Förslag till ny atomansvarighetslag. Atomskadeutredningen framlade i mars 1962 betänkande med förslag till ny atomansvarighetslag, avsedd att ersätta den provisoriska atomansvarighetslagen av den 3 juni 1960, vars giltighetstid

 

efter successiva beslut om förlängning utgår den 31 december 1967 (»Atomansvarighet II», SOU 1962: 14, se SvJT 1962 s. 677). Frågan om att genomföra lagstiftning på grundval av detta förslag, som grundade sig på en i Paris inom OECD i juli 1960 avslutad konvention i ämnet, har emellertid vilat i avbidan på resultatet av det fortsatta internationella lagstiftningssamarbetet på detta område. Detta resultat förelåg i början av 1964 i form av ett antal nya internationella fördrag. Med anledning härav beslöts i januari 1964 att det samnordiska utredningsarbetet på atomskadeområdet skulle återupptas med sikte på att anpassa de lagförslag som tidigare utarbetats av de danska, finska, norska och svenska atomskadeutredningarna till den internationella utvecklingen och möjliggöra en anslutning från de nordiska ländernas sida till åtminstone vissa av de nya konventionerna.
    Resultatet av detta utredningsarbete föreligger nu för Sveriges del. Justitiedepartementet har låtit publicera en inom departementet utarbetad promemoria med förslag till ny atomansvarighetslag (»Atomansvarighet III», SOU 1966: 29). De danska, norska och finska atomskadeutredningarna kan väntas lägga fram motsvarande lagförslag i slutet av detta år eller i början av 1967.
    Det nya förslaget är resultatet av en överarbetning av 1962 års förslag. Det har i likhet med föreliggande preliminära danska och norska lagförslag utformats på sådant sätt, att det möjliggör en anslutning till såväl Pariskonventionen och den i Bryssel i januari 1963 avslutade tilläggskonventionen till Pariskonventionen om supplerande statsansvar — i den lydelse fördragen fått genom två i januari 1964 avslutade tilläggsprotokoll — som den i maj 1963 i Wien avslutade världskonventionen om ansvarighet för nukleära skador.
    En redogörelse för tilläggskonventionen och Wienkonventionen har lämnats i en artikel i SvJT 1963 s. 559. Genom 1964 års tilläggsprotokoll tillPariskonventionen och tilläggskonventionen gjordes sådana ändringar i dessasom fordrades för att det skulle bli möjligt för en stat att samtidigt anslutasig till såväl Pariskonventionen och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. De tre skandinaviska länderna har undertecknat samtliga fördrag med undantag av Wienkonventionen.
    Det nya svenska lagförslaget bygger på samma huvudprinciper som 1962 års förslag. Om man bortser från reglerna om statligt katastrofansvar, som undergått en genomgripande förändring för att vinna anpassning till tillläggskonventionens system, är också i de flesta hänseenden detaljregleringen densamma i de båda förslagen.
    Vissa nyheter i förslaget är dock värda ett omnämnande. Den s. k. kanalisationsprincipen har utsträckts att omfatta också skador på själva atomanläggningen och viss egendom inom dess område — s. k. »on-site-property». Möjligheterna att jämka skadestånd på grund av medvållande har inskränkts till fall då medverkan skett uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Vidare harde särskilda preskriptionsreglerna underkastats vissa modifikationer till de skadelidandes förmån, var jämte reglerna om behörighet för svensk domstol att pröva ersättningsanspråk enligt lagen delvis förenklats men delvis också måst kompletteras med ganska invecklade särbestämmelser för vissa fall av undantagskaraktär.
    Forumreglerna i 1962 års förslag har kompletterats med uttryckliga bestämmelser om forum för talan mot staten.

 

    De på tilläggskonventionen grundade bestämmelserna om statsansvar vid katastrofolyckor innebär i korthet följande. När svensk anläggningsinnehavare eller innehavare av atomanläggning i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen är ansvarig för en atomolycka och jurisdiktion enligt lagens jurisdiktionsregler tillkommer svenska domstolar, utger svenska staten supplerande ersättning av statsmedel intill ett belopp av 120 milj. dollar med avdrag för vad anläggningsinnehavaren har att utge inom ramen för det ansvarsbelopp som gäller för honom. Sistnämnda belopp bestäms enligt lagen i den stat där anläggningen ligger och skall enligt förslaget normalt utgöra 50 milj. kr. för svenska anläggningar. I den mån övriga konventionsstater enligt tilläggskonventionen skall bidra till ersättningarna av statsmedel, blir det statsmakternas sak att utkräva dessa bidrag efter det skadorna reglerats. Statens ersättningsskyldighet efter avdrag för dessa bidrag kommer att uppgå till högst cirka 61,5 milj. dollar när svensk anläggningsinnehavare är ansvarig och 1,5 milj. dollar när utländsk anläggningsinnehavare svarar för olyckan.
    Frågan om Sverige redan på detta stadium bör ansluta sig även till Wienkonventionen — som hittills vunnit mycket ringa anslutning och bland vars signatärmakter endast Storbritannien återfinns som representant för industriländerna — har i promemorian lämnats öppen. I specialmotiveringen till lagförslaget har därför också särskilt angivits vilka ändringar i förslaget som är nödvändiga om man skulle stanna för att Sverige tills vidare bara bör tillträda Pariskonventionen och tilläggskonventionen.

U. N.