Om avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv
Enligt 1734 års lag skulle den dödes egendom, då arvingar ej fanns, såsom danaarv tillfalla kronan. Genom 1928 års arvslag uteslöts kusiner och avlägsnare skyldemän från arvsrätt. Av denna släktarvsrättens begränsning följ-
482 Nils Börje Lihnéde en utvidgning av det allmännas arvsrätt. Det ansågs att det allmänna även i fortsättningen borde erhålla den avlidnes egendom, i den mån förfogande däröver ej skett genom testamente. Emellertid syntes det lagstiftaren riktigast, att egendomen ej togs i anspråk för vanliga statsutgifter utan användes för något visst allmännyttigt ändamål. Därför föreskrevs i 5 kap. 1 § arvslagen att arv, till vilket ingen arvinge fanns, skulle tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden. Egendom förväntades tillfalla arvsfonden även på annat sätt än genom arv, såsom genom gåva och testamente.
I den samtidigt med arvslagen utfärdade, ännu gällande lagen om allmänna arvsfonden är bestämmelser meddelade om fondens ändamål och förvaltning och om bevakande av fondens rätt. Fondens syfte anges vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Dess egendom förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel. Av medel, som influtit under ett räkenskapsår, skall vid årets utgång en tredjedel läggas till fonden. Återstoden jämte årets avkastning skall från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning. Arvsfondens rätt till egendom som tillkommer fonden bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet.
Arvsrätt för allmänna arvsfonden är utesluten när arvlåtaren förfogat över sin egendom genom testamente, som upprättats i laga ordning och beträffande vilket det ej heller eljest finns orsak till klander. Testamentet må i sådant fall å fondens vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet.
Redan under tiden före arvslagen förekom i stor utsträckning att arv som tillföll kronan efterskänktes. Därför fordrades Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. Dylikt efterskänkande tog sin början vid riksdagen 1828—1830 och förekom från och med 1840—1841 vid varje riksdag i flera fall. Efterskänkande skedde i samtliga fall i anledning av proposition och sådan bifölls alltid.1 Arv efterskänktes såväl när den avlidne förordnat om sin egendom genom testamente, vilket på grund av bristfällighet kunde klandras, som när testamentariskt förordnande om egendomen ej meddelats. I de fall, då testamente förelåg, efterskänktes kronans rätt först sedan denna blivit fastställd efter klandertalan mot vederbörande testamentstagare. Kronans rätt till danaarv ansågs nämligen böra vara otvivelaktig, innan frågan om arvets efterskänkande hänsköts till riksdagen.
I förslaget till arvslag uttalade lagberedningen,2 att erinran mot denna ordning kunde riktas redan med utgångspunkt från då gällande rätt. Frågan om danaarvs efterskänkande borde nämligen ej uppskjutas ända till dess en rättegång blivit förd till slut, utan kronan borde redan kort efter testamentsgivarens frånfälle vara i tillfälle att avstå från danaarv som kunde förväntas bliva efterskänkt, även om kronans anspråk bifölls av domstolarna. Dessa synpunkter fick enligt lagberedningen ökad betydelse efter begränsningen av arvsrätten och skapandet av en särskild fond för de lediga arven. Det var nämligen av synnerlig vikt, att rättegångar från det allmännas sida ej anställdes mot testamentstagare i sådana fall, där billigheten måste anses kräva att det allmänna ej gjorde den juridiska rätten gällande. Även med hänsyn till angelägenheten av att allmänna arvsfonden och dess verksamhet omfattades med intresse och välvilja från allmänhetens sida var det av vikt, att
Om avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv 483rättegångar ägnade att stöta den allmänna meningen undveks. Det måste, menade lagberedningen, anses tillbörligt, att klander av testamente regelmässigt ej anställdes från det allmännas sida om anledning till klander visserligen förelåg på grund av bristfällighet i testamentets form men testamentet med hänsyn till föreliggande omständigheter fick antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. Lagberedningen ansåg att det borde ankomma på Kungl. Maj:t att träffa sådana beslut. Att härför fordra riksdagens medverkan fann lagberedningen uteslutet redan på grund därav, att tiden för anställande av testamentsklander kunde utlöpa å tid, då riksdagen ej var samlad. Medgavs ej nämnda beslutsrätt åt Kungl. Maj: t blev det nödvändigt att under tiden mellan riksdagarna anhängiggöra klandertalan även i de fall, då ett efterskänkande av kronans rätt av billighetsskäl uppenbarligen borde äga rum.
