STIG STRÖMHOLM. Le droit moral de l'auteur en droit allemand, français et scandinave, avec un aperçu de l'évolution internationale. Étude de droit comparé. I—II: 1. Sthm 1966. Norstedts. XXV + 498, XX + 411 s. Kr. 130,00.
Upphovsrätten — liksom annan immaterialrätt — hör till civilrättens mest internationella områden. Ett tidigt och livligt konventionsarbete har gjortde nationella lagstiftningarna förhållandevis enhetliga, i varje fall beträffande begreppsbildning och terminologi. Ett av dessa internationella begrepp, som åtminstone hittills hört till de mest dimhöljda, är droit moral. Det är i huvudsak en produkt av fransk praxis och tysk teori. Som så många andra rättsfigurer har denna sedermera spritt sig till bl. a. nordisk rätt. Att man t. ex. i Sverige i dagligt tal använder den franska termen »droit moral» — den mera officiella termen »ideell rätt» har knappast slagit igenom — beror väl inte enbart på att det franska inflytandet i detta fall varit starkare än det tyska utan också på att den tyska termen,» Urheberpersönlichkeitsrecht», hör till de mera omöjliga exportprodukterna.
För den som är inriktad på komparativ rättsforskning är droit moral uppenbarligen ett utmärkt avhandlingsämne. Inte överraskande har numera docenten i jämförande rättsvetenskap Stig Strömholm också åstadkommiten utmärkt avhandling om detta ämne, vilken ventilerades i Uppsala i maj 1966. Den är mycket omfattande — över 900 sidor — och dessutom skriven på franska. Men av detta bör läsaren inte bli avskräckt. Strömholms
eleganta stil är känd, åtminstone av alla läsare av en viss Stockholmstidnings kulturspalter. Den förhöjs dessutom av det franska språket, som i och för sig ger en speciell glans åt en juridisk avhandling och som här enligt fransk expertis är behandlat på ett sätt som inte låter ana det icke-galliska ursprunget.
Avhandlingens huvudsyfte är att belysa droit moral i rättsgenetiskt och aktuellt perspektiv i kärnländerna Frankrike och Tyskland samt i Norden. Samtidigt görs dock också en »aperçu» över den internationella utvecklingen, där huvudvikten naturligt nog läggs på Bernkonventionen.
Den första delen (I) ger de rättsgenetiska perspektiven. Den följer spåren av droit moral ända tillbaka till en av Platons mera trolösa och mindre kända lärjungar, Hermodoros, som synbarligen utan särskilt tillstånd tecknade ned mästarens föreläsningar för att sedan sälja ett slags kompendium över dessa i utlandet. Den historiska framställningen slutar först när tryckeriet fastställde sin sista oåterkalleliga tidsfrist i februari 1966 och följer bl. a. förberedelserna till Bernkonventionens revisionskonferens i Stockholmsommaren 1967 just till den tidpunkt då det av svenska regeringen i samråd med BIRPI (den s. k. Bernbyrån) utarbetade konferensprogrammet slutgiltigt fastställdes beträffande konventionens materiella delar.
Den andra delen ger de aktuella perspektiven. Att denna recension inte blir något annat än en förvarningssignal beror på att det endast är första bandet eller halvdelen (II: 1) som ingår i avhandlingen. Bandet inleds med en utförlig introduktion som spänner över hela delens innehåll. I övrigt behandlar det problem som enligt svensk uppfattning inte tillhör droit moral i inskränkt mening men som dock är utomordentligt intressanta och tidigare föga uppmärksammade, såsom »rätten att skapa» (»le droit decréer») och giltigheten av avtal om framtida arbeten. Vad som enligt svensk uppfattning är kärnan i droit moral, le droit à la paternité (»namnangivelserätten» eller med en icke ovanlig yrkesterm rätten till »credit») och le droit au respect (»respekträtten»), behandlas först i det andra bandet tillsammans med främst det viktiga problemet om rätten att offentliggöra verket. Detta band skall vidare enligt en redan kungjord plan avslutas med en mer samlad karakteristik av droit moral, bl. a. ur teoretisk synpunkt, samt med förslag de lege ferenda.
Det är troligt att man varken gör droit moral eller Strömholm full rättvisa om man inte sparar det slutgiltiga omdömet till en tidpunkt då man kan anlägga ett helhetsperspektiv på både droit moral och verket. Författarens ambition torde vara att presentera det sista bandet under årets lopp. Med denna anmälan har jag blott velat fästa läsekretsens uppmärksamhet på att man redan nu kan tränga in i verkets två första, förberedande akter och att man snart kan vänta sig att författaren med tillfredsställelse — och säkerligen en viss lättnad — drar upp ridån för finalen till detta märkliga och mäktiga verk. Med hänsyn till det stoff som denna slutakt skall innehålla blir den kanske mer omfattande än någon av de båda tidigare akterna. Och detta stoff är dessutom betydligt brännbarare. Utan att därmed riktanågon kritik kan man kanske säga att författaren hittills haft förmånen att gå som katten kring het gröt. Skall månne droit moral i finalen stiga upp i förklarat ljus, när dimmorna skingrats?
Svante Bergström