Behövs revisionssekreterare i den modernaprocessen?

 

Av revisionssekreteraren ANDERS LITZÉN

 

 

 

I den moderna svenska processen, som i princip är muntlig och offentlig i alla tre instanserna, finns likväl ett inslag av en rent skriftlig procedur med föredragning, nämligen när det gäller tillstånd till målets prövning av högsta domstolen. En viss irritation över detta har ibland yppats, kanske mest från advokathåll, och man har undrat om inte muntlighetsprincipen borde tränga igenom även på detta område, medförande som en naturlig följd att revisionssekreterarnas arbetsuppgifter i huvudsak försvinna.
    Frågeställningen rymmer egentligen två skilda spörsmål, beroende på vad man menar med »den moderna processen». Den ena frågan är om man kan tänka sig tillståndsprövningen omlagd i åsyftad riktning utan att högsta domstolens organisation och arbetsuppgifter i övrigt ändras. Menar man däremot med den moderna processen något annat än det vi nu har kommer man in på den större frågan om högsta domstolens ställning i processystemet. Om den ändras, t. ex. genom att man ersätter tillståndsprövningen meda ndra regler för att åstadkomma nödvändig begränsning av måltillströmningen till högsta domstolen, kan naturligtvis frågan om behovet av revisionssekreterare möjligen komma i ett annat läge.
    Vid sidan av revisionsmålen finnas två andra grupper av mål och ärenden, som revisionssekreterarna f. n. befatta sig med, nämligen besvärsmål och ansökningar om extraordinära rättsmedel. I en aldrig så modern processordning måste även sådana mål och ärenden på något sätt hanteras.
    Titeln sekreterare vid revisionen eller revisionssekreterare har funnits sedan 1661 som beteckning på de jurister som föredraga rättstvister i högsta instans. Anledningen till att dessa tjänster inrättades var, enligt vad som framgår av en instruktion ett par år senare, att på Kungl. Maj:ts prövning beroende justitieärenden »för de senaste vidlyftiga krigstidernes och andra hinders skull» blivit hopade till så stor myckenhet, att de svårligen utan stort dröjsmål för parterna kunde avgöras, så framt icke några särskilda åtgärder vidtoges.1 — Föredragningen skedde först i riksrådet, på den avdelning som småningom fick benämningen Justitierevisionen. Från mitten av 1700-talet kallades denna dömande avdelning av rådet Övre Justitierevisionen och den avdelning av Kungl. Maj:ts kansli, som svarade för målens beredning, Nedre Justitierevisionen. Den Övre Justitierevisionen avlöstes sedan, år 1789, av högsta domstolen, under det att den Nedre finns kvar, alltjämt formellt tillhörande Kungl. Maj:ts kansli men i verk-

 

Artikeln återger i huvudsak ett föredrag i juristföreningen i Stockholm den 18 november 1965.

