Kumulation av ansvarstalan och

talan om enskilt anspråk¹

 

Av preceptor ROBERT BOMAN

 

 

 

 

Enligt svensk rätt är det inte bara ansvarstalan som kan föras i ett brottmål. Det är också möjligt att med denna ansvarstalan förena eller, som man även säger, kumulera en talan om enskilt anspråk. Såväl ansvarstalan som talan om det enskilda anspråket kommer då att handläggas i en enda rättegång.
    Den kumulation, varom här är fråga, är nästan alltid subjektiv. Parterna i brottmålet och parterna i tvistemålet äro i regel icke desamma. Visserligen kan den tilltalade stå som svarande både i brottmålet och i tvistemålet. Detta är också den ojämförligt vanligaste situationen, även om den icke är den enda tänkbara. Däremot kan åklagaren nästan aldrig vara part i båda målen. Men ofta för han ändå talan om det enskilda anspråket. Detta gör han då för målsägandens räkning, och det är målsäganden som är part, icke åklagaren. Denne är ej heller rättegångsombud utan för målsägandens talan å tjänstens vägnar. Åklagarens behörighet kan emellertid i stort sett jämställas med ett rättegångsombuds.²
    Liksom vid kumulation av två tvistemål kan en kumulation av ett brottmål och ett tvistemål vara antingen ursprunglig eller efterföljande. I det förra fallet väcks talan samtidigt för båda målen genom att åklagaren i sin stämningsansökan yrkar ansvar jämte skadestånd åt målsäganden, restitution av gods e. d.³ I det senare fallet väcks först den ena talan och därefter den andra. Om talan i de båda målen väckts var för sig och rätten finner det lämpligt, att målen förenas, förordnar rätten därom genom ett särskilt beslut, försåvitt talan i båda målen väckts genom stämning. Enligt RB 45:5 st. 2 har emellertid åklagaren eller målsäganden möjlighet att, sedan åtal väckts, utan stämning väcka talan om enskilt anspråk. Då väcks talan om

 

¹ Stommen till det följande utgör en provföreläsning över förelagt ämne, hållen i Uppsala den 20 maj 1965. Stilen har här omarbetats för att bättre passa en skriftlig framställning. Vidare ha en del ändringar och tillägg gjorts, särskilt i senare delen. Nästan samtliga noter ha medtagits först här.

² Se Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 2 uppl. 1961, s. 336 (i det följande cit. Olivecrona).

³ RB 45:4 st. 2. Se även Olivecrona s. 331.

 

6—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

det enskilda anspråket så att säga inom ramen för brottmålet, och något rättens beslut om kumulation torde icke behöva meddelas.⁴ Ej heller behöver rätten särskilt besluta om kumulation, när kumulationen är ursprunglig.
    Om målen kumulerats men rätten därefter finner skäl att särskilja dem, kan rätten alltid göra detta.⁵ I så fall beslutar rätten, att talan om det enskilda anspråket i fortsättningen skall som särskilt: mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Eljest handläggas målen gemensamt fram till dom. En annan möjlighet är att först särskilja målen och därefter före huvudförhandlingen förena dem igen, t. ex. då muntlig förberedelse erfordras i skadeståndsdelen.
    Om åklagaren före domen nedlägger åtalet, eller om åtalet avvisas, skall handläggningen av det enskilda anspråket fullföljas, nu i tvistemålsordning, men endast under förutsättning att någon av parterna i detta mål yrkar det. Om ingen av dem yrkar fortsatt handläggning, är talan om det enskilda anspråket förfallen och målet avskrivs.⁶ Anspråket omfattas då ejav någon rättskraft, utan målsäganden kan, om han så vill, låta instämma sin motpart på nytt.⁷
    Att målsäganden återkallar sin talan om det enskilda anspråket har givetvis ingen betydelse för handläggningen av brottmålet. Men i denna situation kan den tilltalade begära, att målsägandens talan ändock prövas. Den tilltalade har alltså rätt till dom på samma sätt som en part i ett dispositivt tvistemål.⁸ Begagnar han ej denna rätt avskrivs målsägandens talan.

 

    Om slutligen båda målen samtidigt gå fram till dom och rätten vid överläggningen till dom finner, att åtalet skall ogillas, behöver detta icke medföra, att också skadeståndstalan måste ogillas, eller — som fallet är i dansk rätt⁹ — att rätten vägrar att döma över det enskilda

 

⁴ Se Olivecrona s. 339. — En förutsättning för att talan skall få väckas utan stämning är visserligen enligt RB 45:5 st. 2, att rätten finner detta lämpligt. Man kunde då vänta sig, att denna rättens prövning gåves till känna i ett särskilt beslut. Enligt en åtminstone i vissa domstolar tillämpad praxis synes emellertid särskilt beslut givas blott då rätten funnit, att talan lämpligen bör väckas genom stämning. Om så ej finnes erforderligt, vidtages icke annan åtgärd än att muntligt yrkande antecknas i protokoll eller att inkommen skrift uppföres på dagboksbladet i brottmålet, varefter skriften tillfogas detta mål. Någon anmärkning mot denna praxis synes ej påkallad. Praxis innebär givetvis ej, att rätten underlåter att pröva lämpligheten av att talan får väckas formlöst, utan blott att uttryckligt beslut ej erfordras annat än om stämning anses erforderlig.

⁵ RB 22:5.

⁶ RB 22:6 st. 1.

⁷ Se Gärde—Engströmer—Strandberg—Söderlund, Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande, 1949, s. 284 (i fortsättningen cit. Gärde), ävensom Olivecrona s. 335.

⁸ RB 22:6 st. 2. Se Gärde s. 285 och Olivecrona s. 341.

⁹ RPL § 992 st. 1. Se härom Hurwitz, Den danske Strafferetspleje, 3 udg. 1959, s. 581 (cit. Hurwitz) och Gomard—Hansen—Hurwitz, Kommenteret retsplejelov, del II, 2 udg., s. 983 f. 

 

anspråket. Det kan nämligen tänkas, att den åtalade gärningen väl icke är straffbar, men att den ändå är skadeståndsgrundande. I detta fall kan rätten bifalla skadeståndsyrkandet. RB 22:7 uppställer ett visst villkor härför, vilket vi skola återkomma till i det följande.¹⁰
    Däremot är rätten såtillvida bunden av avgörandet i ansvarsfrågan, att rätten enligt RB 29:6 p. 2 icke kan finna gärningen styrkt ifrågaom åtalet men icke styrkt ifråga om det enskilda anspråket och vice versa. Förutsättningen härför är dock, att samma beviskrav gälla i båda målen.¹¹ Antag exempelvis att bevisbördan i skadeståndsmålet åvilar den tilltalade.¹² Om en bilist är åtalad för vårdslöshet i trafik och en påkörd fotgängare samtidigt yrkar skadestånd, kan rätten således finna, dels att vårdslöshet icke är styrkt, varför åtalet ogillas, dels att den tilltalade ej heller lyckats exculpera sig, varför skadeståndsyrkandet bifalles. Vidare kan avgörandet i brottmålet sakna betydelse för utgången i skadeståndsmålet även på annat sätt, t. ex. då åtalet ogillas på grund av preskription.¹³
    Tillämpar man nu brottmålsregler eller tvistemålsregler för förfarandet i en rättegång, där en talan om enskilt anspråk kumulerats med ansvarstalan? Ja, i princip tillämpas brottmålsreglerna,¹⁴ dock med åtskilliga undantag, vilka här icke skola närmare behandlas.¹⁵ Så mycket kan emellertid sägas, att, eftersom skadeståndsyrkandet i regel avser en dispositiv fråga, åtskilliga av dispositionsprincipen motiverade tvistemålsregler vinna tillämpning även i en rättegång med kumulerad ansvars- och skadeståndstalan.¹⁶ Rätten är således i skadeståndsdelen bunden av parternas yrkanden och medgivanden, av deras åberopanden och erkännanden. Utgången i målen kan därför bli olika, därest i det ena men ej i det andra en formell grund för domen kan tillgripas.¹⁷ Detta är fallet, när det enskilda anspråket medgivits. Vidare har parts erkännande den verkan, att det gör bevisning överflödig i skadeståndsdelen men ej i ansvarsdelen.¹⁸ I skadeståndsdelen gälla samma bevisbörderegler som i tvistemål. Däremot

 

¹⁰ Se nedan s 95 och s 102.

¹¹ Se Ekelöf, Rättegång III, 2 uppl. 1964, s. 58 not 19. Se även NJA 1962 s. 469.

¹² Se Ekelöf, Rättegång II, 2 uppl. 1963, s. 191.

¹³ Se Ekelöf, Rättegång III s. 58 not 19 samt Gärde s. 399.

¹⁴ Se Processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk, II: Motiv m. m. 1938, s. 278 (cit. PLB).

¹⁵ Se härom Ekelöf, Rättegång II s. 191 f.

¹⁶ Se Gärde s. 276.

¹⁷ Om termen formell grund för dom se Olivecrona, Rätt och dom, 1960, s. 179 ff och s. 202.

¹⁸ RB 35:3; jfr Gärde s. 276, varav framgår, att förlikning är tillåten i skadeståndsdelen men ej i ansvarsdelen. Jfr även PLB s. 278 f samt för äldre rätt Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, del I första häftet 2 uppl. 1923, s. 47. 

kunna parterna ej utnyttja tvistemålsreglerna om utevaro för att få ett slut på skadeståndsmålet. Tredskodom kan ej givas, om skadeståndstalan kumulerats med ett brottmål.¹⁹ Rätten har möjlighet att pröva skadeståndsdelen, även om någon av parterna i detta mål uteblir, och målsägandens utevaro behöver ej nödvändigtvis leda till att hans skadeståndsyrkande ogillas.²⁰ Om rätten finner, att yrkandet är grundat, kan det bifallas utan hinder av målsägandens utevaro. Att rätten dömer trots utevaron bör emellertid komma ifråga endast i enkla fall.²¹ Om skadeståndstalan är mera invecklad, om utgången ej förefaller helt klar, om den tillstädeskomne parten åberopar nya omständigheter, som icke verka alldeles gripna ur luften, då synes rätten icke böra döma utan i stället bryta kumulationen enligt RB 22:5.²² Därefter kommer skadeståndstalan att handläggas som tvistemål, och till nästa inställelse kallas parterna vid äventyr av tredskodom.²³
    I det följande skall jag främst uppehålla mig vid förutsättningarna för att kumulation skall kunna komma till stånd, vid frågan om när åklagare kan föra talan om enskilt anspråk samt i samband därmed vid spörsmålet om hur sådan talan skall väckas.

