Das Recht des unlauteren Wettbewerbs in den Mitgliedsstaaten der Europäischen Wirtschaftsgemeinschaft. Gutachten erstattet im Auftrag der Kommission der Europäischen Wirtschaftsgemeinschaft. Utg. Eugen Ulmer. Bd I: Vergleichende Darstellung (344 s.) av E. Ulmer under medverkan av Fr.-K. Beier. — Bd V: Italien (316 s.) av G. Schricker. München och Köln, C. H. Beck och Carl Heymanns Verlag 1965.

 

När den europeiska ekonomiska gemenskapen bildades, var konkurrensrätten ett av de få rättsområden — vid sidan av tull- och skattelagstiftning — som gjordes till föremål för direkt reglering. I 1957 års Romfördrag precisera artiklarna 85 och 86 vissa ekonomiska konkurrenshandlingar som förklaras oförenliga med den gemensamma marknaden och därmed förbjudna. Artiklarna 87—90 ange närmare hur de sålunda fastslagna reglerna skola föras ut i tillämpningen; art. 87 förutser, att gemenskapens råd skall utfärda erforderliga bestämmelser inom tre år från Romfördragets ikraftträdande. Oberoende härav skall gemenskapens kommission i samråd med nationella myndigheter jämlikt art. 89 övervaka, att de i art. 85 och 86 fastslagna principerna iakttagas. I artiklarna 100—102 i Romfördraget, som innefatta förpliktelse för gemenskapens råd liksom för medlemsstaterna att verka för en harmonisering av lagstiftningen på de områden där denna inverkar »på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion» (art. 100, första st.), nämnas särskilt såsom föremål för kommissionens och rådets harmoniseringssträvanden »bestämmelser i lagar, förordningar och administrativa föreskrifter» som »förvanska konkurrensvillkoren på den gemensamma marknaden och härigenom framkalla en snedvridning som bör undanröjas».1
    De i art. 87 förutsedda förordningarna ha utfärdats och redan givit upphov till såväl administrativ som judiciell praxis inom organisationens organ och i medlemsstaterna.2 Delvis ha de sålunda utfärdade bestämmelserna —främst i vad avser förbud mot s. k. exklusivavtal med självständiga återförsäljare3 — blivit kännbara för den svenska exportindustrien.
    Den mer långsiktiga uppgiften att samordna medlemsstaternas interna konkurrenslagstiftning har krävt mer omfattande förberedelser. Som ett första steg mot en dylik harmonisering har EEC-kommissionen uppdragit åt Institut für ausländisches und internationales Patent-, Urheber- und Markenrecht der Universität Miinchen,4 vars chef är den för sina insatser på den tyska och internationella upphovsrättens område kände professor Eugen Ulmer,5 att utarbeta en utredning över medlemsstaternas rättsregler beträffande illojal konkurrens.

 

1 Samtliga citat hämtade ur den officiella svenska översättningen av Romfördraget (SOU 1963: 12).

2 Se SOU 1964: 33, s. 157—259.

3 Se det till kommissionens förordning nr 153 (21 dec. 1962) fogade tillkännagivandet angående avtal med handelsagenter om ensamrepresentation (SOU 1964: 33, s. 235 ff).

4 Sedan 1965 är institutet ett gentemot universitetet fristående, av MaxPlanck-stiftelsen finansierat vetenskapligt institut.

5 Se bl. a. T. Hesser i SvJT 1961 s. 728.

 

