Några spörsmål vid belåning av en säljares rättigheter enligt avbetalningskontrakt

 

Avbetalningsköpen och de äganderättsförbehåll, som i samband därmed brukar uppställas, för att säljaren skall ha säkerhet för lämnad kredit, har som bekant en mycket stor betydelse för näringslivet. Rätt använda innebär dessa köp bl. a., att dyrbara maskiner och apparater, såväl inom hushåll som inom industriproduktionen, kan föras ut i arbete och sålunda bidraga till ökad produktion vid en långt tidigare tidpunkt än som skulle vara möjligt, om man inte hade denna speciella kreditform till sitt förfogande. I nuvarande ekonomiska läge är det givetvis av största betydelse, att alla bidrag till ökad produktion kan behörigen tillvaratagas och att inte vare sig genom lagstiftning eller rättskipning eller eljest sådana svårigheter uppkommer, som utan fog skulle verka hindrande för en produktionsökning, som samhället eftersträvar. Här må anmärkas, att den mycket omfattande avbetalningshandeln anses ha haft väsentlig betydelse för den snabba välståndsökningen i USA under 1900-talet.
    Under senare år har i olika sammanhang uppmärksamheten riktats påvissa rättsliga spörsmål i samband med kreditgivning inom näringslivet påbasis av avbetalningsköp. En viktig sak är exempelvis frågan om rättsverkan av vissa äganderättsförbehåll. Avbetalningslagen har ju på senare år efter hand skärpts mer och mer, sett ur säljarens synpunkt, i avsikt att bereda köparen ökat skydd i olika hänseenden. Bl. a. må här erinras om reglerna i 8 § lagen om avbetalningsköp, sådant nämnda lagrum lyder enligt lagen den 17 april 1953. Här föreskrives att — om tillämpning av villkor vid avbetalningsköp skulle uppenbarligen strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörlig — sådant villkor kan jämkas eller lämnas utan avseende. Vidare har detta lagrum en regel, som innebär, att ett äganderättsförbehåll i avbetalningsköp blir utan verkan, i den mån förbehållet går ut på att köparens äganderätt skall vara beroende av att köparen fullgör annan förpliktelse än sådan som åligger honom enligt avbetalningsköpet. Denna regel hindrar dock inte sådana förbehåll, som innebär att man gör äganderätten beroende av att köparen betalar ersättning för reparationer eller andra åtgärder med godset, som inte är särskilt stipulerade i avbetalningsköpet; även för sådana extra åtgärder beträffande godset är alltså s. k. koppling av äganderättsförbehållet giltig. Däremot förbjuder lagen koppling av äganderättsförbehåll i alla andra fall än de nu angivna. Den nu beskrivna lagregeln är tvingande; en överenskommelse mellan köparen och säljaren, som inte överensstämmer med detta lagrum, blir sålunda utan verkan.
    Det är givetvis ytterst viktigt, att ett äganderättsförbehåll i samband med avbetalningsköp utformas så, att det inte på grund av de beskrivna lagreglerna uppkommer någon risk för att äganderättsförbehållet skulle

 

vara utan laga verkan. Endast om förbehållet är utformat på betryggandesätt i detta hänseende är det möjligt att låta säljarens fordran och övriga rättigheter enligt ett försäljningskontrakt tjäna såsom underlag för kredit. Bankerna är ju bl. a. på grund av banklagens bestämmelser, vars efterlevnad övervakas av Bankinspektionen, nödsakade att för sina krediter i sådana sammanhang hålla fast vid att utformningen av försäljningstransaktionen med däri innefattade äganderättsförbehåll skall vara sådan, att säljarens rätt till betalning och hans kvarstående äganderätt utgör ett betryggande underlag för kredit. Härvid må emellertid understrykas, att det ju här i sista hand dock inte är fråga om ett bankens intresse. Det är i stället säljarens intresse, att krediter skall kunna erhållas mot det förefintliga underlaget, för att han skall kunna med hjälp av de sålunda erhållna likvida medlen hålla sin produktion i gång. Det är vidare köparens intresse, eftersom han inte kan köpa maskinerna och sätta dem i gång i sin verksamhet, om inte krediten kan ordnas. Det är slutligen i sista hand samhällets och allas vårt gemensamma intresse, att produktionen skall kunna ökas på sätt som här har beskrivits.
    Det är alltså av synnerlig vikt, att man inom näringslivet vet var man står beträffande äganderättsförbehållen. Eftersom det på sina håll framkommit uttryck för en viss ovisshet beträffande lagreglernas innebörd och rätta tillämpning, skall jag här nedan försöka lägga fram en överblick över vad man i dagens läge skäligen bör kunna utgå från. Härvid skall särskilt behandlas en dom av Högsta domstolen den 7 juni 1966, vari ett tämligen komplicerat äganderättsförbehåll kommit under auktoritativt bedömande. För en analys av domen synes det emellertid vara påkallat att i sina huvuddrag beröra den bakgrund, som torde vara av relevans för ifrågavarande kreditområde.
    I första hand må erinras om ett principiellt betydelsefullt rättsfall, som behandlar frågan i vad mån en växelinnehavares rätt på grund av en växelkan påverkas av det förhållandet, att växelinnehavaren dessutom har fått säkerhet för växeln genom en säljares överlåtelse av ett försäljningskontrakt, vari säljaren förbehållit sig äganderätten till sålt gods, tills betalning skett. Här avses det s. k. piano-rättsfallet, som finns refererat i NJA 1961 s. 552.
    I korthet må här beröras innehållet i piano-rättsfallet: AB J. P. N:s orgel- och pianofabrik lagsökte Olsson för en fordran å 1800 kr. jämte ränta.Till stöd för kravet åberopade bolaget ett försäljningskontrakt mellan Pehrsson och Olsson. Pehrsson hade enligt kontraktet sålt ett piano för 3 670 kr. att betalas av Olsson bl. a. med inbytesvaror och med en »accept å 2 500 kr. per d. 20 sept. att amorteras ned 100 kr. per mån.». Enligt kontraktet var pianot »under betalningstiden säljarens egendom». Detta kontrakt hade säljaren Pehrsson »till alla delar» överlåtit på bolaget.
    Olsson bestred kravet; målet hänsköts till rättegång.
    Vid huvudförhandlingen inför häradsrätten företedde bolaget en av Olsson accepterad växel å 1 800 kr. och förklarade, att bolaget — med frånträdande av den tidigare åberopade grunden för sin talan — yrkade betalning av Olsson för växeln, som hade lämnats till fullgörande av betalningsskyldigheten enligt kontraktet.
    Olsson vitsordade, att växeln lämnats som delbetalning för pianot men han bestred betalningsskyldighet, eftersom pianot inte hade levererats till honom.