1 Betänkande den 14/5 1910 rörande reglering av statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. XXIV, s. 3. 

Behövs revisionssekreterare i den moderna processen? 111ligheten närmast motsvarande ett eget litet ämbetsverk och fungerande som högsta domstolens kansli.
    I nedre justitierevisionen finns alltså ett antal revisionssekreterare som svara för beredning och föredragning av mål och ärenden i högsta domstolen. Så länge processen i hovrätt och högsta domstol var skriftlig, skilde sig revisionssekreterarens verksamhet inte så mycket från en hovrättsledamots. Han deltog visserligen inte direkt i målens avgörande, men i de flesta mål skulle vid föredragningen föreligga ett förslag till högsta domstolens dom eller beslut i form av ett betänkande, avgivet av tre revisionssekreterare, föredraganden och två till.
    Under förarbetena till rättegångsreformen tänkte sig processkommissionen att högsta domstolens prövning huvudsakligen skulle begränsas till rättsfrågan men att en muntlig förhandling skulle anordnas om part begärde det eller domstolen själv fann det erforderligt. Trots detta förutsatte processkommissionen att revisionssekreterare skulle finnas och svara förmålens beredning och i vissa fall deras föredragning.2
    Även processlagberedningen, som — efter ett uppslag från lagrådsbehandlingen av processkommissionens förslag3 — utarbetade det sedermera genomförda systemet med tillståndsprövning, utgick ifrån att revisionssekreterare skulle finnas och föredraga det material, som var av betydelse för tillståndsprövningen, hämtat ur underdomstolarnas protokoll och handlingar samt skriftväxlingen i högsta domstolen.4
    Någon ändring i detta förhållande synes inte ha övervägts av 1943 års domarutredning5 och senare utredningar beträffande domarbanans anordnande6 och ej heller av presidenten Wijnbladh i hans utredning rörande nedre justitierevisionens arbetsorganisation.7
    Vad gör då en revisionssekreterare? Frågan kan synas överflödig, men utanför de invigdas krets är nog kännedomen härom ganska ytlig och vag. En närmare genomgång av arbetsuppgifterna erfordras som grundval för vidare undersökningar om och i vad mån dessa arbetsuppgifter kunna överflyttas på andra. Till en början må något nämnas om revisionssekreterarens befattning med vanliga revisionsmål.
    Grundsatsen när det gäller revisionssekreterarens verksamhet är att den skall underlätta högsta domstolens arbete genom att befria ledamöterna från uppgiften att sovra och sammanfatta materialet i målen. Syftet härmed är naturligtvis att koncentrera justitierådens krafter till den mest kvalificerade uppgiften — att avgöra målen i högsta instans — och på så sätt medverka till att hålla justitierådens arbetsbörda och antal inom rimliga gränser.
    När ett mål inkommit till nedre justitierevisionen och lottats på en revisionssekreterare, skall denne först granska revisionsinlagan och akterna ur formell synpunkt. Har revisionssökanden icke tydligt angivit sina yrkanden eller grunderna för sin talan skall revisionssekreteraren utfärda

 

2 SOU 1926:31, s. 128 f, SOU 1926:32, s. 194 ff, 225 ff, SOU 1926:33, s. 109 ff, 128 ff, SOU 1928:20, s. 170.

3 SOU 1928:19, s. 48.

4 SOU 1938:44, s. 16, 57 ff.

5 SOU 1946:57, s. 191, 218.

6 SOU 1959:17, 1961:6, 1963:56.

7 SOU 1962:20.

 

