En sjörättslig skriftserie

 

Det intensiva forskningsarbete på sjörättens område, som sedan många år bedrivs i Norden, har gynnats av en livlig publiceringsverksamhet, vilken i hög grad bidragit till ett aktivt samarbete mellan de olika forskarna på området. Sedan 1900 utkommer sålunda i Oslo den gemensamma domssamlingen Nordiske Domme i Sjøfartsanliggender, vilken länge publicerade även uppsatser av sjörättsligt innehåll, men vars roll på detta område sedan 1951 övertagits av Arkiv for Sjørett, Oslo. I Sverige utges sedan 1948 Handelshögskolans i Göteborg skriftserie, vari de skrifter som utges i samverkan med sjörättsföreningen i Göteborg kan sägas utgöra en självständig — och kvantitativt mycket betydande — del.

 

56 Hugo Tiberg    Både Arkiv for Sjørett och Göteborgsserien är utpräglat internationella till sin karaktär och innehåller bidrag inte bara från hela Norden utan även från andra håll. De har dock i viss mån olika karaktär, vilket medför att de på ett utmärkt sätt kompletterar varandra. Arkiv for Sjørett är sålunda till uppläggningen en tidskrift med såväl längre bidrag som notiser, bokanmälningar o. d., medan Göteborgsserien är en serie självständiga skrifter av varierande format, behandlande de mest skilda ämnen inom sjörätten. Bidragen till Göteborgsserien har huvudsakligen lämnats av nordiska och anglosachsiska författare, och den internationella användbarheten av serien främjas av att bidragen antingen är skrivna på engelska eller har försetts med en sammanfattning på detta språk. Serien framträder sedan 1961 i nytt format och med ny typografisk utstyrsel.
    I den äldre delen av Göteborgsserien ingick bl. a. Bræckhus' uppmärksammade arbete om redarens husbondeansvar, Grönfors' studie över befraktarens hävningsrätt och sjöfraktavtalets konstruktion, samt Fogelclous uppsats om fartygsinteckning såsom kreditobjekt. Alla de sjutton bidragen till denna serie är för övrigt vägande inlägg av framstående experter på sjörättens område.
    I den nya serien har sedan dess början 1961 redan tretton skrifter hunnit publiceras. Serien inleddes med John C. Moores uppsats om stuvareansvaret, eller frågan huruvida en lastägare vars gods skadats vid lastning eller lossning skall äga möjlighet att rikta ersättningskrav direkt mot stuvaren istället för att vända sig mot redaren, vars ansvar kan vara begränsat på grund av Haaglagens bestämmelser (det s. k. Himalaya-problemet). Moores sats är att stuvaren bör vara ansvarig i samma mån som redaren för sin egen och sina anställdas vårdslöshet, men att han inte bör bära något oinskränkt ansvar, eftersom ett sådant skulle ge lastägaren möjlighet att kringgå Haaglagens bestämmelser om inskränkt redaransvar. Frågan behandlades sedermera på CMI:s Stockholmskonferens 1963, varvid konferensen rekommenderade en reglering sådan som den Moore föreslagit beträffande redarens anställda och agenter; de självständiga stuvarna lämnades däremot utanför.
    Samma år, 1961, kom Hans Georg Röhrekes uppsats The Formal and the Material Concept of Flag Equality, vari förf. behandlar två skilda metoder att komma tillrätta med flaggdiskriminering. Den formella metoden avser att nå resultatet genom regleringar av typen »likabehandling», »mest-gynnad-nation», eller framför allt »national treatment» dvs samma behandling som den egna nationens fartyg åtnjuter. Om de materiella reglerna angående fartygs behandling är sinsemellan mycket olika i skilda länder, blir det emellertid omöjligt att på denna väg nå någon allmännare enhetlighet. Den materiella metoden däremot avser att uppställa materiella normer för hur fartyg skall behandlas och skulle därför kunna tänkas vara mer lämpad för åstadkommande av likabehandling. En reglering av denna typ möter hos länderna inom OEEC, men den har ej kunnat restlöst genomföras, eftersom medlemsstaterna i många fall tvingats till särskilda eftergifter mot utanförstående länder. Som avslutning diskuterar förf. de — för närvarande tydligen mindre goda — utsikterna att kunna uppställa en allmänt respekterad minimistandard för flaggjämlikhet.
    Skrifterna 1962 inleddes av anmälarens The Claim for Demurrage, som utgör en fortsättning till avhandlingen The Law of Demurrage. Arbetet behandlar frågor angående demurragekravet och dess indrivande, dock ej om

