Erfarenheter vid tillämpningen av asocialitetslagen
Lagen den 12 juni 1885 ang. lösdrivares behandling (lösdrivarlagen) ersattes den 1 januari 1965 av lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (asocialitetslagen). Den nya lagen har, då detta skrives, endast tillämpats i två år, en mycket kort tid för en lag. Risken att draga förhastade slutsatser om lagen och dess tillämpning är följaktligen stor. Som följd härav kan man givetvis icke förutse den nya lagens framtida betydelse. Av samma skäl kan ej heller lämnas något rättvisande svar på den under förarbetena livligt diskuterade frågan om en särlagstiftning inom det asociala området framdeles överhuvudtaget kommer att vara erforderlig. Emellertid måste envar, som tidigare handlagt ärenden enligt lösdrivarlagen, ställa sig undrande inför förhållandet att den nya lagen under sin hittillsvarande giltighetstid tillämpats i så ringa utsträckning. Med denna artikel avses ingalunda att kartlägga orsakerna härtill utan endast att fästa uppmärksamheten på att lagen uppenbarligen icke fått åsyftad verkan på grund av lagtextens utformning i två hänseenden.
I förarbetena till den nya lagen voro flertalet remissinstanser eniga om att behov av särlagstiftning förelåg beträffande det asociala klientel, som av olika anledningar icke kunde omhändertagas enligt vårdlagarna. Tillika
rådde fullständig enighet om att uppsikten över det asociala klientelet överhuvudtaget var en polisiär och icke en socialvårdande uppgift.
Asocialitetslagen innehåller otvivelaktigt åtskilliga bestämmelser, som ur rättssäkerhetssynpunkt äro till fördel för den enskilde. Förutom den centrala bestämmelsen i 3 § första stycket om lagens subsidiära karaktär i förhållande till vårdlagstiftningen, ett lagfästande av en princip, som kommit till uttryck i inrikesdepartementets promemoria till vederbörande myndigheter redan år 1951, må här endast framhållas de nya reglerna om förfarandet, vilka i huvudsak överensstämma med motsvarande bestämmelser i brottmål samt föreskriften om obligatorisk läkarundersökning. Medan sålunda den nya lagen ur den enskildes synvinkel måste betraktas som ett stort steg framåt i förhållande till lösdrivarlagen, har däremot samhällets skyddsintresse genom lagtextens utformning skjutits alltför mycket i bakgrunden. Polis- och åklagarmyndigheternas möjligheter att med stöd av lagen ingripa mot det särskilt till våra storstäder koncentrerade svårartade asociala klientelet ha nämligen i väsentlig mån beskurits genom införande i första hand av den s. k. ettårsregeln i 3 § och i andra hand av den nya definitionen beträffande rekvisitet samhällsfarlighet i 1 §.
En statistisk undersökning, som företagits beträffande utvecklingen i Stockholm under åren 1963—1964, då lösdrivarlagen alltjämt var gällande, samt under åren 1965—1966, då asocialitetslagen varit i tillämpning, redovisas i nedanstående tabell. Denna avser att åskådliggöra antalet personer, som häktats, tilldelats varning och ådömts tvångsarbete enligt lösdrivarlagen, samt antalet personer, som anhållits och dömts till intagning i arbetsanstalt enligt asocialitetslagen.
Tabell
| År | häktade anhållna | varning | Tvångsarbete intagning i arbetsanstalt |
|---|
| 1963 | 9 | 32 | 9 |
|---|
| 1964 | 3 | 17 | 3 |
|---|
| 1965 | 4 | — | 1 |
|---|
| 1966 | 0 | — | 0 |
|---|
Av tabellen framgår att en markant nedgång skett beträffande antalet ingripanden mot det asociala klientelet under de två senaste åren. Såsom mest anmärkningsvärd framstår siffran för år 1966, då ingripande med stöd av asocialitetslagen överhuvudtaget icke förekommit. Beträffande år 1965 har endast en person dömts till intagning i arbetsanstalt medan övriga tre personer, som varit anhållna, av rådhusrätten eller åklagaren frigivits, enär asocialitetslagen av olika anledningar icke ansetts tillämplig. Enligt från åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö inhämtade upplysningar har asocialitetslagen jämväl i dessa städer tillämpats i mycket blygsam omfattning.
