Svensk rättspraxis

 

Jorddelningsmål 1961—19651

 

Av häradshövdingen Å. BRAUNSTEIN

 

 

Jorddelningslagen

 

1 KAP. 1 §. Ang. förfång enl. paragrafens andra stycke, se nedan under 8 kap. 1 a §.
    3 KAP. 12 §. Se nedan under 21 kap. 55 §.
    7 KAP. 7 §. Se nedan under 19 kap. 10 §.
    8 KAP. 1 §. 1. I rättsfallet NJA 1965 s. 365 har av HD i dess utslag förklarats, att eftersom av grunderna för gällande bestämmelser om tvångsägoutbyte utan sammanhang med laga skifte följde, att dylikt byte icke finge — utom då fråga vore om tillämpning av stadgandena rörande ägoutbyte i lagen om allmänna vägar — genomföras på yrkande av annan än företrädare för fastighet, som genom åtgärden vunne fördel på sätt framginge av de i varje särskilt fall tillämpliga bestämmelserna, ett av stad begärt ägoutbyte, beträffande vilket de i paragrafens fjärde stycke föreskrivna särskilda villkoren skulle gälla, icke kunde mot bestridande komma till stånd, då bekvämare ägoanordning för staden tillhörig, för jordbruk avsedd brukningsenhet ej vunnes genom ägoutbytet. — 2. Stadgandet i paragrafens fjärde stycke har ej ansetts innebära skyldighet för ägare till jordbruksfastighet att genom ägoutbyte — påkallat med anledning av byggande av allmän väg — mot likvärdigt markvederlag avstå mark till annan fastighet förvinnande av lämplig ägoanordning för denna fastighet, som huvudsakligen skulle komma att bestå av vägmark (NJA 1961 s. 613)2.
    1 a §. Vid prövning av besvär över beslut om ägoutbyte för genomförande av tomtindelning befanns ägaren till viss av ägoutbytet berörd stadsäga icke sakna fog för sitt anspråk på att, när tomtindelningen skulle tvångsvis genomföras, erhålla gottgörelse för det att den, låt vara osäkra, möjligheten att utnyttja större delen av stadsägan för garageändamål genom tomtindelningen gått förlorad; och då ägoutbytet icke — vare sig genom att till den i tomten ingående delen av stadsägan lagts ett par mindre, till andra stadsägor hörande områden eller eljest — medfört gottgörelse i angivna hänseende åt ägaren till förstnämnda stadsäga och därför skulle lända denne till förfång, undanröjdes förrättningen (NJA 1962 s. 779).
    19 KAP. 1 §. Se nedan under 21 kap. 53 §.
    2 §. 1. Stadgandet i paragrafens andra stycke har icke ansetts utgöra hinder mot avstyckning av mark för grustäktsändamål, då styckningsdelen— belägen inom ett större schaktningsområde med täktmöjlighet under

 

1 Artikeln utgör fortsättning på artiklar i SvJT 1938 s. 24, 1941 s. 789, 1943 s. 720, 1947 s. 739, 1952 s. 358, 1956 s. 545 och 1961 s. 704.