112 Anders Litzénföreläggande om komplettering. Han skall kontrollera behörighetshandlingar och andra formalia. I krångliga mål med många yrkanden kan det t. ex. förekomma att revisionstalan avser även någon del där redan underrättens avgörande vunnit laga kraft därför att talan i denna del ej fullföljts. Även andra problem kunna uppkomma i fråga om talerätten. Om revisionssekreteraren vid sin granskning finner, att revisionstalan kan komma att avvisas helt eller delvis, skall han föredraga avvisningsfrågan på en femmansavdelning i högsta domstolen. Han skall då också lämna ett betänkande med förslag till högsta domstolens beslut i avvisningsfrågan.
    Revisionssekreteraren skall vidare kontrollera, att icke något rättegångsfel förekommit i underinstanserna. Det har t. ex. inträffat, att omröstningsreglerna tillämpats oriktigt, så att hovrättens dom fått annat innehåll än det som omröstningsresultatet rätteligen bort medföra. Det har också hänt, att en hovrätt avgjort mål utan huvudförhandling, fastän förutsättningarna för detta icke förelegat. Även i dylika fall ankommer det på revisionssekreteraren att föredraga målet på femmansavdelning för avgörande av frågan om rättegångsfelet är av sådan beskaffenhet att hovrättens dom bör undanröjas och målet återförvisas. Också i dessa fall skall betänkande avgivas.
    Ofta förekomma preliminärfrågor, som skola avgöras innan frågan om prövningstillstånd kan upptagas. Part ansöker t. ex. om fri rättegång ellerom offentlig försvarare. Bifall till sådana framställningar kan ges av nedre justitierevisionen, som då är domför med tre revisionssekreterare. Finner revisionen sig inte kunna bifalla ansökningen måste den föredragas i högsta domstolen, likaså om det gäller byte av biträde enligt lagen om fri rättegång eller av offentlig försvarare.
    Ett annat slags preliminärfrågor förekomma också, nämligen sådana som gälla säkerhetsåtgärder, exempelvis häktning eller reseförbud i brottmål, kvarstad eller skingringsförbud i tvistemål. Andra liknande fall är när det begäres inhibition av verkställighet av en hovrättsdom som enligt lag eller särskilt förordnande får verkställas även om talan mot den fullföljts. Sådana frågor äro i regel brådskande och måste avgöras före huvudmålet. Avgörandet ankommer givetvis på högsta domstolen, men i princip fordras först prövningstillstånd, antingen i själva målet eller beträffande den särskilda preliminärfrågan. Revisionssekreteraren föredrager målet i de delar som erfordras, men har då vanligen inte hunnit få någon färdig promemoria utskriven utan föredrager ur akten, ofta direkt på en femmansavdelning för att möjliggöra prövningstillstånd och beslut i ett sammanhang.
    När den formella granskningen skett, eventuella preliminärfrågor avgjorts och svarandeparten yttrat sig över revisionsinlagan skall målet föredragas för en tremansavdelning i högsta domstolen för avgörande huruvida prövningstillstånd skall meddelas. Denna föredragning gör revisionssekreteraren på grundval av en promemoria, som enligt arbetsordningen skall innefatta »en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla av betydelse för den prövning varom är fråga». Innan en sådan promemoria kan upprättas måste revisionssekreteraren ha grundligt satt sig in i både fakta och rättsfrågor i målet. Avgränsningen av vad som är och icke är av betydelse för frågan om prövningstillstånd kan ibland vara ganska kinkig och särskilt rättsutredningen, vanligen redovisad i form av en utförlig litteraturförteckning, kräver ofta åtskillig tid. Det räcker ej

 

Behövs revisionssekreterare i den moderna processen? 113med en allmänt hållen uppräkning av böcker, vari det aktuella ämnet behandlas, utan hänvisningarna måste vara betydligt mera specificerade för att fylla sitt ändamål och klart belysa de tankegångar och synpunkter som föredraganden anser kunna tillämpas på målet. Ofta måste man gå igenom ett stort rättsfallsmaterial för att sålla fram de tidigare avgöranden som verkligen ha betydelse i den aktuella frågan. Även om något betänkande icke erfordras måste föredraganden ha bildat sig en säker uppfattning om den rätta utgången i målet och vara beredd att muntligen redogöra för sin mening.
    Därest ansökan om prövningstillstånd avslås har revisionssekreteraren inga andra uppgifter kvar än att efter noggrann kontroll av beslutet, särskilt i vad gäller rättegångskostnader, nedsatta belopp och dylikt, kontrasignera detta. Beviljas däremot prövningstillstånd uppkomma åtskilliga nya arbetsuppgifter. I princip skall det ju då hållas huvudförhandling. Men det händer, att högsta domstolen i stället återförvisar målet till hovrätten, framför allt när ny bevisning har tillkommit som lämpligen bör upptagas inför hovrätten. Beslutet om återförvisning fattas då efter föredragning av revisionssekreteraren och på grundval av ett betänkande som han har avgivit.
    Även om huvudförhandling skall hållas erfordras ej sällan en föredragning av revisionssekreteraren, nämligen för avgörande av frågan vilken bevisning som skall förebringas. Reglerna om begränsad rätt att åberopa nya omständigheter och bevis och de s. k. tilltrosparagraferna kunna giva upphov till ganska invecklade problem. Ofta kan ett sådant beslut låsa högsta domstolens avgörande i sak på ett sätt som gör att revisionssekreteraren måste lägga fram spörsmålet för vederbörande avdelning av domstolen innan huvudförhandlingen sättes ut. Emellanåt får revisionssekreteraren i uppdrag att hålla förberedelse i målet för att söka reda ut alltför trassliga härvor och få frågorna mera renodlade. Han fyller i nu angivna hänseenden samma uppgifter som en referent i hovrätten. En kanske något mindre kvalificerad uppgift, som av praktiska skäl lagts på revisionssekreteraren är att upprätta förhandlingspromemoria för den kommande huvudförhandlingen och se till att erforderliga handlingar utdelas till de deltagande justitieråden.
    Vid själva huvudförhandlingen har revisionssekreteraren återigen motsvarande uppgifter, som i hovrätten ankomma på referenten, bl. a. att i förekommande fall påvisa bristande överensstämmelse mellan vad som säges vid högsta domstolens huvudförhandling och vad vederbörande tidigare har uppgivit i målet.
    Är det då möjligt att åstadkomma de arbetsprestationer, som f. n. utföras av revisionssekreterarna, på annat sätt? En åtminstone teoretiskt tänkbar utväg vore att låta föredragningen av mål för avgörande av frågan om prövningstillstånd ersättas av att handlingarna cirkulerade mellan tre justitieråd för läsning.
    Om man på det sättet kopplade bort revisionssekreterarnas medverkan torde detta emellertid medföra, att varje mål redan från början måste lottas på ett justitieråd som i första hand ansvarig. Allt förberedande arbete, formell granskning och dylikt måste ske på detta justitieråds ansvar; han finge själv lov att med sina kolleger taga upp eventuella preliminärfrågor för avgörande. Ofta måste han säkert göra åtminstone något slags register till akten för att underlätta läsningen av målet för sina kolleger; ändå en

