Den franska civillagreformen
Av docenten STIG STRÖMHOLM
1. Reformarbetets förhistoria
År 1904 fyllde den franska civillagboken hundra år. Händelsen firades som en nationell tilldragelse, och det stora lagverkets livsduglighet betonades bl. a. i den festskrift som utgavs till jubiléet.1 I jubileumsfirandets eftertrycklighet liksom i omdömena över Code civil låg en dos nationell självhävdelse: åtta år tidigare hade den hundraåriga lagboken fått en vital efterföljare, den tyska BGB, och det var vid rådande politiska förhållanden naturligt att efterföljaren främst betraktades som konkurrent eller rentav inkräktare. Jubileumsfanfarerna till trots var det klart, att Code civil åldrats, och att denna process höll på att antaga en snabbare rytm. Tiden fram till 1870 var den liberala bourgeoisiens gyllene tid; det var också lagbokens. Krav på en reform som skulle göra privaträtten bättre skickad att tillgodose den moderna ekonomiens eller de egendomslösa klassernas behov började med allt större styrka framställas alltifrån 1860-talet.2 År 1904 var »revisionsfrågan» ett väletablerat och ofta återkommande diskussionsämne; i jubileumsskriftens andra volym har ett helt avsnitt3 ägnats åt denna fråga, som besvaras i olika riktning av olika författare. Till övriga krafter som verkade för en reform hade vid denna tid sällat sig kvinnosaksrörelsen, som icke oväntat fattat antipati mot det napoleonska familjeidealet; äktenskapsrätten tillhörde de avsnitt där kejsaren personligen engagerat sig.
1904 års jubileum gav anledning till ett stort anlagt reformförsök; en med juridiska och andra celebriteter rikt besatt reformkommitté— inemot hundra man stark — tillsattes, arbetade någon tid och upplöstes utan större resultat.4 Bland de reformförslag som verkligen genomfördes må dock nämnas ett om rätt för yrkesverksam gift kvinna att disponera över sin arbetsinkomst (lag av 1907).
Totalreformens misslyckande innebar icke, att Code civil förblev
orörd; från den tredje republikens begynnelse accelererade lagstiftningstakten ständigt, och man nöjde sig icke med speciallagar utan angrep snart nog själva lagboken.5 År 1927 beräknades 108 nya lagar ha stiftats som direkt berörde reglerna i Code civil.6 Under 1920-talet igångsattes franskt—italienskt samarbete på obligationsrättens område i avsikt att åstadkomma en enhetlig lagreglering. Ett förslag överlämnades också till vederbörande justitieministrar, men på franskt håll kom försöket att förbli utan resultat.7 1930-talets politiska strider kunde icke skapa det för genomgripande privaträttsligt lagstiftningsarbete gynnsamma klimatet av lugn och relativ enighet i de stora frågorna. Något sådant klimat inträdde förvisso icke under perioden efter 1945; att man då likväl igångsatte ett storstilat reformförsök torde ha haft andra förklaringar än strävan att kodifiera en utveckling som uppfattades såsom avslutad.
2. Efterkrigstidens reformarbete. Källor och arbetsmetoder
Det omfattande — och åtminstone från början till en totalreform syftande — reformarbete som igångsattes omedelbart efter andra världskrigets slut hade icke på samma sätt som tidigare nyordningsförsök och partiella reformer sina rötter i konkreta missförhållanden eller långvariga teoretiska debatter. Naturligtvis kvarstodo alla de argument som alltsedan 1904 framförts till förmån för en modernisering av Code civil; flertalet av dem hade snarast vunnit i styrka genom författningsmaterialets tilltagande brist på överskådlighet, den vidgade klyftan mellan text och juridisk verklighet samt mellan rättsordning och sociala fakta och attityder liksom praxis' väldiga ansvällning under decennierna närmast före andra världskriget. Likväl torde den omedelbara förklaringen till det energiska igångsättandet av en stort upplagd revision snarast ligga i vad en författare kallat den »törst efter förnyelse» som kännetecknade tiden efter den tyska ockupationens upphörande.8 Det kan i sammanhanget påpekas att man två år efter krigsslutet igångsatte en likaledes stort anlagd revision av det centrala lagverket inom handelsrätten (Code de commerce, 1807, som f. ö. genomgått väsentligt större förändringar än Code civil); även på detta rättsområde ha omfattande förarbeten
publicerats och lett till partiella reformer.9 Som framgår av det följande har på vissa punkter samarbete förekommit mellan de kommittéer som arbetat på de båda lagböckernas reformering.
Genom dekret av den 7 juni 1945 förordnade den dåvarande provisoriska franska regeringen (under general de Gaulles ledning), att en Commission de réforme du Code civil skulle inrättas inom justitieministeriet.10 Om kommitténs sammansättning stadgas att den skall omfatta tre professorer från de juridiska fakulteterna — av vilka en skall vara kommitténs ordförande — tre ledamöter av Conseil d'État, tre domstolsjurister samt tre advokater med behörighet att uppträda inför överrätterna (i stället för advokater kunna också ifrågakomma s. k. officiers ministériels). I dekretet stadgas vidareatt kommittén till sitt förfogande skall ha en generalsekreterare, som skall vara professor vid juridisk fakultet, samt tre sekreterare med juris doktorsgrad, varav två domare.
I enlighet med dekretet utsåg justitieministern genom förordning samma dag reformkommitténs ledamöter.11 Under årens lopp har den personella sammansättningen växlat åtskilligt genom avsägelser och dödsfall. Det kan här vara nog att nämna, att ordförandeskapet uppdrogs åt Parisfakultetens dåvarande dekan Julliot de la Morandière, som förblivit på sin post. Till den ursprungliga uppsättningen hörde vidare professorerna Niboyet (död 1952) och Henri Mazeaud (senare ersatt av professor Rouast) samt bland domarna ledamöterna av Cour de cassation Lyon-Caen och Ancel. Till kommitténs generalsekreterare utsågs (sedan den först utnämnde efter några månader avgått) professorn vid Parisfakulteten Houin.
Det starka, genom själva stiftelsedekretet fastslagna akademiska inslaget förtjänar påpekas. Det får sägas stå i strid mot äldre fransk lagstiftningstradition; det ledande elementet var tidigare otvivelaktigt ledamöterna i Conseil d'État.12 Emellertid spela universitetslärarna samma framträdande roll i den år 1947 tillsatta handelsrättskommittén liksom i andra betydelsefulla reformkommittéer.13
Att i en tidskriftsartikel utförligt redogöra för reformarbetets gång, de behandlade frågorna, föreslagna sakliga lösningarna och hittills vunna resultaten är givetvis omöjligt. Den följande framställningen måste inskränkas till vissa punkter. Innan de element som synas för-
tjäna särskilt intresse upptagas till närmare behandling synes det emellertid lämpligt att lämna en kort översikt över de källor med vilkas hjälp reformarbetet kan studeras, över den allmänna gången av arbetet och över dess framtidsutsikter.
Den främsta upplysningskällan rörande reformarbetet utgöres av den publikationsserie — Travaux de la commission de réforme du code civil — som utgivits i nio volymer under åren 1947—1957.14 Dessa volymer äro i huvudsak kronologiskt ordnade: varje band innehåller redogörelse för ett eller två års arbete; materialet är inom varje årgång indelat efter rättsområden. Inom varje dylikt utgöres innehållet väsentligen av i tidsföljd ordnade diskussionsprotokoll. Under kommitténs tidigare verksamhetsår skedde arbetet i stor utsträckning inom underkommittéer, var och en med sitt särskilda arbetsfält, vilkas resultat sedermera underställdes kommittén in pleno. Under de senare åren blev den vanliga metoden att sekretariatet eller en expert — inom eller utom kommittén — uppgjorde förslag som omedelbart underställdes plenum.
Av skäl som skall något närmare utvecklas i det följande kom arbetet från början att huvudsakligen inriktas på en omdaning av person- och familjerätten i vidsträckt mening. Härjämte intogo allmänna lagtekniska spörsmål och dispositionsfrågor naturligt nog en framträdande plats. Frågan huruvida en »allmän del» borde intagas diskuterades utförligt; i detta sammanhang kom av traditionella skäl den internationella privaträtten att bli föremål för särskild behandling. Däremot trädde obligations- och framför allt sakrätten i bakgrunden.
Vill man ge en allmän karakteristik av reformkommitténs Travaux såsom juridiskt källmaterial, kan det måhända sägas, att deras största värde ligger i den omedelbarhet med vilken diskussionsprotokollen förmedla den verkligt levande franska rätten av idag. Samtidigt lida dessa källor av betydande ojämnhet; åtskilliga intressanta och för utländska betraktare besvärliga problem behandlas kortfattat eller förbigås såsom självklarheter.
Travaux-serien redogör i detalj för kommitténs verksamhet. De hittills nådda resultaten av denna redovisas i två volymer med titeln Avant-projet de Code civil. Det första av dessa förslag, publicerat 1955, omfattar den allmänna del (Livre préliminaire) man slutligen enats om att föreslå samt en Livre premier omfattande person-, äktenskaps- och förmyndarskapsrätten. Det andra bandet (1962) inne-
håller en föreslagen ny Livre II, i vilken ingå arvsrättens regler samt vissa bestämmelser om gåva. I första volymen ingå bilagor, bl. a. en med föreslagna regler om rättshandlingar i allmänhet. Varje band omfattar en inledning av kommitténs ordförande, tämligen omfattande motiv samt lagtexter.
