Ragnar Gyllenswärd †. Ragnar Gyllenswärd ägnade de första åren av sina universitetsstudier åt de i egentlig mening humanistiska vetenskaperna.Han avslutade dem med en gedigen filosofie kandidatexamen med romanska och nordiska språk såsom huvudämnen. Förtrogenheten med franskt språk och fransk kultur fördjupade han genom studier vid universitetet i Grenoble, och intresset för humaniora över huvud taget bevarade han genomlivet. I hög grad var han fängslad av historiska verk, i all synnerhet sådana av personhistorisk art,och hans kännedom om förflutna epoker, både deras historia och deras historier, var mycket omfattande.
    Ragnar Gyllenswärd har emellertid utfört sittlivsverk på den juridiska ämbetsmannabanan. I Göta hovrätt, där den inleddes, fäste han uppmärksamheten vid sig genom sitt klara intellekt, sin kunnighet och arbetsförmåga, och både överordnade och jämnåriga såg snart i honom framtidsmannen. Själv var han inte medveten härom. Av vad han på äldre dagar berättat framgår att han i själva verket levde i ständig oro för att inte bli godkänd för den domarbana han tänkt sig.
    Här framträder ett drag i hans personlighet som hans omgivning kanske inte alltid uppfattade bakom den korrekta fasaden, nämligen blygsamheten, en egenskap som ibland kunde te sig som brist på självtillit. Med blygsamheten förenades en starkt utvecklad plikt- och ansvarskänsla, som kom honom att ställa till synes orimliga krav på sig själv och sina arbetsprestationer. Han kunde ge uttryck för stor och uppriktig beundran för personer, kolleger och andra, som syntes honom märkliga i ena eller andra avseendet, men han var påfallande oförmögen att uppfatta sina egna förtjänster. På sin höjd kundehan erkänna att han mestadels var »en rätt flitig gosse som det stod i de gamla betygen, och på det hela taget även ganska ordentlig». Så skrev han för några år sedan i ett brev.
    Utmärkande för Ragnar Gyllenswärd var fördomsfrihet i åskådning och omdöme. Hans livssyn var utpräglat liberal. Han hade öppet sinne för bristerna i samhällets sociala struktur och förstod tidigt att en omdaning i demokratisk riktning var nödvändig. Han avskydde översitteri i alla dess former och bemötte alla med aldrig svikande älskvärdhet och hänsynsfullhet. Detta uteslöt inte en kritisk skärpa i bedömningen av medmänniskors fel och brister.

 

