Johan Lind 707Allmän domstol eller arbetsdomstolen?

 

Vid de allmänna domstolarna anhängiggörs inte så sällan mål rörande kollektivavtalsreglerade förhållanden. Främst torde detta ske genom att till rätten inkommer ansökan om betalningsföreläggande för utfående av arbetslön eller semesterersättning. Sådana mål är de allmänna domstolarna behöriga att pröva, trots att anspråket kan ha sin grund i kollektivavtal. Förfarandet regleras av lagen den 10 juli 1947 om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön, m. m. Lagen har i lagboken införts efter 1928 års lag om arbetsdomstol.
    Enligt 2 § förstnämnda lag skall, om ansökningen bestritts av gäldenären och målet därför hänskjutits till rättegång, målet av den allmänna domstolen överlämnas till arbetsdomstolen, om tvisten finnes vara av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen har sedan att pröva, om den är behörig att döma i målet. Skulle arbetsdomstolen finna sig sakna behörighet, visar arbetsdomstolen målet åter till den allmänna domstolen. Återförvisningen är bindande för den allmänna domstolen.1
    Det har på senare tid förekommit flera fall, då allmän domstol bedömt behörighetsfrågan felaktigt och till arbetsdomstolen överlämnat mål, som i verkligheten skolat prövas av allmän domstol. Med anledning härav kan det vara på sin plats att något redogöra för de ibland ganska svårbedömda frågorna rörande arbetsdomstolens behörighet.2 Som utgångspunkt kan lämpligen tagas följande exempel.
    Till häradsrätten i X-stad inkommer en ansökan från chauffören A. om betalningsföreläggande på åkaren B. för utfående av arbetslön. I ansökan anges, att A. har varit anställd hos B. under tiden 1/8 1965—1/4 1966 och att A. under hela denna tid fått för låg lön. Slutligen åberopas »gällande kollektivavtal». Åkaren bestrider ansökan och målet hänskjuts till rättegång.
    Det har förekommit, att allmän domstol i sådana fall utan vidare överlämnat målet till arbetsdomstolen. Man har tydligen tagit för givet, att så snart ett kollektivavtal åberopas, så är det ett mål för arbetsdomstolen. Saken är nu inte alls så enkel. Först bör det understrykas, att departementschefen under förarbetena till 1947 års lag uttalade, att den utredning som erfordras för avgörande av behörighetsfrågan skall förebringas under förberedelsen i rättegången vid den allmänna underrätten.2a Eftersom förberedelsen i princip skall vara muntlig, medför väl detta uttalande, att något beslut att överlämna målet till arbetsdomstolen icke bör fattas, förrän underrätten hållit muntlig förberedelse i målet. Såsom framgår av det följande torde domstolen också i allmänhet sakna möjlighet att bedöma behörighetsfrågan med någon större grad av säkerhet utan att ha haft muntlig förberedelse.
    Det primära är givetvis att ta reda på vilket kollektivavtal det kan vara frågan om. I det nyss återgivna fallet är det troligen kollektivavtalet mellan Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Svenska Transportarbetareförbundet eller också ett s. k. hängavtal till detta (vad som förstås med hängavtal anges i det följande). För att målet skall prövas av arbetsdomstolen fordras, att

 

1 Arbetsdomstolen kan dock ej återförvisa ett mål som överlämnats av Högsta domstolen.

2 En allmän framställning av reglerna om arbetsdomstolens behörighet lämnas i Folke Schmidt: Kollektiv arbetsrätt (5:e uppl.) s. 48 ff.

2a Prop. 1947 nr 224 s. 67 f.

 