Ehuru åtskilliga av kommitténs förslag åtminstone indirekt kommit att ligga till grund för partiella reformer,15 kan det sägas vara på två områden som arbetet mer omedelbart omsatts i ingripande lagstiftning, direkt baserad på kommittéförslagen. Genom lag den 14 dec. 1964 genomfördes en nyordning av förmyndarskapsrätten i vad avser underåriga16 och genom lag den 13 juli 1965 omdanades reglerna om makars inbördes rättigheter och skyldigheter samt om den äktenskapliga förmögenhetsordningen.17
Försåvitt publicerade källor ge vid handen, äro dessa den stora civilrättsreformens resultat hittills. Reformkommitténs verksamhet efter 1955 — det sista år för vilket Travaux publicerats — låter sig inte kartläggas i detalj. Utarbetandet av de texter som framlades i 1962 års Avant-projet hänför sig till denna period; det framgår vidare av företalet till sistnämnda förslag, att kommittén i stor utsträckning tagits i anspråk som remissinstans och även deltagit i slutjusteringen av de förslag som lett till lagstiftning. Sannolikt är emellertid, att arbetstakten, som under åren 1945—1955 var verkligt imponerande, nedgått sedan de person- och familjerättsliga lagtexterna färdigställts.18 Politiska och andra omständigheter torde — nu liksom vid reformarbetets början — ha medfört, att en vittgående reform av förmögenhetsrätten tedde sig på en gång svårare och mindre angelägen.
Enligt uppgift från det franska justitieministeriet har reformkommittén under år 1965 upphört att sammanträda; planeringen och utarbetandet av de reformer som bedömas lämpliga vila hädanefter omedelbart på ministeriet. Därmed kan ansträngningarna för att få till stånd en ny Code civil sägas ha ebbat ut. Naturligtvis innebär detta icke, att tanken på en nydaning av den franska civilrätten skulle vara död, men sedan det grundliga, storstilade och sega försök som reformkommitténs arbete utgör visat sig omöjligt att föra till fullständig framgång, lär det knappast vara troligt att den franske
lagstiftaren ånyo försöker sig på en omfattande reform, försåvitt icke oförutsebara politiska händelser medföra en snabbare lagstiftningstakt. Sannolikt kommer utvecklingen att fortsätta som den hittills förlöpt, genom talrika partiella lagändringar.
Frågan om en totalreform av åldrande rättsordningar har så pass allmänt intresse, att det kan vara mödan värt att något uppehålla sig vid orsakerna till det trots allt under goda auspicier och med beslutsamhet påbörjade franska reformförsökets avstannande. Som utgångspunkt kunna tjäna Julliot de la Morandières avslutande reflexioner i företalet till det år 1962 publicerade lagförslaget.
Vissa av de omständigheter som där åberopas såsom förklaring till kommitténs nedsatta arbetstakt och de politiska instansernas påfallande återhållsamhet när det gällt att föra fram reformförslagen till lagstiftning torde kunna betraktas såsom specifikt franska fenomen.
Det samhälleliga klimatet har under efterkrigsåren genomgått en förändring i riktning mot större politisk stabilitet — kompenserad av större ekonomisk dynamism. Den »törst efter förnyelse» som kännetecknade den första efterkrigstiden karakteriseras nu av Julliot de la Morandière som »befrielsetidens eufori». Medan år 1945 kommunister och socialister med långtgående krav på total samhällelig omdaning dominerade den politiska bilden, har den konservativa svängningen sedan 50-talets slut i förening med den snabba välståndsutvecklingen inom ett borgerligt samhälles ram kommit en sådan omstöpning att förlora mycket av sin aktualitet. Ett annat för det franska reformarbetet specifikt drag har varit kommitténs underbemanning — i sin tur ett uttryck för svalnande intresse hos de styrande. Härtill kommer, som antydes i Julliot de la Morandières rapport, att — även bortsett från politiska strömkantringar — det franska samhället under en stor del av den tid reformarbetet pågått, framförallt under 1950-talet, helt enkelt icke haft möjlighet att sätta in någon energi på en reform av detta slag: gång på gång har detta samhälle varit invecklat i kriser som satt själva dess bestånd i fråga.
Vill man slutligen från dessa utgångspunkter gå vidare och fråga sig varför den period av återhämtning, välstånd och intensiv nationell självhävdelse som inträdde år 1958 icke medfört någon ändring i de angivna förhållandena, torde — förutom den redan antydda borgerliga politiska dominansen — ett par omständigheter kunna framhållas som särskilt viktiga. På styrande håll torde intresset för en omdaning av civilrätten vara svalt, även om ett av de argument som från början andragits till stöd för en sådan, nämligen önskan att återtaga den position såsom förebild, framför allt för de latinska länderna, även på juridikens område vilken Code civil en gång gav
Frankrike,19 otvivelaktigt torde appellera till de politiska ledarna. Vidare synas de anspråk på rättsordningen som Frankrikes snabba ekonomiska expansion ställer snarare gälla den offentliga rätten än privaträtten: de karakteristiska dragen i denna utveckling torde främst ligga i planhushållningen och de nya former för offentlig och halvoffentlig ekonomisk verksamhet som växt fram i dennas spår. På privaträttens område, i den mån detta är berört, kan det under ett skede av expansion kanske rentav te sig som en fördel att laborera med knapphändiga regler, vilka redan på grund av sin ålder måste uppfattas som mindre absolut bindande än en modern och detaljerad kodifikation. Den omfattande avtalsfrihet som kännetecknar Code civil och en för sin anpassningsduglighet känd praxis torde tillhöra de positiva sidorna i bilden. Annat är förhållandet inomfamiljerätten, där de senaste årtiondenas snabba utveckling i tänkesätt och sociologiska mönster kommit den i stor utsträckning tvingande lagregleringen att te sig radikalt föråldrad. Det är ur denna synpunkt icke oväntat, att det är just till detta område som reformkommittén liksom lagstiftaren koncentrerat sina ansträngningar.
I sin inledning till 1962 års lagförslag upptar Julliot de la Morandière avslutningsvis tre synpunkter som mana till omprövning av reformplanerna på förmögenhetsrättens område.20 Två av dessa äro för Frankrike säregna och kunna här lämnas därhän: de konstitutionella problem som all privaträttslig lagstiftning inom femte republiken ställer och frågan om avgränsningen — eller eventuellt sammansmältningen — mellan civil- och handelsrätt. Det tredje har mer allmänt intresse. Har Frankrike, frågar reformkommitténs ordförande, verkligen intresse av att ensamt fullfölja arbetet? Kan det i längden tänkas, att den europeiska gemenskap som Romfördraget skapat verkligen låter sig genomföras utan vittgående rättslikhet i de deltagande staterna? Av de sex EEC-länderna ha Belgien, Holland, Luxemburg och Italien civillagar som nära överensstämma med den franska, och i förhållande till Tyskland ligga de väsentliga skillnaderna på det lagtekniska planet snarare än i de materiella lösningarna.
Om Julliot de la Morandières avslutande fråga kanske — när den ställdes liksom fyra år senare — har en retorisk klang och innebär ett hedersamt motiv för det franska reformarbetets avstannande, innehåller den samtidigt åtminstone en antydan om en tänkbar utveckling, ett alternativ till fortsatta nationella delreformer. Frågan om ett sådant alternativ överhuvudtaget är realistiskt skall inte upp-
tagas här. Åtskilligt tyder väl i och för sig på att en verklig totalreform av privaträtten, genomförd på de vägar som hittills prövats, av många skäl överstiger de befintliga lagstiftningsapparaturernas krafter; en internationell reform av motsvarande spännvidd måste förmodas bli väsentligt mer komplicerad och arbetskrävande, även om de positiva krafterna kanske skulle ha lättare att finna argument och skapa entusiasm för en sådan. Väntan på internationella initiativ kan naturligtvis också få en lamslående effekt på interna reformsträvanden.
Det publicerade materialet från det hittills genomförda arbetet är som redan antytts omfattande och kommer säkert att i framtiden utgöra en fyndgruva icke blott för fransk rättsvetenskap utan även för komparativa studier. Den följande översikten måste begränsas till några punkter. För det första förtjänar arbetets uppläggning och materialets egenart såsom förarbeten beaktande. Det är vidare —framför allt med hänsyn till frågan om ett eventuellt internationellt samarbete i fortsättningen — av intresse att konstatera i vilken omfattning och efter vilka principer reformkommittén utnyttjat komparativt material. Diskussionen rörande den planerade civillagens systematik och tekniska utformning torde ävenledes vara av mer allmänt intresse. Slutligen skall i korthet redogöras för de viktigare lösningarna på de punkter, där de förts fram till slutliga förslag och lagstiftning.
3. Reformarbetets organisation. Materialets beskaffenhet
Det förtjänar först och främst påpekas, att trots omfattningen av den uppgift som tilldelats 1945 års reformkommitté — dekretet av den 7 juni 1945 innehåller det enda direktivet, att kommittén skal l»förbereda en reform av Code civil» — ingen enda kommittéledamot innehaft uppdraget såsom heltidssysselsättning. Endast sekretariatets personal synes ha ägnat hela sin tid åt arbetet. Detta förhållande har uppenbarligen påverkat arbetstakt och arbetsmetoder. Av de digra volymer kommitténs arbete avsatt utgöres som redan antytts den avgjorda huvuddelen av sammanträdesprotokoll, till stor del stenografiska sådana.
