ELIAS WESSÉN. Svenskt lagspråk. Lund 1965. Gleerups. 143 s. Kr. 15,75.

 

Vår tids oavlåtligt svällande produktion av lagar och författningar, som vänder sig till den bredaste tänkbara allmänhet, och den svamplikt växande förvaltningens skriftliga kommunikation med denna samma allmänhet leder självfallet uppmärksamheten till det språk som våra myndigheter brukar i sina meddelanden.
    Det är omisskänneligt att detta språk i vida kretsar möts med olust, och det icke blott när det till formen är svårbegripligt eller till innehållet obehagligt.
    Vad som vållar olusten är naturligtvis den stora spännvidden mellan juristernas svenska och det tungomål som annars i tal och skrift brukas av nutidens människor. Att myndigheternas officiella språk med sin traditionsbundenhet, sin allmängiltighet och sin relativa tidlöshet ej kan bringas att ens tillnärmelsevis sammanfalla med dagens språk är självklart, men avståndet får icke bli för stort, icke så stort att meddelandena förfelar sitt syfte, att läsas och förstås.
    Kritiken är här ganska bestämd. Det av myndigheterna rutinmässigt använda framställningssättet anses icke motsvara rimliga krav på hanterlighet och begriplighet. Lyssnar man till »folkets röst», så ger den sig tillkänna i ett ganska enstämmigt underkännande, vänder man sig till yrkesutövare på området, så tycks åtminstone bland de yngre råda ett utbrett missnöje med nu brukliga uttrycksformer.
    Även officiellt framträder nu en önskan att göra både lag- och kanslistil enklare, lättfattligare för gemene man. I regel vill man vinna denna förenkling genom att planmässigt närma myndigheternas språk till ett naturligt men ändå vårdat talspråk. Om dessa strävanden icke alltid givit helt lyckade resultat, så beror det bland annat på otillräcklig kännedom ej endast om det levande talspråkets natur utan även om ämbetsspråkets traditioner.
    Vad talspråket beträffar är detta just nu föremål för ett intensifierat studium, som bör kunna leda till en klarare uppfattning av dess särart och icke minst av dess psykologiska struktur. Allt i detta språk är ej efterföljansvärt, långt därifrån, det har karakteristiska drag som även från praktisk kommunikationssynpunkt är rent förkastliga, men i själva sitt väsen har det något högst värdefullt, som under århundradens rutinarbete har gått förlorat för vårt svenska ämbetsspråk.
    Vad åter myndigheternas och särskilt lagarnas språk anbelangar så fordras för verklig kännedom icke blott ingående kunskap om nutida juristsvenska utan även djupare insikt i den bakomliggande historiska utvecklingen, en insikt som kunnat vinnas endast genom mycket tidskrävande studier. Det synes då vara mer än en lycklig tillfällighet att nyligen ett arbete utkommit, som ger den intresserade möjlighet att snabbt överblicka uppkomst och utveckling av just den lagstil, som är grogrunden för allt officiellt språk i vårt land. Det är den utmärkte kännaren av svenskt lagspråk

 

