En fråga om reformatio in pejus
I häfte 2 av SvJT för år 1966 (s. 111 ff) har docenten Thorsten Cars under ovanstående rubrik upptagit en för hovrätterna ytterst viktig fråga om den prövningsrätt, som i vissa speciella fall åligger överrätterna. Med hänsyn till spörsmålets centrala betydelse för hovrätterna och då docenten Cars framfört vissa påståenden — bl. a. å s. 112 om hovrättens prövningsrätt, när vadekäranden framställer ett yrkande om straffskärpning resp. straffnedsättning — som ej bör bliva oemotsagda, vill jag här taga upp de av Cars belysta problemen till ytterligare behandling.
Jag vill först hänvisa till de lagrum i rättegångsbalken som kan vara till ledning vid behandlingen av problemen, nämligen 29: 2 andra st., 30: 3 och 5 p. 3, 45: 4 p. 3 samt 51: 4 p. 2 och 3, 24 andra st. och 26 sista st.
Den moderna straffprocessen vilar på den ackusatoriska grundsatsen. I underrätt utgöres föremålet för straffprocessen av den gärning, som av åklagaren eller målsäganden lagts den tilltalade till last. Rätten äger icke att utsträcka prövningen till att avse annan gärning.1
I fråga om högre rätts prövning skall man tillämpa samma principer.
Högre rätts prövning får alltså icke avse annan gärning än den, beträffande vilken talan mot den lägre rättens dom i föreskriven ordning fullföljts. Om den tilltalade av lägre rätt dömts till gemensamt straff för flera brott samt han i högre rätt fullföljt talan på den grund, att han icke är skyldig till visst av brotten, och av denna anledning vill erhålla nedsättning av straffet, förutsättes dock för prövning av denna talan, därest den högre rätten finner den tilltalade böra frikännas för nämnda brott, att rätten ingår i bedömande av straffet för de andra brotten.2
Liknande uttalanden göres i Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 777, 405 och 797.
I sin uppsats har Cars, när han å s. 112 framför sitt påstående om att högre rätt vid yrkande om straffskärpning resp. straffnedsättning helt kan frikänna den tilltalade hänvisat till Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 798. Då Cars ur detta uttalande drar alltför generella slutsatser återger jag här uttalandet i dess helhet:
Av stadgandet i 30: 3, sammanställt med 51: 24 andra st., följer, att HovRn ej äger döma över annan gärning än den som avses i den fullföljda talan. Vad angår det straffrättsliga bedömandet av denna gärning är HovRn i samma utsträckning som underrätten principiellt obunden av parternas yrkanden. Då talan fullföljts av åklagaren eller målsäganden under yrkande om skärpning av det av underrätten ådömda straffet, kan HovR:n alltså sänka straffet eller helt frikänna den tilltalade. Har talan fullföljts av den tilltalade under yrkande om straffnedsättning eller villkorlig dom, är HovRn oförhindrad att helt frikänna honom. Från denna huvudregel att HovRn har att ingå i prövning av ansvarsfrågan i dess helhet såvitt angår den gärning, varom talan fullföljts (kurs. här), innehåller emellertid 51: 25 ett betydelsefullt undantag beträffande talan, som fullföljes av den tilltalade.
Såväl lagtexten som lagens förarbeten utvisar, att man för bestämmande av hovrättens prövningsrätt i dit fullföljda brottmål har att tillmäta vadeinlagans innehåll avgörande betydelse. Principen fastslås uttryckligen i 51: 24 RB med förbudet för vadekäranden att ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den som avses i vadeinlagan. Det är i vadeinlagan, som parterna drar upp gränserna för hovrättens prövningsrätt.
Flergärningsbrottslighet
Av NJA II 1943 s. 393 framgår att om enskild part, när underrätten haft att bedöma flera brottsliga gärningar, fullföljer talan med yrkande om frikännande beträffande allenast en gärning och av denna anledning yrkar straffnedsättning, hovrätten har att — vid bifall till yrkandet om frikännande — ingå i bedömandet av straffet för de andra brotten, men ej beträffande skuldfrågan eller den straffrättsliga bedömningen i övrigt av dessa gärningar.3 Av detta uttalande och av innehållet i 51: 24 andra st. RB kan man sluta sig till att rättegångsbalken — vid tillämpning av 51: 4 RB angående vadeinlagans innehåll — vid flergärningsbrottslighet betraktar varje brottslig gärning som en särskild del av målet och straffmätningen som en annan del av målet.4 Motiven ger otvivelaktigt full täckning för denna slutsats. Enär vadeinlagan skall ange föremålet för processen i hovrätten måste det anses som ett oeftergivligt villkor, att vadeinlagan — i enlighet
med bestämmelserna i 51: 4 RB — tydligt anger i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar. Varje otydlighet i detta avseende skall genom föreläggande för vadekäranden avhjälpas. Och om otydligheten icke avhjälpes, kan vadetalan avvisas. Enär man i hovrätten kan ha en viss benägenhet för att acceptera även ganska otydliga vadeinlagor som grundval för hovrättsprocessen, erinrar jag om följande uttalanden av lagrådet vid behandlingen av 51: 7 RB.
