Die moderne Demokratie und ihr Recht. Festschrift für Gerhard Leibholz zum 65. Geburtstag. Band I & II. Tübingen 1966. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 801 + 799 s.
Många ståtliga rättsvetenskapliga festskrifter har jag hållit i min hand, men ingen så överväldigande som den som tillägnats en av de allra främste i tysk statsrätt, professorn i Göttingen Gerhard Leibholz och som jag nu fått— inte i min hand utan i mina händer, ty den består av två digra band om tillhopa ej mindre än 1600 sidor och innehåller bidrag av 87 författare. Då redaktionen önskat en kort anmälan av ett sådant verk, har den rimligtvis icke väntat att anmälaren skulle göra sig ordentligt bekant med det. I varje fall har inte mera varit mig möjligt än att bläddra igenom det, skaffa mig ett intryck av innehållet och ta del — mer eller mindre uppmärksamt — av ett antal artiklar som särskilt lockat till läsning.
Festskriften anknyter till mycket väsentlig del till festföremålets egna intressen och insatser.
I första hand tänker jag på dess internationella prägel. Det är naturligt att Leibholz' landsmän i stort antal mött upp, med bortemot hälften av bidragen; i spetsen står den tyska statsrättens Altmeister Rudolf Smend (med en karakteristik av Heinrich Triepel, som var Leibholz' lärare). Men större delen av bidragen har kommit från andra håll: inemot ett 20-tal från England, Förenta Staterna och andra common-law-länder, något flera från många olika kontinentaleuropeiska länder (östblockets däri inräknade)1, åtta från Asien. Det är ingen tillfällighet att just en festskrift till Leibholz fått denna prägel. Hans egen vetenskapliga produktion har pekat långt över det egna landets gränser. Man erinrar sig särskilt att Hitler drev många tyska vetenskapsmän av misshaglig ras till främmande länder och därmed väsentligt bidrog till överbryggande av de stora klyftorna mellan anglosaxisk och kontinental rättsvetenskap. Leibholz hörde till dem; han kom till England. Några år efter hemkomsten övertog han ledningen av den betydelsefulla Jahrbuch des öffentlichen Rechts; man kan räkna ut att festskriftens medarbetarlista till inte ringa del återspeglar de världsomspännande förbindelser detta arbete fört med sig.
Det ligger i sakens natur att kärnan i festskriften är statsrättslig; förvaltningsrätten, som Leibholz icke särdeles mycket odlat, är sparsamt företrädd. Bidrag som sysselsätter sig med »val- och partirätt» bringar i erinran att Leibholz alltifrån unga år bearbetat sådana frågor. Då författningsrättskipningen, särskilt i Tyskland, belysts från många håll och ur olika synpunkter, skall man påminna sig att Leibholz jämte sin professur uppehåller befattningen som ledamot av förbundsförfattningsdomstolen i Karlsruhe; fler-
städes erinras man om hans insatser just där. Kanske gör en svensk läsare den reflexionen att jämförelsevis få bidrag — i varje fall från Tyskland —har den karaktär som han efter sina svenska erfarenheter väntar hos statsrättsliga undersökningar. Vad Tyskland angår är man där van att särskilt sysselsätta sig med en sorts statsrättsliga regler som vi inte har motstycke till: dem som innehåller allmänna principer, reglerar »grundrättigheter» o. s. v. Så också i festskriften. Och det är naturligt att många av bidragen brottas med den medborgerliga likställighetens problematik; det sammanhänger med att Leibholz genomfört en undersökning av denna princip, sådan den fixerats redan i Weimarförfattningen, som vunnit en förblivande auktoritet i Tyskland.
Särskilt lägger man märke till att de flesta av festskriftens artiklar icke stannar vid rättsliga synpunkter; där finns — i förening med juridiska inslag eller utan sådana — mycket av historia, idéhistoria, filosofi, sociologi och vad vi kallar statskunskap (political science; i Tyskland talar man om Staatswissenschaft, eller politische Wissenschaft, eller allgemeine Staatslehre, någon gång om »allgemeines Staatsrecht»). Detta svarar också mot Leibholz' egen inriktning. Han står i Tyskland i främsta rummet bland förespråkarna för statsrättens orientering åt sådant håll. Han håller fast vid sammanhanget mellan författningsrätt och politisk verklighet, vid författningens beroende av samhällslivets förändringar. Med detta drag hos festskriften och dess föremål följer naturligt en komparativ inriktning. Det finns visserligen åtskilliga bidrag som endast rör Tyskland eller något annat särskilt land. Men påfallande ofta är perspektiven vidare. Många av bidragen bär vittnesbörd om en växelverkan mellan olika länders rätt och vetenskap, som numera är ojämförligt rikare än förr. Även i så måtto har festskriften ett utpräglat internationellt drag.
De rikligt förekommande teologiska inslagen har sin särskilda bakgrund. Leibholz, som tillhör den evangeliska kyrkan, har särskilt intresserat sig för rättskulturens samband med kristna traditioner och tankar. Han var svåger till en av förgrundsgestalterna i motståndsrörelsen mot Hitler, teologen Dietrich Bonhoeffer, som jämte flere andra av Leibholz' anhöriga fick sätta livet till. En artikel berättar om hur Leibholz genom Bonhoeffers förmedling kom i samverkan med engelska kyrkliga kretsar som under hans exil ivrade för en fred vilken skulle jämnat vägen för motståndsrörelsen. Till denna förs tankarna också av namnet von Schlabrendorff under en artikel om det gamla ämnet »Staat und Widerstand».
