Förbättrad tolkhjälp vid rättsinstanserna?
I brottmålsprocesser, ja, även vid andra rättegångar där utlänningar är med, samt vid förhör inför kriminalpolisen eller vissa administrativa myndigheter kan en språkkunnig observatör gång efter annan göra den iakttagelsen, att den anlitade tolken icke alltid noggrant översätter de frågor och svar som ställts. Tolken, som i regel icke är väl insatt i den juridiska terminologien, finner kanske ej det rätta ordet i sammanhanget. Det må vara ursäktligt, eftersom ordvalet icke faller inom det allmänna språkområdet och t. o. m. kan vara svårt nog för att bereda eljest språkkunniga jurister möjlighet att undsätta. I regel sker det väl ingen olycka, men ur rättssäkerhetssynpunkt är det naturligtvis icke tillfredsställande att en sådan situation uppkommer.
Det har exempelvis hänt, att en italiensk-talande tolk i ett brottmål gjort sig skyldig till en sådan förenkling av åklagarens påståenden att risk uppkommit för felaktig bedömning av saken. Påståendet gick ut på att den tilltalade gjort sig skyldig till grov stöld, enär han »med våld ryckt till sig en väska» från en dam. Tolken ställde frågan, huruvida den tilltalade erkände att han »tagit väskan». Svaret blev jakande, vilket alltså var felaktigt, eftersom han i själva verket bestred åklagarens påstående. Nåväl, saken klarades upp därigenom att försvararen var kunnig i italienska. Den tilltalade dömdes för egenmäktigt förfarande, ehuru översättningen till en början innefattat ett klart erkännande om grov stöld.
I ett annat, nyligen aktuellt mål, som rörde våldtäkt, beslöt domstolen att häkta den misstänkte under framhållande av att han i vart fall gjort sig skyldig till våldförande. Den misstänkte var utlänning och tolken, som biträdde på spanska språket, kunde icke översätta ordet »våldförande».
Det har vid olika tillfällen inträffat, att den misstänkte gör gällande, att den av polisen anlitade tolken icke tillfredsställande talat utlänningens språk. Jag har också själv någon gång kunnat konstatera, att så är fallet.
Det har exempelvis förekommit att tolkar, som talar italienska, även anlitats vid förhör på spanska. Missförstånd har uppkommit och den misstänkte har sedermera beklagat sig över feltolkningen och ansett sig ha fått skenet emot sig. När saken sedan kommer till domstolen kan det bli ett onödigt diskuterande om vad som egentligen har sagts resp. inte har sagts vid polisförhöret. En sådan situation kan undvikas, om tolkarna hos polisen verkligen behärskar språket och icke »ställer upp» därför att man är intresserad av saken och tror sig kunna klara uppgiften.
I inlagor år 1965 till JO har artikelförfattaren under åberopande av flerårig erfarenhet som offentlig försvarare och biträde åt utlänningar bl. a. ifrågasatt, huruvida inte tolkarna borde underkastas någon slags kontroll rörande sina språkkunskaper. Speciella kurser kunde måhända anordnas för att bereda dem tillfälle att lära sig den juridiska terminologien och f. ö. även andra ord, som ofta förekommer i rättsliga sammanhang. Tolken skul-
le få tillgång till särskilt utarbetade ordlistor. Efter vederbörlig prövning inför lämpligt sammansatt sakkunskap skulle dessa tolkar kunna erhålla auktorisation och därigenom också tillförsäkras bättre ersättning än icke auktoriserade translatorer. I inlagorna till JO har också av mig ifrågasatts, om det icke vore lämpligt att domstolarna rekommenderades att i görligaste mån anlita de advokater som genom sina språkkunskaper — åtminstone i någon utsträckning — kunde kontrollera tolkens översättningar.1
Om domare och åklagare också äro så språkkunniga, att de kunna följa översättningarna, skulle ju detta endast vara till fördel. Jurister, polismän och andra skulle därför beredas möjlighet att få deltaga i här ifrågavarande specialkurser.
I Sverige saknas f. n. en större sammanfattning av juridiska termer på främmande språk. På detta område har allenast utgivits några smärre ordlistor, vilka ej tillnärmelsevis fyller det aktuella behovet. Den bästa ordlistan från svenska till engelska torde vara den, som utgivits av »The Stockholm Institute for Scandinavian Law».
I Holland har Elseviers förlag år 1960 utkommit med ett större verk på åtta språk, omfattande c:a 11 000 ord med engelsk-amerikansk terminologi som utgångsspråk. Ordboken har sammanställts av J. A. Adler (se recension i SvJT 1962 s. 478 av prof. Thornstedt). I detta lexikon, »Dictionary of Criminal Science», förekommer även ett svenskt ordregister. Uppslagsverket har väl sitt stora värde för tolkar men kan på grund av sin omfattning knappast användas i det praktiska livet vid domstolar och i andra rättsinstanser. Artikelförfattaren, som under en lång följd av år har samlat ett stort antal ord på de europeiska huvudspråken inom brottmålsjuridikens område — närmast för eget bruk och i någon mån till hjälp för andra —överväger att under vissa förutsättningar försöka fylla den lucka som finns på området, icke minst mot bakgrunden av att man på framstående juristhåll och i skilda läger ansett sådant behov föreligga.
I avvaktan på resultatet av detta arbete — något löfte härom kan ej avgivas — presenteras tillsvidare i det följande ett utdrag ur den engelska och franska versionen av brottsbalken, som utgivits genom justitiedepartementets försorg. Den engelska versionen har översatts av prof. Thorsten Sellin, Pennsylvania, USA, och den franska av herr Michel Lambert i samarbete med hovrättsfiskalen Hans Danelius. Min sammanställning har endast tagit sikte på de i brottsbalken med kursiv stil förekommande brottsbenämningarna i syfte att bereda tolkar och andra tillfälle att genast få en liten »lathund» i handen, då det gäller att rätt återgiva brottsbalkens egna ord översatta till ett par främmande språk. Översättningar av brottsbalken även till tyska och spanska pågår.
Prof. Strahl har i sitt förord till den franska versionen av brottsbalken bl. a. framhållit, att den korrekta översättningen därav skulle vara »Titre des infractions» ehuru rubriken fastställts att heta »Code pénal», uppenbarligen för att icke skapa undran eller oklarhet hos utländska läsare. Beträffande den engelska versionen utsäges, att den i bokstavlig mening borde presenteras såsom »Part on Crime», eftersom brottsbalken endast utgör en del av den lagsamling som finns införd i Sveriges Rikes Lag.
Till läsarnas upplysning må i detta sammanhang avslutningsvis nämnas, att även barnavårdslagen — genom justitiedepartementets försorg — har översatts till franska och engelska.
Tidskriften »Våra sociala förmåner» finns översatt till tyska, engelska och franska. Ansökningar om fri rättegång, faderskapsärenden och avtal om underhållsbidrag samt nöjdförklaringar i brottmål har översatts till främmande språk genom vederbörande myndigheters försorg, men däremot icke såpass viktiga handlingar som exempelvis beslut om häktning och reseförbud, underrättelse om villkorlig dom, fullföljdshänvisning m. m. och icke heller vittneseden eller sanningsförsäkran. Nog hade väl detta kunnat åstadkommas. Erfarenheten har visat, att tolkarna ofta går som katten kring het gröt, när det gäller dessa översättningar som ju icke saknar intresse för dem som berörs därav.
Torild Backe
Bilaga