Utredning om ämbetsansvaret. Chefen för justitiedepartementet har tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst (se SvJT 1966 s. 494).
    I direktiven påpekar departementschefen, att ämbetsansvaret i svensk rätt är mycket vidsträckt i fråga om såväl personkretsen som det materiella innehållet samt att det har djupa rötter i svensk rättstradition. Man bör inte nu försumma att göra klart för sig, vilken funktion ett särskilt straffansvar för offentliga tjänstemän har och bör ha inom kriminalpolitiken och i relation till olika samhällsaktiviteter. Som motivering för gällande ordning har bl. a. anförts, att den bidrar till att garantera tjänstemännen oberoende av regeringsmakten och skyddar dem mot obehöriga påtryckningar från utomstående intressegrupper samt att den utgör en ersättning för den domstolskontroll över förvaltningen som förekommer i vissa andra länder. Departementschefen vill inte tillmäta dessa synpunkter alltför stor vikt. För tjänstemännens rättrådighet och självständighet är andra faktorer av större betydelse, och intresset av kontroll över förvaltningsbeslutens riktighet tillgodoses genom besvärsförfarandet och genom den insyn som garanteras av reglerna om allmänna handlingars offentlighet.
    Frågan om ämbetsansvaret har samband med frågan om tjänstemännens anställningstrygghet. Det bör enligt departementschefens mening inte komma ifråga att överväga reformer som inskränker denna trygghet. Det väsentliga i den s. k. oavsättlighetsprincipen torde vara tanken att en tjänsteman med fullmakt inte skall kunna skiljas från sin tjänst annat än efter ett domstolsförfarande och med stöd av noggrant fixerade bestämmelser i lag. Det borde emellertid inte behöva innebära något intrång i de offentliga tjänstemännens nuvarande rättigheter, om man övergick till ett system som mer påminde om

 

Notiser 571den privata arbetsmarknadens och genomgående handlade frågor om avsättning eller avskedande endast som tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Departementschefen skulle anse det tillfredsställande om man i det hela kunde åstadkomma ett ytterligare närmande mellan offentlig och privat arbetsmarknad. Han räknar dock inte med att man helt skall kunna undvara bestämmelser i brottsbalken om ett särskilt tjänstemannaansvar. Vissa missbruk och felaktiga åtgärder i tjänsten kan vara så allvarliga, att en kriminalisering är nödvändig för att säkerställa tilltron till samhällets organ. Det kan också finnas behov av en möjlighet att beivra förseelser som begåtts eller upptäckts först sedan anställningsförhållandet upphört eller rikta sanktioner mot den som har en offentlig funktion utan att vara tjänsteman.

A. K.