Ett spörsmål om dödsbolagfart
På senare tid ha i SvJT (1964 s. 543 ff samt 1965 s. 686 ff och 693 ff) publicerats några inlägg rörande frågan huruvida dödsbo bör på grund av bouppteckning beviljas lagfart å fastighet, som utgör den efterlevande makens giftorättsgods. Inskrivningsdomarens ställningstagande till denna fråga torde vara av stort principiellt intresse, och det synes angeläget, att den diskussion som påbörjats leder till ett klarläggande, så att frågan icke som nu besvaras på helt motsatt sätt i olika domsagor. För egen del vill jag framlägga de argument, som föranlett mig att som inskrivningsdomare i en skånedomsaga — med ändring av tidigare i domsagan härutinnan rådande praxis — vägra dylik dödsbolagfart. Denna nya praxis har tillämpats i domsagan från och med ingången av år 1965.
1. Vardera maken är under äktenskapet i ekonomiskt hänseende självständig
För de s. k. nya äktenskapen gäller som huvudregel, att vardera maken är självständig i ekonomiskt hänseende. Den ena makens egendom tillhör ho-
nom ensam och är skild från den andra makens egendom. Ur rådighetssynpunkt får man emellertid skilja mellan enskild egendom och giftorättsgods. Beträffande den förra egendomskategorin finnas inga av hänsyn till den andra maken uppställda inskränkningar i förfoganderätten, medan så är fallet med den senare. Från den i GB 6: 2 fastslagna principen om makes rätt att själv råda över sin egendom ha i de fyra därnäst följande paragraferna gjorts vissa undantag innefattande dels en allmän vårdnadsplikt, dels ock krav på den andra makens samtycke vid särskilda förfoganden över viss egendom. Den andra maken får emellertid icke genom sitt berörda medinflytande något delägarskap i den egendom, som beröres av undantagen. I konsekvens med principen om vardera makens ekonomiska självständighet kunna makarna var för sig försättas i konkurs, och konkursboets tillgångar utgöras därvid blott av konkursgäldenärens enskilda egendom och giftorättsgods. Konkursförvaltningen kan icke i bestående äktenskap framtvinga giftorättsgemenskapens upplösande och sålunda utbryta konkursgäldenärens giftorättsandel i makarnas samlade förmögenhet.
2. Makarnas förmögenhetsmassor förbli åtskilda även då den ena maken dör
Ej heller då den ena maken dör, inträder någon sammanblandning av förmögenhetsmassorna. Klart besked härom gives i 12 kap. GB och vissa stadganden i ÄB. Efterlevande maken äger — såvida icke rätten av särskilda skäl annorlunda förordnar — fortfarande råda över den egendom, som vid dödsfallet utgjorde hans giftorättsgods (GB 12: 4). Över den dödes egendom får den efterlevande icke större förfoganderätt än som kan tillkomma honom såsom dödsbodelägare (GB 12: 3). I ett bestående äktenskap har lagstiftaren tänkt sig samråd förekomma mellan makarna före rättshandlingar å det ekonomiska området. I vissa fall har påbjudits formbunden samtyckesförklaring. Någon fortlöpande redovisningsplikt föreligger emellertid icke. Sådant samråd, som kan tänkas förekomma mellan makar, kan ej generellt förutsättas mellan den efterlevande maken och den andres övriga dödsbodelägare. Till stadgandet i GB 12: 4 — som är en parallell till GB 6: 2 — knytas ej heller några sådana villkor om samtycke som de i 6 kap. GB omförmälda. I stället har införts en plikt att avgiva redovisning för förvaltningen av godset och dess avkastning. Medan i bestående äktenskap avsetts att förhandsmedgivande skall inhämtas, råder efter den ena makens död det förhållandet att den dödes successorer i efterhand få granska den efterlevande makens förvaltningsåtgärder och därefter vidtaga de mått och steg, som prövas erforderliga. Dödsboet kan dock icke komma åt att direkt utöva förvaltningen av den efterlevandes egendom. Den efterlevande kan visserligen fråntagas sin förvaltningsrätt, men den överflyttas då på en av rätten utsedd förvaltare.
Ytterligare kan påpekas stadgandet i ÄB 20: 4, enligt vilket — så snart giftorättsgemenskap föreligger — i bouppteckningen skall antecknas, förutom boets tillgångar och skulder, jämväl den efterlevande makens tillgångar och skulder. Detta stadgande förutsätter uppenbarligen, att dödsboets förmögenhetsmassa och den efterlevandes förmögenhetsmassa äro skilda ting.
Det bör sålunda stå klart att vad som under bestående äktenskap utgjort den ena makens giftorättsgods även efter den andra makens död utgör den förras egendom.
