WALTER GELLHORN. Ombudsmen and Others. Citizens' Protectors in Nine Countries. Cambridge, Massachusetts 1966. Harvard University Press. XVI+ 448 s.
Efter andra världskriget har JO-institutionen och dess motsvarigheter i andra skandinaviska länder blivit föremål för ett växande internationellt intresse. Den amerikanske professorn Walter Gellhorn har i en osedvanligt välskriven och fängslande bok givit en exposé över nio länders lösningar av problemet att åstadkomma en tillförlitlig och snabb utredning av påstådda fel eller olämpliga åtgärder av »officials». Vad som behandlas är ombudsmannaämbetena i de fyra skandinaviska länderna och New Zealand samt institutioner med åtminstone delvis likartad funktion i Jugoslavien, Polen, Sovjetunionen och Japan. Samtliga beskrivningar bygger på egna studier och intervjuer i respektive land, och uppsatserna har före den slutliga publiceringen granskats av högt kvalificerad inhemsk expertis. Beskrivningen av förhållandena i Sverige är i hög grad tillförlitlig, och såvitt anm. kan bedöma gäller detsamma de övriga skandinaviska länderna. Vid läsningen av de ur svensk synpunkt mera exotiska partierna känner man därför stort förtroende för förf:s vederhäftighet. Att en beskrivning av nio länders »klagomurar» inom ramen för en — låt vara rätt omfattande — bok ej kan vara fullständig understryker Gellhorn själv, men hans förmåga att ge pregnanta karakteristiker är påfallande. I en avslutande sammanfattning diskuterar förf. — närmast med hänsyn till förhållandena i U. S. A., där en utökad kontroll över administrationen på många håll förordats — vilka drag i de undersökta ländernas organisationer som kan anses efterföljansvärda.
Det första avsnittet i uppsatsen om Sverige har titeln How It All Began, och det framhålles även annorstädes, att såväl idén som det numera internationaliserade ordet »ombudsman» har sitt ursprung hos 1809 års grundlagsfäder. Men den starka internationella uppmärksamhet som ombudsmannainstitutionen tilldragit sig tillskriver Gellhorn i första hand den omfattande och av talrika beundrare understödda PR-kampanj, som spritt kunskap om Folketingets ombudsman i Danmark. Beskrivningen av den danske ombudsmannens tillkomst och funktion inleder också boken.
I Sverige och Finland är JO (och JK, som också presenteras) åklagare med behörighet att åtala i tjänsten begångna brott, medan något motsvarande tvångsmedel ej tillkommer ombudsmännen i Danmark, Norge eller New Zealand. Gellhorn har avgjort större sympatier för det danska systemet men konstaterar också, att åtalen i svensk praxis under senare år blivit sällsynta. I Finland synes däremot åtalspraxis, särskilt gentemot domare, alltjämt vara rigorös. A s. 59—62 beskriver och kritiserar Gellhorn det finska systemet och slutar med följande bredsida:
Beyond argument, a judge should never impose fines and jail terms that exceed the limits provided by law, and of course a court's records should be up-to-date and accurate. These are not the entirety of good judging, however. The Chancellor's fixation on those phases of judicial work may have nurtured legality in a narrow sense, but it has also been deadening in a way. Great judging requires soaring spirit far more than it requires devotion to the clerical detail which now fills so large a part of a Finnish judge's life.
Som i viss mån en motpol till Finland beskrives Japan, där efter andra världskriget en omfattande organisation byggts upp för behandling av klagomål. Om ett fel konstateras, söker man förmå vederbörande tjänsteman
att — i den mån det ligger inom hans behörighet — själv ändra sitt beslut men undviker om möjligt att blanda in överordnade myndigheter och är helt avvisande mot tanken att ge publicitet åt att en tjänsteman förfarit felaktigt. Gellhorn citerar en högre befattningshavare inom kontrollorganisationen Administrative Management Agency (s. 404):
Having in mind the temperament of the Japanese people, we think thatease in settling grievances on the spot is more important than trying to useone official's unhappy experiences as a means of teaching other officials.
Nackdelen med en så långt driven finkänslighet är emellertid, som Gellhorn påpekar, att rättelser av begångna fel icke på önskvärt sätt kombineras med åtgärder för att undvika liknande fel i framtiden.
Uppsatserna om Jugoslavien, Polen och Sovjetunionen ger klara belägg både för att intresset för en kontroll av administrationen är märkbart och ökande och för att någon likriktning ifråga om metodvalet ingalunda råder. I Sovjet spelas en viktig roll av prokuratorerna, som är organiserade i en särskild hierarki, fristående från administrationen, med en generalprokurator i spetsen. Generalprokuratorsämbetet skapades ursprungligen av Peter den store år 1722. Prokuratorernas uppgift är att övervaka, att administrationen arbetar korrekt och effektivt, och en betydande del av deras ärenden härrör från privata klagomål. En väsentlig skillnad i förhållande till Skandinavien är emellertid, att den enskilde klagande icke intager någon partsställning. Prokuratorn agerar ex officio, och någon insyn i utredningen har icke klaganden. — Även i Polen finns en på likartat sätt uppbyggd »prokuratura», som har den dubbla uppgiften av åklagar- och allmän övervakarorganisation. En synnerligen aktiv roll vid utredningen av klagomål mot myndigheter spelas emellertid där av press och radio. Tidningarna mottager och behandlar ett mycket stort antal klagomål, som avsätter sina spår i reportage, ledande artiklar och kommentarer till i tidningarna återgivna klagomål. — I Jugoslavien riktas ett mycket stort antal klagomål till presidenten och vicepresidenten, vilka har en betydande stab sysselsatt med behandlingen av klagoskrifterna.
Sammanfattningsvis hävdar Gellhorn, att en särskild kontrollmyndighet med auktoritativ ställning otvivelaktigt kan ge goda resultat som komplement till en i stort väl fungerande administration, men han varnar för en övertro på denna kontrollväg, tydligen främst med adress till överentusiastiska amerikanska apologeter för ombudsmannaidén. Sålunda framhåller han, att en ombudsmans möjligheter att påverka praxis i allmänhet är helt avhängig av administrationens villighet att låta sig påverkas och att endast ett kontrollorgan som allmänt omfattas med förtroende kan fungera på tillfredsställande sätt. I Japan och Polen fann Gellhorn tecken på en viss misstro mot möjligheten att överhuvud uppnå rättelse av beslut som uppfattades som felaktiga. I Jugoslavien tycktes en tendens att fördöma »byråkrati» hota att slå över i ovilja mot professionella administratörer, enovilja som enligt förf. måste väsentligt försvåra ett utbyggande av en effektiv och korrekt förvaltning.
Ehuru Gellhorn framlägger sina egna omdömen med försiktighet i ordvalet och med framhållande av att hans åsikter bygger på relativt kortvariga kontakter svävar läsaren icke i tvivelsmål om vilka lösningar som har förf:s sympati. Just genom sin försiktighet gör hans argumentering ett synnerligen starkt intryck. Samtidigt är den tillräckligt personligt färgad för
att ytterligare förhöja läsvärdet hos boken, som varmt kan rekommenderas varje läsare med intresse för juridikens internationella aspekter.
Karl-Olof Lidin