HARRY GULDBERG. En domare ser tillbaka. Sthm 1966. Norstedts. 244 s. Kr. 35,00, inb. 41,50.
Att svenska domare ägnar sig åt memoarskrivning hör icke till vanligheterna. Redan av denna anledning tilldrar sig presidenten Harry Guldbergs minnen ett intresse, som ökas av författarens person och ställning i den svenska juristvärlden.
    Blickande tillbaka över sin levnadsväg, skildrar Guldberg dennas olika etapper i lågmäld ton och med en utsökt stilkonst, som kanske bäst kommer till sin rätt vid teckningen av barndomsårens ljusa sörmländska herrgårdslandskap, där den danskfödde fadern verkade som inspektor och godsarrendator. Till fädernesläktens tidigare generationer hörde den mäktige gehejmekabinettssekreteraren Ove Höegh-Guldberg, Struenses störtare, och farmodern var av den från Danmarks medeltidshävder kända släkten Krabbe af Damsgaard, varav medlemmar fortsatt att in i vår tid göra sig bemärkta i landets politiska och kulturella liv. Till Guldbergs barndomsupplevelser hörde också besök hos släkten i Danmark, vilka hos honom grundade en förtrogenhet med dansk ku tur och dansk livsstil, ägnad att längrefram i livet göra honom särskilt skickad för nordiskt samarbete inom lagstiftningen.
    Från det sörmländska barndomshemmet gick Guldbergs väg över Nyköpings läroverk till Uppsala universitet, där han helst hade velat studera humanistiska ämnen men utifrån praktiska överväganden i stället valde juridiken. Han hann dock även med en filosofie kandidatexamen, huvudsakligen ägnad de båda filosofiämnena, och kom härigenom att, direkt vid källan, införas i den Hägerströmska tankevärlden, ett förhållande av stor betydelse för hans sätt att senare uppfatta rättsnormerna och rättskipningen. De därefter följande juridiska studierna kännetecknades av stor brist på läroböcker, varför det erforderliga kunskapsförrådet, frånsett de begränsade områden som täcktes av föreläsningarna, fick inhämtas från kompendiehäften, som vandrade från den ena studentårgången till den andra. Guldberg ger emellertid uttryck åt den uppfattningen att denna studiegång jämte de uppenbara olägenheterna också hade sina fördelar, i det det egna initiativet befordrades och skärptes. Han säger sig icke känna någon avund inför dagens mera skolmässiga undervisningsformer. Om under Guldbergs juridiska studier, som avslutades 1914, den kurslitteratur som erbjöds var torftig, spelade däremot de flera gånger om dagen förekommande, i matlagets formorganiserade stadiga måltiderna tydligen en större roll i studentens tillvaro än vad i våra dagar synes vara förhållandet. Författaren dröjer med välbehag vid minnet av allt det vetande han under denna samvaro inhämtade från matlagskamrater, hemmahörande inom skilda fakulteter.
    Efter att snabbt ha övergivit en fundering på att gå in i utrikesdepartementets tjänst satt så Guldberg ting i Nyköpings domsaga, en period i författarens liv som han med karakteristisk blygsamhet icke funnit skäl att

 