 

8—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

114 Anders Litzénpåtaglig försämring mot f. n., då två ledamöter kunna taga med var sitt exemplar av promemorian hem för läsning, om de vilja ägna målet ytterligare studium efter föredragningen. De uppgifter inför och under huvudförhandling som f. n. ankomma på revisionssekreterare måste också fullgöras av ett justitieråd.
    En lösning med sådana verkningar måste säkerligen avvisas. Den skulle med visshet öka justitierådens arbetsbörda i en sådan omfattning att en ohanterlig balans mycket snart uppstode. En ändring efter nu angivna linjer skulle dessutom vara skäligen meningslös, eftersom den icke ur parternas och ombudens synpunkt skulle ändra någonting i det nuvarande skriftliga förfarandet för tillståndsfrågans avgörande.
    Ett annat alternativ skulle vara att lägga själva föredragningen av frågan om prövningstillstånd på parterna eller deras ombud. Vid en sådan föredragning finge man rimligen låta ej blott föredraganden-revisionssökanden närvara, utan även revisionssvaranden, för att denne skulle bliva i tillfälle att bemöta motpartens argument. Det skulle alltså bliva ett slags muntlig förhandling i prövningstillståndsfrågan. Vad skulle då ett sådant alternativ innebära i olika hänseenden?
    Till en början kan det icke gärna tänkas att föredragningen av målet och framläggandet av skälen för prövningstillstånd göres av enskild part eller av ett alltför okvalificerat ombud. Man skulle därför vara tvungen att införa advokattvång i högsta domstolen. Kanske skulle det t. o. m. visa sig nödvändigt att införa en särskild legitimation för vissa advokater med uteslutande behörighet att uppträda i högsta domstolen. Visserligen är det väl sannolikt att domstolens ledamöter besitta en ovanlig förmåga att uppfatta och tillgodogöra sig kvintessensen av en föredragning, även om denna skulle vara mindre god, men om man skall kunna få en motsvarighet till den ordnade och koncentrerade framställning av tvistefrågorna i målet, som nu lämnas av revisionssekreterarna, erfordras nog ett visst mått av rutin just i det hänseendet, en rutin hos föredraganden, som motsvaras av att domstolens ledamöter känna honom och ha förtroende för honom. Annars blir det lätt nog så, att den muntliga föredragningen eller förhandlingen sjunker ned till en tom formalitet och att tyngdpunkten vid avgörandet av frågan om prövningstillstånd i stället ändå kommer att ligga vid domstolsledamöternas enskilda studium av handlingarna i målet. Om endast särskilda högstadomstolsadvokater få uppträda förlorar man å andra sidan den fördel som ligger i att den advokat som känner målet från grunden också lägger fram saken för högsta domstolen.
    Ett överflyttande av föredragningsuppgifterna till partsombud kan befaras medföra, att väsentligt längre tid per mål åtgår för föredragningen. Man kan knappast räkna med att avverkningstakten skulle bli lika hög med muntlig förhandling i prövningstillståndsfrågan som med föredragning av revisionssekreterare. Under en slumpvis utvald månad under hösten 1965 föredrogos sammanlagt 160 ansökningar om prövningstillstånd under en total föredragningstid av 150 timmar, d. v. s. i det närmaste en timma per mål. Att en del av målen, närmare bestämt 34 stycken, var besvärsmål, torde man i detta sammanhang kunna bortse ifrån. Det synes verklighetsfrämmande att tänka sig att man skulle kunna hålla en genomsnittstid av en timme per mål om i stället förhandlingar hållas. Delvis inverkar naturligtvis härvidlag hur förhandlingen anordnas, exempelvis om part

