att lagen inte äger tillämpning på trädbevuxna områden som har karaktären av impediment eller vilka nyttjas som betesmark eller för fritidsändamål.
    Men låt mig även ta ett exempel från det rättsområde jag själv sysslar med. I RB anknyter den viktigaste forumregeln i tvistemål till svarandens »hemvist». Men var har en ungkarl sin hemvist, om han tillbringar nätterna i en sovstad utanför Stockholm men uppehåller

 

sig resten av dygnet inne i huvudstaden? Denna osäkerhet elimineras i stort sett genom en legal definition, enligt vilken — såvida svaranden är mantalsskriven här i landet — platsen härför och ingen annan skall anses som hans hemvist.
    I detta fall tycks det mig emellertid tvivelaktigt om man kan säga det vara fråga enbart om en precisering av den vardagsspråkliga innebörden eller om det inte i stället är fråga om att begagna ordet i en helt ny juridisk-teknisk betydelse. Vilken lekman skulle säga att en person, som flyttat från Haparanda till Ystad, har sin hemvist på den förra platsen ända tills han blir mantalsskriven på den senare?
    RB:s hemvistbegrepp skulle jag också vilja begagna för att demonstrera ett viktigt särdrag i den juridiska begreppsbildningen. Termens juridisk-tekniska innebörd kan endast definieras genom en disjunktion, eller med andra ord genom angivande av ett alternativ. En person har sin hemvist på den ort där vederbörande är mantalsskriven eller — för den händelse han inte mantalsskrivits inom riket — på den plats där han stadigvarande uppehåller sig.
    Då man inom juridiken vill eliminera de obestämbara gränsfallen genom en precisering av det vardagsspråkliga begreppet, är det mera sällan man lyckas finna några gemensamma kännetecken för alla de fall, som den ifrågavarande termen skall beteckna. Någon sådan klassifikatorisk definition, som vi tidigare berört med avseende på termen häst, går det sålunda inte att uppställa. Man får i stället som i vårt exempel nöja sig med en uppräkning av olika alternativa fall, vilka stundom inte har något annat gemensamt än att de har samma rättsverkningar.
    Å andra sidan spelar det härvid ingen roll om de olika alternativen delvis täcker varandra, så att en och samma konkreta situation kan subsumeras under mer än ett av alternativen, ty den rättsliga bedömningen av ett förekommande fall påverkas ju inte av om detta hänförs till det ena eller andra alternativet. Även i detta avseende är det en radikal skillnad mellan begreppsbildningen inom juridiken och naturvetenskapen. Linné skulle inte ha vunnit någon berömmelse för sitt sexualsystem, såvida botanisten, då han examinerar vissa växter, måste komma till det resultatet att dessa kan hänföras till mer än en av de arter, som finns upptagna i floran.
    Emellertid är det mera sällan lagstiftaren ställer upp några legala definitioner. Preciseringen av lagtextens vaga begrepp blir i regel en uppgift som får lösas i domstolspraxis och av den juridiska doktrinen. Jag får åtnöja mig med att ge två exempel härpå.
    Antag att svaranden i ett tvistemål i sin tur väckt talan mot käranden. Enligt en bestämmelse i RB skall de båda målen i ett sådant

 