Lagberedningen ansåg emellertid, att frågor om efterskänkande av det allmännas rätt även då testamente ej förelåg borde avgöras av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Riksdagen biföll nämligen nästan undantagslöst framställningar om efterskänkande. Ärendenas behandling i riksdagen och riksdagens beslut i hithörade frågor hade blivit av rent expeditionell natur. Redan detta förhållande syntes tyda på att frågor om efterskänkande av det allmännas rätt till arv efter arvsrättsbegränsningen borde kunna avgöras utan riksdagens hörande. En omständighet som ytterligare talade för en sådan ordning utgjorde det förhållandet, att det enligt lagberedningens förslag skulle ankomma på Kungl. Maj:t att träffa beslut om klanders underlåtande i testamentsfallen. Det fanns så mycket större anledning att låta Kungl. Maj:t besluta även i övriga frågor om efterskänkande som kvarlåtenskaperna i allmänhet var väsentligt mindre när testamente ej förelåg.
I enlighet härmed föreslog lagberedningen att frågor om efterskänkande av allmänna arvsfondens rätt till arv lades i Kungl. Maj:ts hand.
I proposition nr 17 till 1928 års riksdag med förslag till arvslag följde Kungl. Maj:t lagberedningens förslag. Under riksdagsbehandlingen kom frågan emellertid i ett annat läge. Första lagutskottet tillstyrkte propositionsförslaget men en reservant föreslog att riksdagens då nära nog etthundraåriga medbestämmanderätt borde behållas vid efterskänkande i fall då testamente ej förelåg. Efter skiljaktiga beslut i kamrarna biföll riksdagen utskottets sammanjämkningsförslag, vilket innebar att riksdagens medgivande till efterskänkande skulle fordras i andra fall än testamentsfallen.
Bestämmelserna om efterskänkande av arvsfondens rätt erhöll därmed i arvslagen följande lydelse:
5 kap. 2 §: Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen besluta, att klander ej skall äga rum.
5 kap. 3 §: Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.
Bestämmelserna överfördes i sak oförändrade till ÄB 5 kap. 2 och 3 §§.
Sedan sålunda Kungl. Maj:t tillagts rätt att utan riksdagens hörande besluta om avstående av arvsfondens rätt i fall, som avses i 5 kap. 2 §, är det av större vikt än tidigare att avgränsa dessa fall från de fall, beträffande vilka riksdagen alltfort har medbestämmanderätt. Härutinnan är dock att beakta det sätt på vilket denna riksdagens rätt efter hand kommit att utövas.
484 Nils Börje Lihné Före 1948 inhämtades riksdagens samtycke till efterskänkande genom bemyndigande efter proposition för varje fall.
I anslutning till ett 1947 framlagt betänkande med förslag rörande riksdagens arbetsformer och därmed sammanhängande frågor3 gjorde Kungl. Maj:t i proposition till 1948 års riksdag framställning om bemyndigande att, utan samtycke av riksdagen för varje särskilt fall, under en femårsperiod på vissa villkor få avstå kvarlåtenskap, som tillfallit allmänna arvsfonden, intill ett belopp av i varje särskilt fall 10 000 kronor. Riksdagen biföll framställningen. Därefter har riksdagen lämnat Kungl. Maj:t sådana bemyndiganden för nya perioder. För de senaste perioderna har värdegränserna successivt höjts och enligt det bemyndigande, som gäller för fem år från och med budgetåret 1964/65, äger Kungl. Maj:t avstå arvsfondsegendom till ett belopp av i varje särskilt fall högst 25 000 kronor.