 

Behövs revisionssekreterare i den moderna processen? 115skall vara personligen närvarande eller ej. Under alla förhållanden lär man knappast kunna utestänga en part som önskar vara närvarande vid förhandlingen.
    För en närmare belysning av tidsfaktorn kan man granska några särskilda fall. Antag t. ex. att flera mål i följd avse påföljden för rattfylleri, ett ämne där högsta domstolen nyligen uttalat vissa vägledande principer. Hur skall det kunna undvikas, att domstolen då får höra den ene advokaten mer vältaligt än den andre utveckla varför just hans klient bör behandlas på ett sätt som avviker från dessa principer, kanske särskilt om klienten är personligen närvarande. Vid föredragning av revisionssekreterare är det däremot lätt att taga fasta på de avgörande punkterna och få frågan om prövningstillstånd knäckt mycket snabbt. — Gäller det i stället exempelvis en fråga om vårdnaden om barn är det stor risk att den muntliga förhandlingen angående prövningstillstånd växer ut till en huvudförhandlings omfång. Vid föredragning är det betydligt lättare att begränsa materialet till måttliga men ändå tillräckliga proportioner.
    Förutsättningen för att ett system med muntlig förhandling rörande prövningstillstånd skall fungera är att avverkningstakten hålles ungefär lika med den nuvarande. Detta leder till tanken på något slags begränsning av den tid som advokaten får på sig för att framlägga saken och de skäl han åberopar för prövningstillstånd. En sådan gräns måste emellertid nödvändigtvis bli mycket schematisk och medföra att tiden blir för knapp i vissa mål — ibland kanske helt otillräcklig — under det att i andra mål onödig tid går till spillo, exempelvis i sådana fall, då f. n.prövningstillstånd meddelas »på trycket», d. v. s. utan föredragning. En mera individuellt bestämd gräns, kanske fastställd av det justitieråd som i första hand fått målet lottat på sig, skulle kunna ge ett otrevligt intryck av godtycklighet och leda till konflikter mellan ombud och domare.
    Särskilt tungrott skulle ett system med muntlig förhandling om prövningstillstånd vara när det gäller de brådskande preliminärfrågorna om säkerhetsåtgärder och dylikt. Antag t. ex. att en person är häktad i ett stort brottmål i Malmö och att hovrätten förordnar att han skall stanna kvar i häkte till dess domen vunnit laga kraft. Om nu vederbörande överklagar domen till högsta domstolen och samtidigt begär att genast bli försatt på fri fot, måste advokaten med kort varsel resa till Stockholm för att utveckla skälen för prövningstillstånd i denna fråga. Man kan också fråga sig vem som skall inställa sig på motsidan. Skall man tänka sig att riksåklagaren har ett antal byråchefer till förfogande för sådana ändamål, och när skola de i så fall få tillfälle att läsa in målet? Eller skall distrikts- eller statsåklagaren ryckas ifrån sina övriga göromål för att resa till Stockholm och vid förhandlingen utveckla argumenten mot prövningstillstånd?
    För att taga ett exempel från civilrättens område kan man tänka sig att en person i Haparanda har processat angående hyresrätten till sin bostad och förlorat i hovrätten, som förordnat att domen genast får verkställas. Om nu vederbörande klagar och yrkar inhibition av verkställigheten blirdet väl nödvändigt att hans advokat och motpartens genast resa till Stockholm för att vid förhandling inför högsta domstolen utveckla sina olika synpunkter på frågan om prövningstillstånd. En föredragning av en dylik brådskande fråga är ej så svår att passa in i ett redan fastställt veckoschema, men att bereda plats för en förhandling, när programmet redan