3. Genom dödsfallet kommer icke annat än den dödes egendom under dödsboförvaltningen
Frågan om dödsboförvaltningens omfattning har redan något berörts, men ytterligare en del påpekanden kunna göras. Grundstadgandet återfinnes i ÄB 18: 1, vari säges, att dödsbodelägarna, om särskild förvaltning ej är anordnad, gemensamt förvalta den dödes egendom. Efter vad förut sagts utgöres denna egendom dels av hans giftorättsgods och dels av hans enskilda egendom. Något annat faller således icke direkt genom dödsfallet under dödsboförvaltningen. Därest giftorittsgemenskap förelegat mellan den döde och hans efterlevande make, är emellertid dödsboets förmögenhetsmassa icke slutligen bestämd förrän giftorättsanspråken — och i förekommande fall vederlagsanspråken — reglerats. Detta sker emellertid genom en särskild formbunden rättshandling — bodelning — mellan å ena sidan dödsbodelägarna med undantag av den efterlevande maken och å andra sidanden efterlevande maken, vilken efter bodelningen icke längre — i egenskap av make — är dödsbodelägare. Genom bodelningen kan dödsboets förmögenhetsmassa såväl öka som minska. Att den ena sidan till följd av giftorätten kan ställa anspråk på att erhålla egendom till visst värde från den andra sidan innebär icke att något av den krävda sidans egendom tillhör den krävande sidan. Äganderätten övergår först genom att egendomen i bodelningen tillskiftas den andra sidan. För det fall att dödsboets förmögenhetsmassa ökar eller förändras till sin sammansättning genom bodelningen, har dödsboet gjort ett nytt fång och vice versa.
4. Dödsboet kan icke få lagfart på något som icke tillhör detsamma
Lagfart å fast egendom kan endast meddelas den, vilken visar sig med äganderätt ha åtkommit den fasta egendom ansökan avser. Om fast egendom vid dödsfallet tillhörde den efterlevande maken som hans giftorättsgods, så tillhör den, enligt vad ovan sagts, honom även efter dödsfallet intill dess den genom särskild rättshandling överlåtes till annan — den tillfaller, som även framhållits, icke dödsboet direkt, ty genom dödsfallet tillfaller ju ingen annan egendom dödsboet än den som därvid tillhörde den döde. Bouppteckningen skall redovisa tillgångar och skulder vid dödsfallet. Har i bouppteckningen fast egendom upptagits såsom den efterlevande makens giftorättsgods är bouppteckningen icke bevis om fång för dödsboet till egendomen i fråga utan tvärtom bevis om att den tillhör efterlevande maken och icke dödsboet. På grund av bouppteckningen kan således icke komma i fråga att bevilja dödsbolagfart å fastighet, som vid dödsfallet utgjorde den efterlevande makens giftorättsgods.
Skulle dödsboet vid bodelningen tillskiftas fastigheten, får dödsboet — om det önskar lagfart — söka sådan med bodelningshandlingen som fångeshandling.
Det felaktiga i en dödsbolagfart av det slag, varom här är tal, framträder också tydligt om man tänker sig det fall, att den efterlevande maken försättes i konkurs, innan bodelning skett. Hans konkursbo omfattar då förutom hans enskilda egendom det giftorättsgods, som vid dödsfallet tillhörde honom. Ingår fastigheten i hans giftorättsgods, tillhör den sålunda hans konkursbo, i vart fall intill dess bodelning skett, och konkursboet är — väl att märka — oförhindrat att om så finnes erforderligt försälja egendomen, in-
nan bodelning ägt rum. Om lagfart då beviljats dödsboet, kan den, som från konkursboet förvärvar fastigheten, icke få lagfart å sitt fång, eftersom fångeskedjan icke kan föras tillbaka till dödsboet.
Rent praktiskt kompliceras i de flesta fall situationen för inskrivningsdomaren därigenom, att i bouppteckningen icke göres någon åtskillnad mellan dödsboets tillgångar och den efterlevande makens tillgångar, såvitt gäller egendom som är giftorättsgods. Allt vad som tillhört makarna vid dödsfallet upptecknas vanligen som dödsboets egendom. Man skulle — rent formellt — kunna tänka sig, att detta innefattade ett påstående om att den i bouppteckningen upptagna fasta egendomen, vilken visar sig vara lagfaren för den efterlevande maken, bytt ägare, men att den döde försummat söka lagfart å sitt fång. Fortsätter man att vara formell, skulle ansökningen då förklaras vilande i avbidan på att fångeskedjan knöts samman. Ett sådant förfarande vore dock tämligen verklighetsfrämmande och skulle medföra en ansenlig mängd onödiga anteckningar i fastighetsboken. Sättet att i bouppteckningen redovisa all makarnas egendom i klump utan att på något sätt särskilja den enes eller den andres egendom, bottnar väl oftast i okunnighet hos bouppteckningsförrättaren om förmögenhetsordningen i nya äktenskap — kanske i vissa fall i att han funnit det besvärligt att utreda »vad som är vad». Enligt mitt förmenande finnes ej anledning antaga att en dylik »klumpbouppteckning» innefattar ett påstående om att fastigheten utgjort den dödes giftorättsgods. Inskrivningsdomaren bör få ställa större krav på bouppteckningen för att anse den innefatta ett sådant påstående och lägga den till grund för en vilande lagfart. Det bör i så fall tydligt framgå att man vid bouppteckningens förrättande sökt utröna vad som är den dödes egendom — hans enskilda egendom och hans giftorättsgods. Ansökan om lagfart för dödsboet på grund av »klumpbouppteckning» bör därför, om det gäller nytt äktenskap, direkt avslås om fastigheten i fråga är lagfaren för efterlevande maken.
Erik Tersmeden