professor Elias Wessén som i en liten men innehållsmättad bok ger den historiska orientering som även den lagfarne behöver för att kunna bilda sig ett grundat omdöme i de många av reformkraven aktualiserade språkfrågorna.
    Svenskt lagspråk vill enligt förordet visa, »att det trots alla skiftningar och trots de stora tidsavstånden ändå finns en sammanhängande linje i svensk lagstil, från 'Hednalagen' fram till Brottsbalken av år 1962». Man kan tryggt säga att författaren lyckats häruti.
    I en utförlig inledning utgår Wessén från själva orden lag och lagsaga och klargör deras innebörd. Den av tinget valde lagmannen skulle lagh tälia, d. v. s. föredraga lagen på tinget, så att dess ordalydelse bevarades i minnet, men han skulle också lagh skilia, d. v. s. utreda lagens rätta mening och tillämpning.
    Det kan enligt Wessén icke råda något tvivel om att den svenska lagmanstraditionen har haft en utomordentlig betydelse för den fasta och konstnärliga form, som lagspråket har fått i Sverige redan under den muntliga lagsagans tid. Skriften är ju intet nödvändigt villkor för en fast tradition. Muntligt traderad lagsaga ingår som ett bärande element i alla våra landskapslagar, låt vara delvis omstöpt av de lagberedningar och lagråd som under 1200- och 1300-talet utformade de skrivna lagsamlingarna förde olika folklanden.
    Landskapslagarna, dessa märkliga vittnesbörd om gammal svensk rättskultur, är i sanning märkliga icke minst däruti att de så väl har bevarat den muntliga lagsagans traditionella stilform. Framställningen är i regel ordknapp och kärnfull, satsbyggnaden enkel och klart nordisk, inga latinismer, föga av tyskt inflytande.
    Wessén exemplifierar: Ofta har lagen en markerad rytm, som gör den lättare att hålla i minnet och lättare att föredraga. Rytmen föranleder stundom avvikelser från vanlig ordföljd. Slutrim förekommer: þa är hötter mäþ ängu bötter, men vanligen är det allitterationen som ger stöd åt minnet: þät skulu uara böndär ok boande män, ekki löska män älla leghudrängia. Glädjen åt den konstfulla formen kan ta sig uttryck i allittererande ordförbindelser som är rena pleonasmer: Hors ok nöt, hoffä ok hornfä. Den för folklig dikt typiska upprepningen med variation, gärna i tre led, återfinns i lagarna. Bestämmelser som nu skulle uttryckas med många och abstrakta ord formuleras med beundransvärd korthet och konkretion: tha ganger hatter til ok huwa fran. Ängin ma annan til arfs dräpa. Till denna konkreta stil hör också direkta anföranden, med tal och svar av de tvistande parterna. Dialogen kan svälla ut till en hel liten berättelse, som ger en åskådlig bild av rättsfallet. Dylik episk framställning med utförda situationsbilder, som står i säregen kontrast till lagarnas annars så utpräglade ordknapphet, har sin förklaring i den dåtida svenskans brist på uttryck för det abstrakta och allmängiltiga. Men det är i stället fart i berättelsen: Nu dör bonde, liwär barn äptir; kombär ärfwingi til þinx ok liuþ beþes: »Jäk hawär faþur min ärft, ok wil iäk lott min witä, skiärä ok skiptä, fäþärni minu raþä.» Þa swarär broþär hans . . .
    Början till ett »juridiskt bokspråk» tycker sig Wessén kunna urskilja i sådana uttryck av generell innebörd som Hwar sum giptir mö utän rätz giptämanz orloff, böte fiurätighi markär. Men i det hela har upptecknandet i skrift föga ändrat den muntliga lagsagans traditionella stil. Mycket av det

 