Med hänsyn till det sätt varpå riksdagens medbestämmanderätt sålunda utövas är — ur synpunkten av sagda rätt — angelägenheten av att vid prövningen av eftergiftsfrågan hålla isär de i ÄB 5 kap. 2 § avsedda testamentssituationerna från de i ÄB 5 kap. 3 § reglerade fallen väsentligen begränsad till fall då egendom som skall avstås överstiger den aktuella värdegränsen.
Skillnaden mellan de båda lagrummen hänför sig — utom till nu nämnda olikhet i fråga om beslutsfunktionen — till dels förutsättningarna för avstående och dels kretsen av dem som kan tillgodoses.
I det senare hänseendet gäller enligt ÄB 5 kap. 3 §, att arv kan avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan som stått arvlåtaren nära, medan ÄB 5 kap. 2 § saknar sådan begränsning i fråga om där avsett testamente. Skillnaden skall ej behandlas här.4 Det må endast anmärkas, att redan under tiden före arvslagen möjligheten att efterskänka kronans rätt synes ha begagnats frikostigt5 och att, såvitt uttalanden av lagberedningen visar, avsikten icke synes ha varit att med arvslagen införa en mera restriktiv praxis.
Medan det för tillämpning av ÄB 5 kap. 3 § krävs att arv tillfallit arvsfonden har avstående av arvsfondsrätt enligt ÄB 5 kap. 2 § knutits till förhandenvaron av testamente. Det krävs vidare enligt sistnämnda lagrum, att anledning föreligger att klandra testamentet och att detta får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja.
Det förordnande av arvlåtaren som kan få relevans enligt ÄB 5 kap. 2 § skall sålunda kunna betecknas såsom testamente. Detta torde till en början innebära, att arvlåtaren vid något visst tillfälle måste ha givit uttryck åt sin vilja att göra testamente och att han meddelat ett förordnande om sin kvarlåtenskap. Har så ej skett torde, även om arvlåtarens önskningar härutinnan är kända, ej ens något ogiltigt testamente föreligga. Beträffande förordnandet torde vidare krävas, att med hänsyn till dess yttre betingelser beteckningen testamente kan användas. Detta betyder visserligen ej, att åsidosättande av varje för testamente meddelad formföreskrift utesluter rättshandlingens egenskap av testamente. Formfel utgör ju i allmänhet klanderanledning. Bristerna i formellt hänseende kan emellertid stundom vara så väsentliga, att begreppet testamente icke kan användas om förordnandet.6 Frågan om förordnandets verkan anses då kunna väckas i annan ordning än
Om avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv 485den som stadgas rörande klander. Även andra ogiltighetsgrunder, som är avgörande oberoende av testamentsklander, kan medföra att förordnandets testamentsegenskap utesluts.7
Av särskild betydelse i nu angivna hänseenden är sådana av arvlåtaren gjorda muntliga uttalanden — utan att förutsättningar för upprättande av nödtestamente förelegat — vilka gjorts gällande som testamente. Sedan länge har i rättstillämpningen uttalanden av sådan art frånkänts verkan avtestamente, då de ansetts utgöra endast samtalsvis fällda yttranden. Från äldre tillämpning må framhållas det i Naumanns Tidskrift år 1865 s. 690 redovisade avgörandet, varigenom HD frånkänt vissa dylika yttranden testamentsverkan, ehuru desamma bevakats, delgetts och lämnats oklandrade. Från senare tid må nämnas fallet NJA 1949 s. 762. Enligt detta räknas av arvlåtaren samtalsvis fällda yttranden, som icke kan anses innefatta förordnande om hans kvarlåtenskap, ej som vare sig giltigt eller ogiltigt testamente, ens om testamentsbevakning skett.7 Samma uppfattning om betydelsen av muntliga yttranden kommer till uttryck i fallet NJA 1962 s. 454. Frågan gällde betydelsen av dylika yttranden i arvsskattehänseende. Beträffande de yttranden, om vilka var fråga, hade vittnesförhör hållits inför domstol. Därefter hade Kungl. Maj:t med stöd av 5 kap. 2 § arvslagen godkänt yttrandena som testamentariskt förordnande. Underrätten och hovrätten beaktade i angivet hänseende uttalandena som muntligt testamente. Föredragande revisionssekreteraren gav i sitt betänkande uttryck för meningen, att de enligt protokollet över vittnesförhöret vid olika tillfällen samtalsvis fällda yttrandena icke kunde anses innefatta testamentariskt förordnande och att uttalandena ej heller borde beaktas i arvsskattehänseende. HD:s majoritet framhöll, att Kungl. Maj:t med stöd av 5 kap. 2 § arvslagen för allmänna arvsfondens räkning såsom testamentariskt förordnande godkänt uttalandena och fortsatte: »Under sådana förhållanden måste uttalandena, även om de rätteligen icke varit att betrakta som testamente, i arvsskattehänseende jämställas med ett testamente.» En ledamot av HD gillade betänkandet.