 

 

1. Förutsättningarna för kumulation

I vilka fall kan en talan om enskilt anspråk förenas med ansvarstalan? Vid besvarandet av denna fråga utgår man alltid från att det föreligger en ansvarstalan med något visst innehåll, t. ex. att åklagaren yrkar ansvar å den tilltalade för viss stöld, viss skadegörelse eller för vårdslöshet i trafik bestående i viss ouppmärksamhet. Nu bör det givetvis icke vara så, att vilket enskilt anspråk som helst kankumuleras med åtalet. Att kumulation överhuvudtaget är tillåten beror ju på att det i vissa fall är fördelaktigt att förena mål i en rättegång. Och vari bestå fördelarna? Jo, främst i vinster av processekonomisk art. Sådana får man framför allt, när processmaterialet är åtminstone delvis gemensamt i de olika målen. Då dessa handläggas i samma rättegång, behöver t. ex. den gemensamma bevisningen icke upptagas mer än en gång. Rättegångskostnaderna bli lägre o. s. v. Vad nu särskilt angår kumulation av ansvarstalan och talan om en-

 

¹⁹ Se Ekelöf, Rättegång II s. 191, och Olivecrona s. 339.

²⁰ Se PLB s. 283, Olivecrona s. 340, Lassen i SvJT 1948 s. 678, G. Petrén i SvJT 1952 s. 65 samt Söderlund i NJA 1963 s. 230 f.

²¹ I doktrinen har viss tvekan om lämpligheten av denna ordning kommit till uttryck; se Ekelöf a. a. s. 192, Petrén a. st. samt Rappe i SvJT 1948 s. 489.

²² Jfr Olivecrona s. 340.

²³ Se Rappe a. st.

 

skilt anspråk,²⁴ betyder det sagda, att kumulation medför fördelar bara då målen ha viss gemenskap med varandra. Och vad är det som skall vara gemensamt? Jo, det är den brottsliga handlingen. Denna ingår i grunden för åklagarens ansvarsyrkande, och huvudregeln är, att handlingen måste återfinnas också i grunden för yrkandet om det enskilda anspråket.²⁵
    Först skall här behandlas det fallet, att den som yrkar skadestånd är målsäganden själv, och att yrkandet riktas mot den tilltalade. Är det då ett hinder för kumulation, att målsäganden grundar skadeståndsyrkandet på blott en del av de moment, som bilda den i åklagarens gärningsbeskrivning upptagna gärningen? Kan målsäganden vidare utan att äventyra kumulationen åberopa ytterligare omständigheter utöver dem som åklagaren påstått och därmed göra en kumulativ avvikelse från den brottsliga handlingen? Är det slutligen möjligt, att målsäganden åberopar vissa omständigheter i stället för sådana som åklagaren åberopat? Detta skulle alltså utgöra en alternativ avvikelse från gärningen.²⁶
    Som exempel på det första fallet kan anföras den situationen, att åklagaren yrkar ansvar å den tilltalade för stöld av en målning. Målsäganden säger sig icke kunna tro, att den tilltalade avsett att tillägna sig tavlan, och vill därför icke åberopa tillägnelseuppsåt. Däremot vill målsäganden ha sin tavla tillbaka, och han yrkar därför, att den tilltalade måtte förpliktas återställa den. Kan med ett åtal för stöld kumuleras en sådan talan, där målsäganden alltså åberopar ett mindre omfattande subjektivt rekvisit (uppsåtligt tagande men ej uppsåtligt tillägnande), vilket medför att gärningen kan bli att anse som egenmäktigt förfarande?

 

²⁴ Om de processekonomiska fördelarna av sådan kumulation se PLB s. 278, Ekelöf a. a. s. 187 samt Olivecrona s. 331 f.

²⁵ Se Olivecrona s. 333. — Anspråket kan avse skadestånd, återställande av tillgripen egendom eller annat dylikt. För enkelhets skull har jag här utgått från att målsägandens yrkande avser skadestånd, vilket är det vanligaste fallet. Vad som gäller om skadeståndsyrkanden torde i stort sett gälla även beträffande yrkanden om återställande av egendom och liknande. — Det bör måhända påpekas, att det icke under alla förhållanden kan vara lämpligt att kumulera en ansvarstalan med ett civilrättsligt yrkande, även om grunden för båda yrkandena skulle vara densamma. Om den tilltalade ställs till ansvar för otukt enligt BrB 6 kap., synes en talan om äktenskapsskillnad enligt GB 11:8 icke böra förenas med ansvarstalan (jfr för fransk rätt Bouzat, Procédure pénale, del II av Traité de droit pénal et de criminologie, 1963, nr 963). Familjerättsliga frågor torde i regel böra handläggas i tvistemålsordning. Dock kan man ifrågasätta, om icke en kumulation med ansvarstalan stundom vore tänkbar, nämligen när åklagaren undantagsvis är berättigad att föra talan i tvistemålet, såsom fallet är enligt GB 10:1. Om åklagaren yrkar ansvar för tvegifte enligt BrB 7:1, förefaller det ej orimligt att han i samma rättegång kunde yrka återgång av det senare äktenskapet.

²⁶ Om termerna kumulativ och alternativ avvikelse se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, s. 164. 

    Härom vill jag bara helt kort säga, att jag inte kan finna något som helst skäl för att målsäganden icke skulle kunna åberopa färre omständigheter än åklagaren. Något sådant kan ju icke medföra någon utvidgning av processmaterialet jämfört med det klart tillåtna huvudfallet, att målsäganden åberopar precis detsamma som åklagaren. Kumulationen kan därför icke av denna anledning medföra nackdelar.
    Den situationen kan också tänkas förekomma, att målsäganden åberopar så få omständigheter, att dessa icke förmå att konstituera något brott. På grundval av sina egna uppgifter kan målsäganden då icke ens anses vara målsägande. Detta synes näppeligen böra tillmätas den betydelsen, att målsäganden icke skulle kunna få sitt ersättningsyrkande prövat i brottmålet. Någon skyldighet att biträda åtalet har han ju inte. Det enskilda anspråket är av dispositiv art. Då synes den omständigheten, att målsäganden ej vill åberopa så många omständigheter, som erfordras för att konstituera ett brott, icke rimligen böra ha den konsekvensen, att det blir uteslutet att kumulera ersättningsyrkandet med åtalet. Kumulationen har inga processekonomiska nackdelar, och den är ju i regel till fördel icke blott för målsäganden utan även för den tilltalade. Antag, att målsäganden åberopat lika mycket som åklagaren, och att skadeståndsskyldighet kan föreligga även på grund av ett mindre antal omständigheter än de som konstituera brottet. Då kan skadeståndsyrkandet prövas och bifallas trots att åtalet ogillas. Det kan då icke vara någon mening med att hindra målsäganden från att träffa det rätta redan från början och till stöd för sitt yrkande åberopa endast de skadeståndsgrundande omständigheterna.

    Som exempel på en kumulativ avvikelse kan anföras det fallet, att åklagaren yrkar ansvar för vårdslöshet i trafik, bestående i att den tilltalade varit ouppmärksam och till följd därav brutit mot vänsterregeln. Målsäganden vill därutöver åberopa, att den tilltalade även kört med en hastighet, som med hänsyn till vissa närmare angivna omständigheter måste anses för hög.
    En alternativ avvikelse föreligger slutligen, om den tilltalade är åtalad för uppsåtlig skadegörelse och målsäganden i stället för uppsåt vill åberopa, att den tilltalade vid tillfället ifråga förfarit på visst sätt vårdslöst. Detta utgör i regel intet brott. Men det kan också hända, att jämväl vad målsäganden åberopat utgör ett brott. Antag att åklagaren yrkat ansvar å den tilltalade för stöld av målsägandens matsilver, vilket åklagaren påstår ha utgjorts av nysilver. Om målsäganden åberopar, att det i stället varit fråga om äkta silver, är detta en alternativ avvikelse från vad åklagaren påstått. Trots avvikelsen är

 

det emellertid även enligt målsägandens uppgifter fråga om ett brott, och i detta fall alltjämt samma brott som det, för vilket åklagaren yrkar ansvar. I andra fall kunna de av målsäganden åberopade omständigheterna konstituera ett annat brott än de som åberopats av åklagaren. Antag, att den tilltalade ställts till ansvar för stöld, bestående i tillgrepp av en bandspelare. Under förundersökningen har den tilltalade hävdat, att han köpt bandspelaren på gatan av en okänd. Åklagaren anser sig dock ha övertygande bevisning för stöld och åtalar enbart för detta brott. Målsäganden hoppas, att den tilltalade skall medge ersättningsyrkandet, om målsäganden i stort sett accepterar dennes berättelse. Därför åberopar målsäganden omständigheter, som väl konstituera häleri men ej stöld.
    Nu vill jag göra gällande, att fallen med kumulativa och med alternativa avvikelser böra behandlas lika. Motiveringen härför är följande: Målsäganden kan alltid ordna sina åberopanden så, att den alternativa omständigheten åberopas i form av ett tillägg till åberopandet av gärningen. Somliga alternativa omständigheter kunna jämväl åberopas kumulativt.²⁷ I de fall där detta icke är möjligt, kan målsäganden åberopa gärningen i första hand och den alternativa omständigheten i andra hand.²⁸ Men om det nu överhuvudtaget är tillåtet, att målsäganden lägger till något åberopande utöver gärningen, framstår den situationen, där målsäganden enbart gör tillägg, som likvärdig med den där han vid sidan av tillägget också tar bort något, nämligen ett moment i gärningen. Det senare fallet innebär icke, att processmaterialet utvidgas utöver vad som skulle kunna ske i det första fallet. En alternativ avvikelse medför således icke några processekonomiska nackdelar utöver dem som framkallas genom den kumulativa avvikelsen. Båda fallen böra därför behandlas lika.²⁹
    Frågan är nu emellertid, om avvikelser från gärningen överhuvudtaget äro tillåtna i målsägandens åberopanden. Vad säger lagen härom?
    RB 22:1 stadgar, att en talan om enskilt anspråk i anledning avbrott må föras i samband med åtal för brottet. Även vid efterföljan-

 

²⁷ Så är fallet, då åklagaren i ett bilmål yrkar ansvar å den tilltalade för vårdslöshet i trafik, bestående i ouppmärksamhet, medan målsäganden säger sig icke vilja åberopa detta utan blott att den tilltalade kört för fort med hänsyn till förhållandena på platsen. Den alltför höga hastigheten utgör då en alternativ avvikelse från vad åklagaren åberopat. Men detta hade målsäganden kunnat åberopa även kumulativt. Det är ju fullt möjligt, att den tilltalade både varit ouppmärksam och kört för fort.

²⁸ Målsäganden kan sålunda i exemplet med skadegörelsen anföra: I första hand åberopar jag uppsåtlig skadegörelse. Men därutöver gör jag gällande, att den tilltalade i vart fall förfarit på visst sätt vårdslöst.

