ÅKE HASSLER. Skiljeförfarande. Sthm 1966. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning [XLV]. 218 s. Inb. kr. 36,00.

 

Skiljeförfarande såsom medel att lösa rättsliga tvister har blivit ett allt mera anlitat medel. Även om skiljeförfarande icke lämpar sig för alla fall, anses det särskilt i större tvister med invecklade sakförhållanden i många betydelsefulla hänseenden avsevärt överlägset rättegången. Det är därför tacknämligt att Hassler med sitt arbete »Skiljeförfarande» lämnat ett mycket värdefullt bidrag till lösandet av skilda spörsmål, som uppkommer i samband med ett sådant förfarande.
    Enligt företalet har arbetet ett huvudsakligen praktiskt syfte, nämligen att tjäna till vägledning för dem som i olika sammanhang har att syssla med skiljetvister och skiljedomar. Såsom sådant fyller arbetet ett länge känt tomrum. Jag kan vitsorda att det redan flera gånger i min verksamhet åberopats vid diskussion av frågor avseende skiljeförfarande.
    I det följande kommer jag att beröra några av de betydelsefulla spörsmål som föreligger i ämnet, och jag kommer därvid att i några fall redovisa en från författarens avvikande mening.
    Beträffande de frågor, vilkas avgörande kan överlämnas åt skiljemän, har författaren anfört att man ej kan överlämna åt skiljemän att utfylla ett avtal, exempelvis genom att bestämma köpeskilling för såld vara. Här måste avses att avtalet icke innehåller något om grunden för köpeskillingens bestämmande eller alltså icke ens att den skall utgå efter vad som finnes skäligt. Enligt min mening kan det icke möta något hinder mot att avtala att en köpeskilling eller annan ersättning skall utgå efter vad som är skäligt. Detta kan stundom vara nödvändigt, nämligen när betalningen skall fullgöras långt fram i tiden och betalningsförpliktelsen av skilda orsaker skall influeras av då rådande förhållanden. Likaväl som det kan ankomma på domstol att i händelse av tvist bestämma vad som är skäligt, bör detta kunna uppdragas åt skiljemän. Någon reell skillnad mellan detta fall och det fall då åt skiljemän lämnas ett blankt uppdrag att bestämma en köpeskilling synes icke föreligga. Man kan svårligen antaga annat än att i sistnämnda fall uppdraget innebär att skiljemännen skall pröva frågan efter vad som med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.
    Författaren har anfört, att om i en skiljeklausul angivits att skiljemännen skall pröva tolkningen av ett avtal, det ej bör antagas att med en sådan formulering parterna avsett att begränsa klausulens räckvidd till rena tolkningstvister. Det är klart att innebörden av ett skiljeavtal bör bestämmas efter vad parterna har avsett med detsamma. Emellertid får man ej bortse från att i ordet »tolkningen» rent språkligt ligger en begränsning. Om i en tvist det ej föreligger någon som helst oenighet rörande ett avtals innebörd utan tvisten hänför sig t. ex. till avtalets fullgörande, fordras ett rent våldförande på språket för att anse att en sådan tvist rör tolkningen av avtalet.Man bör ej heller bortse från att parterna kan ha avsett en begränsning i skiljemännens befogenhet. Det är därför livligt att rekommendera att avtals-

 