Jag vågar inte räkna med att många av Svensk Juristtidnings läsare skall kunna lockas att förvärva festskriften till Leibholz; få är väl de som kan tänkas intressera sig för mer än en liten del av det brokiga innehållet. Avkylande verkar det kanske också om det nämnes, att jag i de icke-nordiska bidragen inte mer än i ett enstaka fall (det gäller — naturligtvis, frestas man säga — ombudsmännen) hittat några hänsyftningar till nordiskaförhållanden eller anknytning till nordisk vetenskap. Jag måste emellertid vittna om att jag för min del oavlåtligen sagt mig: detta skulle jag vilja läsa men när skall det medhinnas! Det är samma resignerade reflexion som jag sedan årtionden gjort inför övermåttet av icke-nordisk offentligrättslig och statsvetenskaplig litteratur. Men jag skall icke bara tala om mig själv. Det är en brist i hela vår politiska och offentligrättsliga kultur — till stor del naturligtvis betingad av att ett litet lands krafter är otillräckliga —
att vi inte tillnärmelsevis tillgodogjort oss vad som stått att få utifrån av erfarenheter, tankar och meningsbrytningar om ting sem i grund och botten angår oss lika väl som andra folk. Vi är alltför provinsiella, inte bara, så som nyss antyddes, i fråga om vad vi kunnat ge utåt utan också i fråga om vad vi inhämtar utifrån. Man behöver bara tänka på de futila och närsynta betraktelsesätt som behärskat debatten om en ny författning.
Festskriften till Leibholz ger goda möjligheter till kontakt med vad som nu för tiden uppleves, tänkes och göres på olika håll i världen. Nutidens statsliv får där en rik och mångsidig belysning — stundom även i artiklar som närmast rör mycket begränsade ämnen men öppnar utsikter över större vidder. Man kan kanske då och då rygga tillbaka inför utpräglat teoretiska, särskilt begreppsanalytiska utredningar, t. ex. om staten, makten, rättsstaten, suveräniteten o. s. v. Men man måste besinna att det mestadels finns betydelsefulla politiska realiteter, ibland verkliga livsfrågor, bakom tankemödorna.
Låt mig peka på några ämnen som jag stannat inför i den stora mångfalden. Relationerna mellan stat och kyrka, mellan religion och rätt hör till de gamla men ännu aktuella problemen. Men särskilt möter man sådana problem som i högsta grad hör just vår tid till. Om hur den moderna välfärdsstaten förändrat rättens funktioner utvecklar presidenten i den tyska Bundesverwaltungsgericht Fritz Werner tankar som gjort starkt intryck på mig; om dess återverkningar på förvaltningens struktur och funktioner skriver Göttingenprofessorn Arnold Köttgen. Partiväsendets plats i statslivet och numera på många håll även i statsrätten belyses från flere håll. Hur behovet av »politisk koordination i demokratien» tillgodoses på olika håll visar Bonnprofessorn Ulrich Scheuner; ett annat bidrag (av professor Eberhard Menzel, Kiel) inriktar sig på en särskild form för koordination: den tyske förbundskanslerns ledande roll i regeringen. Båda uppsatserna kunde exempelvis i statsrådsberedningen vara en tankeväckande läsning. Talrika bidrag kretsar kring den nu för tiden så brännande frågan om domstolskontroll över lagstiftning och förvaltning; oavlåtligen återkommer här frågan om förhållandet mellan rätt och politik (i tillspetsad form i en utredning om domstolskontroll över traktater, av Münchenprofessorn Hans Spanner). De »supranationella» dragen i nutidens rättsliv —de internationella domstolarna, de nya formerna av integration m. m. — har kommenterats av flere författare. Intressant är belysningen av hur västerländska politiska idéer — om demokrati, parlamentarism, the rule of law o. s. v. — på ett eller annat sätt recipierats i länder som förut stått främmande för dem. Sovjetexperten John Hazard, Columbia, New York, redovisar iakttagelser om hur rättsidéer vunnit insteg i Sovjetunionen på senare tid. Särskilt har u-länderna kommit i synfältet. Jämte bidrag som hänför sig till särskilda länder (t. ex. Tanzania) lägger man märke till en analys av »political values in Black Africa», av Philadelphiaprofessorn H. J. Spiro, och särskilt till en artikel av professor Bruno Seidel, Göttingen, som med utgångspunkt i erfarenheter från Korea söker överblicka och analyserade uppgifter som politiken och »politikvetenskapen» står inför i utvecklingsländerna.
Allt detta är naturligtvis glimtar. Men rätt lästa visar nog de flesta bidragen vägar till väsentliga delar av den debatt om väsentliga ting som i detta nu föres världen runt. Och redan en flyktig läsning ger ett starkt och
tankeväckande intryck av all den komplicerade problematik som statslivet rymmer i en tid av stora förändringar. Tyvärr är det emellertid svårt att hitta i de väldiga volymerna. Artiklarnas gruppering i nio avdelningar ger osäkert stöd för orienteringen — naturligt nog då artiklarna ofta var för sig har alltför vida aspekter för att kunna uppsorteras i olika fack. Man skulle gärna sett ett sakregister som visat vägen till åtskilligt av det som artikelrubrikerna inte röjer.
Nils Herlitz