Beträffande testamentariskt förordnande, som krävs för tillämpning av ÄB 5 kap. 2 §, skall vidare föreligga ogiltighetsanledning. Enligt bestämmelsen är det emellertid endast brister i testamentet av beskaffenhet att utgöra klanderanledning som härvid kommer i betraktande. Föreligger ogiltighetsanledning, som kan göras gällande utan klandertalan, lämnas däremot ej i lagrummet stöd för möjlighet till avstående i där angiven ordning.
Sedan gammalt har i lagstiftningen på testamentsrättens område gjorts skillnad mellan olika slag av ogiltighet, nämligen å ena sidan sådan som för att få rättslig verkan kräver angrepp, och å andra sidan ogiltighetsanledningar som verkar utan angrepp. Man skiljer i enlighet härmed mellan angriplighet och nullitet.
I äldre svensk rätt var bestämmelse meddelad om angriplighet, i det att GÄB 18 kap. 3 § stadgade, att om någon ville klandra testamente, skulle han göra det inom natt och år efter skedd delgivning. Däremot saknades i lagen bestämmelse om nullitetsverkan. Klanderbestämmelsens räckvidd var oklar. Visserligen kunde bestämmelsens avfattning föranleda antagandet, att klander under alla förhållanden var nödvändigt, oavsett ogiltighetsgrundens art. Enligt rättsuppfattningen sträckte sig emellertid klanderskyldigheten icke så långt. I det föregående har i anslutning till rättsfallet NT 1865 s. 690
486 Nils Börje Lihnéantytts, att frågan huruvida samtalsvis fällda yttranden kunde tillerkännas verkan av testamente upptagits till prövning, ehuru de yttranden, vilka gjorts gällande som testamente, lämnats oklandrade. Även i andra fall ansågs ogiltighetsanledning kunna göras gällande utan klandertalan. För att förordnande genom ställföreträdare skulle konstateras icke vara giltigt erfordrades sålunda ej klander; ej heller krävdes klander när ogiltighetsanledningen bestod i att testamentes innehåll stred mot lag eller goda seder. I andra fall åter synes rättsuppfattningen ha varit mindre klar, så beträffande falsk eller undanstucken testamentshandling.8
Även testamentslagen 1930 gav regler endast för angriplighet. Till skillnad från äldre bestämmelser drog lagen emellertid en gräns kring området för klandertalan. Därigenom skingrades tidigare oklarhet om vilka ogiltighetsanledningar som skulle göras gällande i sådan ordning. Avgörande för gränsdragningen blev ogiltighetsanledningarnas betydelse ur allmän synpunkt. Bristande testationsbehörighet, bristande testationsförmåga med hänsyn till testators sinnesbeskaffenhet samt viljefel tillades betydelsen av relativa ogiltighetsgrunder och krävde sålunda klander, likaså — i enlighet med hävdvunnen uppfattning — åsidosättande av de i lagen stadgade formföreskrifterna för testamente. Bestämmelser om nu angiven ogiltighet intogs i testamentslagen 5 kap. De överfördes utan saklig ändring till ÄB 13 kap.
