Om vittneslön åt tjänstefri polisman

 

Det förekommer som bekant ganska ofta att en polisman, som angående något han erfarit i tjänsten hörts som vittne i ett mål, yrkar ersättning av allmänna medel för tidsspillan under åberopande av att han varit tvungen att inställa sig på sin fridag och därigenom hindrats att utföra någon betald fritidssyssla, t. ex. arbete på en sportstuga. Enligt det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän, AST, får polismannen emellertid redan på grund av sin tjänst särskild gottgörelse för inställelsen (utom beträffande restid). Antingen får han s. k. vittnestillägg2 eller också får han gottgörelse för övertidstjänstgöring, valfritt i form av kompensationsledighet eller kontant övertidstillägg.3 Polisdistriktet lämnar honom naturligtvis denna gottgörelse utan hänsyn till vad domstolen kan ha be-

 

1 JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 214 ff. Jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 168.

2 Se 3. specialbestämmelserna till 29 § 4 mom. AST.

3 30—32 §§ AST.

 

Om vittneslön åt tjänstefri polisman 715stämt om vittnesersättning. Polismannens rätt till sådan ersättning utöver gottgörelsen från polisdistriktet har på sistone något diskuterats inom Stockholms rådhusrätt.
    Det kan hävdas att domstolen helt skall förvägra polismannen ersättning för tidsspillan enligt RB 36: 24 under hänvisning till att statens hithörande skyldigheter principiellt får anses uttömmande reglerade genom AST. Ett sådant resonemang förefaller knappast riktigt. I det särskilda fallet kan nämligen därmed polismannen komma att erhålla mindre i ersättning än 60 kronor, ehuru hans förlust uppgår till detta belopp eller mera, och det strider ju mot ändamålet med lagstiftningen.4 I allmänhet brukar väl domstolarna i stället tillgodose polismannens anspråk utan att beakta eventuell gottgörelse på grund av polistjänsten, varom polismannen alltså sällan tillfrågas. En möjlig — men knappast tillämpad — motivering för den lösningen skulle kunna vara att det framställda anspråket hänför sig till fritidsarbetet och därför inte bör inskränkas på grund av vad polisdistriktet skall utbetala.
    Man kunde emellertid kanske också se saken så, att AST visserligen inte utesluter men väl begränsar polismannens rätt till vittnesersättning enligt RB. Om exempelvis hans förlust genom det omöjliggjorda husbyggnadsarbetet uppskattas till 100 kronor och övertidstillägg eller vittnestillägg kan beräknas utgå med 80 kronor, så skulle domstolen av allmänna medel tillerkänna honom 20 kronor, men inte mera. Detta synsätt, som således går ut på att från anspråket på vittnesersättning bör göras avdrag för ifrågavarande tjänstgöringstillägg, är enligt min mening rimligare än det som hittills torde ha varit vanligast. Den enskilde polismannen bör väl, såvitt möjligt, få ersättning för just den förlust han åsamkats genom att han inställt sig inför domstolen.
    Frågan skulle måhända behöva belysas ytterligare.

Lennart Aspegren