2 Se Ljungman och Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten (2 uppl. 1963) s. 70. 

190 Å. Braunsteinlång tid framåt — ej kunde tänkas inom överskådlig tid bli använd för annat ändamål än det angivna (NJA 1961 s. 356)3. — 2. Vid prövning enl. paragrafens andra stycke, huruvida styckningsdel vore varaktigt lämpad för bostadsändamål, har beaktats, om tilltänkt utfart kunde godtagas av hänsyn till trafiksäkerheten (NJA 1961 s. 239)4.
    3 §. 1. Vid avgörande av fråga om tillstånd till avstyckning — i Blekinge— från jordbruksfastigheten A av två områden, avsedda att sammanläggas med jordbruksfastigheten B, ansågs, att avstyckningen särskilt från skogsbrukssynpunkt skulle medföra en icke obetydlig försämring av A såsom självständig jordbruksfastighet. Därest B, som utgjorde en ofullständig brukningsdel, utökades med områdena, skulle dess bärkraft visserligen betydligt förbättras, men B skulle likväl alltjämt vara för svag för att kunna lämna brukaren med familj tillfredsställande bärgning. Möjligheten till fortsatt utveckling av B betraktades såsom starkt begränsad, medan A bedömdes kunna ytterligare utvecklas. Då vid angivna förhållanden icke kunde antagas, att ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra fördel, som överstege med delningen förenade olägenheter, utan fastmera finge anses, att avstyckningen skulle för nämnda näring medföra men av betydelse, vägrades tillstånd till avstyckningen. (NJA 1962 s.831.) — 2. Från en jordbruksfastighet i Jämtland avsågs skola avstyckas ett skogsmarksområde om ung. 350 har, varefter stamfastigheten skulle sammanläggas med två andra, med densamma sambrukade jordbruksfastigheter. Den genom sammanläggningen bildade fastigheten skulle komma att innehålla 5,6 har åker, 0,5 har tomt, 4,0 har kultiverat bete, 7,0 har naturlig äng, 225,0 har skogsmark och 28,0 har övrig mark. Övervägande skäl ansågos tala för att den avsedda delningen av stamfastigheten — vilken utgjorde en fullt bärkraftig brukningsenhet, varaktigt lämpad för sitt ändamål — innebure en med hänsyn till skogsbrukets fortgående rationalisering och därmed ökade krav på skogsbruksobjektens omfattning så avsevärd försämring av de rådande fastighetsförhållandena, att hinder mot avstyckningen förelåge på grund av bestämmelserna i 1 mom. första stycket och 3 mom.av paragrafen. (SvJT 1965 rf s. 6.)
    10 §. Spörsmål — uppkommet vid en i samband med avstyckningsförrättning företagen gränsbestämning inom område, för vilket gällde lagen d. 27 febr. 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad — huruvida JDL eller lagen om fastighetsbildning i stad skulle tillämpas, har förelegat till bedömande i rättsfallet NJA 1963 s. 250.
    12 §. 1. Vid avstyckning från fastigheten B — tillkommen genom avstyckning från fastigheten A, varvid bestämts, att ägaren av B skulle äga begagna ett s. k. grönområde å A — blev ägaren av det avstyckade området tillagd samma rätt att begagna grönområdet som tillkom ägaren av B. Ägaren av A har, i ärende om återställande av försutten tid, icke ansetts vara att betrakta såsom sakägare vid den sist företagna avstyckningsförrättningen. (NJA 1964 s. 277.) — 2. Vid avstyckningsförrättning föreskrevs, att med det avstyckade området skulle följa viss andel i stamfastighetens rätt i samfällt fiske. Enär — även om den sålunda skedda uppdelningen icke, sedd för sig, kunde anses innebära, att för fisket skulle uppkomma men av

 

3 Se Ljungman och Stjernquist, a. a. s. 80.

4 Se Ljungman och Stjernquist, a. a. s. 80.

 

