Utredning om yttrande- och tryckfrihet. Chefen för justitiedepartementet har tillkallat sakkunniga för översyn i vissa hänseenden av lagstiftningen beträffande yttrande- och tryckfrihet. Till ordförande har utsetts justitierådet Sven Romanus (se SvJT 1965 s. 719).
    I direktiven framhålles, att det närmare innehållet av bestämmelserna i 16 kap. 5, 9 och 11 §§ brottsbalken om uppvigling, brott mot trosfrid och sårande av tukt och sedlighet är beronede av de vid varje tidpunkt i samhället rådande uppfattningarna. Avgränsningen av det straffbara området försvåras av att en avvägning måste ske av de intressen som dessa straffbud avser att skydda mot intresset av yttrandefrihet och tryckfrihet och ofta även mot det intresse som representeras av en framställnings litterära, konstnärliga eller vetenskapliga värde. Under senare tid har både lagstiftning och rättspraxis gått mot allt större tolerans samtidigt som en friare inställning till religiösa och sexuella frågor vunnit insteg hos allmänheten. Sistnämnda omständighet har medfört, att tillämpningen av nyssnämnda straffbud försvårats till den grad.

 

att polismyndigheter, åklagare och domstolar ofta tvingats fungera som ett slags skiljemän mellan olika uppfattningar i religiösa och etiska ämnen. Enligt direktiven bör en sådan ordning helst undvikas, och man har därför ansett tiden mogen för en översyn av brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens bestämmelser i dessa hänseenden.
    De sakkunniga skall företaga översynen av bestämmelserna om brott mot trosfrid och sårande av tukt och sedlighet med utgångspunkt från en i princip obegränsad yttrande- och tryckfrihet. De begränsningar som kan komma i fråga bör motiveras i första hand av att den enskilde icke utan sin egen aktiva medverkan skall behöva taga del av eventuellt förekommande anstötliga och smaklösa framställningar. För ungdom kan dock tänkas behövas någon form av särskilt skydd mot sådana framställningar. I fråga om brott mot trosfrid skall särskilt övervägas, om icke bestämmelserna om störande av förrättning eller av allmän sammankomst kan ge tillräckligt skydd. Beträffande uppvigling ifrågasätts, om det är påkallat med särskilt straffbud för uppmaning eller förledande till endast ringa förseelser. I vissa fall kan det enligt direktiven dessutom ifrågakomma att utesluta straffbarhet på grund av intressekollision.

J. L.