Det bör ytterligare påpekas, att kommittén — framför allt under de första arbetsåren — i tämligen stor utsträckning kom att utnyttjas såsom remissinstans.21 Det var i och för sig naturligt, att de talri-
ka och delvis ganska omfattande förslag till partiella reformer på privaträttens område som framkommo under dessa år, antingen genom motioner och departementsförslag eller som resultatet av specialkommittéers arbete, i enhetlighetens och arbetsekonomiens intresse underställdes den kommitté som hade att utarbeta framtidens samlade kodifikation. Med hänsyn till reformkommitténs ringa personalresurser kom remissverksamheten emellertid att gång på gång förrycka arbetsprogrammet. Å andra sidan ha vissa av de problem som behandlats i denna ordning medfört principiella ställningstaganden i viktiga frågor. Framför allt skall nämnas, att nödvändigheten att yttra sig över de förslag till val mellan »lokal» — d. v. s. tysk —och fransk rätt som framlagts av en speciell Commission d'unification législative för de genom Versaillesfreden återtagna östliga departementen (Elsass-Lothringen, där BGB gäller som droit local) på flera punkter tvungit reformkommittén till jämförande analyser som eljest knappast skulle ha kommit till stånd. Sålunda har kommittén, förutom en rad familjerättsliga problem bland vilka frågan om införande av förmyndarskapsdomstol i stället för den traditionella franska conseil de famille torde vara den viktigaste,22 även behandlat spörsmål rörande publicitetsprincipens genomförande inom fastighetsrätten, ett område som eljest icke skulle ha kommit under dess prövning och där den tyska rättens Grundbuchsystem länge framstått såsom tekniskt överlägset.23 En fråga som likaledes remissvägen blivit föremål för intressanta diskussioner inom reformkommittén rör obligatorisk ansvarighetsförsäkring för motorfordon.24
På ett tidigt stadium beslöt kommittén, att det förberedande arbetet skulle fördelas på fyra arbetsutskott, åt vilka uppdrogs den »allmänna delen», person- och familjerätten, obligationsrätten respektive sakrätten.25 Det stod emellertid redan från början klart, att vissa avsnitt måste anstå tills vidare. Vid kommitténs konstituerande sammanträde den 25 juni 1945 antydde den dåvarande justitieministernen av politiska skäl — i första hand ovisshet om Frankrikes val mellan omfattande socialiseringar och en liberal ekonomi — dikterad arbetsordning. Både sak- och obligationsrätten hörde enligt ministern till de områden där tveksamheten om den politiska kursen manade till försiktighet.26
Denna inställning kom framför allt att prägla arbetet inom arbetsutskottet för sakrätt. Detta resulterade — bortsett från vissa förslag avgivna i samband med remissutlåtanden — endast i ett avsnitt om 31 artiklar, innehållande definitioner av olika saker och andra föremål för förmögenhetsrätter samt regler om besittningen och dess verkningar.27 Sistnämnda regler, som utgöra en nyhet i förhållande till Code civil,28 kodifiera praxis i allt väsentligt. De inledande definitionerna innebära preciseringar och utvidgningar av den gällande rättens kortfattade regler.
De övriga arbetsutskotten ha åstadkommit mer. Det blir tillfälle att nedan återkomma till deras arbetsresultat. Under årens lopp ha utskotten genomgått åtskilliga metamorfoser. Tidigt aktualiserade kollisioner mellan arbetsområdena för den obligationsrättsliga arbetsgruppen och den som anförtrotts »allmänna delen» — om vars existensberättigande oenighet rådde in i det sista — medförde att de båda utskotten i mars 1947 sammanslogos och gemensamt angrepo reglerna om rättshandlingar i allmänhet, ett ämne som båda de tidigare utskotten velat behandla.29 Sedan dessa frågor slutbehandlats,30 skildes de båda utskotten ånyo åt. Obligationsrättsgruppen utarbetade en obligationsrättens allmänna del31 — i huvudsak innehållande regler om avtals slutande — medan utskottet för civilrättens allmänna del övergick till den internationella privaträtten, reglerna om lagars tillämplighet i tiden och vissa andra allmänna ämnen.32
Den största kontinuiteten och, som redan framhållits, de mest påtagliga praktiska resultaten känneteckna arbetet inom det familjerättsliga utskottet. Volymmässigt dominera de familjerättsliga förarbetena redan från början; från och med årgången 1949—1950 innehålla Travaux med ett obetydligt undantag endast familjerättsligt material i vidsträckt mening. De båda Avant-projets av 1955 och 1962 upptaga likaledes, förutom den »allmänna delen» (Livre préliminaire), endast person- och familjerättsliga bestämmelser.
Reformkommitténs arbete var ursprungligen så organiserat, att varje utskott med sekretariatets hjälp upprättade och punkt förpunkt antog mer eller mindre omfattande förslag, vilka sedermera underställdes kommittén in pleno, som fastställde ett definitivt för-
slag. I enstaka fall utarbetades de preliminära förslagen av en enskild ledamot eller utomstående expert och underställdes omedelbart plenum. Sistnämnda förfarande kom till användning bl. a. vid upprättandet av dispositionen för den nya civillagen i dess helhet. Sedan kommittén efter omfattande diskussioner fastställt planen, upptogos emellertid överläggningar med den samtidigt arbetande reformkommittén för Code de commerce; samarbetet resulterade i vissa ändringar av den fastslagna dispositionen.33
Metoden att låta alla förslag genomgå såväl ett underutskotts som den samlade kommitténs prövning borgade givetvis för grundlighet; samtidigt var den tidsödande, då ledamöterna icke synas ha kunnat avsätta mer än någon dag i veckan åt sammanträdena. Fr. o. m. arbetsåret 1951—1952 övergick man till en annan ordning: förslagen, utarbetade av sekretariatet eller annan, förelades omedelbart plenum, som med eller utan ändringar antog förslagen artikel för artikel.
De angivna arbetsmetoderna återspeglas troget av reformkommitténs publicerade Travaux. Plenarsammanträdena ha återgivits utan några som helst avkortningar; även helt betydelselösa replikväxlingar återges. Protokollen från arbetsutskottens överläggningar äro kortfattade referat. I båda fallen fogas vid sammanträdena antagna textförslag som bilagor till protokollen.
Mer omfattande framställningar av den typ som svenska jurister äro vana vid att finna i förarbeten, framför allt kommittébetänkanden, förekomma icke. Visserligen ha under reformarbetets gång vissa mer ingående översikter, studier och förslag underställts kommittén— de återges då som protokollsbilagor — men dessa dokument, som sålunda icke framträda med den auktoritet som en i kommitténs namn framlagd text skulle kunna göra anspråk på, ha icke prägeln av kommentar till framlagda förslag i form av lagtext eller allmänna principer. Närmast äro de att jämställa med en svensk kommittés »allmänna motiv», i vilka skälen för den ena eller andra principlösningen utvecklas på ett allmänt plan. Det är intressant att konstatera, att det är först när den franska kommittén slutligen för att vinna tid mer och mer övergår till systemet att lägga förslag utarbetade av sekretariatet eller experter till grund för överläggningar in pleno, som den om svensk lagstiftningstekniks »specialmotiv» erinrande metoden att till varje föreslagen bestämmelse foga en kommentar vinner insteg.34 Dessa kommentarer ha emellertid i de franska förarbetena en ytterst lakonisk utformning; de utgöra hänvisningar till lik-
artade regler i gällande rätt och ev. korta motiveringar för den föreslagna lösningen. Med »specialmotiv» i svensk mening — fylliga utläggningar om den föreslagna textens tillämpning — ha de sålunda intet gemensamt.
Det är ur komparativ synpunkt av särskilt intresse att fastslå denna framträdande och radikala olikhet mellan vad som kallas och utnyttjas som »förarbeten» i olika länder. Det torde vara klart, att en tolkningsmetod, som i stor utsträckning beaktar förarbetena, är tämligen allmänt omfattad i fransk rätt.35 Det är vidare klart att —ehuru dokumenten från det parlamentariska avsnittet av lagstiftningsproceduren betyda mer i Frankrike än i Sverige — sådana handlingar som reformkommitténs Travaux betraktas som förarbeten i teknisk mening. I ett anförande hållet i kommittén i februari 1947 gick dåvarande justitieministern André Marie rentav så långt att han förklarade protokollen från specialisternas överläggningar ha ett väsentligt högre värde som subsidiär rättskälla än parlamentsutskottens uttalanden.36 Det är emellertid uppenbart, att den vägledning som praxis kan finna i förarbeten av den typ som reformkommitténs Travaux representera är vida mindre ingående och systematisk än de anvisningar som lämnas i svenska kommittébetänkanden samt i statsråds-, lagråds- och utskottsuttalanden (omdömet gäller f. ö. i ännu högre grad det franska parlamentstrycket). Det förhållandet, att en ofta mångstämmig diskussion, vid behov avslutad aven omröstning utan motiverade vota, återges beträffande flertalet föreslagna enskilda bestämmelser skapar ofta tveksamhet redan om de ifrågavarande bestämmelsernas syfte. Konkreta exempel på deras tillämpning i tveksamma fall förekomma endast undantagsvis.
4. Användningen av komparativt material
Vill man söka bestämma den franska civilrättens förhållande till främmande rättssystem, torde man med någon tillspetsning kunna säga, att den franska rättsutvecklingen i varje fall från tiden för Code civils tillkomst varit autonom; det i doktrinen allt överskuggande romerskrättsliga inflytandet betraktas därvid som en del av den inhemska traditionen. Ett motvilligt erkänt inflytande från tysk rättsvetenskap silar mot 1800-talets slut in, men når knappast längre än till doktrinen.37 En viss nationalism torde också kunna betecknas som ett karakteristiskt drag. Slutligen kom den franska rätten under
det århundrade då civillagen infördes att framstå som en förebild för en rad, främst romanska rättssystem. Som exportartikel kom emellertid Code civil från sekelskiftet att i allt större utsträckning förlora terräng till förmån för den tyska BGB.38
I belysning av dessa förhållanden är det av särskilt intresse att söka fastställa, huruvida efterkrigstidens franska reformarbete präglas av ökat intresse för utländska lösningar och huruvida strävan att återtaga de åtminstone delvis förlorade positionerna i utlandet spelat en roll för arbetet.