En nödvändig förutsättning för att processen i varje instans skall få ett tillfredsställande förlopp är att tydliga och fullständiga uppgifter i grundläggande hänseenden under förberedelsen lämnas av den part, som drager saken inför domstolen. Detta krav gör sig gällande i de brottmål, som efter vad fullföljas till hovrätt, och i besvärsmålen likaväl som i andra mål. Den ställning, som i straffprocessen bör tillkomma den tilltalade, utesluter ej, att hans skyldighet att medverka till att förfarandet blir ändamålsenligt genomfört inskärpes genom ett föreläggande vid äventyr av talans förlust. En motsvarighet föreligger i gällande förfarande då en tilltalad, som icke ställt sig till efterrättelse ett föreläggande att inkomma med protokoll från underrätten, förlorar sin talan. Skulle, då en bristfällig vadeinlaga inkommit, hovrätten hava anledning antaga att den tilltalade ej själv kan bota bristen, har hovrätten jämlikt 21 kap. 3 § att förordna försvarare för honom. Såvitt angår en målsägande som vädjar finnes intet skäl att behandla honom mildare än en kärande i underrätt eller en part som vädjar i tvistemål. Väl är det berättigat att utgå från att brister ej skola förekomma i åklagares vadeinlaga, men att med anledning härav stadga ett undantag torde vara överflödigt.5
En erinran om detta uttalande synes särskilt påkallat med hänsyn till Cars' rekommendation om inställande av huvudförhandling i hovrätten i vissa fall.6 Emellertid torde icke alla »otydligheter» kräva föreläggande. Några praktiska exempel:
1. Vadeinlagans yrkande: »Domen överklagas (endast)7 såvitt avser åtalspunkt 4. I denna del yrkar jag frikännande. Därest detta yrkande bifalles yrkas straffnedsättning.» — Vadeinlagans yrkanden är helt klara. Straffmätningen prövas endast, om vadetalan bifalles såvitt avser den överklagade gärningen.
2. Vadeinlagans yrkande: »Domen överklagas (endast)7 såvitt avser åtalspunkt 4. I denna del yrkar jag frikännande.» — Någon oklarhet vidlåder ej vadeinlagan. Domen överklagas endast såvitt avser åtalspunkt 4. Något särskilt yrkande om straffnedsättning erfordras icke. Hovrätten är, därest yrkandet beträffande åtalspunkt 4 bifalles, skyldig att ex officio pröva straffmätningen.
3. Vadeinlagans yrkande: »Domen överklagas (endast)7 såvitt avser åtalspunkt 4. I denna del yrkar jag frikännande. Under alla förhållanden yrkar jag straffnedsättning, enär underrättens straff är för strängt för den föreliggande brottsligheten.» — Yrkandena är helt klara.
4. Vadeinlagans yrkande: »Domen överklagas (endast)7 beträffande åtalspunkt 4. I denna del yrkar jag frikännande. Dessutom yrkar jag straffnedsättning.» — Grunden för yrkandet om straffnedsättning är visserligen ej fullt klar, men föreläggande torde knappast vara erforderligt. Det torde räcka med att vadekäranden vid huvudförhandlingen i hovrätten anmodas att precisera sitt yrkande i straffmätningsfrågan och ange huruvida detta yrkande oberoende av utgången beträffande åtalspunkten 4 skall prövas av
hovrätten. Ramen för hovrättsprocessen vidgas icke hur detta yrkande än preciseras. Det får dock icke avse annat än den överklagade gärningen.
5. Vadeinlagans yrkande: »Jag godtar underrättens bedömning av de åtalade gärningarna. Straffet för brottsligheten är emellertid för strängt, varför jag yrkar straffnedsättning.» — Hovrättens prövning har begränsats till straffmätningen.
