Namnlagen. Kommentar till namnlagen och dess följdförfattningar av Gunnar Bomgren och Jan Gehlin. Sthm 1966. Norstedts. 218 s. Inb. kr. 27,50.

 

1960-talet är för den svenska — och den nordiska — immaterialrätten och angränsande rättsområden den totala omvandlingens decennium. År 1960 antogs ny upphovsrättslag, fotografilag och varumärkeslag. Ny patentlag är under antagande. Förslag har framlagts om ny mönsterlag och lag om otillbörlig konkurrens. Ett betänkande om firmalagstiftning är att vänta.
    Till immaterialrätten räknas ofta namnrätten, även om den ligger i periferin; den har dock stark saklig anknytning till upphovsrätt, varumärkesrätt och firmarätt och är rättstekniskt starkt påverkad av annan immaterialrättslig lagstiftning. En ny namnlag antogs 1963 och trädde i kraft 1 januari 1964. I Norstedts Gula Bibliotek har nu den sedvanliga »ledande» kommentaren utkommit, författad av justitierådet Gunnar Bomgren och rådmannen Jan Gehlin, ordförande och sekreterare i den kommitté som utarbetat lagen, den s. k. namnrättskommittén.
    Enligt förordet har syftet med arbetet varit att så lättillgängligt som möjligt lämna en redogörelse för den nya namnlagens innebörd. Namnlagen är i och för sig svårtillgänglig och, framförallt på grund av mångfalden av alternativ i olika avseenden, svåröverskådlig. Utgivarna har lyckats väl i sitt uppsåt. Den framställning av huvuddragen i namnlagen som förekommer i början är av stort värde även för en juridiskt bildad person som annars riskerar att under det fortsatta studiet gå vilse i lagens irrgångar. I en bilaga finns praktiska anvisningar till ledning för namnsökande, där även den icke juridiskt bildade får en mera populärt hållen redogörelse för lagens viktigaste regler om namnbyte och därtill anslutande praktiska problem. Av intresse

 

för envar är också den rikslista över de 154 vanligaste svenska släktnamnen som finns intagen i en annan bilaga. Någon enstaka gång tycker man kanske att författarna gör det litet för svårt för läsaren. Efter att det påpekats att ett barn över 18 år, som förvärvar äktenskaplig börd, kan erhålla faderns släktnamn blott och bart genom anmälan till pastor, heter det sålunda något kryptiskt (s. 35): »Skälet härtill är, att den i Sverige grundläggande agnatiska principen bör kunna få slå igenom utan inskränkningar».
    Kommentaren sägs, som naturligt är, i huvudsak bygga på förarbetena till lagstiftningen. Det finns dock åtskilligt som man inte kan finna någon annanstans, särskilt kommentarerna till följdförfattningarna, där det ju inte finns förarbeten i egentlig mening att tillgå.
    Enligt förordet har Gehlin författat manuskriptet. I dessa tider, då uppmärksamheten i så hög grad har riktats på det juridiska språket och dess modernisering, är det ett icke oväntat nöje att få rekommendera detta verk såsom en efterföljansvärd litterär produkt. Låt mig blott göra en liten reservation: kan inte ordet »änskönt» (s. 112) få dö i tysthet?

S. B.