Den senare frågan är lätt att besvara. Viljan att genom ett legislativt storverk med ett slag återge den franska rätten dess ledarställning är ett framför allt i början av reformarbetet återkommande motiv i kommitténs uttalanden.39
Vad därnäst beträffar beredvilligheten att utnyttja utländska erfarenheter och lösningar, måste man ge ett mer nyanserat omdöme. Det synes först och främst vara anledning att göra åtskillnad mellan å ena sidan den allmänna grundinställningen till främmande rättssystem och till deras utnyttjande i det planerade lagverket, sådan denna inställning kommit till uttryck i reformkommitténs Travaux, å andra sidan användningen av dylikt material vid lösningen av enskilda frågor.
Som exempel på den principiella attityden till utländsk rätt och dess användning må här i första hand anföras den omfattande och väldokumenterade översikt över »Le Code civil et les codifications étrangères» som på det inledande stadiet av kommitténs arbete framlades av dess förste generalsekreterare, professor Coste-Floret.40 Man torde kunna säga, att samtidigt som denna översikt visar beredvillighet att notera främmande lösningar, inställningen präglas av en stark fixering vid det egna rättssystemet, som yttrar sig framförallt på tre punkter.
Ehuru vissa äldre utländska kodifikationer nämnas i förbigående, är det klart att införandet av 1804 års Code civil både historiskt och geografiskt uppfattas som åtminstone den västliga rättsutvecklingens centrala tilldragelse. Den grupp av utländska kodifikationer som från början ställts och sedermera i huvudsak förblivit stående på den franska civillagens grund göres till föremål för särskild uppmärksamhet; skiljaktigheter som dessa lagar förete i förhållande till förebilden uppfattas som intressanta tekniska avvikelser och diskuteras jämförelsevis ingående, ehuru framför allt de nyare kodifikationer
som höra hemma inom denna grupp eljest kunde synas vara av mindre intresse, dels emedan de gälla i avlägsna länder om vilka det icke alltid torde vara lätt att erhålla vederhäftig information, delsoch framför allt emedan de ifrågavarande länderna — exempelvis Mexico, Tonkin, Lettland och Venezuela — synas vara Frankrike så främmande ur ekonomisk och sociologisk synpunkt, att fruktbara jämförelser mellan deras rätt och den franska svårligen kunna föras på ett djupare plan än det rent lagtekniska.41
Den andra punkt på vilken den starka bundenheten till Code civil även vid komparativa utblickar kommer till synes är inställningen till den tyska rätten och de utländska rättsordningar som undergått dennas inflytande. BGB uppfattas nämligen i främsta rummet såsom uttrycket för en tysk reaktion mot den franska civillagens teknik och systematik;42 samtidigt som det förklaras, att den tyska kodifikationens enda originalitet ligger i dess omfattande allmänna del,43 reduceras olikheterna i sakliga lösningar på ett sätt som nog kanske gör våld på den rättsliga verkligheten. Som mest framträdande från fransk rätt avvikande lösningar anges de tyska skilsmässoreglerna, den offentliga kontrollen över förmyndarskaps utövning, besittningsbegreppets omfattande utveckling och publiciteten i fastighetsväsendet.44 Tolkningen av BGB:s systematik som en medveten revolt mot lagtekniken i Code civil måste betecknas som högeligen diskutabel; den tyska civillagbokens indelning har rötter i pandekträttsdoktrinen som äro äldre än den partiella receptionen av fransk rätt i Tyskland och väsentligt äldre än den f. ö. på helt andra frågor inriktade »revolt» mot Code civil som inträdde i tysk doktrin i början av 1800-talet och som var ett långvarigt hinder mot en nationell tysk lagstiftning minst lika mycket som mot ett anammande av fransk lagteknik.45
Det är, för att sammanfatta det föregående, nog ingen tvekan om att den tyska rätten i hög grad uppfattas som en senkommen konkurrent, vars förtjänster man ej gärna erkänner och än mindre vill efterlikna — det programmatiska undvikandet av varje imitation i denna riktning är ett återkommande tema framför allt i reformarbetets början46 — samtidigt som man sneglar på de egenskaper som
givit konkurrenskraften. Diskussionen om det eventuella införandet av en »allmän del» i den planerade egna kodifikationen står länge i skuggan av den kluvna inställningen till BGB.
Slutligen kan man i ett tredje hänseende förmärka i hur hög grad den franska reformkommittén är bunden vid det egna rättssystemet eller åtminstone den lagstiftningsteknik och -tradition detta företräder. Det är påfallande vilken ringa uppmärksamhet som ägnas de rättsordningar vilka sakna kodifikationer med anspråk på att sammanfatta privaträttens huvudregler. Sålunda är anglo-amerikansk rätt — liksom skandinavisk — mycket sparsamt uppmärksammad. Härom kan givetvis sägas, att då man nu föresatt sig att faktiskt utarbeta en någorlunda komplett kodifikation, de system som helt sakna en sådan ha föga lärdom att ge. Det ringa intresset för de icke systematiskt kodifierade rättsordningarna är emellertid tydligt även i diskussionen av detaljspörsmål. I Coste-Florets jämförande översikt skymtar visserligen det problem dessa rättsordningar kunna sägas ställa den franska lagstiftaren inför, men det sätt på vilket problemet uppfattas är karakteristiskt: den tendens till »sönderdelning» av de stora kodifikationerna (fragmentation des codifications) som författaren anser sig finna i t. ex. schweizisk rätt uppfattas främst som en reaktion mot Code civils teknik.47 Däremot ägnas ingen uppmärksamhet åt de rättsordningar som föredragit att avstå från en samlad kodifikation av skäl som ej kunna uppfattas som påverkade av en bedömning utav Code civil.
De franska reformatorernas inställning till omfattande användning av komparativt material ger anledning till ytterligare en anmärkning. Om det också är riktigt, konstaterar Coste-Floret i avslutningen till sin komparativa översikt, att en reform av Code civil kan underlättas genom studier av de reaktioner denna lag framkallat i främmande rättssystem, så kan reformen icke genomföras utan en systematisk analys av det franska samhällets sociala realiteter.48 Uttalandet är av intresse, emedan det på ett pregnant sätt uttrycker vad som förefaller att vara en realistisk bedömning av rättsjämförande studiers värde såsom hjälpmedel vid lagstiftning och samtidigt åtminstone antyder en rangordning och gränsbestämning mellan användningsområdena för två metoder att förbereda lagar liksom förövrigt att genomföra rättsvetenskapliga undersökningar: den rättsjämförande och den rättssociologiska. Det är nu alldeles klart, att någon principiell oförenlighet eller något konkurrensförhållande varken praktiskt eller teoretiskt består mellan dessa metoder; de kom-
plettera varandra. Där det emellertid av det ena eller andra skälet icke finnes utrymme för båda, förefaller det väl riktigt, att — bortsett från vissa givetvis helt legitima fall av »grundforskning», såsom rent deskriptivt eller metodkritiskt inriktade teoretiska analyser av t. ex. relationen mellan sociologiska fakta och rättslig reglering —komparativa undersökningar i första hand äro av intresse på det rättstekniska planet och att deras nytta betingas av att ett icke alltför obetydligt minimum av likhet i bakomliggande sociologiska förhållanden föreligger mellan de jämförda rättsordningarna eller att det med jämförelsen avsedda rättsområdet tillhör dem som äro i ringa mån sociologiskt »inkapslade».
Vad härnäst beträffar den franska reformkommitténs användning av rättsjämförande material har redan nämnts, att den på vissa punkter i sin egenskap av remissinstans tvungits ta ställning till val mellan franska och ursprungligen tyska lösningar i samband med reformeringen av privaträtten i de genom Versailles-freden återvunna departementen. Härutöver torde det allmänna omdömet kunna formuleras, att kortfattade utblickar över utländsk rätt — d. v. s.med få undantag de på Code civil, mer sällan de på tysk rätt grundade systemen — ganska ofta förekomma i de rapporter och exposésdes motifs som författats av sekretariatet eller enskilda experter,49 men att sådana utblickar icke förekomma med samma regelbundenhet eller fyllighet som uppgifter om vissa främmande rättsordningar i svenska utredningar. På vissa områden — här må särskilt nämnas en diskussion angående vattenkraftens rättsliga natur50 — synes frånvaron av mer djupgående komparativa undersökningar som en verklig brist; den relativt snabba proceduren för de definitiva lösningarnas fastställande inom ramen för formella sammanträden accentuerar riskerna för illa underbyggda lösningar. Det är naturligt nog mer sporadiskt och slumpvis som utländska regler citeras under själva diskussionerna.51
Sammanfattningsvis låter det sig sägas, att trots ansatser till ett mer intensivt utnyttjande av främmande material, rättsjämförande undersökningar av mer ingående beskaffenhet nästan helt saknas i reformkommitténs Travaux. Viljan har, som ovan antytts, icke felat; det främsta skälet till det blygsamma nyttjandet av erfarenheter frånutländsk rätt torde snarare ligga i arbetets uppläggning, med täta
formella sammanträden, vid vilka föreslagna detaljregler fixeradespunkt för punkt. Det synes helt enkelt aldrig ha varit möjligt för sekretariatet att avsätta tid för mer ingående studier av större regelkomplex i utländsk rätt.
