Festskrift till Håkan Nial. Studier i civilrätt ochinternationell rätt. Sthm 1966. Norstedts. 564 s. Inb. kr. 65,00.
Den ställning Håkan Nial intar i svensk rättsvetenskap gör det naturligt, att han vid avgången från sin professur och från rektoratet vid Stockholms Universitet hyllas med en festskrift. Denna är också värdig sitt föremål; bidragen håller enligt anmälarens mening ovanligt hög standard, med en väl avvägd blandning av praktiskt och teoretiskt intressant stoff.
Flera tungt vägande bidrag ligger på den allmänna förmögenhetsrättensområde. Viktiga principfrågor behandlas i Henrik Hesslers »Några punkter om allmän sakrätt», som diskuterar uppläggningen av en planerad lärobok i ämnet. Hessler vill inskränka framställningen till att avse blott det »dynamiska» tredjemansskyddet, dvs problem som avser succession i rättigheter — överlåtelse, upplåtelse, utmätning, konkurs — medan å andra sidan skulle medtagas också skyddet av sådana rättigheter som traditionellt räknas till fordringsrätter. Däremot vill han lämna åsido reglerna om »statiskt» tredjemansskydd, som rör rättighetshavarens varaktiga befogenheter —t. ex. frågan om jordäganderättens gränser. Också principerna om besittningsskydd skulle behandlas annorstädes. Uppläggningen stämmer närmast med den som förordats av Ross (i arbetet Om ret og retfærdighed); däremot avviker den på flera sätt från systematiken i Undéns Svensk sakrätt, där Sveriges jurister i decennier inhämtat sina väsentliga kunskaper i ämnet. Såvitt anmälaren kan förstå, innebär Hesslers disposition stora fördelar från både vetenskaplig och pedagogisk synpunkt. Något fundersam blir man dock, när han utvecklar hur den blivande läroboken lämpligen bör kompletteras av andra författare: dels med en rad monografier över speciella rättighetstyper, dels genom särskilda framställningar om allmän civilrätt, om allmän avtalsrätt och om allmän obligationsrätt. När kan man räkna med att ett sådant program blir genomfört? För att författa läroböcker av denna typ fordras inte blott vetenskaplig mognad och pedagogisk talang utan också betydande forskningsinsatser; på viktiga områden saknas t. o. m. preliminär kartläggning av gällande rätt.
Ett sakrättsligt bidrag av annat slag, Nils Beckmans instruktiva översikt av rättspraxis om besittning, illustrerar betydelsen av en sådan uppdelning av de sakrättsliga frågorna som Hessler förordat. Beckman behandlar såväl besittningens verkan på tredjemansskyddet som de straff- och processrättsliga problemen om olovliga besittningskränkningar — alltså även de spörsmål Hessler vill hålla utanför sakrätten i egentlig mening — utan att ingå på frågan, vilka skillnader i fråga om besittningsbegreppet som kan föreligga i dessa båda fall, där helt olika ändamålssynpunkter framträder; rimligen kan inte begreppet uppfattas helt på samma sätt oavsett konfliktens art.1 — Över huvud taget synes det vara dags för en utförlig undersökning av reglerna om besittning enligt modern svensk rätt. Särskilt dunk-
la är problemen om besittning av fastighet, som Beckman ej närmare berör; här får begreppet i fråga en speciell karaktär. Man får hoppas, att Beckman återkommer till dessa frågor.
Lennart Vahlén analyserar förhållandet mellan köplagen och den formulärrätt, som i många branscher helt undanträngt lagens regler — särskilt standardvillkoren SIG 60, Standard 61 och Montage 64, alla avseende leveranser av olika slag till statsverket. Av speciellt intresse är tendensen i dessa bestämmelser att lindra påföljderna för säljarens kontraktsbrott. Vahlén ställer frågan, om inte formulärrättens reglering är bättre anpassad för affärslivets nutida behov än köplagens och därför bör accepteras. Man kan också hålla med om att den vanliga misstron mot formulärrätten är obefogad, när det gäller de nämnda leveransbestämmelserna, som tillkommit vid förhandlingar mellan någorlunda jämställda parter och under medverkan av kvalificerad juridisk sakkunskap. Här kan det verka rimligt att tolka villkoren strikt trots de otillfredsställande resultat detta kan medföra i enskilda fall, kanske också att låta deras innehåll i någon mån påverka de utfyllande reglerna om kontraktsbrott vid köp. Däremot torde den rika flora av standardvillkor som i övrigt förekommer inom köprätten och annorstädes blott undantagsvis böra behandlas med sådan respekt; detta är väl också Vahléns mening.