 

116 Anders Litzénär fulltecknat med andra förhandlingar, är betydligt svårare och kan leda till trassel med återbud, inställda förhandlingar, väntetid och dylikt.
    Vidare lär det bli ganska dyrbart att på detta sätt skicka sin advokat på en blixtförhandling i Stockholm. I viss utsträckning kan man naturligtvis klara sig med underombud, men då är föga vunnet med systemet. Då får ju högsta domstolen ej ens den fördelen att få en redogörelse för saken av en advokat som känner den från grunden, utan får istället lyssna till en annan advokat som kanske blott bristfälligt hunnit sätta sig in i frågorna.
    Något som man icke gärna kan tänka sig att advokaterna skola medverka i är den första granskningen av målen ur formell synpunkt — behörighetsfrågor, avvisningsanledningar, rättegångsfel, erforderliga kompletteringar etc. Om inga revisonssekreterare finnas som taga sig an denna granskning, torde den ankomma på justitieråden själva och därmed taga tid i anspråk som annars kunde ha använts för måls avgörande.
    Likaså måste de referentartade sysslor, som nu ankomma på revisionssekreterare inför och under en huvudförhandling, överflyttas på något av de i handläggningen deltagande justitieråden, något som också är ägnatatt öka arbetsbördan för justitieråden och därmed nedbringa avverkningstakten med ökad balans som följd.
    Redan denna summariska översikt giver vid handen, att ett system med muntlig förhandling i prövningstillståndsfrågan är förenat med sådana nackdelar, att det icke förefaller rimligt att införa ett sådant i utbyte mot det f. n. tillämpade, med föredragning av revisionssekreterare.
    De allvarligaste felen äro dels att förhandlingen med säkerhet skulle taga betydligt längre tid i anspråk än vad föredragningen nu tager, dels att systemet skulle överflytta åtskilliga uppgifter, som nu ombesörjas av revisionssekreterare, på justitieråden själva, alltså en utveckling stick i stäv mot vad man under de senare åren eftersträvat inom statsförvaltningen: att i möjligaste mån flytta göromål från mera kvalificerade befattningshavare till mindre kvalificerade. När det gäller högsta domstolen skulleen sådan utveckling vara särskilt olämplig. Man vill ju snarare minska antalet ledamöter än riskera att nödgas öka det, detta dels för att kunna vidmakthålla de högt ställda kvalitetskraven, dels för att inte äventyra möjligheten att hålla samman högsta domstolen som en enhetlig rättsinstans.
    Den nuvarande metoden, med föredragning av revisionssekreterare, har en lång tradition bakom sig. Den har också visat sig fungera smidigt och leda till en jämn och snabb avverkning av målen i högsta domstolen. Någon allvarligare kritik har veterligen inte riktats mot den annat än från de rent principiella synpunkter som nämndes i början.
    Frågan vilken organisation och vilka uppgifter domstolarna i olika instanser skola ha är f. n. under utredning inom domstolskommittén. Vad beträffar högsta domstolen har kommittén enligt sina direktiv8 till uppgift att söka uppnå en ordning, varigenom högsta domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare befästes. Man skall därför överväga möjligheterna att åvägabringa en begränsning av måltillströmningen till högsta domstolen och om man lyckas finna en framkomlig väg härtill framlägga

 

8 Riksdagsberättelsen 1963, s. 54.

 