5. Förslagens systematik och tekniska utformning
En undersökning av de inom den franska reformkommittén utarbetade lagförslagens systematiska uppbyggnad och lagtekniska utformning synes i första hand böra ägnas tre frågor: det tilltänkta lagverkets disposition i stort, problemet huruvida en »allmän del» borde införas eller ej samt de föreslagna enskilda reglernas karaktär och språkform.
a) Det kan i förstone synas överraskande å ena sidan att reformkommittén i åtskilliga år uppsköt frågan om den planerade civillagens disposition — först år 1949 antogs en plan vid plenarsammanträde — å andra sidan att när frågan slutligen angreps, ett par plena räckte för kommitténs ställningstagande.52 Den plan som fixerades i stora drag vid denna tid har med ett par obetydliga förändringar bibehållits i tillämpliga delar i de båda till regeringen överlämnade Avant-projets. Ehuru den slutliga diskussionen blev jämförelsevis kort, hade frågor som hänföra sig till förslagets disposition isjälva verket gång på gång dryftats under de första arbetsåren, framför allt i samband med frågan om införandet av en »allmän del».Vidare framkom det under arbetets lopp, att man icke önskade alltför radikalt avvika från den hävdvunna indelningen i Code civil.
Det må som bakgrund till det följande erinras om, att 1804 års civillag innehåller — förutom en mycket kortfattad Titre préliminaire (art. 1—6) om lagars offentliggörande, giltighet i tid och rum och tolkning — tre böcker, varav den första har rubriken »Des Personnes» och innefattar reglerna om förmågan att inneha rättigheter, om folkbokföringen, begreppet hemvist, verkan av ett rättssubjekts frånvaro, äktenskaps stiftande, verkningar i personligt hänseende och upplösning samt föräldra- och förmyndarskapsrättsliga regler. Den andra boken behandlar saker och vissa sakrätter; i den tredje slutligen ha arvs- och testamentsrättsliga bestämmelser, den allmänna och speciella obligationsrätten — inom vars ram jämväl falla föreskrifterna om äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar
— men även pant-, expropriations- och preskriptionsreglerna upptagits under en gemensam aspekt som framgår av bokens titel: »Des différentes manières dont on acquiert la propriété». Sammanförandet av talrika disparata regler under denna gemensamma nämnare tillhör de särdrag i Code civil som särskilt ofta kritiserats såsom på en gång ologiska och kännetecknande för den specifikt borgerliga samhälls- och rättsuppfattning enligt vilken egendomen och äganderättsförvärvet stå i rättslivets centrum.
I reformkommitténs förslag, sådant det slutligen framstår i Avant projet 1955,53 har det inledande avsnittet svällt ut till en Livre préliminaire om 147 artiklar, fördelade på fyra Titres, av vilka den första är ägnad åt ingående bestämmelser om lagars, förvaltningsakters och internationella avtals offentliggörande och verkningar, den andra åt lagarnas verkningsområde i tiden. Den tredje Titre, som är den mest omfattande (art. 34—146) innehåller en synnerligen ingående reglering av de frågor som enligt fransk tradition pläga behandlas inom ramen för den internationella privaträtten: om utlänningars rättsställning, domicilbegreppet, val av tillämpligt rättssystem i en rad viktigare konfliktfall, gränsdragningen mellan franska och utländska myndigheters internationella behörighet i vissa hänseenden, franska domstolars behörighet samt verkan av främmande dom och skiljedom.54 Slutligen återfinnes — något överraskande55 — i den fjärde Titre, som omfattar en enda artikel (147), en huvudsakligen på modern praxis grundad definition av det i rättskipning och doktrin såsom korrektiv mot civillagens radikalt individualistiska rättighetsbegrepp gärna anlitade begreppet rättsmissbruk. I stället för den hävdvunna termen »abus de droit» har man valt att tala om »exercice a normal des droits».
Håller man sig alltjämt till 1955 års Avant-projet,56 behandlar det planerade nya lagverkets första bok — med rubriken »Des personnes physiques et de la famille» med några undantag samma rättsområden som motsvarande underavdelning av Code civil: personrätten, äktenskaps ingående, verkningar och upplösning, föräldra och förmyndarskapsrätten. Den viktigaste olikheten i förhållande till den gamla civillagen är att bestämmelserna om makars förmögenhetsförhållanden i förslaget placerats in i denna första bok samt att denna upptager ett särskilt, ganska fylligt avsnitt om personlighetens
rättsskydd (art. 148—165)57 samt en samlad reglering av den familjerättsliga underhållsskyldigheten i olika relationer (art. 568—578). I övrigt kan antecknas, att de föräldra- och förmyndarskapsrättsliga reglerna disponerats om på ett sätt som synes innebära vissa logiska fördelar.
I andra boken i civillagförslaget — den sista som kommittén överlämnat till regeringen58 — framträder tydligare olikheten i disposition mellan det planerade lagverket och dess föregångare. Denna bok behandlar i drygt trehundra artiklar (748—1074) arv och gåva jämte vissa närstående rättsinstitut. Förslaget innebär på denna punkt dels att de i vid mening familjerättsliga reglerna (till vilka både traditionella — jfr art. 893 ff Code civil — och rättstekniska skäl knyta gåvoinstitutet) sammanföras i den planerade lagbokens två första böcker, dels att den oformliga tredje boken brytes upp.
Beträffande de följande avsnitten av den tilltänkta nya kodifikationen har man inga till regeringen överlämnade förslag att konsultera; man måste — med undantag för vissa smärre partier, vilka som bilagor tillagts de båda Avant-projets — hålla sig till den år 1949 uppgjorda planen i stort. Trots den ovisshet som består i frågan om denna disposition någonsin kommer att ligga till grund för framtida reformer förtjänar den dock att i korthet beröras.
Efter den andra boken, Des successions et des libéralités — som enligt vad ovan konstaterats är den sista i slutgiltigt utarbetad form framlagda — skulle enligt planen följa en tredje bok, ägnad saker och andra rättighetsobjekt, sakrätterna samt de s. k. droits intellectuels. Bokens sju underavdelningar (titres) skulle avhandla: definitioner av olika typer av saker och »immateriella nyttigheter» (biens incorporels); äganderättens innehåll, förvärv och förlust av äganderätt m. fl. såsom sakrättsliga uppfattade frågor rörande äganderätten; nyttjanderätter; säkerhetsrätter; offentlighetsprincipens genomförande i sakrätten; hur innehavaren av en sakrätt styrker sin rätt; slutligen reglerna om den s. k. intellektuella äganderätten, d. v. s. väsentligen upphovs-, patent- och känneteckensrätten.59 Som redan påpekats ha av dessa regler endast de som avsetts få plats i den första underavdelningen utformats av kommittén. Beträffande den underavdelning som skulle handla om sätten att styrka innehavet av en sakrätt må framhållas, att intagandet av bevisregler i civilrättslig lagstiftning är en traditionell fransk princip som återfin-
nes i Code civil. Slutligen skall framhållas, att omfattningen av den immaterialrättsliga underavdelningen förutsetts skola fastställas i detalj efter samråd med den handelsrättsliga reformkommittén; reglerna om avtal på detta område skulle icke ingå i den planerade tredje boken utan fördelas på den inom civillagen hemmahörande boken om särskilda avtal (hit skulle föras t. ex. förlagsavtalet) och på handelsrätten. Även vissa specifikt sakrättsliga frågor skulle f. ö. behandlas inom handelsrättens ram.60
Den nya civillagens fjärde bok, av vilken den första underavdelningen i slutgiltigt skick men utan motiv framlagts som bilaga till 1955 års Avant-projet,61 skulle omfatta: rättshandlingars stiftande; villkor m. fl. modaliteter i samband med rättshandlingar; styrkandet av rättshandlingar (och andra rättsfakta); tolkning av rättshandlingar. Det färdigställda avsnittet motsvarar till innehållet i huvudsak den svenska avtalslagen, dock att i den franska texten härutöver ingå särskilda avsnitt om rättshandlingars föremål och om den från romersk rätt övertagna och i modern fransk rätt alltjämt omhuldade causa-läran.
Den föreslagna femte boken skulle ägnas obligationsrättens allmänna del. Dess första titre ägnas avtals stiftande och tolkning samt förpliktelser som uppkomma utan avtal, nämligen genom lag ålagda förpliktelser ävensom förpliktelser på grund av negotiorum gestio och obehörig vinst. Det förtjänar redan här noteras, att skadeståndsrätten icke behandlas bland sätten för förpliktelsers uppkommande utan avtal; den återfinnes på annan plats i femte boken (se nedan). Endast ett avsnitt om 19 artiklar avseende stiftandet av avtal har slutredigerats av reformkommittén in pleno; texten berör ämnen som regleras i den svenska avtalslagens första kapitel.62
Femte bokens andra titre skulle avhandla förpliktelsers uppfyllelse; den är präglad av fransk systematisk tradition och avses omfatta ett stort antal ämnen bland vilka må nämnas, såsom icke helt självklara under denna rubrik, tredjemansavtal, condictio indebiti, sätten för styrkande av erlagd betalning, återvinning (i vissa fall) samt retentionsrätt. En tredje underavdelning skulle behandla bristande fullgörelse. Här skulle upptagas, förutom hävningsläran, skadeståndsrätten i dess helhet, sålunda både inom- och utomobligatoriskt skadestånd samt reglerna om dröjsmål, avtal rörande framtida skadeståndsförpliktelser och vitesförpliktelser. Sammanförandet av skadeståndsreglerna inom och utanför avtalsförhållanden har tradition i
Code civil; det kan synas anmärkningsvärt, att frågan om denna dispositionsprincip, som har viktiga praktiska och teoretiska biverkningar, icke upptagits i samband med diskussionen av förhållandet mellan fransk och tysk rätt. Skadeståndsrätten har ju emellertid icke hunnit behandlas i sak (med undantag för den ovan påpekade frågan om ansvar för trafikskada).