Och som grundlighet och noggrannhet var ett med hans väsen, hade han särskilt svårt att överse med vad han uppfattade som ytlighet eller slarv.
    Under decenniet mellan 1925, då han lämnade hovrätten, och 1935, då han blev ledamot av Högsta domstolen, anlitades Ragnar Gyllenswärd för uppdrag och ämbeten av skiftande och krävande slag. Efter mindre än ett år som t. f. revisionssekreterare kallades han till justitiedepartementets lagbyrå, han var därefter ledamot av lagberedningen, konsultativt statsråd i den andra Ekmanministären, statssekreterare i justitiedepartementet, riksdagens justitieombudsman. Dessa data, ehuru långt ifrån fullständiga, visar hur han från början vann förtroende och uppskattning, först och främst i de kretsar där man söker vinna de bästa krafterna bland landets unga jurister för uppgifter inom den centrala statsförvaltningen. Statsrådsämbetet och valet till JO visade det förtroende han vunnit hos de regeringsbildande politikerna och i riksdagen.
    Genom de täta ombytena av arbetsuppgifter fick han erfarenheter från skilda områden, som domstolsjuristerna åtminstone på den tiden sällan lärde känna, och kom i nära beröring med personer som han eljest inte skulle ha mött. Men de tvära kastningarna var påfrestande både psykiskt och fysiskt. Själv hade han naturligtvis inte föreställt sig en så splittrad bana utan hade hoppats att efter några år i lagbyrån få en uppgift på längre sikt. En sådan skulle ledamotskapet av lagberedningen ha inneburit, om det inte hade avbrutits genom statsrådsutnämningen. Efter statsrådsåren åtog han sig och blev förordnad att som ordförande leda arbetet i den kommitté som skulle förbereda en ny aktiebolagslag, men förhoppningen att få ägna sig åt denna uppgift omintetgjordes genom valet till JO.
    Det behöver knappast sägas att Ragnar Gyllenswärd såsom ledamot av Högsta domstolen väl motsvarade de förväntningar man ställt på honom. I över två decennier tillhörde han domstolen. Han fick därunder uppleva den genomgripande omvandling av processen i överrätterna som den nya rättegångsbalken medförde. Övergången till muntlig och offentlig förhandlingsordning ställde nya krav på ledamöterna, krav som flera av de äldre fann främmande. Ragnar Gyllenswärd insåg den nya ordningens företräden och bidrog till att utforma en ändamålsenlig praxis för målens handläggning enligt de nya reglerna om fullföljd av talan till Högsta domstolen.
    Till slut skall endast nämnas det arbete som Ragnar Gyllenswärd under 25 år, således även efter pensioneringen, utförde som medarbetare i och huvudredaktör för Nytt Juridiskt Arkivs avdelning för lagskipning. Att fullfölja denna uppgift vid sidan om domarverksamheten och, under hans fem sista år i domstolen, ordförandeskapet där var för visso en beundransvärd prestation. Främst såsom erkänsla för denna såväl för rättsskipningen som för rättsvetenskapen betydelsefulla insats blev han 1957 av Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet kreerad till juris hedersdoktor.
    Ragnar Gyllenswärd fängslade genom sitt väsens egenart och imponerade genom sin djupa känsla för domarvärvets krav och rättens höghet. För densom haft förmånen att under många år vara hans vän och kollega återstår nu endast att betyga sin tacksamhet och saknad.

C. G. Hellquist

    Ragnar Hugo Ferdinand Gyllenswärd föddes i Växjö den 11 augusti 1891, son till majoren Hugo Gyllenswärd och hans maka Isabella Hultman. Efter fil. kand.examen i Uppsala 1911 och jur. kand.examen där 1916 fullgjorde han tingstjänstgöring och blev 1918 aspirant i Göta hovrätt, innehade 1918—1920 förordnanden som fiskal och adjungerad ledamot, blev assessor och fiskal 1920 samt hovrättsråd 1929. Tjänstgöringen i hovrätten hade emeller-

 

tid avbrutits 1925 genom förordnande som revisionssekreterare. Detta upphörde 1926, då Gyllenswärd anställdes i justitiedepartementets lagbyrå. Han var därefter ledamot av lagberedningen 1929—1932, konsultativt statsråd 1930—1932, statssekreterare i justitiedepartementet 1932—1933, riksdagensjustitieombudsman 1933—1935. Åren 1930—1935 hade han fullmakt som revisionssekreterare, under 1935 utbytt mot ny fullmakt å hovrättsrådsämbete. Sistnämnda år utnämndes han till justitieråd, 1952 erhöll han förordnande att vara Högsta domstolens ordförande under sin återstående tjänstetid. Denna utgick 1958.
    Ytterligare må nämnas att Gyllenswärd 1926—1929 var sekreterare hos sakkunniga för utarbetande av svensk-norsk vattenrättskonvention, svensk medlem av svensk-colombianska förlikningsnämnden enligt 1927 års traktat från 1933 och ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag från 1963. —Gyllenswärd medarbetade i Nytt Juridiskt Arkiv alltsedan 1939, som medutgivare från 1941 och som huvudredaktör från 1943. Hans väsentliga insatser i tidskriften var förlagda till Avd. I, lagskipningsavdelningen, medan befattningen med Avd. II, lagstiftningsavdelningen, var av mera formell natur. Han från trädde den senare helt med årgången 1961 och den förra med årgången 1963. — Gyllenswärd var den förste redaktören för Sverige i den sedan 1958 utgivna Nordisk Domssamling och kvarstod som sådan till sitt sista levnadsår.
    Han avled den 26 februari 1967.