²⁹ Olivecrona synes anse, att endast kumulativa avvikelser äro tillåtna (s. 333). 

de kumulation enligt RB 22:3 talar lagen om en talan i anledning av brott. Innehålla orden »i anledning av brott» någon lösning på vårt problem? I detta sammanhang bör man observera ordalagen i RB 22:2. Där talas om åklagarens skyldighet att underrätta målsäganden om möjligheten att föra skadeståndstalan i brottmålet samt om åklagarens skyldighet att föra en sådan talan för målsägandens räkning. Förutsättningen härför är, att enskilt anspråk grundas å brott. I flera andra stadganden finner man uttrycket på grund avbrott, såsom i RB 22:7, 45:4 st. 2 och 45:5 st. 2. Huru förklara denna varierande terminologi?
    Det visar sig nu, att Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk på flera av dessa punkter avvek från vad som slutligen kom att bli lagens innehåll. PLB satte som ett villkor för kumulation både enligt 22:1 och 22:3, att talan avsåge ett enskilt anspråk på grund av brott. I de hänseenden, som vi här ha att behandla, ingick uttrycket i anledning av brott i PLB:s förslag till lagtext bara på ett ställe, nämligen i ett stycke i 22:4, där det var fråga om målsägandens anspråk mot annan än den tilltalade.
    Detta stycke misshagade lagrådet, som fann det dunkelt. Bakgrunden till detta skall jag inte gå in på här. Huvudsaken är, att lagrådet ansåg, att efter en viss förändring av lagtexten i 22:1 och 3 det ifrågavarande stycket i 22:4 skulle bli överflödigt och saklöst kunna strykas. Förändringen skulle bestå däri, att uttrycket »på grund av» ändrades till »i anledning av», vartill kom det förtydligandet i 22:1, att talan kunde föras även mot annan än den tilltalade.
    Lagrådet framhåller nu klart och tydligt, vilken juridisk-teknisk betydelse som det ansåg tillkomma uttrycket »på grund av brott». Enligt förslagets terminologi, sade man, lärer detta uttryck innebära ett krav på att anspråket skall grunda sig uteslutande på brottet. Däremot vore termen »i anledning av brott» mera omfattande.³⁰ Meningen härmed kan icke vara annan än att under uttrycket »i anledning av brott» rymmas ytterligare rättsfakta, vilka icke ingå som moment i den påtalade gärningen, t. ex. förekomsten av ett försäkringsavtal mellan den tilltalade och ett försäkringsbolag, vilket till följd av avtalet svarar för den skada, som genom gärningen tillfogats målsäganden. Det var dylika fall, som man närmast tänkte på, eftersom de föllo under särbestämmelsen i 22:4 om talan mot annan än den tilltalade om anspråk i anledning av brottet.
    När lagrådet ville stryka denna särbestämmelse och få in det avsedda fallet under 22:1 och 3, fann lagrådet alltså, att fallet icke rymdes inom ordalagen i dessa stadganden, så som de voro avfattade

 

³⁰ NJA II 1943 s. 294.

 

i PLB:s förslag. Därför föreslog lagrådet, att det snäva uttrycket »på grund av brott» skulle utbytas mot det vidare »i anledning av brott». Så blev också lagens slutliga lydelse.
    Följaktligen kan man i och för sig säga, att det icke utgör något hinder för kumulation, att målsäganden åberopar vissa omständigheter, som icke ingå som moment i den påtalade gärningen. Men i vilken utsträckning får detta ske? Som nyss anförts, behandlar lagrådet endast det fallet, att målsäganden vill åberopa ytterligare omständigheter av den anledningen, att han riktar sitt yrkande mot annan än den tilltalade. Såvitt jag kunnat finna, uttalar sig lagrådet icke alls om den situationen, att målsägandens yrkande är riktat mot den tilltalade själv, men att målsäganden likväl vill åberopa andra omständigheter än åklagaren.
    I och för sig ryms också detta fall under uttrycket »i anledning av brott». Men var det avsett, att RB 22:1 och 3 skulle omfatta även sådana fall? Man kan bli tveksam, när man läser lagrådets yttrande över PLB:s förslag till 22:1, enligt vilket kumulationen skulle förutsätta, att det enskilda anspråket grundade sig uteslutande på brottet. Lagrådet anför nämligen: »Mot detta stadgande är intet att invända».³¹ Således icke att det skulle vara för snävt. Skulle lagrådet alltså ha menat, att kumulation icke borde få förekomma i det nu avsedda fallet?
    Här bör man beakta, att lagrådet medvetet utbytt det snäva uttrycket »på grund av brott» mot det vidare »i anledning av brott». Det är sant, att detta närmast skedde för att under stadgandena inrymma fall, då målsäganden förde talan mot annan än den tilltalade. Men om man på detta sätt utvidgar ett stadgande, synes det vara uppenbart, att man på köpet kan få med ytterligare fall, som man i förstone inte tänkt på. Denna möjlighet borde ha stått klar för lagrådet, allra helst som liknande problem ideligen måste uppkomma vid lagstiftningsarbete. Lagrådet borde rimligen ha insett, att det vidare uttrycket medförde en utvidgning av stadgandet även i andra avseenden. I så fall skulle slutsatsen bli, att lagrådet funnit det tolerabelt, att man även i fall, där målsäganden för talan enbart mot den tilltalade, kan tillåta målsäganden att åberopa andra omständigheter än åklagaren, åtminstone i viss utsträckning.³² Och även om

 

³¹ A. a. s. 293.

³² Det förefaller, som om riksdagens första lagutskott i sin redogörelse för gällande bestämmelser (utlåtande nr 20 år 1963 s. 1) utgått från att så skulle vara fallet. Utskottet anför nämligen: »Till anspråk 'i anledning av brott' hänföres dessutom alla slags anspråk, som äger något samband med det påstådda brottet, vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller mot någon annan». Före införandet av nya RB gällde den ordningen, att en talan om en-

 

lagrådet till äventyrs icke insett, att RB 22:1 på detta sätt utvidgades, synes något sådant icke behöva medföra, att stadgandet i praxis ges den snäva tolkning, som då skulle ha föresvävat lagrådet. Frågan är vilken tolkning som är den mest ändamålsenliga. Om detta visar sig vara den vidare tolkningen, finns det så mycket större skäl att acceptera denna, eftersom den bäst överensstämmer med stadgandets ordalydelse.
    Innan jag övergår till de nu antydda ändamålsskälen, vill jag redan här framhålla, att liknande resonemang torde leda till den slutsatsen, att det icke nödvändigtvis måste vara målsäganden själv som för talan om det enskilda anspråket.³³ Även målsägandens dödsbo, hans konkursbo eller en cessionarie kan komma ifråga. Skadeståndsanspråket grundas då på den brottsliga handlingen jämte de omständigheter, som konstituera successionen. Någon större risk för att kumulationen i dessa fall skall medföra nackdelar finnes inte, eftersom »successionsfakta» för det mesta äro ostridiga. I vart fall kunna olägenheterna knappast bli större än i det enligt motiven klart tillåtna fallet med talan mot annan än den tilltalade.
    Hur förhåller det sig då med för- och nackdelar av en kumulation i det förra fallet, alltså då målsäganden själv åberopar flera eller andra omständigheter i händelseförloppet än åklagaren gjort. Kan det inte hända, att dessa ytterligare rättsfakta kräva särskild utredning,

 

skilt anspråk på grund av brott handlades som brottmål, oberoende av om ansvarstalan fördes eller ej. En sådan talan om enskilt anspråk kunde också kumuleras med ansvarstalan. En förutsättning för kumulation ansågs emellertid vara, att det enskilda anspråket utgjorde ett »kriminellt skadeståndsanspråk», d. v. s. att det grundade sig omedelbart på ett brott. Däremot skulle ett »civilt skadeståndsanspråk» icke kunna kumuleras med ansvarstalan (se Kallenberg a. a. s. 41; jfr emellertid s. 42 not 23). Avgörande för om anspråket var kriminellt eller civilt skulle vara, huruvida det som grund åberopade händelseförloppet i sin helhet vore en brottslig gärning (a. a. s. 29). Det har härvidlag hävdats, att det skulle vara av betydelse, huruvida ersättningsskyldigheten grundades på strafflagens skadeståndsbestämmelser och därmed jämförliga stadganden, eller om den hade sin grund i en civilrättslig skadeståndsregel (se Palmgren, Målsägandens åtalsrätt, 1939, s. 71 ff.).

Vid sådant förhållande kunde man tänka sig, att det varit lagstiftarens avsikt att även i nya RB göra en distinktion mellan kriminellt och civilt skadeståndsanspråk, och att endast det förra skulle kunna kumuleras med ansvarstalan. Därmed skulle målsäganden vara betagen möjligheten att åberopa andra omständigheter än åklagaren, åtminstone försåvitt detta skulle medföra, att grunden för skadeståndsyrkandet ej längre i sin helhet utgjordes av en brottslig gärning. Emellertid är detta argument icke hållbart. RB kap. 22 tillåter nämligen, att skadeståndstalan mot annan än den tilltalade kumuleras med ansvarstalan. Och en sådan skadeståndstalan ansågs tidigare icke omfatta ett kriminellt anspråk av beskaffenhet att kunna handläggas i brottmål (se Kallenberg a. a. s. 34 f.).

³³ PLB omnämner på ett ställe ett fall, där talan om enskilt anspråk föres av annan än målsäganden (s. 283 överst). PLB kan dock här ha avsett fall, som omfattas av RB 22:4. 

som inte är gemensam med utredningen av gärningen, samt att därigenom avgörandet av ansvarsfrågan kan bliva fördröjt. Jo, detta kan förvisso inträffa. Vidare torde sådana nya omständigheter vanligen vara tvistiga i större omfattning än de ovan berörda »successionsfakta». Emellertid bör man beakta, att, om rättegången utvecklar sig på ett sådant sätt, rätten alltid kan skilja målen åt. Enligt min mening behöver man icke uppställa stränga krav för kumulation, så länge som man har det korrektivet, att kumulationen kan hävas, närhelst den visar sig medföra övervägande nackdelar.