708 Johan Lindchauffören A. till åkaren B. stått i rättsförhållande som varit reglerat av kollektivavtal. Detta är fallet om följande förutsättningar är uppfyllda. 1) A. har under den tid yrkandet avser varit medlem i en fackförening, en av transportarbetareförbundets avdelningar. 2) Denna fackförening har under samma tid stått i kollektivavtalsförhållande till åkaren B., d. v. s. a) fackföreningen har själv slutit ett kollektivavtal med åkaren eller b) det fackförbund i vilket fackföreningen är medlem, d. v. s. transportarbetareförbundet, har slutit kollektivavtal med åkaren eller c) förbundet har slutit kollektivavtal med en arbetsgivarorganisation (Biltrafikens Arbetsgivareförbund), i vilken åkaren varit medlem under ifrågavarande tid. Brister någon av de under 1—2 angivna förutsättningarna kan arbetsdomstolen icke vara behörig.
    Underrätten måste alltså få klarhet i om chauffören A. varit med i någon fackförening. Chauffören A. kan givetvis själv lämna uppgift härom, och om ytterligare kontroll anses erforderlig, kan man begära att få se hans fackföreningsbok eller kontrollera hans uppgifter genom ett telefonsamtal med transportarbetareförbundet. För sådan kontroll bör man dock veta vederbörandes födelsenummer; enligt uppgift är nämligen fackförbundens medlemsregister upplagda efter födelsenummer.
    Det har ibland gjorts gällande, att man från domstolens sida knappast bör vidtaga sådana åtgärder som att ringa till privata sammanslutningar, som icke är parter i målet. Någon gäng framförs också synpunkten, att en persons organisationstillhörighet är en sådan privatsak som domstolar och andra myndigheter inte skall lägga sig i. Man måste emellertid hålla i minnet, att frågan om arbetsdomstol eller allmän domstol är behörig i ett mål, är en sak som domstolarna skall pröva ex officio. Jag kan därför icke se, att det finns något hinder för att domstolarna själva införskaffar utredning på denna punkt. Och eftersom organisationstillhörigheten är av avgörande betydelse i denna fråga, måste hänsynen till den enskildes intresse att icke röja sin organisationstillhörighet ge vika. För övrigt torde organisationerna själva ha ett intresse av att deras medlemmar ej på egen hand utan organisationernas kännedom söker få till stånd en prövning hos de allmänna domstolarna av en tvist, som enligt gällande förhandlingsordning först skall behandlas vid förhandlingar mellan organisationerna och därefter genom rättegång vid arbetsdomstolen.
    Sedan man fått utrett, att chauffören A. verkligen tillhört transportarbetareförbundet, måste man få klarhet i om åkaren under samma tid varit bunden av kollektivavtal i förhållande till förbundet eller någon av dess avdelningar. Biltrafikens Arbetsgivareförbund kan lämna besked, om åkaren B. är medlem i arbetsgivareförbundet och sålunda därigenom bunden av kollektivavtalet med transportarbetareförbundet. Skulle åkaren B. icke vara medlem i arbetsgivareförbundet, kan han på egen hand ha slutit kollektivavtal med transportarbetareförbundet eller någon av dess avdelningar. Sådana avtal sluts i allmänhet i form av att arbetsgivaren förbinder sig att följa det vid varje tillfälle gällande riksavtalet inom facket, s. k. hängavtal. Arbetareförbunden har register över de hängavtal som förbunden eller deras avdelningar slutit.
    Ibland kan en sådan utredning som ovan återgivits ge till resultat, att målet till en del skall handläggas av allmän domstol och till en annan del av arbetsdomstolen. Man kan t. ex. få fram att chauffören A. gick in i trans-

 

Allmän domstol eller arbetsdomstolen? 709portarbetareförbundet den 1/12 1965. I så fall kommer den del av yrkandet som avser tiden 1/8—30/11 1965 att höra under allmän domstol och yrkandet i övrigt under arbetsdomstolen.
    I detta sammanhang kan emellertid anmärkas, att arbetsdomstolen i flera fall ansett det vara en naturlig avtalstolkning, att kollektivavtalsbestämmelser om semester har retroaktiv tillämpning på det sättet, att även arbete som utförts före kollektivavtalets ikraftträdande skall kvalificera till semester i enlighet med avtalets semesterbestämmelser.2bDet kan sålunda mycket väl tänkas, att en arbetares krav på semesterersättning för arbete som utförts t. ex. under mars 1966 skall prövas av arbetsdomstolen, trots att arbetsgivaren blev bunden av kollektivavtal först den 1 april 1966. Arbetsdomstolens behörighet konstitueras då av att kollektivavtalet har retroaktiv giltighet i viss utsträckning. Och eventuella tvister om sådan retroaktivitet föreligger skall givetvis prövas av arbetsdomstolen.
    En annan förutsättning för att arbetsdomstolen skall vara behörig att pröva yrkandet är givetvis, att yrkandet grundar sig på kollektivavtal och icke på det enskilda arbetsavtalet eller andra särskilda överenskommelser mellan den enskilde arbetsgivaren och arbetaren.3 Detta kan belysas med följande. De flesta kollektivavtal är s. k. minimilöneavtal, d. v. s. arbetsgivarsidan har i avtalet förpliktat sig att utbetala minst den lön, som anges i kollektivavtalets tariffer, men avtalet lägger ej hinder i vägen för att den enskilde arbetsgivaren och den enskilde arbetaren kommer överens om individuella överbetalningar. Om arbetsgivaren och arbetaren skulle tvista om innehållet i en sådan individuell överenskommelse, skall tvisten — även om både arbetsgivaren och arbetaren är bundna av kollektivavtal — avgöras av allmän domstol.4 I detta sammanhang må dock anmärkas, att det föreligger tvist om kollektivavtal, om parterna i målet har olika uppfattning i frågan om yrkandena omfattas av kollektivavtal eller ej. Svaranden påstår t. ex. att käromålet är oförenligt med en bestämmelse i kollektivavtalet, varemot käranden invänder, att denna kollektivavtalsbestämmelse icke avser sådana förhållanden som tvisten rör. Det är ju då tvistigt, om tvisten i målet rör sig på kollektivavtalets eller det enskilda arbetsavtalets område, och en sådan tvist kan endast avgöras genom en tolkning av kollektivavtalet.
    I vissa situationer kan faktiskt allmän domstol komma att tolka kollektivavtal. Detta kan t. ex. bli fallet vid tvister rörande innehållet i ett enskilt anställningskontrakt, som endast hänvisar till det för facket gällande kollektivavtalet. Anställningsvillkoren är i detta fall exakt desamma som i de av kollektivavtalet reglerade anställningsförhållandena, men en eventuell tvist om anställningsvillkoren är en tvist om innebörden av ett enskilt arbetsavtal.5 Förhållandet är detsamma i fråga om oorganiserade arbetare, som sysselsätts på en arbetsplats, där kollektivavtal gäller. Om icke annat särskilt överenskommits, anser man nämligen, att den oorganiserade arbetarens anställningsavtal i detta fall lånar sitt innehåll från det gällande kollektivavtalet.6
    Behörighetsfrågan kompliceras också av det i 11 § lagen om arbetsdomstol