196 P.-A. Weslienslutande parter, som avser att samtliga tvister i anledning av ett avtal skall avgöras av skiljemän, bemödar sig om att använda ett däremot svarande språkligt uttryck.
    Enligt författaren torde gälla, att om part, som påkallat skiljedom, återtager sin begäran därom, motparten skulle äga rätt att föra talan vid domstol. Enligt min mening torde detta icke vara riktigt. Återkallandet kan vara ett uttryck för att påkallande part icke önskar ett skiljeförfarande, och i så fall kan författarens mening gälla. Återkallandet av en begäran om skiljedom kan emellertid bero på andra omständigheter, t. ex. att en fråga är för tidigt väckt därför att begärd prestation visar sig ej vara förfallen eller att erforderliga utredningsmöjligheter ännu ej står till buds. Det rimliga synes vara att situationen i nu nämnda avseende bör betraktas så som om skiljeförfarande ej påkallats. Att påkallandet kan ha betydelse i andra hänseenden, såsom beträffande kostnader, är klart.
    Med rätta har av författaren anförts att part, som i stället för att påkalla skiljedom väcker talan vid domstol, förlorar rätten att åberopa skiljeavtalet med avseende å den sak, varom talan väckts. Underförstått är givetvis att svaranden icke gör invändning på grund av skiljeavtalet och att målet avslutas med lagakraftägande dom. Fråga uppkommer emellertid hur läget blir då käranden återtager sin instämda talan eller målet av annan anledning avskrives. Författaren antager att i sådant fall skiljeavtalet ej utgör rättegångshinder om käranden på nytt väcker talan om samma sak vid domstol, och tillägger, att om han i stället önskar skiljedom det icke bör förmenas honom. Författaren påpekar emellertid att frågan är tveksam. Enligt min mening synes det ligga närmare till hands att bedöma saken på följande sätt. Invändning om processhinder på grund av skiljeavtal är en processhandling, och sådan invändning eller underlåtenhet att göra densamma bör rimligen icke utsträcka sina verkningar utöver målet. Om den instämda talan förfaller och senare talan rörande samma sak väckes vid domstol, bör processförutsättningarna bedömas som om den tidigare rättegången ej ägt rum. Om alltså skiljeavtal föreligger, bör en invändning från svarandens sida om rättegångshinder godtagas.
    I samband med frågan om jäv emot skiljeman har författaren särskilt beaktat vikten av att den, som på något sätt biträtt den ena parten i en tvist, ej åtager sig att vara skiljeman i tvisten. Advokater anmodas ofta att vara skiljemän, vilket är naturligt på grund av deras praktiska erfarenhet och teoretiska insikter. Det har i ledande advokatkretsar ansetts vara av stor vikt att icke endast frågan om verkligt jäv utan även förefintligheten av s. k. delikatessjäv beaktas. Även om advokaten själv efter övervägande finner sig vara obunden, bör han vid minsta tvekan om förefintligheten av jäv eller delikatessjäv bringa frågan på tal och underställa densamma parterna för bedömande.
    Med avseende å frågan huruvida skiljemännen vid sitt avgörande bör följa gällande rätt eller döma efter billighet erinrar författaren om att svenska praktiker numera allmänt anser att det förra skall gälla, om ej annat överenskommits. Detta är en fråga av stor vikt. Inledandet av ett rättsligt förfarande är ett allvarligt steg, som kan bli mycket kostnadskrävande. Det är därför av stor vikt att parterna på förhand skall ha så goda förutsättningar som möjligt att bedöma sakens utgång. Detta måste rimligen ske på basis av gällande rätt, om ej parterna annat överenskommit.

 