    Vidare är det att märka, att man faktiskt tillåter — och måste tilllåta — målsäganden att åberopa åtminstone vissa omständigheter, som icke — eller i vart fall icke alltid — ingå som moment i gärningen, nämligen de omständigheter, som konstituera målsägandens skada samt kausalsammanhanget mellan den brottsliga handlingen och skadan. Visserligen ingår det ett skaderekvisit och därmed också ett kausalsammanhang i många brott men ingalunda i alla. Om den tilltalade är åtalad för förgöring enligt BrB 13:8, är det icke ett rekvisit i brottet, att skada uppkommit t. ex. genom att målsägandens på bete utsläppta kor dött. Och även om ett skaderekvisit ingår i vissa andra brott, är det i regel irrelevant för ansvarsfrågan, hur stor skadan är. För fällande dom är det vanligen tillräckligt att konstatera, att skada i största allmänhet uppkommit, ibland kanske med något visst attribut, t. ex. omfattande skada.^33a Målsäganden däremot måste i regel åberopa sådana omständigheter, som möjliggöra att exakt fastställa skadans storlek. När lagrådet uttalade, att vid anspråk på grund av brott anspråket skall grunda sig uteslutande på brottet, utgör uttalandet en förkortad sammanfattning av det verkliga förhållandet, nämligen att anspråket skall grunda sig uteslutande på den brottsliga handlingen jämte de omständigheter, som konstituera skadan, samt i vissa fall kausalsammanhanget mellan handling och skada.³⁴
    Då målsäganden måste få åberopa skadan, har man redan därigenom släppt in vissa omständigheter utöver gärningen inom ramen för vad målsäganden får åberopa i ett kumulationsfall. Man har därmed accepterat, att det kan bli nödvändigt att i rättegången med de förenade målen föra in utredning, som icke avser den brottsliga gärningen.³⁵ Om detta visar sig medföra nackdelar, d. v. s. om skadan

 

^33a Skadans ungefärliga storlek kan sålunda ha betydelse vid avgörandet av frågan om brott är grovt eller ej.

³⁴ I de fall, där kausalsammanhanget ej ingår i brottsrekvisitet.

³⁵ PLB (s. 278) förutsätter sålunda, att i skadeståndsdelen viss ytterligare utredning kan krävas utöver vad som erfordras för att styrka själva gärningen. 

visar sig svårutredd och kräver omfattande utredning, kan man särskilja målen. I enklare fall är detta ingalunda nödvändigt.
    Enligt min mening är det ej mera betänkligt, att målsäganden åtminstone i vissa fall får åberopa andra eller flera omständigheter än åklagaren, även om dessa omständigheter icke avse skadan och kausalsammanhanget. Kumulationen synes i regel medföra fördelar, när det händelseförlopp, som bildar grunden för ansvarsyrkandet, i stort sett också ingår i grunden för skadeståndsyrkandet, även om målsäganden stöder sin talan på delvis andra omständigheter. Om målsäganden grundar sin talan på ett helt annat händelseförlopp än åklagaren åberopat, kan kumulation däremot icke komma ifråga. Detta skulle uppenbart strida mot lagen och dess ändamål. Men så länge som händelseförloppet är ett och detsamma,^35a kan man räkna dels med att bevisningen för de gemensamma momenten är till stor del densamma, och dels med att de bevismedel, som förebringas för att styrka gärningen, ofta kunna utnyttjas för att styrka även de av målsäganden åberopade särskilda momenten. Som exempel kan anföras det tidigare nämnda fallet, där åklagaren yrkade ansvar för vårdslöshet i trafik på grund av ouppmärksamhet och målsäganden därtill åberopade för hög hastighet. Vittnen till sammanstötningen kunna säkert ofta höras både om det förra och om det senare påståendet.
    Nu skulle man emellertid kunna säga, att även om bevisningen icke är gemensam, kumulationen icke nödvändigtvis behövde medföra nackdelar. De av målsäganden åberopade ytterligare omständigheterna kunna visa sig ostridiga, lättbevisade eller i övrigt av så enkel beskaffenhet, att det ej kan medföra nämnvärt besvär att pröva dem i samma rättegång som ansvarstalan. Skall man då från fall till fall avgöra, om detta kan väntas inträffa, och enbart på grund av sådana överväganden avgöra, om kumulation bör tillåtas eller ej? Denna möjlighet finnes i tvistemål. RB 14:6 innehåller en bestämmelse om fakultativ kumulation, närhelst sådan är till gagn för utredningen. Någon motsvarighet härtill finns ej i RB 22 kap. Emellertid är det att märka, att vid kumulation enligt 22 kap. rätten skulle ha avsevärt mycket svårare att bedöma, huruvida en fakultativ kumulation borde komma till stånd. I tvistemål är det framför allt genom förberedelsen som rätten får material till ett sådant bedömande. Vid kumulation enligt 22 kap. har rätten visserligen förundersökningsprotokollet att tillgå. Men det är ingalunda säkert, att detta ger någon uppfattning om de av målsäganden åberopade ytterligare omständigheterna eller om bevisningen för dessa. Därför

 

^35a Angående identitetsspörsmålet se s. 93 f.

 

behöver rätten en enklare och tydligare måttstock för sitt handlande för att inte famla i blindo. Jag vill hålla före, att en sådan måttstock kan uppställas.
    Man kan tänka sig att spalta upp gärningen i dess olika moment på samma sätt som i rättskraftsläran: det yttre händelseförloppet d. v. s. den brottsliga handlingen, angreppsobjektet, omständigheter utanför händelseförloppet (s. k. miljöfakta), det subjektiva rekvisitet och effekten. Det skulle föra för långt att här närmare diskutera vart och ett av dessa moment för sig. Avvikelser ifråga om de tre sistnämnda momenten menar jag att målsäganden bör få göra, utan att kumulationen omintetgöres. Därmed skulle svaret på exemplet med skadegörelsen³⁶ vara givet; målsäganden bör få åberopa vållande i stället för uppsåt, dock endast under förutsättning att vållandet hänför sig till samma händelseförlopp som uppsåtet. Ifråga om det yttre händelseförloppet — den brottsliga handlingen — synes målsäganden böra få åberopa såväl i kumulativt som i alternativt avseende avvikande omständigheter, så länge som han håller sig inom samma händelseförlopp. I den mån detta medför några mera avsevärda nackdelar, kan rätten skilja målen åt enligt RB 22:5. Vad slutligen angår det s. k. angreppsobjektet, skall jag inskränka mig till följande reflexioner: Om åklagaren åtalat A för misshandel av B, torde det svårligen kunna tillåtas C att i samma rättegång föra skadeståndstalan mot A, trots att C påstår, att det i själva verket varit han som blivit misshandlad och icke B. Däremot synas smärre modifikationer härvidlag kunna tillåtas. I det ovan³⁷ omnämnda fallet med stöld av matsilver bör målsäganden kunna yrka ersättning för 14 silverskedar, även om åklagaren bara yrkat ansvar för tillgrepp av 12. Om målsägandens ersättningsyrkande däremot avser helt annan egendom än den som åklagaren påstått vara tillgripen, synes kumulation utesluten.
    En möjlig och till synes lämplig regel vore alltså, att målsäganden kunde åberopa sådana omständigheter, som fölle inom res-iudicata-cirkeln. Vad målsäganden finge åberopa, skulle således vara sådant som fölle inom begreppet samma gärning med den innebörd detta begrepp ansetts ha enligt RB 30:9. Målsäganden skulle alltså icke behöva hålla sig enbart till den gärning, som avses i RB 30:3.³⁸ I

 

³⁶ Se ovan s. 86.

³⁷ Se ovan s. 86 f.

³⁸ Så Ekelöf, Rättegång II s. 191 not 98. Jfr Ekström i SvJT 1961 s. 384 f. I anslutning därtill kan sägas, att det härvidlag icke har någon betydelse, huruvida den tilltalade medgiver eller bestrider, att målsäganden får åberopa ytterligare omständigheter. Beträffande krav på stämning se nedan s.s. 103 ff.  

det ovan^38a angivna exemplet, där åklagaren yrkat ansvar för stöld av en bandspelare, bör således enligt min mening målsäganden få till grund för sitt ersättningsyrkande åberopa omständigheter, som konstituera häleri.
    För denna slutsats kan uppställas ytterligare en motivering, vilken framförts av Welamson.³⁹ Denne framhåller, hurusom målsäganden drabbas av brottmålsdomens rättskraft i samma utsträckning som åklagaren, samt att målsäganden, därest han biträtt åtalet, därför bör ha samma möjlighet till åtalsjustering som åklagaren. Målsäganden bör sålunda kunna åberopa omständigheter inom res-iudicata-cirkeln till stöd för åtalet. Men om han biträtt åtalet och där åberopat nya omständigheter, måste han rimligen få åberopa dessa jämväl tillgrund för sitt skadeståndsyrkande. Målsäganden skulle således alltid ha möjlighet att få de nya omständigheterna prövade genom att först biträda åtalet och ändra talan i ansvarsdelen. Under sådana förhållanden menar Welamson det vara irrationellt, att en målsägande skulle behöva gå denna omväg för att tillgodose sitt intresse i skadeståndsfrågan. I denna motivering kan jag instämma.
    Ett ytterligare påpekande synes emellertid erforderligt. De omständigheter, var å målsäganden sålunda skulle få grunda sitt skadeståndsyrkande, behöva ej nödvändigtvis konstituera något brott. En del av en som brottslig ansedd gärning skall alltid ingå, men därutöver kan komma något annat. Men hur kan man då tillämpa RB 30:9 på en sådan civilrättslig grund? Ja, här får man arbeta med en hypotes och resonera på följande sätt: Antag att denna grund i stället hade utgjort en brottslig gärning. Antag vidare att vad åklagaren påstått prövats genom lagakraftvunnen dom. Skulle då enligt gällande rättskraftsregler även den första, blott hypotetiskt brottsliga gärningen omfattas av domens rättskraft? Ett sådant resonemang kan måhända synas äventyrligt. Men rättskraftsreglerna äro likväl så pass fixerade, att jag inte tror, att det skulle vara särskilt svårt att tillämpa dem på dylika rent hypotetiska fall. Ekelöf torde ha resonerat på liknande sätt, när han framhållit,⁴⁰ att målsäganden icke får åberopa ytterligare omständigheter i sådan utsträckning, att det skulle bli fråga om annan gärning. Däremot förefaller Ekelöf ej ha uppmärksammat frågan huruvida målsäganden i så stor utsträckning finge åberopa andra omständigheter än åklagaren, att vad målsäganden påstår ej längre utgör ett brott.⁴¹

 

^38a Se ovan s. 87.

³⁹ Sakkunnigutlåtanden 1965 rörande precepturen i processrätt vid Lunds universitet (stenc.) s. 35.

⁴⁰ Se Ekelöf a. st.

⁴¹ Kallenberg (a. a. s. 43 noten) synes icke vara kritiskt inställd till tan-

 

    Ett argument mot min uppfattning kunde man måhända finna i ett uttalande av PLB,⁴² vilket innehåller följande angående tillämpningen av RB 22:7: Även om åtalet ogillas, kan talan om det enskilda anspråket prövas i målet, dock endast under förutsättning,»att anspråket kan stödjas på samma faktiska omständigheter som dem för vilka ansvar yrkats».⁴³ Om detta vore lagens innehåll, vore det ju i stort sett meningslöst, att målsäganden kunde åberopa andra omständigheter än åklagaren till grund för det enskilda anspråket. Om åtalet bifölles, finge nämligen det enskilda anspråket tänkas i regel bli bifallet på samma grund, och vid motsatt utgång i ansvarsfrågan kunde målsäganden ej få bifallande dom i skadeståndsdelen på grund av de tillfogade omständigheterna.
    PLB:s uttalande går väl ihop med ordalydelsen i RB 22:7, som talar om enskilt anspråk på grund av brott. Men uttalandet återgives även i Gärdes kommentar. Och där tillägges, att det låge i sakens natur, att RB 22:7 vore tillämplig även ifråga om anspråk, som icke omedelbart grundade sig på den åtalade gärningen men dock ägde samband med denna.⁴⁴ Man kan svårligen komma ifrån intrycket, att kommentaren med dessa två uttalanden motsäger sig själv. Såsom i det följande^44a skall göras gällande, bör dock det förra uttalandet få vika för det senare. Men i så fall utgör det förra uttalandet intet argument mot att målsäganden kan åberopa andra omständigheter än åklagaren.

