Ränta å betalningsföreläggande

 

Vågar man polemisera mot justitieombudsmannen?
    JO:s uttalanden har blivit en alldeles utomordentlig rättskälla för lagtolkning på samhällslivets alla områden. I tyngd och pregnans står de ofta i särklass; deras genomslagskraft saknar nästan motstycke. Det sista är dock en självfallen följd av makten bakom orden, av åtalshotet inunder erinringarna.
    Så länge JO rör sig bland glömda paragrafer, fellästa lagrum och oriktig rättstillämpning i övrigt finns verkligen inga invändningar att resa. Men av ämbetet följer också en rätt och skyldighet att ge ledning för lösande av problem där svaret inte bara är en fråga om rätt eller fel utan om vilken

 

6 S. 58.

7 Se citat av Bergström å s. 31 f.

 

220 Ränta å betalningsföreläggandeav flera i och för sig gott motiverade möjligheter. Här är också JO:s ansvar stort, ty hans val blir regelmässigt rättesnöret i fortsättningen, och den ämbets- eller tjänsteman som föredrar ett annat får vara medveten om att han därefter kan löpa risken att ha åsidosatt vad honom ålegat på grund av särskild föreskrift eller åtminstone »tjänstens beskaffenhet».
    I årets ämbetsberättelse tar JO upp den omdiskuterade frågan om domstolarna äger sätta ned begärd ränta i mål om betalningsföreläggande när ränteyrkandet saknar stöd i de åberopade handlingarna och står i strid med reglerna i 9 kap. 10 § handelsbalken. Sådan ändring sker för närvarande ej sällan i underrättspraxis även om hittills ingen sådan nedsättning är känd från överrättsavgörande, där frågan såvitt bekant dock ännu inte prövats renodlad. JO, som ser nedsättningen som en partiell avvisning av ansökan, menar att rätten icke av eget initiativ äger göra denna ränteändring.
    Detta är en inställning som kan få praktiska, olyckliga, konsekvenser, tyden innebär att borgenärerna kan få beledsaga eljest oantastliga krav medränteyrkanden på 10, 15, ja varför inte ändå många gånger högre procent. Trycker man det bara tillräckligt finstilt i ansökan är det inte många gäldenärer som läser ränteyrkandet så länge det bara hör ihop med en eljest medgiven fordran och sådana bestrides sällan. Risken för missbruk är med ansvarskännande ingivare inte så stor men den är faktiskt konsekvensen av JO:s ställningstagande.
    Annars kunde man — som man på många håll gjort och gör — säga att biförpliktelsen att utge ränta, om borgenären inte påstår att annat avtalats eller detta förhållande eljest framgår av handlingarna, inte har annan grund än huvudförpliktelsen i förening med gällande lag, framför allt HB 9: 10, och gällande lag åligger det normalt domstolen att tillämpa ex officio. Med den uppfattningen bortser man när det gäller biförpliktelsen räntan liksom när det gäller en annan biförpliktelse, rättegångskostnaderna, från specialreglerna i den när det gäller huvudförpliktelsen alltigenom formella processformen.

Jan Linders