D. P. O'CONNELL. International Law. Vol. I XXXVI + 651 s.; Vol. II XXIV + 779 s.; Index 40 s. London 1965. Stevens. 10 £ 10 s.

 

Det har varit vanligt att den som griper sig an med ett konkret folkrättsligt problem konsulterar den numera klassiska handboken Oppenheim, International Law. Där finner man i allmänhet ett kort och koncist svar på en fråga, långt ifrån ett uttömmande svar och ofta något som kan te sig självklart. Men under upplagornas gång har handboken försetts med så många referenser till litteratur, judiciella avgöranden, traktater m. m., att det alltid eller nästan alltid lönar sig att börja med Oppenheim. Professor D. P. O'Connell vid universitetet i Adelaide i Australien har nu publicerat ett arbete som möjligen kan komma att ta Oppenheim's plats. Det omfattar alla folkrättens ämnen (med uteslutande av krigets folkrätt) och det är rikligt försett med hänvisningar till litteratur och andra källor. Verket riktar sig enligt företalet till »the practitioner concerned with the legal aspects of international activity», d. v. s. personer som inom ländernas utrikesministerier handlägger rättsliga frågor, jurister engagerade i den internationella handelns planering och förmodligen även t. ex. skiljedomare verksamma på det internationella planet. O'Connell och hans stab av medarbetare har otvivelaktigt åstadkommit ett arbete som i framtiden kommer att bli ett standardverk för konsultation, om det blir möjligt för förf. att följa upp sin insats med det krävande arbetet att ge ut nya upplagor. Inom folkrätten är författarna numera engagerade i en kapplöpning med den snabba utvecklingen. O'Connells material sträcker sig fram till slutet av 1961, ehuru tryckåret är 1965, och vid läsningen av arbetet är det påfallande, hur mycket väsentligt nytt material som tillförts den internationella rätten under de fyra mellanliggande åren bland annat genom arbetet i »International Law Commission», Wienkonferenserna om diplomatisk och konsulär immunitet och genom rättsbildningen inom FN och andra mellanstatliga organisationer. O'Connell har visserligen skyddat sig mot krav på att beakta alla nya data i det att han söker begränsa sig till statssamfundets »common law» (allmän folkrätt) och dess »legislation» (de viktigare traktaterna) och undviker att behandla de mellanstatliga organisationernas rätt. Om denna begränsning är principiellt hållbar må ifrågasättas. Förf. har visat sig förstå den nutida folkrättens allt starkare inriktning mot internationella ekonomiska (snarare än traditionella politiska) problem, bl. a. då han å sid. 1057 och följande ganska utförligt behandlar frågor som rör statliga kontrakt, statslån och internationell monetär rätt. Man blir där av förf. underrätta dom hur folkrätten direkt påverkas av Internationella valutafondens aktiviteter och av den mellanstatliga samfärdsel som äger rum under rubriken GATT. Åtminstone där har mellanstatliga organisationer sålunda inte kunnat hållas borta.

 