 

 

2. Åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan

 

Härefter övergår jag till frågan om när åklagaren är skyldig att som tjänsteåliggande föra en skadeståndstalan. Av RB 22:2 framgår, att åklagaren är skyldig att föra målsägandens talan i samband med åtalet, under förutsättning att den senare begär det och att det enskilda anspråket grundas å brott. Emellertid kan åklagaren vägra att föra sådan talan, om det icke kan ske utan olägenhet, eller om målsägan-

 

ken, att kumulation borde kunna ifrågakomma även när grunden för skadeståndstalan ej enbart utgjordes av den brottsliga gärningen. Jfr även Palmgren a. a. s. 74 f.

⁴² PLB s. 283 f.

⁴³ Att PLB särskilt omnämnt denna förutsättning kan visserligen tyckas tyda på att icke ens PLB egentligen avsett, att målsäganden skulle vara förhindrad att åberopa flera eller andra omständigheter än åklagaren, trots att den förres yrkande enligt PLB skulle grundas på brottet. Därest målsäganden ej kunde åberopa annat än åklagaren gjort, vore det ju högst överflödigt att särskilt utsäga, att rätten i den avsedda situationen ej finge döma över annat.

⁴⁴ Se Gärde s. 286 f.

^44a Se nedan s. 102.

 

dens anspråk befinnes obefogat. Ändamålet med denna bestämmelse torde vara att befria målsäganden, som vanligen oförskyllt utsatts för en brottslig gärning, från besväret och framför allt kostnaderna med att själv föra talan, särskilt som det ofta torde vara så, att målsäganden ej skulle kunna utfå den honom tillerkända ersättningen för rättegångskostnader, därför att den tilltalade saknade tillgångar.⁴⁵
    När har då åklagaren någon olägenhet av att föra målsägandens talan? Så kan tänkas vara fallet, då anspråket är svårutrett, t. ex. därför att åklagaren skulle behöva ta ställning till och framskaffa bevisning om omständigheter, som icke ingå som moment i gärningen, såsom skadans omfattning eller medvållande av målsäganden.⁴⁶ I bilmål äro vållandefrågorna ofta tvistiga. Vidare kan det te sig tveksamt, om ej även målsäganden kunde ha åtalats. Åtminstone någon av dessa olägenheter för åklagaren föreligger i regel i bilmål. Undantagsvis föra åklagare målsägandens talan även i sådana mål, t. ex. då det är fråga om någon enkel sakskada, ett påkört staket eller liknande, och målsägandens medvållande är uteslutet. Även i övrigt bruka åklagarna blott föra målsägandenas talan i enklare fall.⁴⁷
    En förutsättning för att åklagaren får föra skadeståndstalan är som sagt också, att det enskilda anspråket grundas på brott. Enligt vad som tidigare anförts, skulle detta betyda, att anspråket skall grunda sig uteslutande på den brottsliga handlingen, skadan och kausalsammanhanget dem emellan. Om nu målsäganden beträffande händelseförloppet vill åberopa något därutöver, kan man tänka sig, att de ytterligare omständigheterna äro av två slag. För det första kan det vara fråga om omständigheter, vilkas existens skulle medföra, att händelseförloppet framstode som brottsligt även i annat avseende ändet som omfattas av åtalet.⁴⁸ För det andra kan det röra sig om omständigheter, som sakna karaktär av brottsrekvisit.⁴⁹
    I intetdera av dessa fall torde det vara lämpligt att tvinga åklaga-

 

⁴⁵ Se PLB s. 279, Ekelöf a. a. s. 188, Olivecrona s. 336 samt Hovrätten för Nedre Norrland i Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963 s. 7.

⁴⁶ Se Ekelöf och Olivecrona a. st.

⁴⁷ Se Rappe i SvJT 1948 s. 482.

⁴⁸ Exempel: Åklagaren har åtalat för vårdslöshet i trafik, bestående i ouppmärksamhet och brott mot vänsterregeln. Målsäganden vill därutöver åberopa, att den tilltalade med hänsyn till vissa omständigheter kört för fort.

⁴⁹ Exempel: A är tilltalad för skadegörelse, bestående i att han uppsåtligen slagit sönder B:s fönsterruta. Vid förundersökningen invände A, att han snubblat på en slang på trottoaren och fallit mot fönstret, som därvid gått sönder. Åklagaren anser sig kunna styrka, att A först snubblat utan attskada fönstret men därefter i vredesmod drämt till detta. Målsäganden B önskar åberopa, att A i vart fall förfarit vårdslöst, enär han gått och läst en tidning på trottoaren och därigenom icke lagt märke till slangen. 

ren att föra målsägandens talan beträffande sådana omständigheter. I det första fallet har åklagaren tidigare bort ta ställning till målsägandens påståenden, och han måste därvid ha funnit, att tillräckliga skäl för åtal i något ytterligare avseende icke föreligga. Om åklagaren ej kan förvänta bifall till åtalet, kan han heller icke räkna med att skadeståndstalan blir bifallen, och det framstår under sådana omständigheter som föga önskvärt att ålägga honom att föra en sådan talan. Detta gäller visserligen icke alltid, ty bevisbördan kan i skadeståndsdelen vara omkastad, vilket ju ofta är fallet i bilmål. Men i sådana fall skulle åklagaren icke kunna nöja sig med att åberopa något ytterligare vårdslöst beteende i skadeståndsdelen och låta den tilltalade söka exculpera sig även i detta avseende. Om det skall vara någon mening med att åklagaren för målsägandens talan, måste den förre vara beredd att lägga ned någon energi på att vinna även skadeståndsmålet, t. ex. genom att införa bevisning, som förringar värdet av exculpationsbevisningen. Det förefaller emellertid mindre lämpligt, att åklagaren skulle behöva införskaffa bevisning för något annat än den brottsliga gärningen, försåvitt det icke rör sig om skriftliga bevis av enkel beskaffenhet. Detsamma torde vanligen kunna sägas om det senare fallet, där de ytterligare omständigheterna sakna karaktär av brottsrekvisit. Även sådana moment kunna kräva ytterligare bevisning utöver vad åklagaren eljest har skäl att införa i målet.
    Härtill kommer, att det i dessa fall vanligen skulle medföra olägenhet för åklagaren att föra målsägandens talan. Det förefaller alltså befogat att icke inrymma dem under RB 22:2. Då denna bestämmelse emellertid är fakultativ för åklagaren, kan man ju fråga sig, om det är motiverat med ett absolut förbud för denne att föra målsägandens talan i alla fall, då den senare önskar åberopa ytterligare omständigheter beträffande händelseförloppet. De ovan anförda skälen för ett sådant förbud torde visserligen gälla i flertalet fall men icke i alla. De ytterligare omständigheterna kunna vara erkända eller lättstyrkta med samma bevis som åklagaren vill förebringa i brottmålet, så att denne därvidlag icke ålägges något nämnvärt extraarbete. Ibland kan den tilltalade förutsättas medgiva skadeståndstalan. Ävenhär måste det kunna förekomma otvistiga eller helt enkla fall. I dessa borde en åklagare kunna åtaga sig att föra skadeståndstalan, särskilt som man alltid har den garantin, att han kan vägra, så snart som någon olägenhet kan förutses. Visserligen kan mycket oförutsett inträffa under huvudförhandlingen. Tidigare erkända omständigheter kunna t. ex. förnekas. Men i så fall får domstolen häva kumulationen, avdöma brottmålet och i fortsättningen handlägga ersättnings-

 

7—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

anspråket som tvistemål. Därmed har åklagarens befattning med anspråket upphört.
    Till grund för ersättningsyrkandet kunna emellertid behöva åberopas omständigheter även av annan art än de som avse själva händelseförloppet. Antag, att det icke är målsäganden själv som vill, att åklagaren skall föra hans talan utan en annan innehavare av anspråket. Det kan röra sig om målsägandens dödsbo, hans konkursbo eller någon successor av typen försäkringsbolag, som ersatt målsäganden hans skada, och som därefter på grund av någon bestämmelse i försäkringsavtalet eller eljest inträtt i målsägandens rätt att utfå ersättning av skadevållaren. Det kan också vara fråga om en cessionarie av annat slag eller om målsägandens inkassomandatarie. I alla dessa fall kommer anspråket ej att grundas uteslutande på brottet och skadan utan därjämte på de omständigheter, som konstituera successionen eller därmed jämställt rättsfaktum. RB 22:2 skulle därmed icke vara tillämplig. Detta synes leda till otillfredsställande resultat, särskilt ifråga om målsägandens dödsbo.⁵⁰
    En möjlig lösning vore, att man utvidgade målsägandebegreppet, så att åtminstone somliga av de nämnda successorerna kunde anses som målsägande. Emellertid medför detta svårigheter, främst kanske av systematisk art. Då kunde man nämligen få räkna med att någon vore att anse som målsägande i vissa avseenden men ej i andra. Den omständigheten, att någon är att anse som målsägande i ett avseende (ifråga om enskilt anspråk), kan ju icke utan vidare anses medföra ställning av målsägande jämväl i andra avseenden (t. ex. beträffande åtalsrätt). Sådant vore begreppsjurisprudens. Och det synes knappast önskvärt att så komplicera regelsystemet, att man vid sidan av målsägande i alla avseenden och sådana, som aldrig vore att anse som målsägande, finge räkna med en tredje kategori, nämligen sådana som ibland finge räknas som målsägande men ibland icke. Då vore det en bättre utväg att tillerkänna successorer av typen försäkringsbolag målsägandeställning alltigenom.⁵¹
    En utredning av målsägandebegreppet har ansetts falla utom ramen för denna framställning. Här skall blott anmärkas det i RB 20: 13 st. 1 avsedda fallet, att målsäganden dödats genom brottet. Dennes närstående ha då samma rätt att föra ansvarstalan, som målsäganden själv skulle ha haft. De närstående bör då också tillerkännas rätten att få sin skadeståndstalan förd av åklagaren, där det kan ske utan olägenhet. Så kan tänkas vara fallet beträffande sjukvårds- och begravningskostnader. Däremot torde olägenhet för åklagaren i regel uppkomma, om släktingarna yrka livränta.^51a Frågan härom är vanligen tvistig och svårbedömd.