 

2b Se t. ex. AD 1964 nr 27.

3 Se härom Arthur Lindhagen i SvJT 1942 s. 454 ff.

4 Jfr AD 1937 nr 145 och 1945 nr 55.

5 AD 1937 nr 130.

6 NJA 1948 s. 1; se härom Folke Schmidt: Tjänsteavtalet (1959) s. 63 f. och s. 324. 

710 Johan Linduppställda tvistighetskravet. I detta lagrum anges nämligen, att till mål om kollektivavtal hänförs mål däri tvisten är 1) om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd; 2) huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas; eller 3) om påföljd av förfarande som förmenas strida mot kollektivavtal eller nämnda lag. Detta leder till att mål, där anspråket har sin grund i kollektivavtal men själva tvisten rör en omständighet, som ligger helt utanför kollektivavtalsförhållandet, skall prövas av allmän domstol och icke av arbetsdomstolen. Som exempel kan tagas mål om utfående av kollektivavtalsenlig lön, där svaranden invänder, att lönen redan betalats, att kravet preskriberats enligt allmänna civilrättsliga regler eller att svaranden har motfordran som icke grundas på kollektivavtal, t. ex. krav på obetald hyra.
    En i och för sig ostridig lönefordran kan emellertid ibland komma under arbetsdomstolens prövning, nämligen om svaranden-arbetsgivaren invänder, att han har en motfordran, som grundas på kollektivavtalet, och kärandenarbetarsidan bestrider, att denna invändning har stöd i kollektivavtalet. I sådana situationer uppkommer ju genom invändningen en tvist som hänför sig till själva kollektivavtalet.7
    Antag, att arbetsgivaren enligt kollektivavtalet har rätt att med omedelbar verkan säga upp en arbetare, som varit berusad under arbetet, utan iakttagande av eljest gällande uppsägningstid. En tvist kan då tänkas uteslutande röra frågan om arbetaren var berusad eller ej, under det att själva avtalsbestämmelsens innebörd är ostridig i målet. En sådan tvist anses enligt praxis8 röra kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd och prövas alltså av arbetsdomstolen. Betalnings-, preskriptions- och kvittningsfallen skiljer sig från detta fall, därigenom att det är ostridigt inte bara vad kollektivavtalet innebär, utan också under vilka omständigheter och på vad sätt själva arbetet utförts.
    Tvistighetsrekvisitet innebär bland annat, att behörighetsfrågan är beroende av vilka invändningar svaranden gör i målet. Käranden kan alltså ickei förväg avgöra, om han skall väcka talan vid arbetsdomstolen eller vid allmän domstol. Detta kan leda till svårigheter, då det rör rättsförhållanden med speciella preskriptionsregler, t. ex. mål om semester. Semesterlagens preskriptionsregler innebär nämligen, att preskriptionstiden i princip kan avbrytas endast genom att talan anhängiggöres. Om en sådan talan avvisas, anses den preskriptionsavbrytande verkan av anhängiggörandet förfalla.9 I ett mål om utfående av semesterersättning, som anhängiggörs strax före preskriptionstidens utgång, skulle alltså svaranden genom att välja »rätt» invändning kunna åstadkomma, att målet avvisas och preskription därigenom inträder. Käranden kan knappast förhindra detta genom att väcka talan samtidigt på två håll; då uppkommer ju rättegångshinder i form av lispendens vid den domstol där talan sist väcks. Olägenheterna undanröjs dock delvis av att i kollektivavtalsreglerade förhållanden förhandlingar förs, innan talan väcks. Därvid klarläggs ju parternas ståndpunkter i tvisten. Det kanske inte heller är uteslutet, att en talan av detta slag, som väckts vid arbetsdomstolen strax före preskriptionstidens utgång, skulle anses ha preskriptionsavbrytande verkan, även om arbetsdomstolen avvisar den därför