Mera allmänna frågor om påföljder vid avtalsbrott diskuteras av Lars Erik Taxell, vilken särskilt betonar sanktionernas betydelse ur gäldenärens synvinkel; även dennes intressen skulle uppmärksammas, då man utformade och tillämpade påföljdsreglerna. Framför allt utvecklar Taxell detta i fråga om hävningsrätten. I detta vill anmälaren helt instämma, i varje fall så länge man håller sig utom området för handelsköp och dylika transaktioner. På liknande sätt har mera nyanserade hävningsregler nyligen förordats av Stig Jørgensen;2 de är vidare vanliga i norsk rätt.3 Det ärglädjande, om man nu också annorstädes i Norden börjar kritiskt granska den ensidigt »borgenärsvänliga» ståndpunkt som bygger framför allt påköplagens och förutsättningslärans principer. Den regel som antydes i 21 § köplagen — att frågan om ett kontraktsbrott är väsentligt skulle bedömas enbart med hänsyn till dess betydelse för den hävande parten — kan icke utan vidare anses giltig i avtalsförhållanden av helt annan typ, t. ex. vid hyra, arrende eller bolagsavtal.4
Anders Agells uppsats »Om spelvinster, hedersskulder och väntjänster» anknyter till den välkända principen, att fordringar på grund av spel eller vad inte kan indrivas av rättsordningen. Enligt Agells mening kan de rättspolitiska synpunkterna bakom denna grundsats också åberopas mot utgången i det uppmärksammade fallet NJA 1964 s. 80, där HD i viss del ålade en person, som försummat ett uppdrag att spela på totalisator för en väns räkning, att ersätta den vinst vännen gick miste om; underlåtenhet att spela borde inte medföra skadeståndsansvar. Agells resonemang är väl genomfört, men trots allt kvarstår nog någon tvekan om den föreslagna analogins möjligheter att bli accepterad. Den rättsregel analogin skulle utgå från är anmärkningsvärt oklar för den svenska rättens del: avser ogiltighetsregeln
vid spelskulder o. d. utom rena hasardspel också spel där skickligheten spelar en väsentlig roll, såsom bridge och kanske rentav schack? Och var går gränsen mellan vad och kunskapstävlingar? Det verkar ganska ovisst, om denna princip, som ju innebär ett markant avsteg från allmänna civilrättsliga principer, verkligen gäller i andra fall än då skulden har samband med förfaranden, som anses strida mot lag eller goda seder.5 I så fall kan man sätta i fråga, om analogin är hållbar vid uppdrag som avser tippning eller totalisatorspel — förehavanden som enligt allmänna meningen torde utgöra högst aktningsvärda sätt att tjäna pengar, icke jämförliga med privat vad hållning om utgången av en travtävling e. d. — Å andra sidan kan onekligen sysslomannens ansvar i fall av den aktuella typen drabba orimligt hårt också då det inträder blott vid allvarligare vårdslöshet; från denna synpunkt verkar Agells förslag mycket tilltalande. De lege ferenda utgör HD:s dom ännu ett argument för en sådan regel som diskuterats vid reformarbetet på skadeståndsrättens område: en generell möjlighet för domstol att jämka skadeståndet efter skälighet.