 

⁵⁰ Därest åklagaren för målsägandens talan och den senare avlider under processen, synes RB 12:19 st. 1 böra tillämpas ex analogia.

⁵¹ Skäl kunna anföras härför. Se Ekelöf, Rättegång II s. 81.

^51a Med avseende på skada enligt SL 6:4 få underhållsberättigade efterlevande anses inta målsägandeställning. Se Gärde s. 253 f. — Ang. RB 20:13 st. 2 se nedan not 62. 

    En annan möjlighet till lösning av problemet vore att man sade, att successionen blott hade relevans som processförutsättning, nämligen för kärandens saklegitimation. Detta är emellertid icke riktigt. Successionen är ett materiellt rättsfaktum, och utan att detta åberopas, kan rätten icke finna successorns yrkande grundat.⁵² Denne torde nämligen ha åberopsbördan därvidlag.⁵³
    Vad beträffar saklegitimation som processförutsättning må man även observera, att en brist i saklegitimationen utgör processhinder blott om käranden icke ens själv påstår sig vara berättigad till vad som yrkas utan själv hävdar eller erkänner, att bristen föreligger. Käranden skall alltså i vårt fall dels yrka betalning till målsäganden och dels påstå eller vidgå, att ingen överlåtelse skett, eller att annan successionsgrund icke föreligger. Om käranden däremot påstår, att anspråket på grund av viss omständighet övergått på honom, och om det sedan visar sig, att käranden har fel på denna punkt eller icke kan styrka sitt påstående, då skall rätten icke avvisa kärandens talan på grund av bristande saklegitimation. Då utgöra nämligen saklegitimationsfakta ett moment i saken, och rätten skall avgöra frågan genom dom och således ogilla käromålet.⁵⁴ Om dessa fakta alltså äro moment i saken, grundas det enskilda anspråket på dem och icke enbart på den brottsliga gärningen.
    För egen del kan jag ej komma till annat resultat än att lagens innehåll är fullt klart. Det står, att det enskilda anspråket skall grundas på brottet, och till yttermera visso står det uttryckligen »målsägandens talan».⁵⁵ Åklagaren är enligt lagens ordalydelse icke skyldig att föra annat än målsägandens egen talan om anspråk på grund av brott. Eftersom åklagare enligt RB 12:3 ej heller få vara rättegångsombud, äro de icke heller berättigade att föra talan om enskilt anspråk, när detta ej utgör ett tjänsteåliggande.⁵⁶ Och så skulle icke vara fallet, försåvitt icke RB 22:2 är analogt tillämplig på successionsfallen eller åtminstone på några sådana, t. ex. universalsuccession.
    Här bör nu beaktas rättsfallet NJA 1962 s. 174.⁵⁷

 

⁵² En omständighet kan utgöra såväl ett materiellt rättsfaktum som ett processuellt sådant. Så kan t. ex. vara fallet med förfallodagens inträde.

⁵³ Det kan i förbigående nämnas, att, om successorn inträder i en redan påbörjad rättegång, successionen alltid medför en ändring av talan (se Ekelöf a. a. s. 154 f.). Givetvis måste yrkandet ändras, men att successorn åberopar successionsfakta innebär en ändring också av grunden. Däremot torde det väl kunna sägas, att saken alltjämt är densamma. Detta senare torde sakna betydelse i förevarande sammanhang.

⁵⁴ Se Ekelöf a. a. s. 58 f. och jfr s. 115 f.

⁵⁵ Se även Hovrätten för Nedre Norrland i Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963 s. 7.

⁵⁶ Se Ekelöf a. a. s. 188 not 88.

⁵⁷ Se härom även Welamson i SvJT 1964 s. 429.

 

    Försäljaren Mörtberg stod åtalad för våld mot tjänsteman (poliser). Först vid huvudförhandlingen i RR framställde åklagaren muntligen ett yrkande om enskilt anspråk för Stockholms stads rätts- och polisdirektion. Denna hade utbetalat sjuklön m. m. till poliserna, och i gengäld skulle dessas skadeståndsanspråk mot Mörtberg ha övergått på staden. Mörtberg ifrågasatte, om icke stämning vore erforderlig.
    Samtliga instanser, däribland HD efter prövningstillstånd, avvisade skadeståndsyrkandet. RR:s icke ändrade formulering innehöll, att åklagaren eller målsäganden enligt RB 45:5 st. 2 ägde att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på grund av brott. Detta innebar krav på att anspråket skulle grunda sig uteslutande på brottet. Så var det icke i detta fall. Här var grunden brottet jämte successionen. Alltså hade stämning varit erforderlig, och yrkandet kunde icke upptagas till prövning.

 

    Fallet gäller alltså tillämpningen av RB 45:5 st. 2. Eftersom villkoret » på grund av brott» återfinnes även i RB 22:2, har man emellertid dragit den slutsatsen, att åklagaren icke skulle kunna föra skadeståndstalan för målsägandens successorer. Detta har resulterat i att riksdagen efter motioner beslutat hemställa hos Kungl. Maj:tom ändring icke blott av RB 45:5 st. 2 utan även av RB 22:2⁵⁸.
    Emellertid vill jag göra gällande, att rättsfallet icke nödvändigtvis behöver ha något prejudikatvärde ifråga om tolkningen av RB 22:2. Visserligen får man förutsätta, att HD skulle anse, att uttrycket »grundas å brott» i RB 22:2 betyder detsamma som »på grund av brott» i RB 45:5 st. 2. Men att HD avböjer att tillämpa det senare stadgandet analogt på successionsfall, synes icke kunna anses med säkerhet innebära, att HD också tagit ställning till frågan om RB 22:2 kan tillämpas analogt på dessa fall. De skäl, som kunna åberopas för en analog tolkning av det ena och av det andra stadgandet, måste ju vara helt olika, eftersom stadgandena ha olika funktioner. Jag föreställer mig, att domstolarna resonerat på ungefär följande sätt: Frågan är, om talan överhuvudtaget väckts på rätt sätt. Det kan kanske också diskuteras, om den väckts av rätt person. Nu anse vi, att talan icke väckts på rätt sätt. Då behöva vi inte ta ställning till den senare frågan.
    Det får emellertid medges, att det synes lika rimligt att resonera på precis motsatt sätt. Man skulle då först avgöra, huruvida åklagaren vore behörig att föra talan. Därefter finge man ta ställning till frågan om hur talan rätteligen skulle väckas. Och därvid vore det rimligt att anse, att, om nu åklagaren vore behörig, denne även vid efterföljande kumulation borde få väcka talan utan stämning. Emellertid synes det framgå av JR Söderlunds yttrande i rättsfallet NJA 1963 s. 227, att domstolarna resonerat på det förstnämnda sättet,

 

⁵⁸ Se motion i andra kammaren 1963 nr 641 samt Första lagutskottets utlåtande nr 20 år 1963. 

och att frågan om åklagarens rätt att föra skadeståndstalan i här avsedda fall icke kan anses vara knäckt.⁵⁹
    I själva verket tala starka skäl för att åtminstone i vissa fall analogt tillämpa RB 22:2.⁶¹ Om målsäganden efter det skadan inträffat avlidit eller gått i konkurs, vore det högst otillfredsställande, om åklagaren icke i enkla fall kunde föra dödsboets⁶² eller konkursboets talan. Beträffande sådana cessionarier som målsägandens försäkringsbolag kan det framhållas, att själva cessionen nästan alltid skulle visa sig vara ostridig och sålunda ej alls komplicera målet.⁶³ Om någongång komplikationer skulle inträffa, kan åklagaren finna detta utgöra en olägenhet och på grund därav vägra föra talan. Före 1962 års fall lär det också ha varit ganska vanligt, att åklagare förde skadeståndstalan även i enkla successionsfall. För att åklagaren skall hjälpa även målsägandens inkassomandatarie tala väl få positiva skäl utan huvudsakligen att detta icke medför någon olägenhet. Men är det inte olägligt, borde det ej heller utgöra något hinder. Om skadeståndsfordringen överlåtes i flera led än ett, kan det däremot tänkas, att olägenhet uppkommer för åklagaren.
    Det kan här vara av intresse att göra en jämförelse med fransk rätt, där man har samma problem, ehuru i en annan situation. Den franske åklagaren får nämligen aldrig föra målsägandens talan om enskilt anspråk.⁶⁴ Det finns möjlighet att få en skadeståndstalan handlagd tillsammans med brottmålet, men rätten till kumulation tillkommer uteslutande »ceux quiont personellement souffert du dommage directement causé par l'infraction».⁶⁵ I praxis ha målsägandens dödsbo och hans konkursbo tillerkänts rätt att föra talan i brottmålet utom i ett fåtal mer speciella situationer.⁶⁶ Däremot har den franska cassationsdomstolen en ständigt vägrat målsägandens försäkringsbolag och sécurité-sociale-kassorna att föra sådan talan, en ståndpunkt som dock mött en viss kritik.⁶⁷ Beträffande cessionarier i övrigt tycks enighet råda om att kumulation icke är tillåten.⁶⁸
    Något mera generös har dansk praxis visat sig vara. Även i dansk rätt har i princip endast den forurettede möjlighet att få sitt ersättningsanspråk mot den tilltalade — och ingen annan — kumulerat med ansvarstalan.⁶⁹ Detta

 

⁵⁹ Att åklagaren finge föra talan om sådana enskilda anspråk, som ej uteslutande grunda sig på brott, synes enligt Söderlund vara tänkbart även utan lagändring (NJA 1963 s. 230).

⁶¹ Jfr Petrén i SvJT 1952 s. 59.

⁶² Olivecrona anser, att åklagaren bör tillåtas föra talan för målsägandens dödsbo (s. 336 not 6).

⁶³ Jfr Första lagutskottets ovannämnda utlåtande s. 6.

⁶⁴ Se Bouzat nr 989.

⁶⁵ A. a. nr 994 (s. 761).

⁶⁶ Se a. a. n:ris 996 och 992. Undantagen avse främst ersättning för »dommage moral», vilken i motsats till »dommage matériel» ej synes tillkomma konkursbo och ej heller dödsbo, för såvitt talan därom ej väckts före dödsfallet.

⁶⁷ Se Bouzat nr 994.

⁶⁸ Se a. a. nr 993.

⁶⁹ RPL § 991.