 

    Högsta domstolens avgörande i målet blev, att Olsson förpliktades att betala växeln. Vad beträffar invändningen — under åberopande av kontraktet — att Olsson inte mottagit pianot, anförde Högsta domstolens majoritet:

 

    »Den omständigheten att bolaget förutom växeln å 2 500 kr. även mottagit kontraktet — uppenbarligen för att bolaget, som såvitt visats saknade kännedom om att pianot icke levererats, skulle erhålla säkerhet i detta — kan ej anses medföra rätt för Olsson att mot bolagets krav på grund av växeln framställa invändning om utebliven leverans.»

 

    Högsta domstolen var dock inte enhällig vid avgörandet. En minoritet av två justitieråd röstade nämligen för ett ogillande av bolagets talan. Minoritetens motivering var:

 

    »Oavsett vad Pehrsson och bolaget därvid överenskommit eller avsett, har Olsson, vilken ej medverkat vid överlåtelsen, ej kunnat till följd av denna gå förlustig sin rätt att gentemot betalningsyrkande på grund av kontraktet göra invändning om utebliven leverans.
    Vad angår bolagets förevarande, på innehav av växeln å 1 800 kr. grundade talan, så enär denna växel, som utställts av bolaget, enligt sin lydelse avser omsättning enligt kontrakt — varmed uppenbarligen avses kontraktet av d. 24 aug. 1959 — måste Olsson anses berättigad att även mot detta krav åberopa, att leverans ej skett.»

 

    Här anmärkes, att det nu i korthet återgivna rättsfallet av 1961 är av mycket stor betydelse för en betryggande kreditgivning från bankernas sida till förmån för parterna i avbetalningsaffärer. Det har nämligen — framför allt före ifrågavarande rättsfall — från en del håll gjorts gällande, att det skulle råda ovisshet beträffande frågan huruvida en kreditgivare, som ger kredit mot växlar och som till säkerhet för växelkrediten godtager en överlåtelse av säljarerättigheterna enligt ett kontrakt, skulle vara förhindrad att göra gällande växelfordringen såsom sådan och vara nödsakad att godtaga från köparens håll framställda invändningar beträffande kontraktet, alltså även sådana invändningar som kreditgivaren inte haft någon som helst kännedom om vid tiden för kreditens beviljande.
    Det är här fråga om tillämpningen av 17 § växellagen, som föreskriver, att den mot vilken talan på grund av växel riktats, inte är berättigad att mot växelinnehavaren göra sådana invändningar beträffande betalningsskyldigheten, som är grundade på den betalningsskyldiges särskilda förhållanden till utställaren eller föregående växelinnehavare, »med mindre innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång». Enligt det ovan beskrivna rättsfallet av 1961 bedömde Högsta domstolen alltså förhållandet så, att under de beskrivna omständigheterna orgelfabriken inte hade uppsåtligen handlat till förfång för köparen genom sitt förvärv av växeln. Den vaga hänvisningen i växeltexten till att växelns causa var ett kontrakt, ansåg Högsta domstolens majoritet ej vara diskriminerande. (I själva verket torde alltid, oavsett om växeltexten innehåller någon upplysning härom eller ej, ett förmögenhetsrättsligt avtal av något slag utgöra en växels causa.)
    Även efter rättsfallet 1961 har denna sak allvarligen diskuterats och en viss tvekan har därvid fortfarande framkommit, nämligen i en uppsats år 1964 av professor Henrik Hessler i »Teori och praxis», festskrift tillägnad Hjalmar Karlgren. Den uppfattning, som Hessler uttalat i denna mycket skarpsinniga och intressanta uppsats med avseende å acceptantens rätt till

 

invändningar, synes ej till fullo överensstämma med rättsfallet av 1961. Bland annat av utrymmesskäl är det inte möjligt att här mera detaljerat gå in på Hesslers synpunkter beträffande acceptantens rätt till invändningar i samband med avbetalningsköp. Här må endast nämnas, att Hessler från sina utgångspunkter bl. a. kommer fram till följande uttalande, som även hänför sig till piano-rättsfallet:

    »Efter min mening borde icke den allmänna växelrättsliga regeln om verkan av överlåtelse (17 § VxL) behöva lägga avgörande hinder i vägen för att i en situation av förevarande art låta köparen ha kvar sin möjlighet till causainvändningar.»