206 Stig Strömholm    Resultatet av det mångåriga utredningsarbetet, i vilket förutom institutets egna specialister även medarbetare från de berörda länderna deltagit, har blivit ett verk i fem volymer, av vilka den första, som innehåller jämförelser, slutsatser och förslag, samt den femte, som behandlar italiensk rätt, f. n. utkommit i bokhandeln. Övriga band (II: Benelux-länderna; III: Tyskland; IV: Frankrike) äro emellertid färdigställda och kunna förväntas utkomma inom en snar framtid.
    Innan dessa volymer offentliggjorts, saknas anledning att gå närmare inpå den välskrivna och framför allt i redovisningen av praxis synnerligen omsorgsfulla redogörelsen för italiensk rätt, som författats av dr. G. Schricker, expert på italiensk immaterialrätt inom institutet. Uppmärksamheten må i stället inriktas på den av Ulmer själv med biträde av numera professor Fr.-K. Beijer utarbetade första volymen.
    Omdömet »classique aussitôt que paru», som i den internationella fackpressen uttalades om Ulmers standardverk om den tyska upphovsrätten,synes rättfärdigat även beträffande den rättsjämförande utredningen om EEC-staternas konkurrensrätt. Framställningens anspråk på att betecknas som »klassisk» hänför sig såväl till den förebildligt klara och välavvägda stilen som till det mästerskap med vilket en ovanligt omfattande och delvis förvirrad materia behärskas i sina enskildheter. Som introduktion till studiet av konkurrensrätt i allmänhet torde Ulmers bok svårligen kunna överträffas. Slutligen förtjänar utredningen uppställas sem mönster för den typ av komparativa undersökningar vilka direkt ta sikte på rekommendationer för harmoniseringen av nationella rättssystem. Hur förtjänstfulla de monografier än må vara ur vilka den ulmerska framställningen hämtar sina fakta, hör författarens syntes sammanfattningsvis till den fåtaliga kategorien juridiska mästerverk.
    I ett inledande kapitel (s. 1—5) avgränsar Ulmer sitt ämne — den illojala konkurrensen — i första hand gentemot reglerna om konkurrensbegränsning (kartellrätt m. m.). Sambandet mellan dessa båda områden fastslås; Romfördragets art. 85 ff ta ju väsentligen sikte just på konkurrensbegränsande åtgärder inom den gemensamma marknaden. Utredningens föremål har å andra sidan varit det mer begränsade område som betecknas som illojal konkurrens (unlauterer Wettbewerb; concurrence déloyale och/eller illicite; unfair competition). Bokens andra kapitel (s. 6—20) behandlar historiskt och översiktligt konkurrenslagstiftningens framväxt och beskaffenhet i EEC-länderna, där den typologiska skillnaden mellan stater som i huvudsak tillämpa skadeståndsrättsliga regler (främst Frankrike) och dem i vilka konkurrensrätten domineras av speciallagstiftning med eller utan generalklausuler (i första hand Tyskland) framhålles. I det tredje kapitlet (s. 21—30) genomgås det internationella konventionssystemet — 1883 års senast år 1958 reviderade Pariskonvention samt de speciella överenskommelserna om skydd för härkomst- och ursprungsbeteckningar — ävensom inom EEC-kretsen gällande bilaterala avtal och internationella handelskammarens riktlinjer för reklam och annan konkurrens. Ehuru det med hänsyn till omständigheterna är begripligt, att de på grundval av Romfördraget och inom europeiska kol- och stålunionen utfärdade bestämmelserna av konkurrensrättsligt innehåll icke upptagits i översikten — bl. a. avse ju dessa författningar som ovan antytts i första hand konkurrensbegränsande åt-

 

6 A. st.

 