6. Vadeinlagans yrkande: »Enär straffet för den brottslighet, som underrätten lagt mig till last, är för strängt, yrkar jag straffnedsättning.» — Enär vadekäranden icke angivit annan del än straffmätningen som sådan som grund för sitt yrkande om straffnedsättning kan enligt min mening de åtalade gärningarna prövas av hovrätten endast som grund för straffmätningen.8
7. Vadeinlagans yrkande: »Jag yrkar straffnedsättning.» — Någon grund har ej angivits för straffnedsättningsyrkandet, men vadekäranden har ej överklagat den del av målet, som avser de åtalade gärningarna. Jämlikt 51: 24 andra st. RB måste han då vara förhindrad att vid huvudförhandlingen i hovrätten utsträcka sitt yrkande till någon av de åtalade gärningarna. Enär det ligger i sakens natur, att grunden för ett yrkande om straffnedsättning är vadekärandens uppfattning om att straffet är för strängt behöver föreläggande om komplettering av vadeinlagan ej meddelas.
I ovanstående exempel har jag utgått från att det är enskild vadekärande, som klagar. Vid överklagande av åklagaren gäller samma principiella påståenden beträffande vadeinlagans innehåll. Att märka är, att hovrätten — vid överklagande från åklagarens sida när åklagaren yrkar straffskärpning — är obunden av detta yrkande och i straffmätningsfrågan äger sänka straffet, ja efter nya brottsbalkens införande äger hovrätten även helt eftergiva påföljd. Men hovrätten äger icke rätt att ingå i prövning av annan gärning än den beträffande vilken åklagaren fullföljt talan. Vid ett blankt yrkande om straffskärpning från åklagarens sida kan alltså hovrätten ej —utan att den tilltalade fullföljt talan — ingå i prövning av de brottsliga gärningarna, ty de är ej föremål för hovrättens prövning.
Av naturliga skäl har jag icke avsett att ge en uttömmande beskrivning av det tänkbara innehållet i vadeinlagorna. Mellan de anförda exemplen finns naturligtvis en rad mellanformer av yrkanden och angivande av grunder för vadetalan, där föreläggande kan vara motiverat. Viktigt är att föreläggande för vadekäranden alltid meddelas i de fall, där vadeinlagans yrkanden och grunderna därför utformats på ett sådant sätt, att ett i och för sig tillåtet tilläggsyrkande kan leda till att huvudförhandlingen i hovrätten måste inställas.
Engärningsbrottslighet
Om sålunda rättegångsbalken vid flergärningsbrottslighet utgår från att de brottsliga gärningarna och straffmätningen är skilda delar av målet har man vid engärningsbrottslighet ansett den brottsliga gärningen och straffet vara en helhet, vars delar icke var för sig kan överklagas till hovrätten. Genom ett överklagande i straffmätningsfrågan förs också underrättens bedömning av den brottsliga gärningen under hovrättens prövning. Jag citerar här NJA II 1943 s. 672:
Av 30 kap. 3 § följer, att hovrättens dom ej må avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller eljest må av hovrätten upptagas. Såvitt angår denna gärning är hovrätten emellertid icke bunden av någondera partens brottsrubricering eller yrkande. Med hänsyn härtill synes det riktigt, att vadekäranden äger inom de gränser, som gälla för hovrättens prövningsrätt, ändra sin i vadeinlagan angivna talan. Har tilltalad i vadeinlaga yrkat allenast straffnedsättning och befinnes sedermera, att gärningen ej är straffbar eller att straffet t. ex. på grund av preskription förfallit, är han sålunda oförhindrad att under rättegången i hovrätten yrka att bliva helt frikänd. Har åklagaren i vadeinlagan betecknat den gärning, för vilken ansvar påståtts, såsom förskingring, äger han i hovrätten yrka, att den tilltalade skall för samma gärning fällas för stöld.
Ett sådant betraktelsesätt synes väl överensstämma med omröstningsreglerna i 29: 2 RB, som föreskriver särskild omröstning om brott och straff endast då fråga är om flera brott. Utformningen av bestämmelsen i 51: 24 andra st. RB leder till att samma princip om odelbarhet av gärning och straff vid fullföljd av talan måste gälla även där en gärning utgör flerabrott.9
Vid engärningsbrottslighet blir alltså behovet av kompletterande vadeinlagor väsentligt mindre än vid flergärningsbrottslighet.
Så till slut endast ett påpekande. Det måste naturligtvis anses egendomligt att ett meningsutbyte om dessa för hovrättsprocessen så centrala frågor kommer till stånd först aderton år efter rättegångsbalkens införande. Det sammanhänger emellertid närmast med att åklagare och advokater vid fullföljd av talan mot underrättsdomar sökt att följa bestämmelserna i 51: 4 RB om vadeinlagans innehåll och vid huvudförhandlingen i hovrätten framställt samma yrkanden som i vadeinlaga eller genmäle.
Jerker Victor