    För en praktiskt verksam jurist är det svårt att härvidlag godtaga Hesslers tankegång. För min del anser jag, att en avgörande synpunkt är att växeln är ett internationellt betalningsinstrument, vars rättsverkan regleras genom en speciell lag, vars innehåll i sin tur är grundat på en konvention mellan Sverige och ett stort antal andra länder. Det kan icke, förefaller det mig, vara rimligt, att de mellan Sverige och andra stater överenskomna rättsreglerna om växelns rättsverkar — vilka regler utfärdades år 1932 på basis av den mellan Sverige och övriga länder då föreliggande överenskommelsen och vilken lag i det nu aktuella hänseendet icke har ändrats därefter — skulle röna påverkan av att åtskilliga år senare en speciell lag utfärdats beträffande ett helt annat område, nämligen avbetalningsköp. De senare tillkomna reglerna i speciallagen om avbetalningsköp skall givetvis tillämpas fullt ut inom sitt genom sistnämnda lag avgränsade område och i enlighet med lagens innehåll. Att den speciallagen skulle ha återverkningar inom ett helt annat lagstiftningsområde förefaller däremot föga rimligt. Det kan tilläggas, att om lagstiftaren mot all förmodan skulle ha åsyftat att genom den speciella avbetalningslagen indirekt göra en ändring beträffande rättsregler, som sedan gammalt har gällt beträffande växlar, då hade det varit rimligt att en sådan sak otvetydigt skulle ha angivits i avbetalningslagen och dess förarbeten. En sådan ändring hade icke heller bort komma till stånd utan närmare utredning beträffande de skadeverkningar, som skulle åstadkommas inom kreditlivet om man inte längre kunde lita på växeln som en klar skuldförbindelse och ett vederbörligt kreditunderlag.
    Emellertid torde den tveksamhet, som Hessler i sin uppsats gett till känna på ifrågavarande punkt, såvitt är känt dock inte delas av våra vetenskapsmän i allmänhet. (Se även beträffande Finland vicehäradshövdingen Harry Collins uppsats »Om växelinnehavares invändningsskydd vid avbetalningsköp» i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1965 s. 129.) Det förefaller mig därför, som om man inom kreditlivet och näringslivet i övrigt skulle ha berättigad anledning att lita på det s. k. pianorättsfallet av år 1961. Man bör alltså, enligt min mening, kunna utgå från att Högsta domstolen vidbliver den uppfattning, som dess majoritet stannade för 1961, och sålunda bör näringslivet kunna utgå från att växeln alltjämt är ett fullvärdigt kreditinstrument och att det inte innebär ett försvagande av denna kredit, därest man till säkerhet för krediten erhåller överlåtelse av säljarerättigheterna enligt avbetalningskontrakt, för att på så sätt åstadkomma den i banklagen föreskrivna, betryggande säkerheten för växeldiskonteringen.
    För att ytterligare klargöra den praktiska betydelsen av detta spörsmål må följande tilläggas: Om man inte skulle kunna lita på rättsfallet av

 

1961 skulle bankerna nödgas avvisa sådana växelkrediter, där säkerhet behövs och där den huvudsakliga säkerhet som kan ställas består av säljarens rättigheter enligt avbetalningskontrakt. Det är nämligen helt uteslutet, att bankerna skulle kunna göra en genomgång av alla de buntar med avbetalningskontrakt, som inlämnas och pantförskrives i samband med diskonteringskrediter av detta slag, och därvid genom kontakter med alla köparna skaffa fram särskild utredning om att icke någon av köparna har rätt till invändningar beträffande det levererade godset och dess beskaffenhet. I bankerna har man över huvud taget inte sådan tillgång på personal, att det skulle vara praktiskt möjligt att genomföra en sådan utökning av låneavdelningarnas arbete i samband med växeldiskonteringar. Även om man hade haft denna möjlighet, skulle f. ö. ett sådant merarbete ha medfört, att den som sökte krediten finge betala kostnaden för detta speciella, för hans kredit erforderliga merarbete. (Det skulle vara i strid mot sunda företagsekonomiska principer att låta andra rörelsegrenar betala sådana merkostnader.) Vederbörandes kreditkostnader skulle alltså i hög grad ha ökats i detta läge.
    Man synes heller inte kunna göra gällande, att det genom tillämpningen av 1961 års rättsfall skulle ske någon orätt mot en köpare. Den omständigheten, att han har accepterat och lämnat ifrån sig en växel, måste rimligtvis innebära, att han har mottagit den huvudsakliga motprestationen och därför är fullt villig att i växelns bindande form bekräfta sin betalningsskyldighet, så att affären kreditmässigt skall kunna genomföras, i hans lika väl som i säljarens intresse. I sådana fall då det i efterhand avslöjas, att en person har accepterat en växel utan att ha fått den enligt ett kontrakt köpta varan, har detta förfaringssätt i flera fall visat sig innebära, att säljaren och köparen kommit överens om att skriva ett fingerat köpekontrakt, för att säljaren skulle hjälpas till att erhålla en åsyftad växelkredit. Någon gång kan det väl också ha förekommit, att en person av tanklöshet och oförstånd skrivit på en växel, ehuru godset inte har lämnats honom i behörigt skick. Sådana fall torde dock vara mycket sällsynta. Man torde emellertid kunna begära, att den som skriver på en växel, skall inse, att detta medför betalningsskyldighet.
    Med ovanstående har jag velat understryka, hur viktigt för kreditlivet och näringslivet i övrigt det är, att full tillit kan skänkas till rättsfallet avår 1961 och att inte en växels rättsverkan rubbas av förhållanden, som ligger utanför växellagen.