Varken genom testamentslagen eller genom ÄB har däremot lösts frågan om gränsdragningen i övrigt kring angripligheten. Andra ogiltighetsgrunder än de nämnda har visserligen icke bundits vid klander utan må göras gällande även i annan ordning. Sådana grunder för ogiltighet har emellertid överhuvudtaget ej blivit särskilt reglerade i processuellt hänseende. Det är i stort sett alltjämt en öppen fråga, om det vid sidan av den lagstadgade angripligheten även finns angriplighet i annan form. Andra processuella frågor sammanhängande med angriplighet och nullitet har likaså lämnats olösta. Beträffande testamente, som förmenas vara ogiltigt på grund av bristande förutsättningar utan att fråga är om tillämpning av ÄB 13 kap. 3 §, har den meningen uttalats,9 att särskild talan därom torde vara erforderlig, låt vara att denna icke är inskränkt till viss tid, och att här såtillvida föreliggeren form av angriplighet. I fråga om förordnande, om vilket med hänsyn till formella brister beteckningen testamente ej kan användas, anses — enligt vad härovan å s. 486 antytts — frågan om förordnandets verkan kunna väckas även i annan ordning än som stadgas rörande klander.10
Underlåtenhet att iaktta föreskrifterna om bevakning av testamente har icke gjorts beroende av klander. Före testamentslagens tillkomst beaktades de med bevakning förenade intressena såtillvida, att den omständigheten att bevakning ägt rum vid orätt forum funnits kunna åberopas efter det tiden för testamentsklander gått till ända. Detsamma måste uppenbarligen ha gällt vid helt och hållet underlåten bevakning.11 Enligt äldre praxis ålades däremot arvinge att föra talan inom klandertiden om han ville åberopa att bevakning icke ägt rum inom föreskriven tid. I kommentaren till testamentslagen och senare till ÄB12 har uttalats, att en sådan åtskillnad icke torde va-
Om avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv 487ra principiellt hållbar och att verkan av bevakningsreglernas åsidosättande ej bör göras beroende av talan inom viss tid.
En tillämpning av ÄB 5 kap. 2 § i överensstämmelse med vad som enligt det föregående anses gälla inom rättstillämpningen i övrigt rörande klanderskyldighetens omfattning skulle — i betraktande av kravet enligt lagrummet att anledning skall föreligga till klander mot testamentet — innebära bland annat, att utrymme för efterskänkande skulle saknas, när den rättshandling, som är under bedömande, är sådan att beteckningen testamente ej kan användas om densamma. Vidare skulle möjlighet till efterskänkande enligt lagrummet saknas, om testamentsbevakning underlåtits. I sistnämnda fall torde i allmänhet — med hänsyn till rättsföljden enligt ÄB 14 kap. 3 § av underlåten bevakning — den förutsättning för efterskänkande enligt ÄB 5 kap. 3 § däremot vara för handen, att egendomen tillfallit arvsfonden. Samma torde vara förhållandet vid nyss angiven ogiltighetsanledning i varje fall om denna har nullitetsverkan.
Såsom framgår av redogörelsen för rättsfallet NJA 1962 s. 454 har emellertid beslut enligt ÄB 5 kap. 2 § meddelats i fall, då ogiltighetsanledningen enligt vad här förut sagts icke bedömts som klanderanledning.13
Utredning av konstitutionsutskottet vid 1965 års riksdag har vidare givit vid handen, att Kungl. Maj:t i ett ej obetydligt antal fall under det år, som var föremål för utskottets dechargegranskning, meddelat beslut enligt lagrummet beträffande muntliga uttalanden av skiftande slag, gjorda av arvlåtare, och att dylika uttalanden sålunda godtagits som testamente.