Behövs revisionssekreterare i den moderna processen? 117de förslag till organisatoriska förändringar beträffande högsta domstolen och nedre justitierevisionen som kunna föranledas av en sådan reform.
    Den högsta instansens ställning i processordningen är ju en omtvistad fråga, som fått olika lösningar i skilda länder, och det skulle föra för långt att här försöka lösa det problemet. Man kan emellertid urskilja vissa möjliga huvudalternativ, som på olika sätt kunna tänkas inverka på revisionssekreterarnas ställning.
    Processkommissionen föreslog som bekant att högsta domstolen skulle förvandlas till en ren revisionsinstans med uppgift endast att pröva rättsfrågan och frågan om målets formella behandling. Däremot skulle någon ytterligare prövning av sakfrågan icke få ske i högsta domstolen. Man antog, att måltillströmningen till högsta domstolen på så sätt skulle minskas i erforderlig grad utan att därutöver skulle behövas andra inskränkningar, sammanhängande med tvisteföremålets värde eller tvistefrågans beskaffenhet.
    Remissinstanserna motsatte sig emellertid allmänt en sådan förändring av högsta domstolens ställning att sakfrågan, bevisfrågan, undantogs från fullföljdsrätten till högsta instans. I den proposition9 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, som underställdes 1931 års riksdag, ifrågasatte också dåvarande departementschefen om icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt var främmande för den allmänna uppfattningen och i särskilda fall kunde leda till resultat som tedde sig stötande för den allmänna rättskänslan. I stället ansåg han böra föreskrivas att vid hovrättens bevisprövning i allmänhet skulle bero, om inte synnerliga skäl förelågo för avvikelse. Som bekant finns nu också ett sådant stadgande (RB 55:14). Departementschefen var emellertid införstådd med att vid detta ställningstagande även andra anordningar voro av nöden för att hindra en alltför stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Det medel som processlagberedningen sedermera valde för detta ändamål var, som tidigare nämnts, systemet med prövningstillstånd.
    Tillämpningen av detta system har lett till att en ren omprövning av hovrättens bevisvärdering förekommit ytterst sparsamt. Däremot har det väl inte så sällan inträffat att part i högsta domstolen åberopat ny bevisning, som inte ansetts kunna förvägras honom, och att den nya bevisningen i förening med en viss omvärdering av den tidigare lett till en annan utgång i målet, ibland direkt i högsta domstolen, ibland efter återförvisning. Därest hovrättens avgörande i sakfrågan i dessa fall inte hade kunnat angripas med ordinärt rättsmedel, är det möjligt att man i åtminstone en del av fallen kunnat nå samma resultat efter resning, men proceduren hade då blivit omständligare. Kanske hade också erfordrats att resningsmöjligheterna vidgats.
    Om domstolskommittén nu skulle finna tiden mogen att på nytt lägga fram ett förslag, som inskränker högsta domstolens uppgifter till att pröva rättsfrågan i målet, uppkommer frågan om detta skall ske på grundval av föredragning eller efter en muntlig förhandling.
    Den muntliga förhandlingsform, som satt sin prägel på den moderna svenska processen, har sin viktigaste uppgift när det gäller sakfrågan eller bevisfrågan. Däremot lär en muntlig förhandling mera sällan vara erfor-

 

9 Prop. 1931 nr 80, s. 74, 113.

 