Sture Petrén 679närmare skildra, eftersom beskrivningar av hur tingssittningen den tiden gestaltade sig återfinnes i flera andra domarmemoarer. Man stannar likväl inför några av Guldberg i förbifarten meddelade notiser som mäter skillnaden mellan då och nu: avlöningen, ingalunda självklar, från häradshövdingens egen kassa med femtio, sedan ett hundra kronor i månaden; nödtvånget att ensam vid domarbordet sköta fleradagarsting; den gamle tingshusvaktmästare som aldrig, förrän han konfronterades med Guldberg och dennes maka, upplevt en gift notarie.
    Även Svea hovrätt, varest Guldberg sedan började som aspirant, företedde i många stycken en vida annan anblick än dagens. Så beskriver Guldbergt. ex. hur den åt sig själv lämnade nykomlingen icke skulle ha vetat var han skulle göra av sig, om icke en ordinarie notarie, som råkat få se hans förlägenhet i det överfulla aspirantrummet varkunnat sig över honom. »En vänlig själ bodde i denna på ömma fötter framstapplande man». Han anvisade Guldberg plats vid ett bordshörn och tilldelade honom ett band domar för registrering, en den tiden vanlig aspirantuppgift. Också fiskalerna arbetade i ett gemensamt rum, med tättställda skrivbord, en kollektiv arbetsform, vari Guldberg såg den fördelen att ömsesidig rådfrågning underlättades; det huvudsakliga arbetet utfördes ändå i bostaden.
    Man får i Guldbergs skildring ingående följa i vilka fåror den dåtida, helt skriftliga hovrättsprocessen förlöpte, varvid författaren icke förglömmer att redogöra också för de från en äldre tid kvardröjande, numera avskaffade regler för de yngres formella uppträdande, vilka eftervärlden funnit så pittoreska.
    Med värme omtalar Guldberg det goda kamratskapet på fiskalsexpeditionen och med stor aktning en rad hovrättsråd, som den gången var hovrättens mest framträdande ledamöter och vilkas drag han med varsam handtecknar. Det är vemodigt att redan de flesta av dem knappast ens är ett namn för dem som nu utför sitt dagliga arbete i det Wrangelska palatset.
    Efter ett kort mellanspel som revisionssekreterare och föredragande i högsta domstolen följde för Guldberg ett förordnande som lagbyråchef i finansdepartementet, varom han säger att det egentligen är äventyrligt att hämta en man ur domarkarriären för att sätta honom att på egen handsyssla med författningsarbete, om vilket han på förhand inte har ringaste erfarenhet. Det är som att kasta någon i vattnet i förhoppning att han skall ta sig i land av egen kraft, något som i Guldbergs fall tydligen skedde.
    Därefter följde sju år i lagberedningen, sjutton år i högsta domstolen och sju år i Svea hovrätt, dit Guldberg återbördades som president och varifrån han år 1957 gick i pension. Från åren i lagberedningen, de bästa, säger Guldberg, i hans liv som aktiv jurist, vid sidan av dem som president i Svea hovrätt, skildrar han arbetstekniken vid utarbetandet av de stora civilrättsliga lagförslag som då såg dagen och ger utförliga karakteristiker av sina kolleger i detta arbete. Dessa porträtt av några av vår juridiks märkesmän hör, liksom personskildringarna hos Guldberg överhuvud, till det intressantaste i hans bok. I detta porträttgalleri från lagberedningen på slutetav tjugotalet och början av trettiotalet, ett galleri som ingalunda består av glanspappersbilder, har Guldberg med stor åskådlighet fått fram bl. a. den sega viljekraften och det stundtals ännu uppflammande stora skarpsinnet hos den av sjukdom märkte Vilhelm Sjögren, lödigheten, rättslidelsen och den aldrig slappnande penetrationsviljan hos Arthur Lindhagen, allt det ly-

 

680 Anm. av Harry Guldberg: En domare ser tillbakasande hos Birger Ekeberg och den Karl XI:saktiga, allt behärskande arbetsvällusten, för egen och andras räkning, hos Marks von Würtemberg.
Också av högsta domstolens under större delen av Guldbergs justitierådstid ännu slutna värld ger hans bok en intressant skildring, hållen inom de gränser som domareden utstakar. Här har även med författarens vanliga pregnans tecknats en serie justitierådsprofiler, som bl. a. förmedlar de markanta dragen av Sigfrid Skarstedt, Pehr von Seth, Birger Wedberg, Axel Edelstam, Carl Christianson och Sven Bellinder. Skildringen av högsta domstolen ger också Guldberg anledning till några personliga reflexioner över domarens kall, uppgiftens storhet och vansklighet, vilka visar med vilken ansvarskänsla författaren ryktat sina domarvärv och i vilken hög grad han vinnlagt sig om att uppfylla de plikter som är domarens främsta: att lyssna tålmodigt, att noga skärskåda förefallande omständigheter och att döma med oväld.
I detta sammanhang kommer den forne Hägerströmslärjungen också in på ett allmänt resonemang om förhållandet mellan rätt, moral och religion. Guldberg tar här personligen avstånd från statskyrkans förkunnelse men vill för rättsordningens skull beklaga om kyrkan skulle avskaffas eller försvagas, eftersom därigenom det borgerliga samhället skulle få minskad hjälp till moral och laglydnad. Kanske är de fler än anmälaren som vid läsningen av dessa sidor hos Guldberg erinrar sig de flammande ordalag med vilka Torgny Segerstedt d. ä. vände sig mot dem som ville anbefalla den kristna tron med dess borgerliga matnyttighet.
I slutet av boken återfinner vi Guldberg i Svea hovrätt, nu som dess president, stående i sitt ämbetsrums fönster och i den blå timmen blickande utöver den Mälarutsikt som dåvarande presidenten Afzelius en gång visade den unge frackklädde notarien Guldberg vid hans inskrivning i hovrätten. Under de tjugufem år som gått sedan Guldberg 1925 senast lämnat denna domstol, hade mycket förändrats inom dess murar, främst som en följd av nya rättegångsbalken, vars iverksättande i hovrätten letts av Arthur Lindhagen med dennes erfarenheter av arbetsdomstolens fria och muntliga processordning. Guldberg tecknar fint skillnaden mellan förr och nu. Hans egen gärning i presidentämbetet är i så färsk hågkomst, att anmälaren saknar anledning att närmare gå in på den. Må det därför tillåtas mig att här endast betyga med vilken stor aktning, uppskattning och tillgivenhet presidenten Guldbergs namn fortsätter att nämnas i vår gamla domstol. Bandet mellan den och honom kommer att ytterligare befästas genom hans förnäma minnesbok, av vars rika innehåll här endast en del kunnat beröras.

Sture Petrén