Andra tankeväckande bidrag rörande centrala civilrättsliga frågor lämnar Kurt Grönfors, som diskuterar åtskilliga frågor i samband med tvingande rättsregler, och Åke Lögdberg i en uppsats om det högaktuella ämnet personlighetsrätt. Man kan beklaga, att det begränsade utrymmmet hindrat utförligare analyser av dessa problemkomplex. — Folke Schmidt belyser sin kända avtalsrättsliga tes, att arbetsdomstolens förfarande vid tolkning av kollektivavtal borde accepteras i tvister om tolkning av avtal över huvud taget, med en diskussion av det kända köprättsliga fallet NJA 1955 s. 75 ur en ny och givande synvinkel. — Svante Bergström behandlar spörsmålet, i vad mån ett borgenslöfte är bindande. I viss strid med uppfattningen i tidigare doktrin anser han detta gälla i samtliga fall, också när löftet avges muntligen och utan vederlag. Några paralleller skulle alltså inte dragas med reglerna om gåvolöften. Inte minst av rättstekniska skäl synes det välmotiverat att här jämställa benefika och onerösa utfästelser; liksom i många andra avtalsförhållanden är gränsen mycket svår att draga. Efter vad Bergström upplyser, lär hans ståndpunkt också stämma med uppfattningen i det praktiska rättslivet.
På successionsrättens område håller sig Carl Jacob Arnholm, vilken i »Delegasjon av testasjonsmyndighet» förordar en vittgående rätt för testator att överlämna åt annan att framdeles träffa dispositioner beträffande kvarlåtenskapen. Ett visst stöd härför finns i norsk rättspraxis; i Sverige torde man vara betydligt mera restriktiv. — Det enda utomnordiska bidraget, festskriftens längsta, rör ett familjerättsligt ämne: professor Wolfram Müller-Freienfels' jämförelse mellan reglerna om äktenskapliga förmögenhetsförhållanden i Tyskland och Skandinavien. — I detta sammanhang bör nämnas Seve Ljungmans uppsats »Familjerätten och tonskapelserna», som analyserar åtskilliga frågor om tillämpning av regler om giftorätt och utmätningsskydd på immateriella rättigheter. Ett immaterialrättsligt bidrag kommer också från den beundransvärt vitale Gösta Eberstein (Om överlåtelse av rätt till kännetecken). — Även försäkringsrätten och frakträtten är representerade genom Göran Almgrens och Hugo Tibergs uppsatser om
försäkring av pantsatt lös egendom respektive om konossement och fraktavtal.
Det är naturligt, att åtskilliga bidrag sysslar med Håkan Nials specialområde associationsrätten. Tre författare behandlar aktuella lagstiftningsprojekt — Erik Hagbergh reformer av 1951 års lag om ekonomiska föreningar, Curt Olsson samordning av nordisk bolagsrättslig lagstiftning och Knut Rodhe harmoniseringen av EEC-ländernas aktiebolagslagar. Rodhes redogörelse för de föreslagna reglernas förhållande till svensk rätt innehåller också en klargörande utredning om svenska godtrosregler både i associationsrättsliga och andra sammanhang. — På det internationella planet ligger också Hilding Eeks analys av de nya problem som sammanhänger med uppkomsten av vissa mellanstatliga »associationer» — bl. a. internationella organisationer med en ekonomisk verksamhet, som normalt drives av enskilda företag, och juridiska personer bildade genom överenskommelser mellan flera stater.
Internationell privaträtt — ännu ett av Håkan Nials verksamhetsfält —behandlas även i andra uppsatser: av Jan Hellner, som analyserar den uniforma köplagens regler ur denna aspekt, av O. A. Borum om de nordiska ländernas ställning till Haagkonventionerna 1951—64 och av Torsten Gihl om skuldstatutet. — Lars Hjerner diskuterar komplicerade frågor om förhållandet mellan folkrätt och inomstatlig rätt i anledning av en färsk HD-dom om immunitet.
Slutligen bör nämnas ett par uppsatser med mera utpräglat teoretisk inriktning. Hjalmar Karlgren fortsätter den diskussion med Hägerström och Olivecrona om den rättsliga viljeförklaringens imperativa natur som han påbörjade i sitt arbete »Avtalsrättsliga spörsmål». Åke Malmström behandlar ett komparativrättsligt problem, som hittills föga uppmärksammats i Norden: systematiseringen av de skilda rättsordningarna i olika grupper. Ämnet är inte så exklusivt som man i första hand kunde tycka; inte minst det stigande intresset för jämförande rättsvetenskap gör det angeläget, att principiella frågor av detta slag dryftas också i framställningar avsedda främst för svenska jurister.
Bertil Bengtsson