Jorddelningsmål 1961—1965 191någon betydelse — anledning funnes räkna med att från de fastigheter, som ägde del i fisket, framdeles komme att ske ett betydande antal avstyckningar, främst för sommarbostadsändamål, samt att därvid som regel komme att för avstyckningarna begäras del i stamfastigheternas andel i fisket, har den vid förrättningen meddelade föreskriften befunnits icke stå i överensstämmelse med paragrafens andra stycke. (NJA 1963 s. 170.) — 3. Från en av åtskilliga holmar och skär bestående lägenhet, avsöndrad från ett enstaka hemman, överläts ett område omfattande två av holmarna och tre av skären, med vilket område skulle följa all den rätt säljaren kunde äga till strand och vatten ävensom andel i fisket i förhållande till områdets areal. Vid den för avstyckning av området verkställda förrättningen anmärktes i protokollet, att ägarna till hemmanet, ehuru de såsom supponerade ägare till vatten och fiske kallats till förrättningen, uteblivit från densamma, att såvitt av grundavhandlingen rörande den avsöndrade lägenheten framginge till denna lägenhet icke hörde några särskilda rättigheter och förmåner, i vilka området kunde tillerkännas del, samt att bestämmande av gräns mot fastighet, som ej inginge i avstyckningen, varken av sakägarna påfordrades eller av förrättningsmannen ansåges påkallat. I den jäml. 19 kap. 16 § JDL avgivna skriftliga redogörelsen lämnades ej upplysningar om styckningsfastighetens rätt till vattenområdet jämte fiske. Å den till förrättningsakten hörande kartan liksom i den å kartan tecknade beskrivningen redovisades endast landområdena. Ej heller eljest angavs i protokollet den rätt till vatten och fiske, som skulle tillkomma avstyckningen. — Av vad sålunda vid avstyckningsförrättningen förekommit har — i mål ang. bestämmande avgränserna omkring den avstyckade fastigheten — ansetts framgå, att fastigheten, oavsett vem äganderätten till omgivande vattenområde kunde tillkomma, icke omfattade sagda vattenområde. (NJA 1965 s. 482.)
    13 §. I mål ang. fråga om tillstånd till avstyckning för bostadsändamål inom område, där tätbebyggelse förelåg, ansågos visserligen särskilda förhållanden ägnade att i väsentlig mån begränsa olägenheterna av den ifrågasatta fastighetsbildningen; men enär det kunde förutses, att om avstyckningen tillätes, den skulle följas av andra, och då en sådan utveckling skulle leda till olämplig randbebyggelse, funnos omständigheterna icke vara sådana, att avstyckningen ej skulle vara stridande mot bestämmelserna i 3 mom. första stycket av lagrummet (NJA 1964 s. 441).
    20 KAP. 2 §. 1. Rätt för fastighet till skogsfång å häradsallmänning för tillgodoseende av behovet av virke utöver vad som kunde uttagas å fastigheten blev, då i enlighet med en av KM:t år 1802 meddelad resolution de till ett styckebruk anslagna delarna av allmänningen avvittrades och rekognitionsavgift för dem bestämdes, ersatt med rätt till utsyning å rekognitionsskogen. Utsyningen skedde under skilda tidsperioder efter olika grunder, slutligen — från 1880-talets början — efter fastighetens mantal utan beaktande av vare sig behovet eller den egna skogstillgången. Den praxis, som sålunda vunnit tillämpning, har i tvist, uppkommen vid förrättning för utbrytande av servitutet, ansetts icke vara av beskaffenhet att verka ändring i den fastigheten enl. förutnämnda resolution tillkommande skogsfångsrätten; och fastighetens rätt har därför förklarats omfatta det behov av virke till husbehov, som förelåge för fastigheten med hänsyn tagen till denna segna skogstillgång. (NJA 1962 s. 95.) — 2. Hemman tillkommande, av ålder gällande servitut avseende rättighet till skogsfång och mulbete har —

 

192 Å. Braunsteinmed hänsyn till den betydelse dylikt servitut i allmänhet äger för den härskande fastigheten och för sakrätter i densamma — ansetts icke kunna bringas att upphöra genom avtal, träffat efter JDL:s ikraftträdande d. 1 jan. 1928 (NJA 1962 s. 114).5
    21 KAP. 51 §. Se nedan under sammanläggningslagen.
    53 §. Sedan talan fullföljts mot utslag, varigenom tillstånd till avstyckning meddelats, har, då avstyckningsansökningen frånfallits, förrättningen undanröjts (NJA 1963 s. 548).
    55 §. I skiftesmål underställdes Ägod.R:ns prövning tvist mellan dödsbo och tre delägare i detta om bättre rätt till en för den avlidne lagfaren andel i fastighet. Mot Ägod. R:ns utslag fullföljdes i HovR:n talan för dödsboet av övriga delägare utom en. Som emellertid denne vid Ägod.R:n och i HovR:n avgivit förklaringar av innebörd, att han anslöte sig till den talan, som fördes av de tre delägarna, har dödsboet ansetts vara i HovR:n behörigen företrätt. (NJA 1964 s. 31.)