 

7 AD 1958 nr 2.

8 AD 1931 nr 9 m. fl.

9 Se Knut Rodhe: Obligationsrätt (1956) s. 685; AD 1966 nr 13.

 

Allmän domstol eller arbetsdomstolen? 711att tvisten endast hänför sig till en kvittningsinvändning som icke grundas på kollektivavtal. I ett sådant fall har ju arbetsdomstolens bristande behörighet konstituerats av att svaranden medgivit, att käromålet i och för sig är befogat. Det förefaller då nästan stötande, om en allmän domstol vid en kort därefter anhängiggjord process, trots det inför arbetsdomstolen gjorda medgivandet, skulle ogilla käromålet under hänvisning till att talan icke rätteligen anhängiggjorts inom föreskriven tid.9a
    1947 års lag gäller också för krav på semesterlön och semesterersättning. I fråga om sådana krav är att märka, att 23 § semesterlagen innehåller en regel om behörighet för arbetsdomstolen att handlägga semestermål. Semesterlagens behörighetsregel upptager icke något tvistighetskrav; arbetsdomstolen kan sålunda handlägga även rena inkassokrav i semestermål. Det nu sagda är emellertid i praktiken en sanning med mycket stor modifikation. De flesta kollektivavtal innehåller bestämmelser, i vilka vanligtvis ingår klausulen »Semester utgår enligt lag». I överensstämmelse med vissa uttalanden under förarbetena till 1947 års lag har arbetsdomstolen ansett, att semesterrätten i sådana fall grundas på kollektivavtalet och icke på semesterlagen.10 Därav följer, att arbetsdomstolens behörighet bestäms av 11 § lagen om arbetsdomstol och icke av semesterlagens behörighetsregel. Tvistighetskravet gäller alltså de facto i de flesta semestermål, som skall prövas av arbetsdomstolen.
    Till sist vill jag något beröra en komplikation, som är närmast av praktisk natur. Som utgångspunkt tages följande exempel. En organiserad arbetare stämmer sin av kollektivavtal bundne arbetsgivare med yrkande om att få ut ersättning för visst arbete, som utförts vid sidan av de vanliga arbetsuppgifterna. Arbetaren åberopar, att en förman lovat honom särskild ersättning härför. Arbetsgivaren invänder i häradsrätten, att något löfte om särskild ersättning aldrig lämnats. I hovrätten kommer emellertid arbetsgivaren med ytterligare en invändning; han påstår nämligen, att en sådan särskild överenskommelse strider mot kollektivavtalet och därför aldrig kan vara bindande för arbetsgivaren. Frågan blir då, hur hovrätten skall handlägga målet. Den nya invändningen hänför sig ju till spörsmålet om kollektivavtalets rätta innebörd och kan således icke prövas av allmän domstol. Högsta domstolen har nyligen i ett liknande fall förfarit så, att målet vilandeförklarats för att bereda parterna tillfälle att få spörsmålet om kollektivavtalets rätta innebörd prövat av arbetsdomstolen.11 Jag föreställer mig, att målet icke kan få ligga oavgjort hur länge som helst bara därför att talan icke väcks vid arbetsdomstolen. Till sist måste väl en allmän domstol i en sådan situation sätta ut en viss frist och därefter ta upp målet igen och avgöra det; givetvis då utan någon prövning av den på kollektivavtalet grundade invändningen.

Johan Lind

 

9a Käranden kan dock alltid bevara sin rätt genom att ansöka om betalningsföreläggande vid allmän domstol. Skulle domstolen senare överlämna målet till arbetsdomstolen, anses enligt 3 § 1947 års lag talan vid arbetsdomstolen väckt, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes, och till följd härav kvarstår det preskriptionsavbrott som inträtt genom ingivandet av ansökan om betalningsföreläggande.

10 Prop. 1947 nr 224 s. 65 f.; AD 1960 nr 4.

11 HD:s beslut i mål dnr T 45/66. Situationen är likartad i mål om uppsägning från tjänstebostad, där svaranden invänder, att uppsägningen utgör en föreningsrättskränkning.