Anm. av Das Recht des unlauteren Wettbewerbs 207garder — är denna lucka likväl beklaglig; hade den ej förelegat, skulle Ulmers korta översikt ha varit en fullständig introduktion till den kontinentala konkurrensrättens viktigaste författningsunderlag.
    Tillsammans utgöra de tre första kapitlen bokens »Erster Teil», med rubriken »Rättsutveckling och rättskällor». De båda följande delarna, med överrubriken »Rättsjämförelse», omfatta dels en de interna konkurrensrättsreglernas »allmänna del» (Die Grundlagen; s. 31—84), i vilken författaren bl. a. löser uppgiften att finna en för det följande användbar gemensam systematik och i övrigt framletar gemensamma nämnare för analysen av de positivrättsliga reglerna i berörda stater, dels ock en »speciell del» (Einzeltatbestände), där jämförelsen mellan dessa regler utvecklas punkt för punkt. Volymmässigt upptar sistnämnda del drygt hälften av texten (s. 85—230).
    Den avslutande delen bär titeln Rechtsangleichung; här diskuteras ingående möjliga åtgärder för harmonisering av EEC-staternas interna konkurrensrätt (s. 231—280). Som bilagor ha avtryckts utdrag på franska och tyska ur de viktigaste i arbetet citerade internationella rättskällorna (s. 282—329).
    Några ord må sägas om avsnitten Grundlagen och Rechtsangleichung; att i detalj ingå på framställningen av de enskilda konkurrenshandlingarnaoch deras rättsliga bedömning synes här icke motiverat. För att nå framtill vissa för alla de berörda rättssystemen användbara angreppsvinklar nödgas Ulmer ingå på en jämförande studie av begreppen konkurrens och konkurrenshandlingar såväl som på de framställningstekniska traditionerna och avgränsningarna i olika länder. Ur denna materia arbetar han fram gemensamma element men även sådana principiella skiljaktigheter som s. a. s. icke låta sig reduceras till enhetliga grunder. Samma metodik kommer till användning beträffande begreppet redligt handelsbruk (anständige Gepflogenheiten) och det framför allt vid jämförelse mellan fransk och tysk rätt besvärliga skuldbegreppet. På motsvarande sätt genomgås slutligen frågan om de av konkurrensreglerna skyddade intressena, förhållandet till politirättsliga regler på näringslivets område och till kartellrätten samt aktiv legitimation och processregler i konkurrensrättsliga mål. Ulmer motstår genomgående den för komparatister stundom starka frestelsen att finna likheter och att släta ut motsättningar som äventyra framställningens enhetlighet.
    I arbetets avslutande del diskuterar författaren harmoniseringens metodik. Inom den europeiska ekonomiska gemenskapens ram är denna såtillvida speciell som här föreligger den eljest icke till buds stående möjligheten att genom »riktlinjer» av gemenskapens organ (art. 100, 101 och 189 Romfördraget) förplikta medlemsstaternas regeringar till vissa åtgärder på de rättsområden som beröra den gemensamma marknadens verkningssätt. Alternativet är internationella fördrag mellan medlemsstaterna, vilka enligt folkrättslig praxis i samtliga dessa ipso facto få rang av intern rätt. Innan Ulmer går att punkt för punkt granska de tekniska modaliteterna för ett förenhetligande av sexstaternas interna konkurrensrätt fastslår han de viktigaste nationella skiljaktigheterna (s. 223 f): dessa hänföra sig främst dels till frågan om illojal konkurrens anses riktad mot bestämda enskilda medtävlare på marknaden, mot konkurrenterna i allmänhet eller rentav även mot allmänheten, dels ock till förhållandet mellan varumärkes- och konkurrensrätt samt till ursprungsbeteckningar och firmarätt. Som författaren

 

208 Stig Strömholmmed praktiska exempel påvisar, äro samtliga dessa skiljaktigheter av beskaffenhet att påverka konkurrensförhållandena inom den gemensamma marknaden och påkalla därmed åtgärder jämlikt art. 101 Romfördraget. Såsomprimära mål för försöken att föra de berörda rättssystemen närmare varandra framhåller Ulmer (s. 239 ff) åtgärder som upphäva nationella skiljaktigheter i frågan om illojal konkurrens är att uppfatta som ett angrepp främst mot viss enskild medtävlare på marknaden eller mot en näringsgren i dess helhet; vidare komplettering av rättsföljderna, så att förbudstalan blir möjlig vid sidan av skadeståndstalan i alla deltagarstater; slutligen vissa reformer beträffande de enskilda konkurrenshandlingarnas rättsliga kvalifikation i olika länder.
    Vid valet mellan konkreta harmoniseringsåtgärder förordar Ulmer (s. 244 ff) en nyanserad lösning: då de »riktlinjer» som gemenskapens organ äga utfärda endast ta sikte på målet för en viss åtgärd men lämna medlen åt staternas gottfinnande (art. 189, tredje st., Romfördraget), är denna metod mindre lämplig på ett område där sättet för målsättningarnas förverkligande är av väsentlig betydelse. I första hand föreslår därför författaren en konvention mellan EEC-staterna på konkurrensrättens centrala områden, i andra hand intagandet av en enhetlig mönsterlag såsom bilaga till centralt utfärdade »riktlinjer». Skyddet för ursprungs- och härkomst benämningar skulle säkras genom en tilläggskonvention, medan vissa mer speciella frågor, såsom principerna för kännetecken på importvaror liksom premie- och rabattväsendet skulle kunna lösas genom riktlinjer.
    Utvägen att uppnå rättslikhet genom en konvention ställer två speciella problem: de hittillsvarande internationella överenskommelserna på det industriella rättsskyddets område innefatta åtaganden gentemot övriga signatärmakters undersåtar, däremot icke mot medlemsstaternas egna medborgare; konstrueras skyddet å andra sidan så att varje konventionsstats egna näringsidkare komma i åtnjutande av det — vilket uppenbarligen måste vara fallet i en EEC-konvention med syfte att harmonisera konkurrensrätten inom blocket — blir följden av det nya avtalet för de stater som tillika äro medlemmar av de äldre konventionerna, att även undersåtar i de till sistnämnda överenskommelser anslutna länder som icke äro EEC-stater i kraft av den (t. ex. för 1883 års Pariskonvention) gällande principen om s. k. »inländarbehandling» kunna göra anspråk på det skydd som den harmoniserande EEC-konventionen avses skapa till förmån för de sex gemenskapsländernas medborgare. Ehuru Ulmer icke synes betrakta denna konsekvens såsom särskilt beklaglig, antyder han (s. 248), att den tekniskt kan undvikas genom att det föreslagna EEC-avtalet utgestaltas i form av territoriellt definierade bestämmelser som sålunda, ehuru formellt tillämpliga på alla som äga påkalla »inländarbehandling», de facto äro av värde endast för sexstaternas undersåtar. Denna punkt, som är av avsevärd principiell betydelse, skulle ha vunnit på att utvecklas närmare. Bortsett från att den föreslagna lösningen ur det internationella samarbetets synpunkt kan te sig beklaglig — hur rimligt det må vara, att länder med högt utvecklat internt rättsskydd slå vakt om den materiella reciprociteten genom dylika inskränkningar i »inländarbehandlingens» princip, riskerar ett dylikt förfarande om det blir mer allmänt att urholka de äldre och mer omfattande konventionerna på området — är den också ur rättsteknisk synpunkt långt ifrån problemfri. Hur skall t. ex. förfaras med varor som efter import till