 

 

Övriga författningar

 

Sammanläggningslagen. 21 §. Återkallande av ansökan om sammanläggning har, sedan förordnande om sammanläggningen meddelats, ansetts kunna ske genom sökandens överklagande av sammanläggningsbeslutet (NJA 1964 s. 470).
    Ensittarlagen. 1 §. I rättsfallet NJA 1964 s. 161 ha förelegat till bedömande dels frågan, huruvida nyttjanderätt, som för den förste brukaren omfattat en fastighets hela utskifte om 2,91 har, blivit för efterföljande brukare inskränkt till att avse endast ett mindre område för bostadsändamål, dels ock frågan, om av markens och byggnadernas sammanlagda värde minst en fjärdedel belöpte å byggnaderna.
    12 kap. 4 § jordabalken. 1. Vid storskifte åren 1846—1854 å Malungssocken av Kopparbergs län verkställdes först bydelning å inägorna jämte fäbodereglering, därefter åbodelning å inägorna och slutligen bydelning å skogsmarken. I rättsfallet NJA 1963 s. 206 ha prövats frågorna dels huruvida vattenområden i Västerdalälven stått utanför inägodelningarna och dels huruvida en vid bydelningen å skogsmarken mellan socknemännen träffad överenskommelse därom, att alla sjöar och vattendrag inom socknen skulle anses såsom socknens samfällda tillhörighet, avsett nämnda områden. — 2. Ehuru vid ett år 1899 fastställt laga skifte å alla ägorna till Glissjöbergs skifteslag i Svegs socken av Jämtlands län ej träffats förening eller eljest uttryckligt beslut om undantagande av vattenområde i Vemån, har med hänsyn särskilt därtill, att området redovisats i delningsbeskrivningen såsom undantag för delägarnas allmänna behov och i sammandraget till sagda beskrivning såsom samfällighet till skifteslaget, området ansetts ha undantagits från delningen och alltså vara samfällt för skifteslaget (NJA 1964 s. 425).6 — 3. Då varken av grundavhandlingen rörande avsöndrad lägenhet eller av därtill hörande karta kan slutas, huruvida vattenområde utanför lägenhetens strand inbegripits i överlåtelsen eller förbehållits stam-

 

5 Jfr Undén, Svensk sakrätt II:2 (2 uppl. 1948) s. 388, Hedlund, Rättshandlingsservituten och tvångsservituten (1938) s. 123 samt Malmström i SvJT 1938 s. 583 f och 1942 s. 126 ff.

6 Se Lagrådsremiss ang. ny jordabalk, Motiv (1966) s. 69.

 