Anm. av Åke Hassler: Skiljeförfarande 197    Ifråga om de partsvalda skiljemännens utseende av tredje skiljeman hävdar författaren att de partsvalda skiljemännen bör träffa sitt val utan att inhämta parternas mening därom. Denna uppfattning kan jag icke dela. I betraktande av att skiljedomen skall innefatta ett slutgiltigt avgörande av tvisten, är det av synnerlig betydelse att parterna kan hysa förtroende för dem som skall anförtros det viktiga värvet. Det kan tänkas föreligganågot jäv eller jävsliknande förhållande, som är okänt för de partsvalda skiljemännen och som kan influera på valet. Jag har alltid, då jag varit partsvald skiljeman, tänkt ut några lämpliga namn och därefter frågat den part, som givit uppdraget, om det möter hinder mot något av dem, innan namnen ställts under diskussion med den andre skiljemannen samt, om denne föreslagit ytterligare något namn, frågat uppdragsgivaren om det finns något att anmärka. Jag har därvid förutsatt att den andre skiljemannen förfarit på motsvarande sätt. Genom ett sådant förfarande uppnås så gott som alltid överenskommelse om en tredje skiljeman, för vilken båda parterna kan hysa förtroende.
    Beträffande omröstningen bör enligt författarens mening reglerna för omröstning i civilmål gälla, så att ordföranden har utslagsröst och att sammanjämkning enligt regeln majus includit minus kan ske. Detta skulle alltså innebära att motsvarande regler som dem som givits i RB 16: 4 skulle gälla, trots att skiljemannalagens bestämmelser i 16 § av annat innehåll äro tvetydiga. Enligt min mening är detta icke riktigt, men det vore önskvärt att samma regler som vid omröstning i civilmål kunde införas. Att frågan ej brukar bli aktuell torde bero på att skiljemännen, med vetskap om innehållet i 16 §, gör sammanjämkningen vid överläggningen innan deras vota bestämmes. Det kan ju även framhållas, att parterna kan i skiljeavtalet bestämma att rättegångsbalkens omröstningsregler skall tillämpas. Jag har dock icke sett någon sådan bestämmelse i skiljeavtal.
    Med avseende å nullitetsgrunden, att giltigt skiljeavtal ej förelegat, hävdar författaren att härmed bör avses att ett giltigt skiljeavtal över huvud ej slutits. För tydlighetens skull bör det väl framhållas, att härmed måste jämställas det fall att ett giltigt skiljeavtal slutits men detsamma enligt parternas åsämjande upphört att gälla före det skiljeförfarandet påkallats.
    Bland nullitetsgrunderna vill författaren upptaga, utöver de i lagen angivna, att skiljemännen dömt i strid mot en tvingande rättsregel eller att det förekommit något väsentligt fel, såsom obehörig påverkan av skiljeman eller åberopande av falsk handling. Det är uppenbart att det kan föreligga sådana förhållanden, att en avkunnad skiljedom måste betraktas somen nullitet, men enligt min mening bör detta icke obetingat vara fallet vid nyss nämnda förhållanden. En av de stora fördelarna med skiljeförfarandet är att de frågor som varit föremål för skiljenämndens avgörande blivit definitivt lösta. Såsom jag tidigare framhållit, bör skiljemännen döma efter gällande rätt, och det bör därför icke förekomma att de dömer i strid mot en tvingande rättsregel. Om så emellertid någon gång skulle ske, bör detta icke medföra att skiljedomen är ogiltig eller kan klandras. Nu nämnda uppfattning ligger uppenbarligen till grund för bestämmelsen i 43 § arrendelagen, att vissa frågor ej får hänskjutas till avgörande av skiljemän, om parterna ej skall ha rätt att klandra skiljedomen. Beträffande det förhållandet att en skiljedom blivit oriktig på den grund att bevisningen varit behäftad med fel, synes det mig uteslutet att skiljedomen kan betraktas

 