 

Härefter skulle jag vilja i korthet redogöra för en dom av Göta hovrätt av den 2 maj 1962 i ett mål om giltigheten av en viss typ av äganderättsförbehåll. Denna dom har nämligen en stor principiell betydelse, då det gäller att bedöma rättsverkan av en mycket viktig typ av äganderättsförbehåll, och domen torde, såvitt jag har mig bekant, inte ha refererats offentligt tidigare.¹ Omständigheterna i detta mål var följande:
    En centralförening sålde till Jönsson en skördetröska. I kontraktet föreskrevs, att betalningen skulle ske genom borgenslån, löpande i två år med Jönsson såsom låntagare samt föreningen och ytterligare en person såsom borgensmän. Slutlikvid skulle vara erlagd den 1 september 1961. Äganderätten till tröskan skulle övergå till köparen »först sedan såväl samtliga

 

¹ Se rf s. 76. Red.:s anm.

 

förbindelser enligt kontraktet som köparens övriga skulder till säljaren p. g. a. reparation, förvaring eller annan åtgärd med avseende å försåld vara blivit infriade. Lämnad accept anses ej infriad förrän den är till fullo inlöst.» Efter den tryckta texten hade med maskinskrift tillagts:

»Om köparen med stöd av säljarens borgen erhåller lån och därmed tillfullo erlägger köpeskillingen enligt detta avtal, inverkar detta ej på äganderättsförhållandet utan förblir äganderätten säljarens tills hans borgensåtagande helt avlyfts. Lämnad accept eller betalning genom lån mot säljarens borgen utgör ej likvid förrän accepter helt infriats respektive säljarens borgensansvar helt upphört.»

 

    I enlighet med bestämmelserna i kontraktet utfärdade Jönsson ett skuldebrev av den 22 juli 1959 å 13 500 kr. jämte ränta, ställt till viss bank eller order och utfärdat å bankens formulär. På skuldebrevet tecknades borgen såsom för egen skuld av föreningen och en annan person, som Jönsson anmodade att teckna borgen. I banken erhölls ett lån mot ifrågavarande skuldebrev; föreningen, som innehade skuldebrevet och överlämnade det till banken, mottog lånevalutan 13 500 kr.
    Jönsson försattes i mars 1961 i konkurs. Han häftade då i skuld till banken med hela kapitalbeloppet jämte viss ränta. På anfordran av banken inlöste borgensmännen gemensamt lånet.
    Jönsson innehade vid konkurstillfället tröskan men föreningen begärde att utfå tröskan under hänvisning till kontraktets äganderättsförbehåll. Konkursboet bestred skyldighet att utlämna skördetröskan och gjorde gällande, att äganderättsförbehållet icke hade rättsverkan mot Jönssons borgenärer. Konkursboet förmenade, att föreningen »då den belånade skuldebrevet i banken och därigenom erhöll köpeskillingen» skulle anses ha fått full betalning. Härvid hade äganderätten till tröskan övergått på Jönsson. Konkursboet ansåg, att äganderättsförbehåll endast kunde stiftas »till säkerhet för ogulden köpeskilling i vanlig bemärkelse och inte såsom här för en framtida eventuell regressfordran». Jönsson hade förbundit sig att betala till banken och lånet var därför en transaktion uteslutande mellan Jönsson och banken. Avtalet om äganderättsförbehåll vore vid de nu angivna förhållandena icke gällande mot Jönssons borgenärer.
    Häradsrätten förklarade i sin dom, att äganderättsförbehåll är i princip giltiga, i den mån de avser att säkerställa säljaren för köpeskillingens erläggande. Parterna hade överenskommit, att äganderätten skulle övergå först när full betalning blivit erlagd och att likvid ej skulle anses ha skett, förrän föreningens borgensansvar helt upphört. Det förhållandet, att Jönsson för sin skuld utställt ett skuldebrev, medförde icke i och för sig, att säljaren hade förlorat den säkerhetsrätt, som han förbehållit sig. Föreningen hade erhållit likvid genom att belåna skuldebrevet i bank. Därvid hade föreningen iklätt sig borgensansvar. Jönssons underlåtenhet att betala lånet finge betraktas såsom likställd med annan underlåtenhet att erlägga köpeskillingen. Häradsrätten fann därför, att det mellan föreningen och Jönsson stiftade äganderättsförbehållet var gällande och kunde av föreningen åberopas mot Jönssons borgenärer.
    Hovrätten fastställde enhälligt häradsrättens dom.
    Häradsrättens och hovrättens tankegång i det nu refererade målet förefaller mig vara helt övertygande och även i full överensstämmelse med de tvingande reglerna i lagen om avbetalningsköp 8 §. I själva köpeavtalet