naturliga talets enkelhet har bevarats från den tid då den oskrivna lagen framsades på tinget. Wessén sammanfattar sin skildring av landskapslagarna så: »Lagarna representerar inom vår medeltidslitteratur en mycket karakteristisk stilart, den mest folkliga, den mest traditionella och ålderdomliga, och den ojämförligt mest konstnärligt utformade.»
    Men utvecklingen går vidare. Landskapslagarna hade, säger Wessén, djupa fästen i urgamla förhållanden, i de olika landens rättsordning och organisation, i ting och lag, i lagmannens föredragning av lagsagan inför en krets av lagkunniga män och hans auktoritativa tolkning av vad som var landets lag. Men landstingen och lagmännen saknade exekutiv myndighet. Början till en rikslagstiftning av större betydelse gjordes med Birger jarls fridsstadga (omkr. 1260), som förnyades och utvidgades av hans son Magnus Ladulås. Här är det konungen som talar, beredd att sätta makt bakom orden. Redan i Västmannalagen heter det: »Konungen skall pröva sanningen; han skall upphäva alla falska domar och alla orätta domar.» En ny tid bryter in. Den får uttryck bl. a. i att lagstiftningen överflyttas från landens ting och lagmännen till de kungliga kanslierna och deras ämbetsmän.
    Övergången från landskapslagar till rikslag, som genomfördes vid mitten av 1300-talet, kom givetvis att få stor betydelse för lagarnas och de allt talrikare stadgarnas stilform. Magnus Erikssons Landslag bevarar dock mycket av de äldre lagverkens bästa egenskaper: klarheten, ordknappheten, den enkla satsbyggnaden, fri från alla invecklade konstruktioner och onödiga utläggningar. De delar av landslagen som är nyskrivna står i stilistiskt avseende ingalunda tillbaka för dem som är övertagna från äldre källor. Traditionen går obruten från landskapslagarna över Magnus Erikssons Landslag och Kristoffers Landslag till 1734 års lag. »Varje nytt lagverk i denna kedja söker bevara så mycket som möjligt av det föregående, och även ny lagstiftning sker i stort sett i nära anslutning till den stiltradition, som har utbildats.»
    I Magnus Erikssons Stadslag åter visar de nyskrivna partierna, som mest berör städernas förvaltning och näringsliv, av naturliga skäl starkt inflytande från latinsk och än mer tysk kanslistil. Det är Hansans lybska kanslispråk som börjar att tränga in i svenskt skriftspråk.
    I nära 400 år låg Landslagen till grund för rättsskipningen på landsbygden. Vid mitten av 1400-talet undergick den en revision, som dock icke var särdeles djupgående, och stadfästes i denna form av konung Kristoffer år 1442. På Karl XI:s uppdrag trycktes den år 1608 som »Swerikes Rijkes Landzlagh». Den för städerna gällande särskilda Stadslagen trycktes år 1618.
    Under stormaktstiden gjorde sig naturligt nog ett behov av en mera tidsenlig lagbok starkt gällande. Allt sedan år 1686 arbetade den av Karl XI tillsatta »stora lagkommissionen» med vissa avbrott på en sådan, från år 1711 med Gustaf Cronhielm som ordförande. Som bekant är det främst han som personligen givit det nya lagverket dess språkliga prägel. »Sweriges Rikes Lag», »Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734», stadfäst av konungen den 23 januari 1736 och tryckt samma år, bygger i största utsträckning på Landslagen och Stadslagen. Stilen är ålderdomlig, meningsbyggnaden enkel och klar, låneorden få, ordförrådet gammalsvenskt, ordböjningen likaså. Som särskilt utmärkande drag framhåller Wessén bl. a.

 