198 P.-A. Wesliensom en nullitet annat än i allra yttersta undantagsfall. Då resning ej kan ifrågakomma, måste man acceptera att skiljedomen står fast. Nu nämnda förhållande accentuerar emellertid vikten av att skiljemännen vid handläggningen av saken och vid bevisprövningen iakttager största omsorg.
    Vid behandling av frågan om förskott till täckande av skiljemännens kostnader och arvoden har författaren med stöd av regeln i 23 § skiljemannalagen att skiljeman ej får betinga sig eller mottaga ersättning av part med mindre lika förmån tillkommer honom från andra parten hävdat, att då det gäller förskott parterna måste gälda vardera hälften av förskott till skiljeman. Det är uppenbart att vid begäran om förskott skiljemännen bör kräva lika stora belopp från parterna, men om författaren med sitt uttalande avser att skiljemännen icke skulle äga mottaga ett förskott av denena parten utan att den andra parten samtidigt erlägger lika stort förskott, kan jag icke dela hans mening. Ett infordrande och mottagande av förskott innebär icke en begäran om eller mottagande av ersättning för utfört arbete utan endast ett krav på att säkerhet ställes för kommande kostnader. I många fall kan, såsom författaren anmärkt, begäran om förskott ha skett i parternas intresse. Emellertid förekommer det att en svarande i en skiljetvist icke har intresse av att förfarandet fortgår, och under sådana förhållanden underlåter han att ställa begärd säkerhet. Den påkallande parten, som däremot önskar erhålla en skiljedom, betalar regelmässigt in det begärda förskottet. Såvitt jag kan finna, utgör bestämmelsen i 23 § icke något hinder för skiljemännen att mottaga och omhändertaga det av den ena parten inbetalade beloppet.
    Med avseende å prövning av ersättningen till skiljemännen har författaren anfört, att regeln majus includit minus skall äga tillämpning. Jag har ovan anfört att denna regel icke torde vara tillämplig när det gäller avgörande av själva sakfrågan. Ifråga om ersättning till skiljemännen åter har man att märka, att det icke finns någon bestämmelse som förhindrar tilllämpning av regeln och dessutom kan frågan om ersättning till skiljemännen icke lämnas öppen utan måste lösas, varvid den av författaren angivna regeln bör kunna komma till användning. Emellertid bör det framhållas, att det torde höra till yttersta undantagsfall att icke skiljemännen vid överläggning kan bli eniga om ersättningsbeloppens storlek.
    Frågan huruvida ett skiljeförfarande ägt rum eller en skiljedom meddelats i Sverige eller utom riket är av betydelse i skilda sammanhang. Enligt 4 § skiljemannalagen kan skiljeförfarande enligt nämnda lag, alltså i Sverige, icke inledas mot den som har hemvist utom riket annat än undervissa bestämda förhållanden. Enligt 21 § samma lag kan en svensk skiljedom klandras om skiljemannaförfarandet ej bort äga rum här i riket. Enligt 1 § i den utländska skiljelagen anses ett skiljeavtal utländskt om skiljemannaförfarandet skall äga rum utom riket och enligt 4 § samma lag fåricke på grund av utländskt skiljeavtal skiljemannaförfarande äga rum i Sverige annat än under visst angivet förhållande. Enligt 5 § utländska skiljelagen skall skiljedomen anses som utländsk där den är meddelad å utländsk ort. Vid ett skiljeförfarande kan såväl parter som skiljemän vara bosatta i skilda länder. Man kan med skäl fråga sig var den del av ett skiljeförfarande som består i skriftväxling mellan parterna äger rum, när skrifterna sändes per post till motpart och skiljemän under deras skilda adresser. På samma sätt kan man beträffande meddelad skiljedom, då skil-

 

Anm. av Åke Hassler: Skiljeförfarande 199jemännen bor på skilda orter, svårligen anknyta skiljedomen till någon av dessa orter.
    Författaren lämnar icke något bidrag till lösning av dessa frågor, som icke saknar praktisk betydelse. Enligt min mening borde man kunna anlägga följande synpunkter på frågan.
    Om ett förfarande skall äga rum inom visst land, torde det knappast erfordras att något kansli där upprättas för mottagande och distribuerande av inlagor. I vidlyftiga tvister kan detta vara praktiskt, men något absolut krav härpå synes ej böra uppställas. Det väsentliga bör vara att om muntlig förhandling skall förekomma, denna äger rum inom det land, till vilket förfarandet är förlagt. Särskilt bör detta gälla den sista avslutande muntliga förhandlingen. Emellertid kan man ej uppställa krav på att varje sammankomst mellan skiljemän och parter skall äga rum inom vederbörande land. Det kan t. ex. bli erforderligt att skiljemännen företager syn av en fabriksanläggning i ett annat land, och vid denna syn bör parterna vara representerade. Det kan svårligen antagas att hållandet av en sådan syn skulle medföra att själva skiljeförfarandet icke anses ha hållits i det för detsamma gällande landet.
    Ifråga om platsen för meddelande av skiljedom bör det icke krävas att skiljedomen undertecknas på denna plats eller ens att detta sker av någon av skiljemännen. Däremot måste skiljedomen hållas parterna tillhanda å denna ort, varifrån den kan på parternas begäran översändas till dem.
    De ovan framförda anmärkningarna förringar givetvis icke det mycket stora värde som arbetet har, särskilt för de praktiserande juristerna.
    Arbetet är försett med exempel på handlingar i skiljetvister och på skiljedomar samt med värdefulla rättsfalls-, person- och sakregister. Det är att förmoda att det skall finna sin väg till alla advokaters och övriga intresserades bokhyllor.

P.-A. Weslien