 

hade det överenskommits mellan parterna, att äganderätten skulle vara beroende av att köparen fullgjorde sin betalningsförpliktelse på grund av det lån, som köparen kunde få med stöd av säljarens borgen, och att äganderätten skulle förbli hos säljaren, till dess hans borgensåtagande helt hade avlyfts. Det torde vara uppenbart, att man inte har fog för att anse, att säljaren fått full likvid för köpet enbart därigenom, att säljaren fått lyfta en lånevaluta, för vars återbetalning säljaren själv åtog sig borgen såsom för egen skuld. Lyftandet av lånevalutan innebar på sin höjd, att säljaren fått en preliminär betalning, a-conto-betalning eller villkorlig betalning. På grund av uppläggningen av den kredit, som var nödvändig för att genomföra köpet, hade säljaren icke fått en ovillkorlig betalning. Följaktligen skall äganderätten enligt köpeavtalets bestämmelser ligga kvar hos säljaren, tills han har fått en ovillkorlig full betalning för köpet.
    Det förefaller mig, såsom ovan berörts, vara uppenbart, att det nu beskrivna betraktelsesättet står i full överensstämmelse med 8 § andra stycket lagen om avbetalningsköp, där den grundläggande principen fastlägges, att man inte får göra äganderätten beroende av att köparen fullgör »annan förpliktelse än sådan, som åligger honom enligt avbetalningsköpet». Därav följer, att det är fullt tillbörligt att göra äganderättens övergång beroende av att köparen fullgör de förpliktelser, som åligger honom enligt köpet, t. ex. skyldigheten att slutbetala en kredit, som har upptagits mot bl. a. säljarens betalningsförbindelse för att affären skall kunna genomföras.
    Den nu beskrivna domen av Göta hovrätt har i bankkretsar tillmätts en mycket stor betydelse och den har ansetts vara ett klargörande, hur domstolarna ser på rättsverkan av äganderättsförbehåll av detta slag. Eftersom det är fråga om ett hovrättsutslag, har man emellertid ansett sig böra alltjämt med stort intresse följa rättsutvecklingen bl. a. för att konstatera, i vad mån Högsta domstolens avgöranden kommer att överensstämma med hovrättsdomen eller till äventyrs ge ytterligare nyanser för bedömandet av hithörande spörsmål.
    I detta sammanhang kommer också professor Hesslers förut omtalade uppsats av år 1964 in i bilden. Hessler diskuterar nämligen i denna uppsats i viss utsträckning ett slags affärstransaktioner, som såvitt framgår av hans beskrivning är mycket snarlika — men dock inte helt överensstämmande med — det köp som bedömdes i hovrättsdomen av 1961.
    Hessler behandlar i ovannämnda uppsats något, som han benämner »låneköpsystemet». Detta skulle innebära, att köparen hos kreditgivaren lånar den del av köpeskillingen för den köpta varan som han inte själv disponerar. Lånebeloppet utbetalas till säljaren, »som alltså får kontant betalt».De avbetalningar, som sker, utgör amorteringar på låneskulden. Köparen företar sålunda två transaktioner, ett köp och ett försträckningsavtal. Men det fasta sambandet mellan dessa är mycket starkt markerat. Det är säljaren som helt och hållet ombesörjer även lånet. Köparen själv träder inte i direkt förbindelse med kreditgivaren och lånebeloppet får han aldrig i sin hand, det utges som nämnts direkt till säljaren. »Något äganderättsförbehåll förekommer icke i de fall där detta system användes hos oss, och såsom senare skall beröras torde så ej heller kunna bli fallet för svensk rätts del. Som regel får säljaren gå i borgen för köparens rätta fullgörande av sin förbindelse.»
    Hesslers resonemang utmynnar i följande:

 

    »I låneköpfallet är det icke alls fråga om ett avbetalningsköp utan om två andra transaktioner: ett kontantköp och en försträckning från annan än säljaren, nämligen kreditgivaren, och det är denne som skall ha avbetalningarna. Fråga blir, kan man säga, icke om ett avbetalningsköp men väl om ett köp med avbetalningar. — — —
    Det sagda innebär sålunda, att man sannolikt ej kan använda äganderättsförbehåll såsom säkerhet för köparens låneskuld till kreditgivaren. På motsvarande sätt synes f. ö. vara att bedöma ett arrangemang, som innebure, att säljaren förbehölle sig äganderätten till godset som säkerhet icke för köpeskillingen, ty denna är ju betalad, utan för den borgensförbindelse han iklätt sig till säkrande av kreditgivarens krav mot köparen.»

 

    Med all respekt för Hesslers skarpsinne och ofta mycket ingående teoretiska analyser kan jag inte underlåta att göra vissa frågetecken beträffande Hesslers här återgivna resonemang. Det torde först och främst inte vara så, att äganderättsförbehåll icke skulle förekomma (eller kunna förekomma) i sådana fall som nära överensstämmer med de av Hessler beskrivna fallen. Tvärtom torde man nog ha kunnat konstatera, att det på senare år har blivit mer och mer vanligt med äganderättsförbehåll, innebärande att säljaren — som ombesörjt en särskild kredit för köparen i samband med köpet och som står kvar såsom borgensman för krediten, vars valuta han har fått disponera — särskilt förbehåller sig, att äganderätten skall ligga kvar hos honom, tills lånet har infriats och säljarens borgen sålunda har återställts, varvid ju den av honom disponerade lånevalutan blir en definitiv betalning till säljaren. Den uppläggning, som omtalades i det ovan beskrivna, av Göta hovrätt år 1962 avdömda rättsfallet, har alltså full motsvarighet i praktiken — och denna uppläggning är en lojal och för båda parter önskvärd uppläggning, eftersom den kan vara en förutsättning för att affären skall kunna genomföras. Det torde inte ge full rättvisa åt verkligheten, därest man skulle säga att det i dessa fall är fråga om två olika transaktioner, »ett kontantköp och en försträckning från annan än säljaren». Det är med denna uppläggning, såvitt jag kan bedöma, ett och samma avtal mellan två parter, vilket avtal i sig innefattar flera moment. (Ett av dessa moment är dessutom beroende av att en tredje man medverkar, nämligen såsom långivare. Detta har emellertid inte väsentlig betydelse för avtalstolkningen.) Det väsentliga är, att det är fråga om ett avbetalningsköp, där enligt köpeavtalet säljaren står kvar såsom kreditgivare och ägare; han har ju ännu inte fått en full och definitiv betalning för köpet utan endast en villkorad a-conto-likvid, som inte är definitiv utan som han kan nödgas återbära.
    I detta sammanhang måste jag också göra en försynt invändning mot ett resonemang, som Hessler för i slutet av sin uppsats (s. 193), där han säger, såvitt här är i fråga, följande:

    »Av det föregående framgår att det synes ganska ovisst om eller i vad mån de regler som gälla till en köpares förmån vid ett enkelt avbetalningsköp kunna bli tillämpliga vid — — — köp enligt låneköpsystemet. Fråga är om detta sakernas tillstånd kan godtagas. Ty vad som skett är ju, att affärslivet kommit fram till nya former för köp på kredit med avbetalningar vid sidan av —eller i stället för — den som stått som den normala vid tillkomsten av lagen om avbetalningsköp. Och de förändringar som skett äro i och för sig knappast föranledda av köparens intressen.»

 

    Det torde emellertid vara en stor vinning för ett samhälle, om dess affärsliv har förmåga att finna nya och smidiga former för kredittransaktio-

 

ner och annat, inom ramen för en lojal tillämpning av gällande lag. Härom torde enighet kunna råda. Ett fasthållande vid äldre, tidigare vanliga (»normala») former kan aldrig framstå såsom ett berättigat krav i och för sig. Och såvitt jag förstår är det vid uppgörelser av nu förevarande slag inom affärslivet i minst lika hög grad ett köparens intresse, att kredit kan åvägabringas, eftersom detta i många fall är en förutsättning för att ett köp skall kunna komma till stånd, varigenom köparen kan komma i besittning av värdefulla maskiner, som omedelbart kan börja arbeta i köparens produktion och alstra nyttigheter och ge honom vinst — trots att han ännu inte har fullgjort den betalningsskyldighet för maskinerna, som har överenskommits. Det förhåller sig icke heller så, att köparen i sådana fall inom affärslivet, som här avses, befinner sig i en utsatt och svag ställning. På grund av den konkurrens som finns har köparen regelmässigt möjlighet att vända sig till den säljare, som ger honom den bästa leveransen, bl. a. med beaktande av finansieringsfrågan. Konkurrensen skyddas för övrigt genom särskild lagstiftning mot konkurrensbegränsningar.
    Jag tror emellertid, att Hesslers principiella bedömande av »låneköpet»delvis kan förklaras därigenom, att han har utgått från en speciell uppläggning, som han haft under ögonen och som torde överensstämma med en sparbanksinstitutions praxis; dess reversformulär åberopas nämligen av Hessler. Det förefaller vara sannolikt och jag hoppas, att Hessler skulle vara beredd att modifiera sina uttalanden, därest han finge under sitt bedömande ett fall, som mera överensstämmer med den ovan beskrivna transaktion, som blev föremål för Göta hovrätts bedömande. För övrigt är att märka, att Hessler i sin uppsats av år 1964 över huvud taget icke uppehåller sig vid Göta hovrätts ovan refererade dom av år 1962 och de domskäl som återfinnes där. Detta kan emellertid i sin mån vara förståeligt, eftersom denna dom, såvitt jag har kunnat finna, inte har refererats i Svensk Juristtidning eller eljest offentligt, något som dock torde vara angeläget med hänsyn till dess principiella betydelse.

 

Här må även nämnas, att Norges Høyesterett avkunnade en dom den 18 april 1964 beträffande giltigheten av äganderättsförbehåll, vilken dom för norsk rätts del har principiell betydelse. Av utrymmesskäl avstår jag från att kommentera denna dom, ehuru detta i sin mån kunde vara av intresse. (Detta rättsfall är mycket snarlikt den dom av Högsta domstolen, som berörs nedan.)

 

Här ovan har berörts några väsentliga problem i samband med äganderättsförbehåll, vilka har varit aktuella på senare tid inom kreditlivet. Detta torde för dem, som har att syssla med hithörande spörsmål, utgöra en bakgrund till Högsta domstolens dom den 7 juni 1966. Det är av stort intresseatt skärskåda denna dom för att se, vilken innebörd och räckvidd den kan ha beträffande de problem, som ovan har berörts. De förhållanden, som förelåg till bedömande i nu ifrågavarande dom, är följande:
    Genom avbetalningskontrakt den 1 april 1957 sålde köpmannen R. till köpmannen Johansson med sedvanligt äganderättsförbehåll butiksinventarier för 50 000 kr. att betalas med 5 000 kr. om året. Samma dag överlät R. sina rättigheter och skyldigheter enligt kontraktet till LEA-bolaget, som jämte annan iklädde sig borgen för ett lån å 50 000 kr., som Johansson upptog hos en bank. Då lånet upptogs, överläts kontraktet till banken, som