De två sista underavdelningarna i den planerade femte boken skulle behandla förpliktelsers upphörande och överlåtelse av fordringar.
Obligationsrättens speciella del skulle enligt den av kommittén in pleno fastslagna planen upptagas i sjätte boken. Dispositionen är mycket generellt hållen, i det den exakta avgränsningen här i särskilt hög grad måste vara avhängig av den slutliga gränsdragningen mellan civilrätt och handelsrätt.63 Några texter ha icke utarbetats. De avtalstyper som helt allmänt antagits böra ingå i civillagboken äro köp, byte, lega, saklån, deposition, hasardavtal (utom försäkringsavtal), sysslomannaskap, förlikningsavtal samt förlags- och licensavtal. Det är här icke anledning att närmare ingå på denna uppdelning, som redan tidigt modifierades efter förhandlingar med kommittén för handelsrättens reformering. Under dessa överläggningar framkom med styrka önskemålet på många håll att sammanslå de båda lagverken till en Code de droit privé.64
I den ursprungliga planen för en ny civillagbok förutsågs denna slutligen innehålla en avslutande sjunde bok innehållande bestämmelser om juridiska personer. Även detta avsnitt hänger tydligen intimt samman med handelsrättsliga ämnen och planerna utformades endast ytterst översiktligt.65
b) Frågan huruvida en mer eller mindre omfattande »allmän del» skulle intagas i den nya civillagen hörde, som redan flerstädes påpekats, till de mest häftigt diskuterade principfrågorna under flera av reformkommitténs första verksamhetsår. Spörsmålet kan sägas ha fått en kompromisslösning, i det den i och för sig ganska voluminösa Livre préliminaire som faktiskt intagits i det år 1955 till regeringen avgivna förslaget i själva verket avhandlar tämligen speciella frågor samtidigt som en särskild bok (den fjärde) skulle uppta en rättshandlingsbegreppets allmänna del och den femte boken enligt dispositionen skulle inrymma en omfattande reglering av obligationsrättens allmänna del. Det kan emellertid vara av intresse att granska diskussionens gång och argument för och emot användningen av ge-
nerella och med nödvändighet teoretiskt hållna lagregler i allmänhet.
Den yttre gången av arbetet beträffande »allmänna delen» var följande. Sedan ett tillfälligt underutskott på ett tidigt stadium föreslagit inrättandet av ett särskilt arbetsutskott med uppgift att utarbeta en sådan allmän del66 men reformkommittén vid plenum ej kunnat enas om dess omfattning, fick det ifrågavarande utskottet fria händer att framlägga ett utkast till den allmänna delen.67 Viden rad sammanträden utarbetades en disposition,68 om vars lämplighet reformkommittén alltjämt ej kunde komma överens.69 Vissa textförslag avseende rättshandlingsbegreppet utarbetades nu av arbetsutskottet;70 efter formell omröstning i plenum stannade man för den vaga formeln att en allmän del skulle intagas, som i varje fall borde omfatta mer än regler om lagarnas giltighet och tillämpningsområde.71 Det ovan antydda tillfälliga samgåendet med arbetsutskottet för obligationsrätt72 ledde icke till enighet om placeringen av de gemensamt utarbetade bestämmelserna om rättshandlingar i allmänhet; utan formellt beslut kom man i plenum fram till att dessa regler närmast hörde till obligationsrätten;73 denna lösning återspeglas i planen för det kommande lagverket liksom i 1955 års förslag, där som påpekats ovan ett jämförelsevis fylligt avsnitt om rättshandlingsläran influtit i bilageform.
De sålunda valda lösningarna innebära som redan påpekats en kompromiss mellan de båda extrema ståndpunkter som funnos företrädda i reformarbetets början: vissa kommittéledamöter önskade en omfattande, i lagtextens början placerad allmän del; andra förordade, att man i möjligaste mån helt avstod från generella regler av denna typ. Det är ingen tvekan om att de slutligen föreslagna bestämmelserna om i första hand rättshandlingsbegreppet avlägsnat sig tämligen långt från Code civils ordning och i motsvarande mån närmast sig den abstrakta lagstiftningsteknik som kännetecknar den tyska BGB. Samtidigt har man tillgodosett de traditionella synpunkterna genom att avstå från tanken att låta dessa allmänna regler intagas i början av och s. a. s. dominera den kommande lagboken. Den enda bestämmelse i det slutliga förslagets Livre préliminaire som går utöver den nuvarande civillagens principiella ram — en
annan sak är förslagets större fyllighet i de delar som i och för sig beröras i Code civil — är art. 147, om missbruk av rättigheter.74
Diskussionen av frågan huruvida en omfattande »allmän del» — vars eventuella placering i detta sammanhang kan lämnas därhän — borde ingå i det kommande lagverket rörde sig i huvudsak kring tre punkter. Den första karakteriseras talande av Ancel i ett diskussionsinlägg: ger man sig in på en »allmän del» tänker man, vare sig man vill eller ej, på BGB.75 Motviljan mot att låta sig ledas av den tyska kodifikationen är överallt påtaglig och behöver ej ytterligare beläggas. På motsatt håll inskärptes, att en »vetenskaplig» lagteknik är en nödvändighet i modern rätt och att man »icke får svika utlandet» (Niboyet) genom att avstå därifrån.76
Den andra punkten är just spörsmålet huruvida en sådan »vetenskaplig» teknik verkligen har några fördelar. Under diskussionen av detta problem funno den franska rättstraditionens pragmatism och motvilja mot teoretiserande många pregnanta uttryck. Från flera håll underströks kraftigt att man hade att utarbeta en lagbok, icke en lärobok.77 På samma sätt pekade motståndarna till en omfattande »allmän del» på vådorna av att alltför hårt binda praxis, som under 1804 års civillag kunnat utvecklas med stor frihet.78 Det kan vara anledning att något trycka på dessa attityder, som torde vara representativa för franskt juridiskt tänkande. Man framhåller gärna klarheten som ett nationellt särdrag;79 samtidigt betonas ofta, att fransk rätt i första hand är kodifierad rätt;80 man tar emellertid ,som framgår av exempel härovan, avstånd såväl från teoretiska definitioner som från försök att uppnå fullständighet i lagstiftningen. Den klarhet varom man ofta talar avser snarare en framställningens överskådlighet och de valda exemplens enkelhet än det analytiska genomarbetandet av problemen. Den idealiska lagstiftningstekniken, ur denna synpunkt, är den korta, abstrakta men entydiga principdeklarationen, använd i lagbud som hänföra sig till typiska eller åtminstone allmänt kända förhållanden. Atypiska fall liksom principernas tillämpning i detalj överlämnas medvetet åt domstolarna. Mellan å ena sidan den tyska lagstiftningsteknikens
förkärlek för en sammanhängande, i enskildheter genomtänkt systematisk byggnad, sammansatt av rättssatser som i kraft av hög abstraktionsnivå men samtidigt precision i detaljerna göra anspråk på maximal täckning av förekommande problem och å andra sidan den skandinaviska böjelsen för kasuistisk konkretion intar den franska lagtekniken en mellanställning; från den senare tekniken skiljer den sig kanske främst genom sin högre grad av abstraktion och därmed sina oftast mer kategoriska och allmängiltiga uttryckssätt.81
Den tredje punkt på vilken meningsskiljaktigheterna om nyttan av generella, för alla privaträttsliga områden giltiga definitioner kommo i dagen, kan också i sin mån anses bidraga till att karakterisera fransk rätt av idag. Det framhölls särskilt av reformkommitténs generalsekreterare, Houin, att de vetenskapliga och praktiska synteser som vore nödvändiga för att rättsregler formulerade med anspråk på allmängiltighet icke skulle visa sig godtyckliga eller orimliga på det ena eller andra fältet helt enkelt saknades.82 Medan lagstiftaren år 1804 kunnat falla tillbaka på en romanistisk teori som nått sin fulla mognad, kunde den moderne lagstiftaren icke peka på något motsvarande underlag. Här framstår en väsentlig skillnad främst i förhållande till den teoretiskt vida mer genomarbetade tyska rätten.
c) Det ovan sagda har redan föregripit framställningen av den teknik och språkdräkt som känneteckna reformkommitténs förslag. Frankrike är ett av de länder som verkligen kan påstås äga en fast tradition på lagspråkets område. Code civil, vars regler i särskilt hög grad kännetecknas av de egenskaper som antytts ovan, har alltsedan 1804 stått som normerande stilideal. Självfallet har detta icke kunnat följas på vissa rättsområden — t. ex. straffrätt och skatterätt — liksom i lagstiftning av teknisk karaktär. Även viktig privaträttslig lagstiftning har emellertid ofta av andra skäl avlägsnat sig tämligen långt från civillagbokens ideal.83 Vad som skiljer den franska lagstiftningstekniken även på privaträttens centrala områden från svenska principer, förutom de redan påpekade allmänna skiljaktigheterna i fråga om allmängiltighet och abstraktionsnivå, torde främst kunna sägas vara att den franske lagstiftaren — i vilket kollektiva begrepp det parlamentariska elementet åtminstone framtill 1958 intagit en väsentligt mer framträdande och aktiv plats än i Sverige — i mindre omfattning arbetat med fixerade begrepp och formelaktiga vändningar. Det gäller även Code civil, bortsett från de
rent tekniska termerna och de formler som övertagits från den äldre sedvanerätten eller doktrinen.84 Något »lagspråk», klart åtskilt från god och kortfattad utredande sakprosa kan man knappast tala om.