Jorddelningsmål 1961—1965 193fastigheten, utgör väl den omständigheten, att lägenheten överlåtits för att användas såsom sommarbostad, visst stöd för antagande, att vattenområdet avsetts skola medfölja lägenheten. Avgörande betydelse för tolkningen av grundavhandlingen äger berörda omständighet dock icke. Andra omständigheter kunna föranleda till bedömandet, att avsikten varit att vattenområdet alltjämt skulle höra till stamfastigheten. (NJA 1963 s. 250.) — 4. För uppfattningen, att till en lägenhet, avsöndrad från mark som vid lagaskifte å en by undantagits såsom samfälld, hört vattenområdet utanför lägenhetens strand, har ansetts tala dels den omständigheten, att den genom grundavhandlingen skedda överlåtelsen icke blott haft samma omfattning som en några år före skiftet verkställd nyttjanderättsupplåtelse utan även varit avsedd för enahanda ändamål som denna eller att bereda plats för ett garveri med behov av god tillgång till vatten, dels ock det förhållandet, att intet tydde på att vattenområdet vid tiden för skiftet eller då lägenheten överläts haft nämnvärd betydelse för ägarna till hemmanen i byn (NJA 1965 s. 43). — 5. I avvittringsutslag år 1896 gällande Lainio by i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län upptogos ett antal utmed stränderna av Lainio älv belägna ägofigurer och delar av sådana bland lägenheter, avsatta till Kronans omedelbara disposition under beteckningen »Till strömfall». Vattenområdena i de delar av älven, vilka genom områdestilldelningen tillfördes byn, tillades i sin helhet bydelägarna gemensamt. Utslaget innehöll icke något sådant allmänt förbehåll om undantagande för Kronans räkning av strömfall, varom förmäles i 7 § andra stycket i 1873 års avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I tvist om vattenområdena utanför de avsatta utmålen ha byamännen förklarats vara framför Kronan ägare till desamma. (NJA 1964 s. 331.) — 6—7. Fråga om rätt till vatten utanför ströäng har varit föremål för bedömande dels i rättsfallet NJA 1964 s. 336 beträffande ströäng, som vid förrättning enl. 1921 års lagom ströängars indragande till Kronan förklarats skola bibehållas under viss fastighet, och dels i rättsfallet NJA 1964 s. 346 med avseende å ströäng, som vid allmän avvittring t. v. bibehållits under vissa hemman. — 8. Se ovan under JDL 19 kap. 12 § 3.
    Lagen om allmänna vägar. 19 a §. Se ovan under JDL 8 kap. 1 § 1—2.
    23 §. Talan om ersättning för skada, som genom omläggning av allmän väg åsamkats fastighet, har, då ingen del av fastigheten tagits i anspråk med vägrätt, ansetts ej kunna upptagas av Ägod.R (SvJT 1964 rf s. 27).
    Äldre jorddelningsförfattningar. 1—8. Se ovan under 12 kap. 4 § JB. — 9. Genom en åren 1845—1853 företagen förrättning enl. KBr d. 20 april 1841 till kammarkollegiet ang. bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtland renbetestrakter blev rätten till fiske i vissa vatten mot särskild ränta anvisad lapparna till uteslutande begagnande. Med hänsyn härtill hade ett då i jordeboken redovisat kronofiske, avseende samma vatten, bort uteslutas ur jordeboken. Varken den omständigheten, att så ej skett, eller det förhållandet, att kammarkollegiet — utan att beakta att rätten till fiske var anvisad lapparna — år 1866 utfärdat skattebrev å kronofisket, har föranlett annat bedömande än att detta fiske efter 1845—1853 års förrättning icke vidare ägde bestånd såsom särskild fastighet. (NJA 1962 s. 392.) — 10. Vid ägostyckning, verkställd utan föregående överlåtelse av viss till gränserna angiven ägovidd, bestämdes enl. förrättningsprotokollet, att styckningsfastigheten skulle delas i två lotter, av vilka lotten I skulle bekomma fas-

 

13—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

194 Å. Braunsteintighetens inägoskifte ävensom av dess vid en älv belägna hemskogsskifte en uppgiven areal skogsmark mellan älven och en landsväg, allt på sätt ägostyckningskartan utvisade, samt att återstoden av hemskogsskiftet skulle jämte fastighetens tredje skifte utgöra lotten II. I hemskogsskiftet ingingo åtta holmar i älven, vilka icke redovisades å kartan. Vad vid ägostyckningen förekommit har ansetts ej giva anledning antaga annat än att alla till styckningsfastigheten hörande ägor, vilka icke uttryckligen angivits skola tillfalla lotten I, skulle förbehållas lotten II; och samtliga holmar ha därför funnits lagda till lotten II. (NJA 1964 s. 193.)7

 

7 Se Westring, Lagen om hemmansklyfning m. m. (2 uppl. 1911) s. 27 f, 61 f och 85 f.