 

emellertid återtransporterade det till LEA-bolaget den 16 maj 1962. (Observera, att köpmannen R. icke iklädde sig borgen i samband med lånetransaktionen. Han erhöll alltså ovillkorlig och slutgiltig betalning.)
    I kontraktet stadgades, att säljaren var berättigad att överlåta avtalet, »dock att köparen skriftligen skall härom underrättas. Sedan sådan underrättelse skett, äger köparen endast verkställa inbetalningar eller träffa uppgörelse med rättsinnehavaren.»
    I samband med köpet av inventarierna övertog Johansson en av R. förut bedriven livsmedelshandel i en fastighet i Uppsala, som ägdes av köpmannen W. I december 1959 ombildade Johansson sin rörelse till aktiebolag med firma Te-Te Livsmedel Aktiebolag (nedan kallad Te-Te). I mars 1962 sålde Te-Te inventarierna till fastighetsägaren W. för 30 000 kr. utan att därvid göra något äganderättsförbehåll. Te-Te försattes i konkurs den 4 maj 1962.
    LEA-bolaget stämde Te-Tes konkursbo och yrkade, att konkursboet skulle till LEA-bolaget såsom innehavare av R:s rätt enligt kontraktet redovisa den köpeskilling, som fastighetsägaren W. hade betalat för inventarierna. LEA-bolaget åberopade, att bolaget i april 1962 hade nödgats att till banken inbetala en resterande låneskuld å cirka 14 000 kr.
    Konkursboet bestred käromålet under framhållande, att enligt konkursboets mening något äganderättsförbehåll aldrig hade existerat, enär R. vid försäljningen av inventarierna till Johansson »icke avsett att förbehålla sig äganderätten till desamma». Om rätten skulle finna, att R. förbehållit sig äganderätten, ansåg konkursboet emellertid, att äganderättsförbehållet hade utslocknat, i första hand när R. erhöll full betalning för inventarierna eller i andra hand, då Johansson »sålde» inventarierna till Te-Te, eftersom försäljningen skedde med LEA-bolagets medverkan, eller när Te-Te sålde inventarierna till fastighetsägaren W., eftersom LEA-bolaget godkände försäljningen och fastighetsägaren W. var i god tro, eller i sista hand när LEA-bolaget transporterade kontraktet till banken, utan att Johansson underrättades därom.
    Rådhusrätten fann, att inventarierna hade sålts till Johansson med R. förbehållen äganderätt. Av utredningen framgick, att »upprättandet av kontraktet och R:s överlåtelse av kontraktet till L.E.A.-bolaget skett i ett sammanhang på bolagets kontor. Syftet med överlåtelsen måste enligt rättens mening ha varit att L.E.A.-bolaget — såsom bolaget också hävdat —genom att erhålla äganderätten till inventarierna velat bereda sig säkerhet för sitt borgensåtagande. Den omständigheten att R. vid berörda tillfälle erhållit full betalning för sin fordran kan därför enligt rättens uppfattning icke ha medfört att äganderättsförbehållet utslocknat.» Vidare ansåg rådhusrätten, att med hänsyn till Johanssons ställning i Te-Te detta bolag inte hade förvärvat inventarierna i god tro. Vid sådant förhållande kunde överlåtelsen i samband med bolagsbildningen inte ha inverkat på LEA-bolagets rätt. Den av konkursboet åberopade omständigheten, att LEA-bolaget transporterade kontraktet till banken »utan att Johansson underrättats därom i enlighet med vad som stadgats under punkt 8 i kontraktet», ansåg rådhusrätten sakna betydelse vid det förhållandet, att Johansson enligt avbetalningskontraktet skulle betala köpeskillingen genom att till banken erlägga årliga amorteringar å borgenslånet. Vad angick försäljningen av inventarierna till fastighetsägaren W. konstaterade rådhusrätten, att

 

denna försäljning hade skett efter samråd med LEA-bolaget och att det saknades anledning till att antaga annat, än att W. vid köpet var i god tro.

 

    »Emellertid får på grund av den till L.E.A.-bolagets säkerhet gjorda kontraktsöverlåtelsen anses att så stor del av köpeskillingen som svarar mot L.E.A.-bolagets fordran, skall vara förbehållen bolaget.»

 

    Rådhusrätten biföll sålunda käromålet och förpliktade konkursboet att utge cirka 14 000 kr. till LEA-bolaget.
    Målet fullföljdes till hovrätten. Samma invändningar gjordes som tidigare. Därutöver gjorde konkursboet ytterligare följande invändningar:
    a) Äganderättsförbehållet hade icke kunnat få verkan, eftersom det avsåg egendom, som fritt fått utbytas.
    b) Giltigt äganderättsförbehåll förelåg icke, eftersom förbehållet hade sammankopplats med den i kontraktet intagna klausulen om att köparen skulle lösa in ett banklån. Här förelåg en koppling, som enligt 8 § andra stycket lagen om avbetalningsköp skulle vara otillåten, ansåg konkursboet.
    c) Ett eventuellt giltigt äganderättsförbehåll hade utslocknat, eftersom Johansson inte hade fått besked om att R. hade transporterat kontraktet till LEA-bolaget.
    Hovrätten ansåg, att det förelåg en tillåten koppling under anförande avföljande:

    »Enligt kontraktet den 1 april 1957 skulle köpeskillingen erläggas på så sätt att den 'utan anfordran betalas med Kr. 5 000:00 per år till Svenska Handelsbanken enl. borgenslån, lydande å 50 000:00'. Äganderättsförbehållets anknytning till denna bestämmelse om betalning å borgenslånet strider därför icke mot ordalagen i 8 § andra stycket avbetalningslagen. Med hänsyn till det faktiska ekonomiska samband som borgenslånet har med avtalet mellan R. och Johansson kan det ej heller anses vara fråga om någon koppling som jämlikt grunderna för detta lagrum gör äganderättsförbehållet ogiltigt i förhållande till betalningsklausulen.»