den konditionala satsfogningen med »frågeformad» försats: »Hafwer han ej arfwingar inrikes; tage tå Konungen alt gods hans. Vidare konjunktiv utan inledande villkorssats: Hwar som tager annars swin för lego, skaffe them åter. Meningen kan också börja med ett situationsangivande Nu, t. ex.: Nu hafwer legohion i tiensten gått; giöre tå med flit och trohet the syslor . . . Förbud inleds med negationen Ej, t. ex.: Ej må någor til giftermål twingas. Predikatsverbet står i bisats vanligen sist, vilket ingalunda alltid beror på tyskt inflytande: Brott . . . ransakes och dömes, ther gierningen giord är. Bestämning går i regel före infinitiven: Wil man hionalag bygga; tå skal han mö af hennes giftoman begiära, och ej med wåld taga, eller hemliga til sig locka. Possessivpronomenet står vanligen efter det substantiv det bestämmer: styrcke thet strax med ed sin — jämför sådana folkliga uttryck som far min, huset hans. Subjektet i en eftersats underförstås, om det är detsamma som i försatsen eller eljest klart framgår av sammanhanget, t. ex.: Wiger Prest förr än lyst är; miste embete sitt. Hjälpverbet hava däremot underförstås merendels icke i bisats. Skiljetecken brukas ymnigt.
    Dessa och dylika drag ger lagens stil en dels ålderdomlig och formelbunden, dels folklig och muntlig prägel, som starkt skiljer den från kanslispråkets i helt annan riktning utbildade, alltmera renodlat skriftliga stil.
    Betydelsen för nutiden av 1734 års lag ligger, enligt Wessén, framför allt däri, att den har givit den ännu bestående ramen för den centrala lagstiftningen. Balkindelningen i vår gällande lag är ett arv från äldsta tider. »Den är mera en frukt av praktisk lagfarenhet och klokhet än av systematiskt juridiskt tänkande. Därtill är den främmande för kanonisk och romersk rätt och har, både till ord och sak, helt och hållet sina rötter i en inhemsk nordisk tradition.»
    Om stilen vittnar Erik Marks von Würtemberg i »Minnesskrift ägnad 1734 års lag» (s. 143): »I formellt hänseende lyckades man åt lagen bevara den lättfattlighet, den folklighet i uppställning och redaktion, som hade utmärkt medeltidens svenska kodifikationer. Särskilt har språkbehandlingen, med sin ordknapphet och sin lätt arkaiserande prägel, med rätta betraktats såsom ett mönster för god lagstil; och de välformade, korthuggna lagbuden hava helt visst varit av betydelse även för allmänt skriftspråk i vårt land.»
    Utvecklingen fram till våra dagar kännetecknas främst av kanslistilens växande makt över lagspråket. »Mellan lagspråk och kanslispråk finns talrika övergångar och beröringar: i förordningar, reglementen, stadgar och statuter, domstolsutslag och kungörelser o. s. v. Detta underlättar givetvis stilistisk påverkan i båda riktningarna.» Wessén påpekar att även lagstilen»har haft sina tider av nedgång och förfall, framför allt då den har varit påverkad av kanslistilen», men han anser sig dock kunna konstatera, att i stort sett vår nutida lagstil fyller höga krav på klarhet, ändamålsenlighet och skönhet. »Vad man saknar oftast och mest vid jämförelse med äldre lagverk, är uttryckens knapphet och koncentration och i samband därmed meningarnas rytmiska byggnad. Betydelsen i stilistiskt avseende av 1734 års lag och överhuvud den äldre lagtraditionen ligger framför allt däri, att den har utgjort ett beundrat och eggande föredöme, ett mönster genom sin koncentration i stilen, sin ordknapphet och sin enkla meningsbyggnad. Detta har framför allt varit av betydelse såsom riktpunkt för en ofta förnyad

 

stilsträvan, och såsom motvikt mot kanslistilen med dess tendens till bred utförlighet, till onödig mångordighet och till långa, invecklade meningar.»
    Den större delen av »Svenskt lagspråk» utgörs av valda textprov ur lagar, från Hednalagen, Dalalagen och Upplandslagen fram till Sveriges Rikes Lag 1734 och Regeringsformen 1809, alla med språk- och kulturhistoriskt fängslande ord- och sakförklaringar. Utvecklingen fram till våra dagar belyses av prov ur senare lagar, från Strafflagen av år 1864 till Brottsbalkenav år 1962. Jämförelser rörande stil och ordval underlättas genom att från olika tider valts texter som behandlar samma ämnen.
    För den som vill bilda sig en konkret föreställning om svenskt lagspråk genom tiderna för att på den bygga en grundad värdering av modern lagstiftnings stilistiska strävanden är Elias Wesséns »Svenskt lagspråk» en oskattbar hjälp. Den lärdom den ger är helt entydig. Vad rättsskipningens— och därmed också förvaltningens — stilsträvanden bör syfta till är icke ett maximum av nutida talspråk med undanskjutande av traditionell juristsvenska, ej heller ett maximum av juristsvenska med förbiseende av det talade språkets uttrycksmedel, men ett optimum av klarhet, enkelhet och skönhet, utvecklat genom planmässigt urval av båda stilarternas bästa uttrycksmöjligheter.

Erik Wellander