fall handläggas tillsammans, såvida genkäromålet angår »samma sak eller sak som har gemenskap» med det ursprungliga målet. Men vari skall det då råda »gemenskap» mellan de båda målen? För min del har jag velat göra gällande att detta är förhållandet i två helt artskilda fall. I det ena har parternas yrkanden ett likartat syftemål. Som exempel kan nämnas att sedan en man väckt talan om hemskillnad, hustrun genstämmer om att omedelbart få äktenskapsskillnad på grund av mannens otrohet. Det andra fallet utmärks av att grunden för genkäromålet även åberopas som stöd för en invändning i det ursprungliga målet. Ett exempel härpå erbjuder det fallet att sedan en lantbrukare yrkat skadestånd av en granne för att denne avverkat skog på hans fastighet, svaranden inte bara bestrider denna skadeståndstalan utan även genstämmer med yrkande att rätten måtte fastställa att den ifrågavarande skogsmarken tillhör honom och inte motparten.
    Även här är det sålunda fråga om en term, som endast kan definieras genom en uppräkning, eller med andra ord genom angivande av ett alternativ. Men hur kan jag då veta att uppräkningen är uttömmande? »Gemenskap» mellan två mål kan det ju råda även i andra avseenden, och i vissa av dessa kunde det ju finnas goda skäl att tilllämpa det ifrågavarande stadgandet. Ja, på det kan jag bara svara att hur jag än anstränger min fantasi, kan jag inte f. n. komma på några ytterligare sådana fall. Men säker på att inte ett dylikt bäst det är dyker upp i praxis kan jag ju inte vara. Verkligheten är rikare differentierad än det är möjligt att förutse.
    Härmed har jag velat demonstrera att de juridisk-tekniska begreppen ofta är vad som på engelska kallats »open textures». De är »öppna» i det hänseendet att man vid varje definition av begreppet ifråga måste räkna med möjligheten att definitionen sedermera kan behöva modifieras eller kompletteras på grund av att man får kännedom om särpräglade fall som inte kunnat förutses.
    Det andra rättstillämpningsproblemet, som jag skulle utnyttja som exempel, hänför sig till de med varandra korresponderande orden »annan» och »samma». Enligt ett stadgande i RB får rätten inte döma över någon »annan» gärning än den åklagaren åtalat, och enligt ett annat lagrum skall rätten avvisa en ansvarstalan för en gärning, som är »densamma» varöver rätten dömt i ett tidigare mål.
    Nu måste det naturligtvis vara fråga om samma gärning, då innehållet i två gärningsbeskrivningar överensstämmer i alla detaljer. Men å andra sidan är vardagslivets identitetsbegrepp inte detsamma som logikens och matematikens. Stundom menar man det vara fråga om »samma» företeelse, även då skiljaktigheterna är ganska stora.

 

Hur stora dessa får vara utan att det blir fråga om en »annan» företeelse är emellertid skäligen obestämt och varierar från fall till fall. Som lexikalt typbegrepp utmärks alltså »samma gärning» av att det obestämbara gränsområdet har en vid omfattning.
    Men härmed kan man givetvis inte låta sig nöja. Inom rättspraxis och i doktrinen har man sökt ersätta lagens svävande typbegrepp med ett klassbegrepp, definierat genom bestämda kriterier på identiteten. Rörande det första av de båda nyssnämnda stadgandena råder det sålunda enighet om att så snart rätten dömt över ett enda gärningsmoment, som åklagaren inte åberopat, så har den också dömt över en »annan gärning» än den åtalade och sålunda begått rättegångsfel. Denna stränga regel motiveras av att den tilltalade bör exakt få reda på vad han har att försvara sig mot.
    I vad angår det andra stadgandet ligger det däremot annorlunda till. Här anses det vara fråga om samma gärning även då det som åklagaren lägger den tilltalade till last i den senare processen ganska avsevärt skiljer sig från vad åklagaren gjorde gällande i den tidigare rättegången. Den som blivit frikänd för en stöld, skall inte riskeranytt åtal bara därför att åklagaren nu tror sig kunna visa att stölden försiggått på annat sätt eller att det i stället varit fråga om en förskingring.
    I båda fallen skulle det sålunda vara hänsynen till den misstänktes trygghet som är avgörande. Men detta ändamål kan endast tillgodoses genom att helt olika kriterier på gärningens identitet kommer till användning. Slutligen skulle jag vilja påpeka att då det är fråga om två åtal för samma gärning, det visar sig omöjligt att ange kriteriet härpå annorledes än genom ett alternativ på motsvarande sätt som vi tidigare berört med avseende på begreppet hemvist.

 

Jag har härmed nått slutet av min korta och rapsodiska framställning. Min avsikt med denna har varit att demonstrera angelägenheten avatt juristernas språkvanor granskas från semantiska utgångspunkter. En mera djupgående sådan undersökning kunde bidra till att klarlägga en del omstridda problem inom lagskrivnings- och lagtolkningstekniken. Även andra spörsmål kunde tänkas framstå i ett nytt perspektiv. Som exempel må nämnas domarens bundenhet av lagen och vad det egentligen är för fördel med att lagen författas med utnyttjande av vardagsspråkets ordförråd.