 

En sjörättslig skriftserie 57kravets uppkomst, vilket var ämnet för avhandlingen. De behandlade problemen är delvis identiska med dem som angår fraktkravet, och arbetet behandlar i rätt stor utsträckning sådana gemensamma frågor.
    Erling Selvigs artikel Erstatningsberegningen ved lasteskader har som utgångspunkt den reglering av redaransvaret som återfinnes i sjölagens 120 §. Lagrummet förefaller att anvisa en användbar metod för beräkning av skada; »ersättning för felande, minskat eller skadat gods beräknas på grundval av det värde, som godset skulle ha ägt, om det i oskadat skick avlämnats i rätt tid och på rätt plats». Förf:s analys visar dock att stadgandet inte är så vidare upplysande. Klart är egentligen endast att indirekt skada inte skall ersättas; i övrigt får man i huvudsak falla tillbaka på allmänna skadeberäkningsregler och ersätta den skadelidandes individuella förlust. Förf. analyserar i olika moment hur denna skadeberäkning verkställes.
    Anmälarens »Om ansvar för skada på fartyg» skildrar vissa situationer där redaren åt andra överlåter en viss grad av kontroll över fartyget. Vid rese- och tidsbefraktning kan sålunda befraktaren ha kontroll över lastning och lossning eller anvisningsrätt beträffande den last som skall fraktas eller den eller de hamnar till vilka fartyget skall gå; vid skeppslega övertar legotagaren helt kontrollen över fartyget; vid bogsering, lotsning och reparation av fartyg förekommer liknande mer eller mindre långtgående dispositionsövertagande över fartyget. Arbetet behandlar enligt en inledningsvis angiven plan olika ansvarsfrågor som uppkommer när fartyget kommer till skada i en sådan situation.
    Årgången 1963 inleds av Victor Dovers uppsats Uniformity in Marine Insurance Policy Forms and Clauses. Inledningsvis anger förf. att strävandena mot enhetligare sjöförsäkringsvillkor möter hinder framför allt i praktikernas ingrodda konservatism, i England ofta blandad med en tillsats chauvinism som ej vill godta nya klausuler av främmande ursprung. Språksvårigheterna är givetvis även en svårforcerad barriär. Inte ens i Norden, där dessa problem är betydligt mindre, har man lyckats ena sig om en gemensam sjöförsäkringsplan.
    Emellertid menar förf. att mycket av motståndet borde kunna övervinnas. Troheten mot de invanda formuleringarna har drivits nästan löjligtlångt, och de gamla formulären är ofta helt olämpliga för moderna förhållanden. Förf. illustrerar detta med en granskning av olika klausuler i Lloyds s. k. SG-polis, avsedd för både »ship and goods». Att även språksvårigheterna är överkomliga har demonstrerats av att man kunnat uppställa jämförande tabeller över olika klausuler; dock borde man för tvivelfall bestämma sig för ett språk — lämpligen engelskan — såsom avgörande.
    Förf. är medveten om att det inte torde vara praktiskt möjligt att genast införa en internationell sjöförsäkringspolis. Man får kanske börja med att närma de olika ländernas formulär till varandra. Ett värdefullt instrument för uppnående av enhetlighet vore dessutom en internationell skiljedomstol.
    Grönfors-Hagbergs arbete om De nordiska speditionsvillkoren inleds meden allmän del (Grönfors) om speditörens rättsliga ställning, om villkorens tillkomst och huvuddrag, om deras införlivande i det enskilda avtalet samt om deras tillämpningsområde, speciellt i sådana situationer där speditören handlar i annan egenskap än rätt och slätt som speditör, såsom där han uppträder som fraktförare. Härefter följer, paragraf för paragraf, en kommentar av villkoren (Hagberg). Arbetet avslutas (Grönfors) med en behand-

 