Följande av utskottet i dess memorial nr 27 redovisade fall må här såsom typfall tjäna till belysning av Kungl. Maj:ts tidigare — och enligt vad som uppgivits mångåriga — praxis i hithörande frågor.14
1. (Kungl. Maj:ts beslut den 31/1 1964 nr 23.) Den 10/4 1960 avled B utan att efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 470 789 kronor. Bland tillgångarna fanns fastigheter taxeringsvärderade till 354 300 kronor. Fastigheternas verkliga värde var beräknat till 800 000 kronor och boets verkliga behållning till 916 489 kronor. — Den 13/12 1962 hölls vittnesförhör inför domstol med B:s hushållerska angående vissa av B fällda yttranden om förordnande till förmån för en kapellfond. Enligt protokollet över vittnesförhöret uppgav vittnet: År 1958 hängdes på klockstapeln på gamla kyrkogården i T upp en klocka, som var skänkt av B och dennes bröder. Därefter talade B ofta om, hur vackert det lät när klockan ringde, och han sade: »Mitt lilla, det skall kapellfonden ha». Sista gången vittnet hörde honom tala om detta var ungefär ett halvår innan han dog. B var därvid fullt frisk. — Yttrandet gjordes gällande såsom muntligt testamente av T församling genom intyg, som tillställdes kammaradvokatfiskalsämbetet redan den 6/12 1960. Församlingen lät ej bevaka yttrandet till förmån för fonden såsom muntligt testamente. — Enligt ämbetetstolkning skulle yttrandet endast avse B:s kontanter och de banktillgodohavanden B haft under någon längre tid och ämbetet hemställde, att Kungl. Maj:t ville godkänna yttrandet såsom muntligt testamentariskt förordnande samt förklara att yttrandet skulle givas den tolkningen, att fonden för uppförande av ett kapell å T gamla kyrkogård av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter B skulle erhålla 75 000 kronor. — Kungl. Maj:t godkände med stöd av ÄB 5 kap. 2 § yttrandena i enlighet med ämbetets hemställan.
2. (Kungl. Maj:ts beslut den 28/2 1964 nr 15.) Den 15/11 1963 avled G
488 Nils Börje Lihnéutan att efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 57 597 kronor. Bland tillgångarna fanns en bostadsrättslägenhet värderad till 33 175 kronor. — Genom ett i laga ordning upprättat, den 20/10 1959 dagtecknat testamente hade G förordnat om sin kvarlåtenskap, däribland bostadsrättslägenheten. Denna skulle medfull äganderätt tillfalla ett kyrkosamfund i Stockholm. Testamentet bevakades den 4/12 1963. — Den 17/12 1963 hölls vittnesförhör inför domstol angående vissa av G fällda yttranden, varigenom hon, med ändring av testamentet, såvitt gällde lägenheten, skulle ha förordnat, att denna skulle tillfalla viss annan person, Z. Vittnesförhör hölls med GA, svåger till Z, och dennes hustru GB, syster till Z. Därvid uppgav GA bl. a.: Han hade genom Z lärt känna G i slutet av 1930-talet. Z hade en längre tid bott tillsammans med G. Den 31/101963 besökte vittnet med sin hustru G. Under besöket förde G i makarnas närvaro sitt testamente på tal och sade, att hon tänkt ändra detta och skriva lägenheten på Z. Tidigare hade hon ej talat med makarna om testamentet men genom Z hade de hört, att hon skrivit sitt testamente och att hon skulle ändra det. — GB uppgav: Hon kände G sedan 20—25 år. Z hade hyrt rum hos G i många år. Omkring den 1/11 1963 besökte vittnet och hennes man G. Denna yttrade då att hon skulle ändra sitt testamente så att Z skulle få lägenheten. — Yttrandena bevakades den 20/1 1964 såsom muntligt testamente. — Kammaradvokatfiskalsämbetet yttrade bl. a.: Genom ifrågavarande yttranden har G otvetydigt givit tillkänna, att hennes testamente av den 20/10 1959 ej längre, såvitt gällde förordnandet om bostadsrätten, var uttryck för hennes yttersta vilja. Förordnandet torde därför jämlikt ÄB 10 kap. 5 § till nämnda del vara utan laga verkan. — Ämbetet fann vidare förordnandet till förmån för Z icke uppfylla fordringarna på ett i laga ordning upprättat testamente, enär G icke såvitt visat varit berättigad att förordna om sin kvarlåtenskap enligt bestämmelserna i ÄB 10 kap. 3 §. Vidare hade vid förordnandets tillkomst icke förfarits så som sägs i ÄB 10 kap. 3 och 4 §§, enär GB var jävig som testamentsvittne. Dock ansåg ämbetet förordnandet vara ett riktigt uttryck för G:s yttersta vilja. — Kungl. Maj:t förklarade med stöd av ÄB 5 kap. 2 § att klander mot »ifrågavarande testamentariska förordnande» icke skulle äga rum.