    Arbetets disposition är knappast den traditionella och man hittar inte alltid det man söker på »rätt» plats. Men detta är väl förf:s ensak. Sakregistret lämnar utomordentlig vägledning och på mer än 200 sidor ges en mycket nyttig översikt över traktater, skiljedomsavgöranden, litteratur m. m.
    Medan Oppenheim's nyssnämnda arbete är jämförelsevis fritt från polemik och ståndpunktstaganden i kontroversiella frågor (om man bortser från delar av notapparaten i senare upplagor med Sir Hersch Lauterpachts signum), tar O'Connell genomgående ställning till dylika frågor. Då han på ett personligt sätt arbetar sig igenom så gott som hela folkrätten, är det ofrånkomligt att en läsare gång efter annan känner sig frestad att inte instämma med honom. Om verket får den vida publik som man hoppas och som det förtjänar, kommer professor O'Connell helt visst att dras in i åtskilliga meningsbyten med kolleger av annan mening. En läsare gör klokt i att beakta detta arbetets engagerade karaktär; vad där sägs utgör inte sista ordet i ett omstritt ämne men ofta det första som sagts om ett problem som är nytt. Kvalitativt är verket ganska ojämnt. Medan traditionella områden såsom traktaträtten eller diplomaters immunitet behandlas mönstergillt, syns andra delar ha tillkommit i något forcerat tempo och därför blivit mindre »komprehensiva» eller övertygande.
    Slutligen må några kritiska synpunkter framföras vad beträffar författarens metod. I inledningen sägs följande: »It is believed that the conflicts of laws, though municipal law, is a construction confined by the larger construction of public international law, and that mutual isolation of the two disciplines can only result in a distortion of the issues and an unsatisfying analysis of concrete problems». Uttalandet är intressant, inte minst för oss i Sverige, där professurerna i internationell rätt svarar för både folkrätt och internationell privaträtt, tydligen enär de båda ämnena har sin rot i den internationella samfärdseln som ett faktum och inte bör isoleras från varandra. Den förra delen av O'Connell's uttalande är dock oklar, och då han i arbetet ofta kommer in på frågor om tillämplig lag (som frågor att avgöras inom ramen för »municipal law») gör han sällan klart huruvida och i så fall på vad sätt han menar att folkrätten ställer krav på eller styr den internationella privaträtten. Störande är också metaforer, där man får veta t. ex. att en person »bär med sig» sin nationella rätt, då han stiger ombord på ett fartyg, eller hur ett sådant kan »invaderas» av t. ex. hamnens lag. —Värdefullt är i och för sig att O'Connell fäster stor vikt vid och refererarnationella domsavgöranden, särskilt engelska och amerikanska, som berör internationella förhållanden. Men även här störs läsaren av bristen på stringens. Ett amerikanskt eller engelskt avgörande om t. ex. främmande stats immunitet eller om gränsen för domstolens jurisdiktion ger uttryck åt statspraxis i domslandet och kan även bygga på domstolens föreställning om de krav folkrätten ställer på detta land. Men detta innebär inte nödvändigtvis, att man erhållit ett datum till stöd för förevaron av en sådan allmän statspraxis, som skapar folkrättsliga regler som av alla stater betraktas som bindande (allmän folkrätt). När t. ex. engelska domstolar tillerkänner främmande stater immunitet, även då de uppträtt jure gestionis, ger de de främmande staterna ett privilegium som folkrätten inte kräver. I en framställning som ger stort utrymme åt nationella avgöranden bör, synes det mig, förf. vara utomordentligt angelägen att inte lägga in i ett avgörande mer än det s. a. s. kan tåla och att i varje fall hålla läsaren klart underrättad om

 

vad han vill ha sagt med sin referens till fallet. Oklarheter i dessa stycken vidlåder särskilt de omfattande delar av arbetet, där förf. behandlar en mängd spörsmål under rubriken »jurisdiction». Förf. anammar teserna om att folkrätten bestämmer den omfattning i vilken en stat äger stifta lagar om utlänningar och händelser utomlands och i vilken den äger, inom sitt eget territorium, utöva rättskipning i fall med utländsk anknytning. Det skulle föra för långt att gå in på dessa frågor; en allmän statspraxis kan dock inte byggas på judiciell och diplomatisk praxis från ett fåtal länder och klar skillnad måste göras mellan satser, som alla uppfattar som förbindande och som tillhör allmän folkrätt, och sådana satser, som innehållsmässigt kan sägas vara folkrättsliga i det att normadressaterna är stater, men som utgör delar allenast av vissa staters »nationella folkrätt».
    Ingen läser väl igenom Oppenheims handbok från början till slut; den har liksom telefonkatalogen en upplysande funktion. Men O'Connell's arbete kan man läsa rätt igenom. Upplysningsfunktionen är inte dess enda eller främsta värde. Den är stimulerande och ger anledning till eftertanke, den erinrar om den intressanta och snabba utvecklingen inom folkrätten och den uppfordrar till kritik och meningsbyte.

Hilding Eek