 

har emellertid i praxis ej ansetts utgöra hinder för att målsägandens försäkringsbolag eller sjukkassa fått föra skadeståndstalan i brottmålet.⁷⁰

    Helt otänkbart synes det icke, att HD, om sådana problem i fortsättningen skulle nå fram till domstolen, skulle anse sig böra göra skillnad mellan olika successionsfall.⁷¹ Om emellertid HD icke heller ifråga om RB 22:2 skulle finna sig kunna gå utanför lagens ordalydelse, vill jag ansluta mig till förslaget om lagändring. I så fallbör man för säkerhets skull också ändra på det besynnerliga kravet i RB 22:7, att, om åtalet ogillas, talan om det: enskilda anspråket likväl må prövas, men blott om det påståtts vara ett anspråk på grund av brott och sålunda icke grundar sig på andra omständigheter än den brottsliga handlingen jämte skadan och kausal sammanhanget dem emellan. Något hållbart skäl för denna inskränkning synes, som Ekelöf påpekat, icke kunna uppdrivas.⁷² RB 22:7 bör rimligen vara analogt tillämplig på varje skadeståndstalan i anledning av brott.⁷³ I ett rättsfall NJA 1955 s. 212 var frågan uppe men blev, såvitt jag kan se, icke löst, eftersom alla de omständigheter, vilka HD anför som grund för skadeståndsyrkandet, återfinnas jämväl i åklagarens gärningsbeskrivning. RB 22:7 kunde därför tillämpas enligt sin ordalydelse.⁷⁴

 

 

3. Hur skall talan om enskilt anspråk väckas?

Slutligen skall jag något beröra även spörsmålet om hur talan om det enskilda anspråket rätteligen skall väckas. Vid ursprunglig kumulation väcks sådan talan genom stämning.⁷⁵ Åklagaren har då tagit upp skadeståndsyrkandet i sin stämningsansökan. Detta får han enligt RB 45:4 st. 2 göra ifråga om anspråk på grund av brott. Detär uppenbart, att uttrycket »på grund av brott» måste givas samma omfattning i RB 45:4 st. 2 som i RB 22:2.
    Även vid efterföljande kumulation kan talan väckas genom stämning, då i vanlig tvistemålsordning. Detta fall vållar inga bekymmer. Men enligt det tidigare berörda stadgandet i RB 45:5 st. 2 kan åkla-

 

⁷⁰ Se Hurwitz s. 577 med not 4 samt Gomard—Hansen—Hurwitz s. 982.

⁷¹ Jfr Statsåklagaren i Göteborg i Första lagutskottets ovannämnda utlåtande s. 4.

⁷² Se Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, 1956, s. 156 not 80.

⁷³ Se Ekelöf a. st. och Rättegång II s. 190 not 97 samt Gärde s. 286 f., varom ovan s. 95. Jfr Olivecrona s. 335.

⁷⁴ Ett äldre rättsfall, NJA 1948 s. 584, kan måhända ha lösts på motsvarande sätt. Det framgår emellertid ej av referatet vad målsäganden åberopat till grund för sitt yrkande. Någon slutsats synes ej kunna dragas av detta fall.

⁷⁵ Se Gärde s. 655.

 

garen eller målsäganden muntligen eller skriftligen⁷⁶ utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på grund av brott, om rätten finner det lämpligen kunna ske.⁷⁷ HD har här funnit, att lagen måste tolkas efter sin ordalydelse åtminstone i de fall, som varit föremål för prövning, nämligen dels det tidigare nämnda målet mot Mörtberg, dels också NJA 1963 s. 227:
    Chauffören Franzén hade utställt checker utan täckning och fått dem inlösta av diverse banker och företag. Trassatbanken, Sveriges Kreditbank, infriade sedermera checkerna och yrkade i brottmålet utan stämning ersättning av Franzén. Bankens talan avvisades utom ifråga om en check, som inlösts vid ett av bankens egna kontor.
    Bör man här kräva stämning, så snart som anspråket icke uteslutande grundas på brottet och skadan?⁷⁸ Vid besvarandet av denna fråga synes man böra skilja mellan de fall, där målsäganden själv är part, och dem där det enskilda anspråket grundas jämväl på succession eller liknande. Beträffande en tredje kategori, där ersättningsyrkandet riktas mot någon annan än den tilltalade, synes det mig uppenbart, att stämning erfordras, försåvitt det icke rör sig om partssuccession under rättegången.⁷⁹
    Vad beträffar det första fallet, där målsäganden själv är kärandepart och önskar åberopa flera eller andra omständigheter än åklagaren, så har både rätten och särskilt den tilltalade ett starkt behov av att få dessa omständigheter exakt preciserade.⁸⁰ Dessa stå juicke att finna i åklagarens stämningsansökan. Här ligger det något annorlunda till än beträffande skadan, som ju i regel också faller utanför gärningen. Beträffande skadan måste målsäganden nämligen vara medveten om nödvändigheten att närmare angiva denna, och ofta torde enbart den omständigheten, att olika poster sägas avse skada av vissa slag, vara tillräcklig. När det däremot gäller andra omständigheter utanför vad åklagaren åberopat, tycks det förekomma, att målsäganden ej förstår, att han måste före huvudförhandlingen framhålla, att han vill åberopa dem, då talan väcks utan stämning.⁸¹ Skrifter, vari talan om enskilt anspråk väcks utan stäm-

 

⁷⁶ RB 45:6.

⁷⁷ Om rättens lämplighetsprövning se Olivecrona s. 338 samt Petrén i SvJT 1952 s. 62 f.

⁷⁸ Ekelöf anser stämning erforderlig (se Rättegång II s. 189). Enligt Petrén kan annan enskild än målsägande ej väcka talan utan stämning (a. a. s. 59). Så även Olivecrona s. 337. I Gärdes kommentar säges uttryckligen, att stämning alltid erfordras, om annan än åklagaren eller målsäganden vill föra talan om enskilt anspråk (s. 655).

⁷⁹ RB 13:7 äger analog tillämpning, när talan om enskilt anspråk kumulerats med åtal. Se Ekelöf a. a. s. 163 och 192. Jfr Gärde s. 276 f.

⁸⁰ Se Söderlund i NJA 1963 s. 231 samt Hovrätten för Nedre Norrland i Första lagutskottets ovannämnda utlåtande s. 7.

⁸¹ Se t. ex. Kreditbankens knapphändiga åberopanden i NJA 1963 s. 227 samt Söderlunds kommentar därtill å s. 231. 

ning, kunna ibland vara ytterst knapphändiga och ej innehålla stort mer än yrkandet.^81a Ja, men gäller detta ej också de fall, där målsäganden grundar sin talan enbart på den brottsliga handlingen och skadan? Jo, även i dessa fall väcks talan ofta utan att grunden angives. Då bör emellertid den tilltalade kunna lita på att han ej behöver förbereda sitt försvar mot några andra omständigheter än handlingen och skadan. Om målsäganden vill åberopa något därutöver, måste den tilltalade få veta detta före huvudförhandlingen. Eljest är det stor risk för att den tilltalade begär uppskov i skadeståndsdelen, varvid kumulationen med dess fördelar går om intet. En och annan domare kanske tycker i sitt stilla sinne, att detta bara är bra, eftersom erfarenheten visar, att dylika frånskilda skadeståndsmål ofta aldrig föras fram till dom. Att domaren spekulerar i möjligheten att slippa döma och därför gärna häver kumulationen bör dock ej uppmuntras. Att målet förliks, sedan kumulationen hävts, kan ju just bero på att målsäganden numera sätter ett större belopp på spel i form av rättegångskostnader.
    Risken för uppskov och hävd kumulation sammanhänger med att det är så dåligt beställt med förberedelsen i mål, som handläggas i brottmålsordning. Visserligen kan skadeståndsmålet avskiljas för förberedelse i tvistemålsordning och därefter på nytt kumuleras med brottmålet.⁸² Detta synes emellertid vara föga vanligt i praktiken. Det kan sammanhänga med att rätten svårligen kan bedöma, huruvida förberedelse är erforderlig. Antag, att målsäganden inkommer till rätten med en skrift, innehållande ett skadeståndsyrkande samt en nödtorftigt angiven skada. Däremot uttalar sig målsäganden ej alls om vilka omständigheter som han vill åberopa i övrigt. Domstolen har då icke anledning att tro annat än att målsäganden åberopar detsamma som åklagaren. Förberedelse synes ej påkallad. Vid huvudförhandlingen visar det sig, att målsäganden även vill åberopa andra omständigheter. Vid en förberedelse i tvistemålsordning skulle sådant omedelbart ha upptäckts. Just det förhållandet, att en ordentlig förberedelse saknas i brottmål, medför att man måste ställa större krav på de skrifter, som äro av grundläggande betydelse i målet. Eljest äventyras koncentrationen av huvudförhandlingen och kumulationen med dess fördelar.
    När det gäller stämningsansökan, har man garantier för att en sådan skall bilda en god grundval för rättegången. I tvistemål skall ansökan avvisas, om käranden ej tydligt angivit grunden för sitt yr-

 

^81a För det fall att målsäganden ej ens anger skadan se nedan vid not 83a.

⁸² RB 22:5 och 3; se härom Gärde s. 282.

 

kande och ej efter föreläggande avhjälper bristen.⁸³ Åklagarens stämningsansökan kan visserligen ej avvisas av detta skäl, men det beror på att man förväntar sig, att åklagare alltid efterkomma rättens föreläggande om komplettering. Värre är det, när målsäganden väcker talan om enskilt anspråk genom en enkel skrift. Denna utgör ingen stämningsansökan, och den kan icke avvisas på grund av ofullständighet eller otydlighet. Beträffande en sådan skrift har man ingen garanti alls för att den utgör en tjänlig grundval för rättegången. Rätten torde visserligen kunna ge ett föreläggande om komplettering utan äventyr,^83a men härtill saknas vanligen anledning, eftersom rätten i de fall, då målsäganden icke angivit grunden, har skäl att tro denne åberopa detsamma som åklagaren. Därför vore det önskvärt, att stämningsansökan komme till användning i så stor utsträckning som möjligt.
    Häremot kan emellertid invändas, att det icke finnes anledning att kräva stämningsansökan i de fall, då målsäganden i sin skrift tydligt och fullständigt angivit vilka omständigheter han vill åberopa. Då fyller ju skriften sin funktion lika väl som stämningsansökningen. I de fall, där domstolen visserligen förstår, att målsäganden vill åberopa andra omständigheter än åklagaren, men där det icke klart framgår, vilka dessa äro, kan domstolen hänvisa målsäganden att inge stämningsansökan, eftersom RB 45:5 st. 2 är fakultativt. De ovan angivna skälen synas då icke motivera ett absolut förbud att formlöst väcka talan, utan blott att rätten kan hänvisa till det mera formalistiska alternativet stämningsansökan, när målsäganden brustit i tydlighet och fullständighet. De tidigare nämnda fallen, då målsäganden inte angivit någon grund alls, kommer rätten dock inte åtmed det fakultativa stadgandet. Då får ju rätten först vid huvudförhandlingen kännedom om att målsäganden vill framställa ytterligare åberopanden. Och då är det så dags att försöka rädda koncentrationen av huvudförhandlingen.
    Emellertid skulle ett förbud för målsäganden att väcka talan formlöst, så snart som han vill åberopa flera eller andra omständigheterän åklagaren, ofta bli ett slag i luften. Vid det förhållandet, att målsäganden överhuvudtaget kan åberopa sådana omständigheter i ett med åtalet kumulerat skadeståndsmål, måste rimligtvis tillerkännas honom en rätt att ändra talan i skadeståndsdelen. Gränserna för denna möjlighet dragas dels av RB 13:3, dels ock därav att tale-

 

⁸³ RB 42:4.