    Jämväl övriga invändningar från konkursboets sida ogillades av hovrätten, som fann, att det för konkursboet förelåg sådan redovisningsskyldighet, som stadgades i 194 a § konkurslagen. Konkursboet förpliktades till betalning i enlighet härmed.
    Målet fullföljdes av konkursboet till Högsta domstolen, som avgav sin dom den 7 juni 1966.
    Högsta domstolens domskäl var följande:

    Som grunder för sitt förstahandsyrkande har konkursboet hos Kungl. Maj:t åberopat, dels att kontraktets bestämmelser om äganderättsförbehåll icke var allvarligt menade enär köparen erhållit rätt att fritt förfoga över egendomen, dels att, om giltigt äganderättsförbehåll ansåges ha tillkommit, detsamma förlorat sin verkan i och med att R. erhållit full betalning.
    I det den 1 april 1957 dagtecknade köpekontraktet angavs, att köpeskillingen, 50 000 kronor, skulle erläggas med 5 000 kronor per år till banken enligt borgenslån lydande å 50 000 kronor.
    Det är ostridigt, att det åsyftade lånet, för vilket jämte annan bolaget gått i borgen, upptogs av Johansson i samband med köpet för att han skulle kunna betala R. samt att R. genast erhöll full likvid. Av utredningen framgår vidare, att vid köpet även var förutsatt att hela det belopp Johansson hade att utgiva till R. skulle omedelbart erläggas till denne.
    Vad kontraktet innehåller om årliga avbetalningar utgör därför icke en bestämmelse om erläggande av köpeskillingen utan avser återbetalning av borgenslånet. Det särskilda villkor, enligt vilket äganderätten till de sålda inventarierna skulle under viss tid förbehållas säljaren, har således icke haft till ändamål att trygga R:s rätt till köpeskilling, utan syftet med förbehållet

 

45—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

har varit att det skulle utgöra viss säkerhet för Johanssons fullgörande av sin låneförbindelse.
    Ett äganderättsförbehåll i sådana fall, där den sålda egendomen — såsom skett beträffande de till Johansson överlåtna inventarierna — kommit i köparens besittning och köpeskillingen till fullo erlagts, kan emellertid icke försäljaren medföra någon mot köparens borgenärer gällande rätt till egendomen. Bolaget, som åberopar R:s överlåtelse av säljarens rättigheter och skyldigheter enligt kontraktet, kan redan till följd härav icke på kontraktet grunda någon rätt framför konkursboet till den av W. erlagda köpeskillingen för inventarierna.
    På grund av det anförda prövade Högsta domstolen rättvist att — med upphävande av hovrättens dom — ogilla bolagets talan.
    Domen var enhällig.

 

    Den för det praktiska rättslivet mycket viktiga frågan uppkommer nu, huruvida Högsta domstolens här återgivna dom innebär en ändring av domstolarnas tidigare uppfattning beträffande giltigheten av äganderättsförbehåll av den typ, som avses i Göta hovrätts ovan omtalade dom.
    Såvitt jag kan finna, innebär emellertid inte Högsta domstolens dom den 7 juni 1966 någon ändring av den principiella uppfattning, som kom till uttryck i Göta hovrätts dom den 2 maj 1962. De omständigheter som låg till grund för hovrättsdomen innebar nämligen, såsom ovan framhållits, att säljaren och köparen hade överenskommit att äganderätten inte skulle övergå förrän köparen gett säljaren en definitiv och ovillkorlig köpelikvid; en kredit, som säljare och köpare gemensamt ordnade mot borgen av bl. a. säljaren, skulle alltså slutbetalas, så att säljaren blev fri från sin borgen och definitivt fick behålla den till hans disposition ställda lånevalutan. Först då köparen hade fullgjort den kontraktsenliga förpliktelsen att befria säljaren från borgensansvaret, så att definitiv och ovillkorlig betalning hade ägt rum, hade köparen fullgjort den motprestation som ålåg honom enligt avbetalningsköpet.
    I det fall, som förelåg till Högsta domstolens bedömande i rättsfallet av den 7 juni 1966, var de faktiska omständigheterna på en avgörande punkt annorlunda. I detta fall gick nämligen avtalet mellan säljaren och köparen ut på att säljaren erhöll definitiv likvid genom en lånetransaktion, som ordnades av köparen och en tredje person, låt vara att säljaren i samband med denna transaktion förklarade sig överlåta sina rättigheter enligt kontraktet till den tredje personen. I och med att säljaren emellertid erhöll hela den motprestation som köparen hade att fullgöra i förhållande till honom enligt avbetalningsköpet, hade betalning skett till säljaren och en koppling av äganderättsförbehållet till att avse en skyldighet för köparen att fullgöra vissa prestationer mot en tredje man kan inte anses stå i överensstämmelse med 8 § andra stycket avbetalningslagen.
    Enligt min mening har Högsta domstolens dom den 7 juni 1966 alltså inte medfört någon ändring i fråga om den princip, som framgår av Göta hovrätts dom av år 1962. Kvar står fortfarande att koppling bör kunna ske i sådana fall, som överensstämmer med det av Göta hovrätt bedömda avbetalningsköpet.
    Icke desto mindre kan man väl säga, att Högsta domstolens dom i ett väsentligt avseende har bidragit till att klargöra vad som gäller beträffande rättsverkan av vissa äganderättsförbehåll. Det är nämligen efter Högsta domstolens nu ifrågavarande dom alldeles klart, att en koppling av äganderättsförbehåll inte kan ske på det sätt som hade förekommit i ifrågavarande rättsfall.

Erik Burling