Engelska överhusets rättsprejudikat
Den engelska rättsskipningen vilar som bekant i mycket stor utsträckning på prejudikat, d. v. s. domar och domskäl härrörande från någon av de högre domstolarna i den invecklade instanshierarkien. Stora delar av det rättsliga livet äro fortfarande alls inte eller ofullständigt reglerade av skriven lag, varför prejudikatsystemet kan sägas i praktiken utgöra ett okodifierat lagsystem. Detta undergår givetvis en fortlöpande utvidgning genom nya prejudikat, medan däremot det etablerade systemets anpassning efter samhällets ändrade förhållanden är svårare att genomföra och endast sker inom snäva gränser.
Prejudikaten anses nämligen ovillkorligen bindande, i första hand för domstolar av lägre instans och även för domstolar på samma instansnivå som prejudikatets upphov. Endast högre domstolar eller upphovsdomstolen själv kan ändra en genom prejudikat fastslagen princip eller tolkning, men en sådan anpassning sker sällan. I stället söker man medelst kasuistiska formuleringar kringgå ett prejudikat, som betraktas som föråldrat.
House of Lords fungerar som känt som högsta instans i vissa mål. Domsrätten utövas genom Lord Chancellor och de nio Law Lords, i teorien har dock varje överhusmedlem rätt att aktivt deltaga.
Överhuset fastslog 1861 genom en förklaring att den ej kunde frångå sina prejudikat, och några årtionden senare uttalades i en dom att endast genom av parlamentet antagen lag skulle en genom prejudikat etablerad princip kunna ändras. Det bör uppmärksammas att tesen om överhusprejudikatens orubblighet icke är inskriven i lag utan vilar på domstolens egna uttalanden.
I juli 1966 upphävde emellertid överhuset denna självpålagda spärr. Lord Chancellor avgav för Law Lords och egen räkning en förklaring, vari han bl. a. sade att överhusets domare väl komme att normalt behandla husets äldre beslut som bindande men göra avsteg »när detta framstår som riktigt». Huset skulle vid sådan omprövning särskilt beakta att grundvalen för avtal och egendomsöverlåtelser icke retroaktivt rubbades ävensom behovet av att kontinuitet inom straffrätten bevarades.
Den mycket försiktigt avfattade deklarationen är av stor potentiell betydelse även om det är antagligt att den kommer att tillämpas med största tänkbara försiktighet och främst då huset finner att det åberopade prejudikatet byggde på förhållanden som ej längre råda och att numera en motsvarande rättsfråga bör bedömas annorlunda. Som ett framsteg betraktas även möjligheten för överhuset att hädanefter anpassa sin domspraxis till den utveckling som har avspeglats i utslag av andra samväldesländers högsta domstolar.
En något omdiskuterad konsekvens finner man ligga i att överhuset genom att modernisera sin rättsskipning skulle i viss mån göra nya lagstiftningar överflödiga, vilket lättar belastningen på lagstiftningsmaskineriet.