118 Anders Litzénderlig beträffande rättsfrågan. De rättsliga synpunkterna kunna sannolikt utvecklas väl så bra och belysande i en omsorgsfullt och noggrant utarbetad skrift som i ett muntligt anförande. Ofta är det också så att rättsfrågor av den dignitet, att de underställts högsta domstolen för ett prejudicerande avgörande, inte låta sig knäckas utan vidare vid en kort överläggning i omedelbar anslutning till en eventuell muntlig förhandling utan fordra långvarig eftertanke. Finns då parternas rättsliga argumentering i skriftlig form är det lättare att på nytt gå igenom den och pröva dess hållfasthet än om man är hänvisad till minnesbilder av muntliga anföranden, även om sådana minnesbilder kunna förstärkas genom mer eller mindre tillförlitliga fonetiska upptagningar av anförandena. Det vore en diskutabel vinning med det muntliga systemet, om det ökade möjligheten för en advokat med stor forensisk vältalighet att undanskymma den kanske större sakliga tyngden hos de argument som en mindre oratoriskt begåvad motståndare framför.
    Om man skulle förvandla högsta domstolen till en ren revisionsinstans utan möjlighet att taga upp sakfrågan till ny prövning, bör alltså ett skriftligt förfarande vara huvudprincipen, även om det naturligtvis i vissa fall kan visa sig befogat att anordna en muntlig förhandling, främst om domstolen själv finner en sådan erforderlig för klargörande av eventuella dunkla punkter. I ett sådant system synes det oundgängligt att ha en stab avtränade föredragande, vilka kunna utreda rättsfrågorna och lägga fram dem på ett ordnat och metodiskt sätt för domstolsledamöterna.
    För den händelse man inte vill göra en så radikal förändring av högstadomstolens ställning, lär man alltjämt vara tvungen att ha någon motsvarighet till tillståndsprövningen för att skilja ut de mål som skola komma under högsta domstolens bedömande. Åtminstone om denna prövning inte förlägges till något organ helt utanför högsta domstolen lär alltjämt revisionssekreterare komma att behövas för verksamheten. Kanske kunde man i så fall utnyttja den föredragande revisionssekreterarens grundliga kännedom om målet genom att låta honom deltaga i beslutet rörande prövningstillstånd och på så sätt spara in ett justitieråd på dispensavdelningen, samtidigt som man gör revisionstjänstgöringen mer värdefull och stimulerande.
    Sammanfattningsvis förefaller det alltså icke lämpligt att stryka revisionssekreterarna ur organisationen, vare sig man nu bibehåller systemet med prövningstillstånd eller man anordnar den nödvändiga begränsningen av måltillströmningen till högsta domstolen på annat sätt.
    Slutligen må erinras om att det finns och alltjämt lär komma att finnas ett par grupper av mål, där föredragning av revisionssekreterare i högsta domstolen knappast kan undvaras. Den ena gruppen är besvärsmålen. I dessa slags mål förekommer som regel ej ens i underinstanserna någon muntlig förhandling. I högsta domstolen föredragas dessa mål först för prövningstillstånd och — om sådant beviljas — därefter på femmansavdelning, varvid revisionssekreteraren skall avgiva betänkande med förslag till målets avgörande. På samma sätt handläggas även jorddelningsmål och i vissa fall vattenmål.
    Den andra gruppen utgöres av de extraordinära rättsmedlen, resning, återställande av försutten tid och besvär över domvilla. Sådana ärenden föredragas av revisionssekreterare direkt på femmansavdelning. För några år

 

Behövs revisionssekreterare i den moderna processen? 119sedan väcktes genom motioner i riksdagen förslag om att resningsansökningar skulle prövas av ett organ som stod utanför domstolsorganisationen, men förslaget förkastades; det ansågs icke stå i god överensstämmelse med grunderna för vårt rättsväsen.10 Ej heller ett förslag om att utreda möjligheterna att införa ett muntligt, offentligt förfarande i resningsärenden vann riksdagens bifall. Något sådant skulle nog också stöta på betydande praktiska svårigheter och dessutom möta invändningar av principiell natur.
    Man kan naturligtvis fråga sig varför vi i Sverige skola behöva revisionssekreterare när man klarar sig utan direkta motsvarigheter i andra länder. Svaret är väl, att man i alla länder mött problemet att hålla den högsta instansens storlek inom rimliga gränser. Man har löst det på olika sätt allt efter de olika förutsättningar den egna processordningen i övrigt givit. I Sverige ha vi i 300 år använt oss av systemet att öka högsta domstolens avverkningskapacitet genom att ställa till förfogande en stab av högt kvalificerade medhjälpare som förbereda målen och avlasta domstolsledamöterna så mycket arbete som möjligt utom själva avgörandet. Det är ett specifikt svenskt system, som inte bör bytas ut mot något annat enbart av den anledningen att andra länder med andra grundförutsättningar ha funnit andra lösningar.

 

10 Se sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 år 1956.