Ny skadeståndsrättslig utredning. Chefen för justitiedepartementet har tillkallat sakkunniga för att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd (se SvJT 1967 s. 79).
    I direktiven erinrar departementschefen om att skadestånd för förlorad arbetsförtjänst enligt gällande rätt i princip skall innefatta full gottgörelse för den skadelidandes förlust. Denna princip leder vid bestående arbetsoförmåga stundom till att mycket betydande skadeståndsbelopp utdöms. I Danmark och Norge, där man nästan undantagslöst dömer ut ersättning i form av ett engångsbelopp och inte som livränta, ligger ersättningsnivån väsentligt lägre än i Sverige.
    Departementschefen anser att de svenska reglerna kan leda till obilliga resultat för den skadeståndsansvarige i vissa fall där ansvaret inte täcks av försäkring. Han anser det därför böra övervägas om och i vad mån man kan begränsa rätten till ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst.
    Vidare bör övervägas om det finns anledning att mjuka upp det nuvarande systemet med livräntor och åtminstone för vissa fall bestämma ersättningen till ett engångsbelopp. Mot en sådan ordning talar emellertid att livräntesystemet är det vanliga inom socialförsäkringen. Även inom skadeståndsrätten bör detta system utgöra den principiella utgångspunkten.
    Över huvud taget finner departementschefen samordningen mellan skadestånd och socialförsäkring vara av stor betydelse och värd ingående uppmärksamhet. En annan fråga som de sakkunniga bör försöka att lösa är hur livräntetagare skall kunna beredas skydd mot förluster genom ändringar i penningvärdet.
    När det gäller efterlevandes rätt till skadestånd bör revisionen allmänt sett syfta till att bättre än f. n. tillgodose de skadelidandes intressen. Det kan ifrågasättas om det finns skäl att begränsa kretsen av ersättningsberättigade till dem som enligt lag ägde rätt till underhåll av den avlidne och om rätten till skadestånd undantagslöst måste vara beroende av att underhållsskyldigheten har uppkommit eller fastställts vid tiden för dödsfallet. Principen att den efterlevandes skadestånd skall jämkas om den avlidne varit medvållande till skadan kan också behöva omprövas, och detsamma gäller den nuvarande begränsningen av skadeståndsskyldigheten till att avse ersättning för vad som kan betraktas som erforderligt underhåll.

A. K.