Det är icke den minsta förtjänsten i 1945 års reformkommittés arbete, att man med sådan omsorg sökt knyta an till Code civils stilistiska tradition. Redaktionella ändringar av äldre regler, vilkas innehåll ej förändrats, ha i största möjliga utsträckning undvikits;85 man har sett som sin uppgift, enligt Julliot de la Morandières spirituella uttryck, att »faire la toilette du Code».86 På många områden rör det sig emellertid om en verklig förnyelse. Som exempel på reformkommitténs förnäma lagstil kan nämnas första bokens titres II och III — förslagets »giftermålsbalk» — som innefatta betydande sakliga ändringar; de nya bestämmelserna äro redigerade med förebildlig korthet och klarhet. Exemplet har intresse även därför att det här i vissa avsnitt är möjligt att jämföra kommitténs arbete med det slutliga resultatet: lagen den 13 juli 1965 om den äktenskapliga förmögenhetsordningen87 (ändring av art. 214—226 och art. 1387—1581 jämte vissa spridda bestämmelser i Code civil). Lagtexten har, bortsett från de sakliga ändringarna, förlorat åtskilligt på den tioåriga överarbetning den genomgått i olika instanser.88
6. Reformarbetets resultat
Använder man lagstiftningsprocedurens trappsteg som indelningsgrund, kan reformkommitténs arbetsresultat sägas sönderfalla i tre kategorier: förslag som efter mer eller mindre omfattande bearbetning upphöjts till lag; texter som framlagts för regeringen i de båda Avant-projets 1955 och 1962; förslag som antagits av kommittén in pleno men icke underställts lagstiftaren. Till omfånget är den första gruppen minst, den sista störst.
De texter som ännu icke kommit att lagfästas äro i åtskilliga fall av betydande intresse, vare sig de kodifiera gällande rätt eller införa nyheter. Med hänsyn till materialets omfattning och ovissheten om förslagens kommande öde synes det emellertid nödvändigt att här inskränka sig till en summarisk presentation av ett par valda områden i 1955 års Avant-projet och en något mer ingående översikt över de på grundval av reformkommitténs arbete genomförda reformerna.
a) Ur den föreslagna Livre préliminaire må här upptagas titre nummer två, som behandlar lagarnas tillämplighet i tiden, samt den tredje titre, som omfattar främlingsrätt, domicilbegreppet och den internationella privaträttens viktigaste regler om val av tillämplig rätt samt de franska domstolarnas internationella kompetens och verkan av utländsk dom och skiljedom.
Reglerna om lagarnas tillämplighet i tiden89 gå tillbaka på ett förslag av Roubier, som ägnat hithörande frågor särskilt intresse.90 Här uttalas principen, att andra lagar än sådana som klart anges ha karaktären av tolkningsföreskrifter icke ha retroaktiv karaktär och att villkoren för ett bestående rättsförhållandes inträde eller för ett redan avvecklat rättsförhållandes upphörande icke beröras av ny lagstiftning. Vidare ges regler: om ny lagstiftnings inverkan på bevismedels användning och på tidigare säkrad bevisning för framtida säkerhet; om verkan i fråga om löpande frister samt i fråga om rättsföljderna av avtal och av andra rättsfakta som inträtt före lagändringen.
Den internationellt privaträttsliga delen91 av förslaget utgör i huvudsak en kodifiering av praxis' lösningar;92 inom kommittén var särskilt Niboyet verksam i denna del av arbetet. Punkt för punkt genomgås här lagvalet i olika typer av konflikter. Det är av intresse att konstatera, att kommittén stannat för ett godtagande av renvoi läran, låt vara med en viktig modifikation (art. 52): om det enligt fransk internationell privaträtt tillämpliga rättssystemet »förklarar sig icke ha internationell kompetens» i målet, godtages hänvisningen till ett tredje rättssystem, om detta enligt sina egna regler är tilllämpligt; eljest tillämpas fransk rätt. Principen, att lex fori skall tillämpas vid lösningen av kvalifikationsproblem fastslås likaså (art. 54), liksom den traditionella regeln att tolkningen av utländsk rätt är en sakfråga, icke en rättsfråga och därför icke heller kan fullföljas inför kassationsdomstolen (art. 56). I övrigt må framhållas, att förslaget står på nationalitetsprincipens grund i statusfrågor (art.59), dock med en ganska markerad »homeward trend» i fall där franska intressen anses berörda. Så t. ex. gäller den franska lagstiftningen om utomäktenskapliga barn och adoption så snart barnet eller endera av föräldrarna lyder under fransk rätt i statusfrågor (art. 66). I kontraktsrättsligt hänseende vidhålles principen om parternas fria val av tillämplig rätt; i brist på klart lagval gäller lex
loci contractus utom i fråga om stiftande eller överlåtelse av sakrätt, där lex rei sitae skall tillämpas (art. 89).
I förslagets Livre premier må — förutom de äktenskaps- och förmyndarrättsliga regler som lagfästs och skola upptagas i det följande — reglerna om den s. k. »personlighetsrätten» något beröras.
Förslagets art. 148—165 innehåller en tämligen oenhetlig samling bestämmelser under rubriken »Des droits de la personnalité».93 Här fastslås principerna om människans rättssubjektivitet, om fosters rätt i vissa fall samt om legal konceptionstid (180—300 dagar). Vidare ha upptagits stadganden om avtal rörande människokroppen samt om rätten att vägra undergå medicinsk undersökning och behandling och om rättsföljderna av sådan vägran i olika hänseenden, om förutsättningarna för obduktion; om rätten att genom testamente träffa förordnande om sin egen begravning; om anhörigas bestämmanderätt rörande begravning och vissa inskränkningar däri; om rätten till egen bild och om brevhemligheten. Dessa som synes skiftande »personlighetsrättigheter» — av vilka flertalet ha stöd i praxis, som emellertid också bifallit förbuds- och skadeståndsyrkanden för personliga rättskränkningar i åtskilliga andra fall — förklaras vara oöverlåtliga och endast i begränsad omfattning kunna eftergivas. En generalklausul (art. 165) fastslår slutligen, att rätt till förbuds- och ersättningsdom kvarstår i varje fall av rättsvidrig personlighetskränkning.
b) Om lagen av den 14 dec. 1964 angående förmyndarskapet —som ersätter art. 320—487 Code civil jämte vissa andra spridda hithörande bestämmelser i den äldre lagstiftningen — kan sägas, att den innebär ett försök att modernisera och aktivera bestående institutioner utan att radikalt omstöpa dem.94 Ehuru föremål för åtskillig omarbetning, främst inom vederbörande ministerium — de eljest sedvanliga improviserade parlamentariska ändringarna äro få— återger lagen med vissa viktiga undantag reformkommitténs lösningar.95 Redan tidigt hade kommittén i ett remissärende uttalat sina sympatier för det franska systemet med »familjerådet» (conseil de famille) som viktigaste kontrollorgan; alternativet var det tyska systemet, enligt vilket kontrollfunktionerna helt ankomma på förmyndarskapsdomstolen.96
1964 års lagstiftning behåller familjerådet men utvidgar i hög grad förmyndarskapsdomarens befogenheter. Principerna för ordnandet av förmyndarskap äro efter reformen i korthet följande. Förmyndarskapet tillkommer den av föräldrarna som utövar puissance paternelle över den omyndige, d. v. s. regelmässigt fadern i fråga om barn i äktenskap, modern i fråga om utomäktenskapliga barn; vid äktenskaps upplösning följer förmyndarskapet vårdnaden. För barn inom äktenskap vilkas föräldrar samleva är förmyndarskapet oinskränkt (administration légale pure et simple); viktigare rättshandlingar erfordra andra makens tillstånd och anmälan i förväg till förmyndarskapsdomaren. Endast förfogande över fastighet eller rörelse kräver domarens formella tillstånd. Efter skilsmässa eller endera föräldrapartens död samt i fråga om alla utomäktenskapliga barn äger förmyndarskapet rum under domarens kontroll (administration légale sous contrôle judiciaire); i princip måste den legale förmyndaren inhämta hans tillstånd för alla de åtgärder till vilka tillförordnad förmyndare (tuteur) behöver familjerådets tillstånd (se nedan). När båda föräldrarna äro döda eller förhindrade eller när varken far eller mor frivilligt erkänt ett utomäktenskapligt barn, inträder slutligen den för fransk rätt karakteristiska förvaltningsformen tutelle (tillförordnat förmyndarskap) som utövas under familjerådets och domarens kontroll. Emellertid kan förmyndarskapsdomaren enligt den nya ordningen ex officio förordna om upprättande av tutelle även för barn vilkas föräldrar utöva förmyndarskapet, om allvarliga skäl föreligga. Tillförordnad förmyndare utses av familjerådet, om icke föräldrarna eller endera av dem i testamentarisk form utsett någon eller en enda frände i rakt uppstigande led finnes att tillgå. Familjerådet, i första hand sammansatt av släktingar till den omyndige, består av fyra till sex medlemmar utsedda av domaren, som också för ordet vid dess överläggningar. Inom rådets krets utses en ställföreträdare till förmyndaren med uppgift att kontrollera dennes förvaltning. Fördelningen av uppgifter mellan förmyndare och familjeråd kan beskrivas så att den förre har att taga hand om den omyndiges person och äger vidtaga alla förvaltningsåtgärder; beslut om de allmänna principerna för förmyndarskapets utövande liksom om alla förfoganden över myndlingens tillgångar fattas av familjerådet. Märkligt nog ha inga bestämmelser givits om överklagande av familjerådets beslut. Bland de detaljerade reglerna om förmögenhetsförvaltningen må påpekas en, som synes av mer allmänt intresse. Uthyrandet av en fastighet är visserligen en förvaltningsakt, som ankommer på förmyndaren ensam. Med hänsyn till de — i Frankrike liksom i Sverige — gällande bestämmelserna om hyres-
reglering och besittningsskydd innebär denna åtgärd emellertid ofta realiter en ekonomiskt avgörande transaktion. Den nya lagstiftningen innebär, att hyresgästs besittningsskydd icke kan göras gällande gentemot den omyndige sedan denne uppnått myndighetsåldern. En annan nyhet är att staten ikläder sig ansvar för varje skada som orsakats av förmyndarskapsdomaren eller dennes biträden.