Det ringa antal ingripanden, som skett med stöd av asocialitetslagen, skulle i och för sig kunna betraktas som ett gott tecken med hänsyn till den nya lagens subsidiära karaktär i förhållande till vårdlagstiftningen. Emellertid bör i detta sammanhang påpekas att även lösdrivarlagen i enlighet med riktlinjerna i ovan nämnda promemoria började tillämpas ytterst
sporadiskt under de första åren efter 1951. Den kontinuerliga polisbevakningen av det asociala klientelet slopades sålunda nästan helt, ett förhållande, som visade sig medföra allvarliga ordningsstörningar, vilka kulminerade i samband med de s. k. Berzeliikravallerna och upploppen kring Björns trädgård på Södermalm. För att komma till rätta med det asociala klientelet beslöt därför högsta polisledningen i Stockholm att man skulle begagna sig av de möjligheter, som lösdrivarlagen alltjämt erbjöd för ingripande. Härigenom lyckades man bemästra en kritisk situation och en väsentlig förbättring av ordningen i staden åstadkoms. Under ledning av specialåklagaren för koppleri- och lösdrivarärenden inträdde en period av intimt samarbete mellan kriminalavdelningens personal och ordningspolisens civilpatruller i Klara- och Östermalmsdistrikten, till vilka gatuprostitutionen huvudsakligen var koncentrerad. Genom de utförliga anteckningar, som dessa polismän på fältet förde, kunde man bilda sig en ungefärlig uppfattning om det asociala klientelets sammansättning ävensom intensifiera kampen mot sutenörerna. Under de elva år verksamheten bedrevs på angivet sätt erhölls god personlig kontakt med och överblick av det asociala klientelet. Tvivelsutan uppnåddes härigenom en starkt brottsförebyggande effekt, var jämte utredningar om viss grov brottslighet avsevärt underlättades.
Ett lagfästande av en femtonårig praxis kan ej utgöra den enda förklaringen till det ringa antal ingripanden, som skett enligt asocialitetslagen även om polisen efter den nya lagens ikraftträdande kan förmodas ha intensifierat sin verksamhet att hänvisa allt fler personer till olika vårdområden. I stället torde — som ovan framhållits och nedan närmare kommeratt utvecklas — den nya lagtextens formulering i två paragrafer på ett avgörande sätt ha orsakat, att ingripande enligt den nya lagen blivit en sällsynt företeelse.
Beträffande rekvisitet samhällsfarlighet krävdes enligt lösdrivarlagen endast att »våda för allmän ordning och säkerhet eller sedlighet» förelåg. Härvidlag uppställer den nya lagen betydligt strängare krav på utredning och bevisning enär »uppenbar fara för allmän ordning och säkerhet»» måste föreligga för ett omhändertagande. Genom borttagande av ordet sedlighet i den nya lagtexten ha möjligheterna att inskrida mot gatuprostitutionen ytterligare beskurits. Ingripande mot en under avsevärd tid dokumenterad gatuprostitution kan följaktligen ej ske enligt asocialitetslagen med mindre därutöver förekommit annat ordningsstörande uppträdande såsom fylleri, förargelseväckande beteende, olovlig rusdrycksförsäljning eller narkotikahandel. Den nya begreppsbestämningen av samhällsfarligheten har sålunda i det närmaste omöjliggjort för polisen att komma till rätta med gatuprostitutionen. Som indirekt följd härav har polisens uppgift att uppdaga och utreda den svårartade brottslighet, exempelvis rån och koppleri, som städse följer i prostitutionens spår, i avsevärd mån försvårats.
Innebörden av ettårsregeln är att förordnande om intagning i arbetsanstalt är uteslutet beträffande sådana samhällsfarliga asociala personer, som dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn eller omhändertagits för samhällsvård, såvida icke minst ett år förflutit från det straffet till fullo verkställts eller påföljden eljest upphört eller samhällsvården slutligen upphört. Efter ettårsregelns införande saknas numera möjlighet att ingripa mot ett stort antal asociala perso-
ner, vilka tidigare kunnat bli föremål för olika slag av åtgärder enligt lösdrivarlagen. Det asociala klientel, varom här är fråga, torde knappast kunna avhålla sig från ny brottslighet under så lång tid, som erfordras för att asocialitetslagen skall bli tillämplig. Enär den nya lagen jämväl är subsidiär i förhållande till lagföring för brott kan den situationen tänkas uppstå att den asociale föredrager att begå nytt brott med fängelse som påföljd framför att riskera att för lång tid bli omhändertagen i arbetsanstalt.
Erfarenheterna från två års tillämpning av asocialitetslagen ha sålunda givit vid handen, att den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet i stor utsträckning beaktats av lagstiftaren. Emellertid har samhällets intresse att komma till rätta med det asociala klientelet icke i samma mån tillgodosetts. Då samhället icke rimligtvis kan förhålla sig passivt inför denna utveckling måste vederbörande myndigheter erhålla större möjligheter än hittills att ingripa enligt lagen. I sådant hänseende torde en återgång till lösdrivarlagens bestämning av rekvisitet samhällsfarlighet vara önskvärd. Avskaffandet av ettårsregeln framstår dock som den mest angelägna åtgärden, därest asocialitetslagen i fortsättningen skall kunna fylla sin funktion på det asociala fältet. De i brottsbalken angivna prövotiderna vid påföljderna fängelse och skyddstillsyn samt de tider, som stå till buds för kriminalvård i frihet beträffande personer, som dömts till ungdomsfängelse eller internering, måste anses tillräckliga, då det gäller att återanpassa den asociale till en normal livsföring. Därest en resocialisering icke kunnat åvägabringas inom dessa väl tilltagna tidsperioder saknas anledning att genom en särskild bestämmelse försvåra tillgodoseende av samhällets berättigade intresse att komma till rätta med asocialiteten.
Bertil Jarl