58 Hugo Tibergling av det i handelslivet utvecklade dokumentet FCT, vilket hos oss tidigare endast helt kort omnämnts i tryck.
    Ett uppmärksammat problem på sjörättens område är möjligheten att utnyttja fartyg som grundval för en långsiktig kredit. Fartygens rörlighet medför att de inte på samma sätt som fast egendom är lämpade att tjänas om inteckningsobjekt; ett fartyg kan lätt förflyttas utomlands där den beviljade inteckningen kanske alls ej erkännes eller undantränges av andra rättighetsägares krav. Härtill kommer att inteckning i de flesta länder måste stå tillbaka för de s. k. sjöpanträtterna, vilket kan medföra rättsförluster för en inteckningshavare. De internationellt-privaträttsliga aspekterna på dessa problem behandlas av Jan Asser i hans skrift Maritime Liens and Mortgages in the Conflict of Laws.
    Mats Hildings uppsats Om bevisning vid lossning av sjötransporterat gods (1964) är upplagd som en kommentar främst till det mycket uppmärksammade rättsfallet NJA 1962 s. 770 om »Perssons lådor». En ganska utbredd uppfattning torde vara att HD i detta mål uppställt ett rätt orimligt beviskrav beträffande redarens skyldighet att visa att godset lossats från fartyget. Förf. finner att HD i målet tillämpat en bevisregel av sådan kvalitet att den blir en materiell regel; målet ses därför som en utveckling av den i nordisk rätt tillämpade principen om bortfraktarens skyldighet att efter lossningen sörja för att ändamålet med transporten icke äventyras.
    En mer indirekt beröring med sjörätten har Schmitthoffs uppsats The Unification of the Law of International Trade (1964). Förf. finner att vi på hela handelsrättens område befinner oss i ett utvecklingsskede mot ett autonomt rättssystem, alltmer frigjort från de olika nationella lagarna.
    Under 1965 har tre skrifter utkommit, nämligen Jan Sandströms Abrogation of the Maritime Lien for Master's Contracts, Kaj Pineus' Limited Liability in Collision Cases, och nu senast Erik Nordströms Folkrättsliga aspekter på kontroll av linjekonferenser. Den första behandlar den just i skrivande stund högaktuella frågan om sjöpanträtternas vara eller icke vara i vår moderna tid, då de alltmer ter sig som ett hot mot långtidskrediten, som i regel får nöja sig med en sämre förmånsrätt grundad på inteckning. Frågan om sjöpanträtternas inskränkande är nämligen uppe på den nu pågående CMI-konferensen i New York. Förf:s behandling inskränker sig till sjöpanträtten för de s. k. befälhavaravtalen — avtal som befälhavaren för fartygets behov ingår på främmande ort. Förf. diskuterar kritiskt skälen för detta rättsinstitut och frågar sig om det inte är moget att avskaffas. Med hänsyn speciellt till småtonnagets intressen kan emellertid ett avskaffande förväntas möta svårigheter, och förf. anvisar därför avslutningsvis olika möjligheter att åtminstone inskränka sjöpanträtten så mycket som möjligt.
    Pineus' arbete utgör en jämförelse mellan reglerna om ansvarsbegränsning i 34 olika länder. Dess omfång av endast 44 sidor tillåter ingen fullständigare behandling av de olika begränsningsproblemen, men förf. avser ej heller detta. Genom en exemplifiering med två olika fartyg, ett större och ett mindre, lyckas han på ett åskådligt sätt framhäva huvudskiljaktigheterna i de olika ländernas system. Den praktiska nyttan av en sådan jämförelse är obestridlig. Uppsatsen illustrerar de oerhörda skillnader som man kommer fram till genom tillämpning av olika länders regler, dels som ett resultat av skilda begränsningsprinciper, dels till följd av penningvärdeförändringar efter tiden för begränsningskonventionen 1924. Vidare berör förf. kort några

 

En sjörättslig skriftserie 59av de internationellt-privaträttsliga problem som uppkommer i sammanhanget.
    Nordströms skrift är relativt liten till omfånget och saknar den sedvanliga sammanfattningen på engelska. Förf. diskuterar enskilda staters rätt att ingripa mot linjekonferenser genom åtgärder riktade mot konferensmedlemmar; han tar därvid särskilt sikte på den amerikanska lagstiftning, som tilllåter särskilda sanktioner även mot rederier utanför USA. Denna lagstiftning betecknar förf. som folkrättsstridig och som ett hot mot en ordnad sjöfart.

Hugo Tiberg