En viktig del av förmyndarskapsreformen rör emancipationen, övergången till partiell rättshandlingsförmåga. Emancipation äger rum automatiskt om den omyndige ingår äktenskap. Föräldrarna, ensam kvarlevande föräldrapart eller, vid oenighet mellan föräldrarna, förmyndarskapsdomaren kunna förklara den omyndige emanciperad efter fyllda aderton år. Där familjeråd finnes instiftat, har det att avgöra emancipationsfrågan. Sedan emancipation ägt rum, måste den omyndige inhämta tillstånd endast till ingående av äktenskap och adoptivbarnsförhållande.
Som framhållits i doktrinen,97 lider förmyndarskapsrättens nydaning av en allvarlig brist: medan frågorna om förvaltningen av omyndigs förmögenhet — vilka äro av intresse för en mycket ringa del av befolkningen — gjorts till föremål för ingående reglering, saknas nästan helt bestämmelser om vårdnaden. Reformkommittén hade föreslagit tre viktiga reformer: föräldrarnas lika berättigande iutövningen av vårdnadsplikten; rättsliga möjligheter för domstolarna att övervaka vårdnaden och vid behov fråntaga föräldrarna den; förläggande av alla hithörande mål till de redan befintliga specialdomarna (juges des enfants).98 Den slutliga reformen omfattar endast förmyndarskapets ekonomiska aspekter.
Som framhållits i doktrinen,97 lider förmyndarskapsrättens nydaningen av förmyndarskapsrätten rör dess effektivitet. Ehuru konkret information saknats,99 torde en viss skepsis ha rått beträffande familjerådens sätt att lösa sina uppgifter. Avgörande torde vara vilka resurser förmyndarskapsdomaren får till sitt förfogande. Det förtjänar påpekas att den tämligen effektiva information om behovet av åtgärder som svenska förmyndarskapsdomstolar erhålla genom bouppteckningsplikten icke föreligger i Frankrike. De praktiska problem som sålunda måste lösas för att domstolskontrollen skall kunna bli effektiv regleras icke i 1964 års lagstiftning; de måste tagas upp i administrativa följdförfattningar.
c) Mer genomgripande än förmyndarskapsreformen är den nyordning av äktenskapsrätten, i första hand av den äktenskapliga för-
mögenhetsordningen som genomförts genom lagen den 13 juli 1965.1Knappast något civilrättsligt regelkomplex har debatterats så länge och så ingående som detta i Frankrike; sökandet efter socialt och juridiskt-tekniskt acceptabla lösningar har pågått, med ett stort antal varierande förslag, intill dess att 1965 års lag slutligen kunde lotsas genom de båda kamrarna. Det ter sig därför omöjligt att punkt för punkt påvisa likheter och olikheter mellan reformkommitténs förslag och den slutliga texten. Vare nog sagt, att kommitténs omsorgsfullt genomarbetade och välformulerade förslag gav en avgörande impuls till problemens lösning men att den senare väsentligt skiljer sig från det förra på avgörande punkter. Bl. a. öppnar 1965 års lagstiftning färre valmöjligheter beträffande den äktenskapsrättsliga förmögenhetsordningen än kommittéförslaget.
Reformens bakgrund kan sammanfattas sålunda. Den trots partiella reformer bestående legala ordningen innebar, att all lös egendom som tillhörde makarna vid äktenskapets ingående samt all egendom som därefter förvärvats ingick i samfällda boet (communauté), över vilket mannen i princip förfogade fritt och ur vilket mannens borgenärer kunde göra sig betalda. Garantier för hustruns rätt lågo dels i hennes legala panträtt i mannens egendom jämte vissa vederlagsanspråk, dels i hennes möjlighet att mot avstående av anspråk på samfällda boet övervältra alla skulder på mannen och sålunda rädda sin enskilda egendom. Mellanformer existerade, vilka möjliggjorde en inskränkning i egendomsgemenskapen till vissa grupper av egendom. Genom förord kunde också avtalas, att all egendom skulle vara enskild. De besuttna klasserna utnyttjade i mycket stor omfattning möjligheten att avvika från den legala ordningen. Denna tillämpades dels i viss omfattning av bondeklassen, i varje fall i Nordfrankrike, dels av städernas arbetare. Sociologiska undersökningar före 1965 års reform visade, att den faktiska medelsförvaltningen i sistnämnda grupp vanligen handhades av hustrun.2
Efter livliga debatter stannade lagstiftaren för att behålla la communauté som legal ordning. Det är emellertid en väsentligt reducerad egendomsgemenskap som består efter 1965. Den nya lagen,
som innebär ändring av art. 214—226 samt 1387—1581 Code civil jämte vissa strödda bestämmelser, undanröjer till att börja med på flertalet punkter mannens företrädesställning i äktenskapet. Båda makarna ha skyldighet att bidraga till hushållet; bördan åvilar dock i första hand mannen. Båda ha full rättshandlingsförmåga och rätt att utöva yrke. Mannen behåller i personligt hänseende endast rätten att bestämma platsen för familjens hemvist. Slutligen äger vardera maken, efter att ha lämnat sitt bidrag till hushållet, fri dispositionsrätt över sin arbetsinkomst.
I ett samhälle, där arbetsinkomsten utgör det stora flertalet medborgares huvudsakliga tillgång är sistnämnda regel av särskild betydelse, ty det framgår av bestämmelserna om la communauté (art. 1401, andra st.), att arbetsinkomsten har en särskild status såsom föremål för egendomsgemenskap. Samfällda boet består efter reformen av de förvärv makarna gjort under äktenskapet genom eget arbete eller genom besparingar av den enskilda egendomens avkastning; utanför densamma faller såväl tidigare erhållen egendom (dock presumeras allt gods vara samfällt, och stränga regler gälla för kullkastande av presumtionen; art. 1402) som allt vad make sedermera erhållit genom arv, gåva eller testamente. I fråga om arbetsinkomster synes emellertid avsikten vara, att dylika skola ingå i samfällda boet först sedan de på något sätt »kapitaliserats». Det är uppenbart, att detta system, förutom de tolkningssvårigheter vartill det kan förväntas ge upphov, genomsnittligt är till nackdel för den icke förvärvsarbetande parten, d. v. s. hustrun.3 Denna förlorar genom reformen möjligheten att frånträda sina anspråk på samfällda boet och förblir därigenom belastad av dettas skulder. Med undantag för överlåtelse och upplåtelse av sakrätt i fastighet eller rörelse jämte vissa mer speciella viktigare rättshandlingar förvaltar mannen alltjämt samfällda boet och förfogar över dess tillgångar. Beträffande den enskilda egendomen är varje make helt självständig, men vissa regler möjliggöra ett slags ställningsfullmakt för den andra maken; sådan fullmakt föreligger generellt i fråga om åtgärder som röra hushållet och barnens uppfostran. Mot mannens förvaltnings- och förfoganderätt beträffande samfällda boet svarar en mer omfattande rätt till vederlag för hustrun vid gemenskapens upplösning: även mannens enskilda egendom kan tagas i anspråk. Mannen däremot är hänvisad till samfällda boets tillgångar.
Vid sidan av den legala förmögenhetsordning som beskrivits i grova drag förutser 1965 års lag vissa avvikande former som kunna väljas genom avtal mellan makarna: fullständig egendomsgemen-
skap, gemenskap i fråga om dels förvärv gjorda under äktenskapet dels all lös egendom — det är den tidigare ordningen som här överlevt och som enligt övergångsbestämmelserna skall gälla för äldre äktenskap — avtal om gemensam förvaltningsrätt eller om förvaltningsrätt för båda makarna var för sig, avtal om förvaltningsrätt för mannen över hustruns enskilda egendom samt ytterligare ett parmer speciella anordningar. Genom förord kan också avtalas, att all egendom skall vara enskild. Slutligen kan väljas en egendomsordning som under reformkommitténs arbete var föremål för åtskillig uppmärksamhet och som företer vissa likheter med det svenska systemet. Denna ordning — régime de participation aux acquêts — innebär att makarna behålla fri dispositionsrätt till sin egendom men att vid gemenskapens upplösning en hälftendelning sker av de samlade tillgångarnas nettoöverskott i förhållande till »ingångsvärdet». Då det senare i flertalet fall torde vara ringa eller obefintligt — i brist på särskild förteckning presumeras sistnämnda fall ha förelegat— torde resultatet ofta överensstämma med en bodelning efter svenska regler.
Det återstår att se, om de samhällsgrupper som hittills levat under den legala egendomsordningen fortsättningsvis komma att accepteraden ur hustruns synpunkt trots enskilda förbättringar snarast mer otrygga ordning som 1965 års lag medför eller om den intensiva debatten kring de äktenskapsrättsliga problemen i samband med reformen också hos den breda allmänheten skapat ett ökat intresse för att genom avtal finna den form som bäst passar varje enskild situation. För de tillskyndare av kvinnans likställighet och självständighet som utgjort de ivrigaste talesmännen för en ändrad förmögenhetsordning kan det mycket väl tänkas att allmänhetens reaktion blir en besvikelse.