 

Anm. av Das Recht des unlauteren Wettbewerbs 209ett EEC-land från en stat utanför kretsen återexporteras till en annan medlemsstat? Författaren röjer emellertid som sagt icke några sympatier för sin tanke, som han tydligen skulle vilja föreslå endast i vissa undantagsfall (främst skyddet för ursprungsbeteckning) där det här antydda problemet icke torde komma att uppstå.
    Efter dessa principiella och metodiska överväganden övergår Ulmer till en närmare granskning av innehållet i en kommande EEC-konvention på konkurrensrättens område. Framställningen omfattar här en serie rättspolitiska ställningstaganden till de deltagande staternas interna rätt: det är ju ur detta florilegium av lösningar som de gemensamma nämnarna måste framletas. Att det på många punkter är de tyska reglerna som förordas torde mindre bero på någon författarens förkärlek för den egna rätten än på det obestridliga förhållandet, att konkurrensrätten knappast i något annat EEC-land genomgått en så stark utveckling och blivit föremål för så ingående behandling som i Västtyskland. Särskild uppmärksamhet ägnar Ulmer den vid alla harmoniseringsförsök svårbemästrade frågan hur nationell praxis skall kunna styras så att den avsedda enhetligheten icke går förlorad. Tanken på ett hänskjutande av konkurrensrättsliga mål med relevans för hela den gemensamma marknaden till den europeiska patentdomstol som föreslagits i konventionsarbetet beträffande europeiska patent avvisas, säkert med fog, som orealistisk. I stället förordar Ulmer (s. 259 f) dels åtgärder för kontinuerlig inbördes information om praxis' utveckling, dels ett förfarande enligt vilket medlemsstaternas högsta domstolar skola kunna inhämta utlåtande från den europeiska domstolen i konkurrensmål som kräva tillämpning av den tilltänkta konventionen.
    Avslutningsvis granskar Ulmer metoderna för en harmonisering av reglerna om ursprungsbeteckningar — en särskild konvention med tillhörande listor över skyddade beteckningar förordas här som den främsta utvägen, kompletterad av vissa andra åtgärder — samt erforderliga reformer på premie-, rabatt- och utförsäljningsreglernas område. Det är karakteristiskt för den realistiska syn författaren anlägger på problemen, att han noggrant uppdelar sistnämnda materia i grupper alltefter intresseläget vid de ifrågakommande konkurrenshandlingarna och dessas större eller mindre lokala portée; endast på ett par punkter föreslås mer ingripande internationella åtgärder, närmast »riktlinjer» jämlikt art. 100 Romfördraget. Säkert har denna genomgående empiriska attityd större möjligheter att föra strävandena mot större rättsenhetlighet framåt — och detta ej blott inom EEC —än teoretiskt eller ideologiskt motiverade försök att i ett slag åstadkomma en fullständigt enhetlig rättsordning.

Stig Strömholm