^83a Så torde böra ske, om målsäganden ej ens angivit skadan, något som ibland inträffar. Åtminstone erinrar jag mig ett bilmål, där målsäganden intet annat anförde än att han begärde ersättning med visst belopp. 

ändringen icke får medföra, att sambandet mellan målsägandens anspråk och den åtalade handlingen upplöses.⁸⁴
    Om nu målsäganden kan ändra talan, kan han alltid bemöta rättens krav på stämningsansökan med att säga sig väcka talan formlöst på grund av samma omständigheter som åklagaren och därefter genom en formlös taleändring tillägga ytterligare omständigheter och därtill eventuellt återkalla åberopandet av vissa andra. Väl kan man säga, att taleändringen i så fall är ett gott substitut för stämningsansökningen,^84a eftersom den på ett lika effektivt sätt fäster rättens och motpartens uppmärksamhet på de nytillkomna omständigheterna. Men om taleändringen är ett lika gott substitut, finns det ju ingen anledning att kräva stämningsansökan. Här gäller detsamma som tidigare sagts: det räcker med att domstolen har en möjlighet att ingripa mot otydliga skrifter. Om skrifterna blott äro tydliga och fullständiga, finns det ingen anledning att kräva en särskild form för dem.
    Vad härefter angår det fallet, att det är någon annan än målsäganden som vill väcka ersättningstalan i brottmålet, så ter sig situationen något annorlunda. Sålunda måste det framstå som uppenbart för rätten och motparten, att käranden behöver åberopa flera omständigheter än åklagaren, nämligen vad som ovan kallats successionsfakta. En brist eller otydlighet härvidlag kommer genast till synes till skillnad från det tidigare behandlade fallet, där rätten har att in dubio utgå från att målsäganden åberopar detsamma som åklagaren. Förutsättningen för att rätten skall kunna reagera häremot finns således redan då skriften kommer in.
    Vidare må det observeras, att käranden i detta fall icke kan kringgå ett förbud att formlöst väcka talan genom att först åberopa detsamma som åklagaren och därefter ändra talan. Antag, att käranden gjorde ett försök härtill och i förstone åberopade blott den brottsliga handlingen och skadan, däremot ej successionsfakta. Dessa ämnade han senare komma med i ett tilläggsåberopande. I detta första led kan då käranden icke härleda sin rätt från målsäganden. Det framgår icke av hans åberopanden, att det föreligger ett anspråk i anledning av brott. Redan på denna grund kan ersättningsyrkandet

 

⁸⁴ Antag att den tilltalade är åtalad för bedrägeri, bestående i att han genom svikligt förledande förmått målsäganden att beställa en vara och betala köpeskillingen i förskott. Målsäganden yrkar i brottmålet återfående av köpeskillingen, enär avtalet är ogiltigt på grund av svek. Målsäganden torde därefter icke i brottmålet kunna ändra talan till att avse utfående av godset på grund av avtalet.

^84a Detta gäller naturligtvis inte, om taleändringen kommer så sent som vid huvudförhandlingen. Då kan det emellertid hända, att RB 18:6 blir tillämplig, något som kan avhålla målsäganden från att dröja alltför länge med taleändringen. 

icke kumuleras med åtalet, utan käranden får hänvisas att väcka talan i tvistemålsordning.⁸⁵
    I det nu ifrågavarande fallet känner jag mig högst osäker på vilken lösning som är den lämpligaste. Visserligen förhåller det sig även här så, att det ej finnes anledning att vägra någon att väcka talan formlöst, så snart som alla krav på tydlighet och fullständighet äro uppfyllda. Om så icke är fallet, har rätten genom den fakultativa karaktären hos RB 45:5 st. 2 en möjlighet att hänvisa käranden att inkomma med stämningsansökan. Emellertid förefaller intrycket av hur det går till i praktiken vara, att en sådan hänvisning rätteligen behövde göras ganska ofta. Det kunde då förefalla bättre att behålla den profylaktiska bestämmelsen om att stämningsansökan krävs, när någon annan än målsäganden vill väcka talan om enskilt anspråk. Ytterligare skäl för en sådan lösning av problemet har Söderlund anfört i sitt särskilda yttrande i målet mot Franzén.
    Gentemot detta resonemang kan dock invändas följande. Det må vara, att en hänvisning till stämningsansökan prima facie framstår som erforderlig i många fall. Men så förhåller det sig ingalunda alltid. För det första måste det rimligen finnas även fall, där käranden tydligt och fullständigt åberopat grunden för sitt yrkande. Då blir det en meningslös formalitet att hänvisa honom att inge stämningsansökan i stället. För det andra torde domstolen i flertalet fall, där grunden är ofullständigt angiven, ha ett effektivt botemedel mot bristen. Domstolen kan nämligen förelägga käranden att komplettera sina åberopanden med erforderliga successionsfakta. Blott om käranden underlåter detta, skulle en hänvisning behöva ske. Risken för att bli hänvisad till stämningsansökan skulle då fylla samma profylaktiska funktion som ett generellt krav på stämningsansökan, samtidigt som domstolarna genom förelägganden kunde på ett enkelt och smärtfritt sätt bota flertalet fall, där profylaxen slagit fel. Resonemanget förutsätter emellertid, att domstolarna effektivt vaka över att successionsfakta bli i erforderlig grad åberopade och preciserade.
    Resonemanget utmynnar således i att övervägande skäl tala för en analog tillämpning av RB 45:5 st. 2 även på fall, där någon annan än målsäganden vill föra talan. En sådan tillämpning torde emellertid för framtiden ha omintetgjorts genom de ovannämnda HD-avgörandena. En lagändring synes därför motiverad. Det torde emellertid vara ovisst, om en sådan kommer till stånd. Även utan lagändring bör det dock kunna övervägas att analogt tillämpa RB 45:5 st.

 

⁸⁵ Att det skall vara fråga om ett anspråk i anledning av brott torde få anses som en processförutsättning i brottmålsrättegången, och en brist härutinnan leder till avvisning av det enskilda anspråket. 

2 på de fall, som icke med nödvändighet måste anses drabbade av de ifrågavarande prejudikaten. Här åsyftas främst fall av universalsuccession.
    Man kunde nämligen tänka sig att dispensera målsägandens dödsbo och hans konkursbo från kravet på stämning. I dessa fall kan ju grunden för successionen näppeligen undgå att framföras, den är vidare helt okomplicerad och den tilltalade torde nästan aldrig ha något att invända mot densamma. I övriga successionsfall bör emellertid den tilltalade beredas tillfälle att kontrollera, att det ej är något fel på successionsfakta.⁸⁶ Visserligen visar det sig, att även dessa vanligen bli ostridiga, och i många fall äro de även enkla.⁸⁷ Emellertid ha dödsfall och konkurs en helt annan karaktär av uppenbarhet än övriga successionsfakta. Motparten har väl nästan aldrig något behov av att kontrollera, huruvida målsäganden verkligen avlidit eller gått i konkurs. Vanligen är detta bekant ändå och själva omnämnandet räcker för ostridighet. Däremot kan man icke utan vidare acceptera ett blankt påstående om att käranden är rätt borgenär på grund av överlåtelse, försäkringsavtal eller annat dylikt. Sådant kan det vara fel på, och motparten synes rimligen kunna begära, att käranden åtminstone noggrant åberopar de rättsfakta, vari successionen består. Att successorerna äro i sin goda rätt, tyckas de själva ofta finna så självklart, att de ej göra sig besvär med att specificera grunden härtill. Men av den tilltalade kan man ju inte begära, att han utan vidare skall acceptera en sådan inställning. Först efter kontroll av åberopandena bör ostridighet komma ifråga.
    Slutligen kunde mot Söderlunds resonemang resas den invändningen, att det vore egendomligt, att en successor kunde väcka talan blott efter stämning, när han har möjlighet att utan stämning inträda i rättegången enligt reglerna om partssuccession i RB 13:7.⁸⁸ Det medges, att detta i förstone kan te sig som en inkonsekvens. Emellertid torde fall av partssuccession enligt 13:7 icke särskilt ofta inträffa i rättegångar. Om successionen skett före rättegångens inledande, är det normala, att successorn väcker talan. Vid sådant förhållande skulle det ovan angivna ändamålet med att upprätthålla kravet på stämning kunna tillgodoses i åtskilliga, kanske flertalet fall. Och vidare: den omständigheten, att partssuccession sker utan ny stämning, har i tvistemål icke motiverat den ordningen, att successorn, därest han icke inträder i rättegången enligt 13:7, får väcka talan utan stämning. Varför skulle man då tillerkänna honom denna möj-

 

⁸⁶ Jfr Söderlund i NJA 1963 s. 231 f.

⁸⁷ Jfr ovan s. 101.

⁸⁸ Jfr ovan s. 103.

 

lighet blott därför att hans talan komme att kumuleras med en ansvarstalan, när så icke skulle ske vid kumulation av två tvistemål?⁸⁹
    Avslutningsvis måste tyvärr konstateras, att 22 kap. RB kommit att få en utformning, som delvis brister både i ändamålsenlighet och konsekvens. Lagrådets ingrepp i PLB:s förslag till lagtext var utan tvivel påkallat, men det genomfördes bara styckevis och delt. Tiden synes nu vara mogen för en omarbetning av kapitalets stadganden och av RB 45:5, ja kanske av hela 45 kap. Även ett gott lagverk har sina svaga punkter, som avslöjas med tiden. Då är det dags för partiella reformer.

 

⁸⁹ Närmast jämförbart med fall, då ansvars- och skadeståndstalan kumulerats, synes följande situation vara. En person halkar på en trottoar och skadar sig. På grund av sin olycksfallsförsäkring erhåller han ersättning för vissa, ej särskilt omfattande skador. Den skadades anspråk på ersättning av t. ex. fastighetsägaren övergår därmed på försäkringsbolaget. Emellertid hävdar den skadade, att han därutöver tillfogats framtida men. Detta anspråk ter sig både till sin existens och till sin omfattning som högst tvivelaktigt. Bolaget betalar ingen ersättning härför, och någon succession sker således ej i detta hänseende. Den skadade väljer att väcka talan mot fastighetsägaren men yrkar därvid blott ersättning för framtida men. Om nu försäkringsbolaget vill yrka ersättning av fastighetsägaren för vad bolaget utbetalat, kan detta ske endast efter stämning, trots att bolaget, om den skadades talan ursprungligen avsett även sistnämnda belopp, kunnat inträda i rättegången som partssuccessor utan stämning.