Konstitutionsutskottet ville inte ifrågasätta, att de uttalanden i de granskade fallen, som av Kungl. Maj:t bedömts såsom testamentariska förordnanden, icke skulle varit uttryck för arvlåtarnas yttersta vilja. Ej heller menade utskottet, att eftergivande av arvsfondens rätt i de ifrågakomna fallen skulle ha varit olämpligt från synpunkten av det ändamål arvlåtarna velat tillgodose. Enligt utskottets mening stod emellertid behandlingen av uttalandena som testamentariska i flertalet av fallen inte i överensstämmelse med den praxis, som följts inom rättstillämpningen i övrigt och som kommit till uttryck i HD:s avgöranden. Den egendom uttalandena avsåg måste enligt utskottets mening anses ha tillfallit fonden och prövning för efterskänkande av arvsfondsrätt hade därför endast kunnat ske jämlikt ÄB 5 kap. 3 §. I de fall, då egendomens värde översteg det som anges i gällande bemyndigande från riksdagen till Kungl. Maj:t, hade för efterskänkande krävts riksdagens samtycke för varje särskilt fall. Konstitutionsutskottet gjorde ett enhälligt tillkännagivande om vad utskottet sålunda uppmärksammat i fråga om tilllämpningen av ÄB 5 kap. 2 §. Utskottets memorial lades enligt riksdagensbeslut den 12 maj 1965 utan debatt till handlingarna.
I anledning av konstitutionsutskottets uttalanden har Kungl. Maj:t ändrat praxis vid prövning av frågor om avstående enligt ÄB 5 kap. 2 §. Den ändrade tillämpningen kom till uttryck redan i proposition nr 148 till 1965 års riksdag, vari hemställdes om bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå arvsfondens rätt till arv. Omständigheterna i de av dessa fall, som här är av intresse, var följande.
Om avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv 489 1. P avled den 15/10 1964 utan att efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen i boet utgjorde 7 785 kronor. — Den 2/2 1965 hölls vid domstol vittnesförhör med två vittnen för dödsfalls skull rörande påstått muntligt testamente av P till förmån för två juridiska personer. Enligt vittnesberättelserna hade P den 10/8 1964 inför båda vittnena uttalat, att han skulle testamentera allt till den ena av de nämnda juridiska personerna utom ett par tusen kronor, som skulle gå till den andra juridiska personen. P:s avsikt skulle ha varit att upprätta skriftligt testamente i enlighet med sina uttalanden, men han hade enligt vittnena insjuknat påföljande dag och efter ytterligare en dag blivit förlamad och mist talförmågan. — Den 26/3 1965 bevakades protokollet innefattande förordnandet såsom muntligt testamente.— Kammaradvokatfiskalsämbetet, som den 20/4 1965 delgetts förordnandet, fann i framställning den 29 i samma månad förordnandet inte uppfylla fordringarna på ett i laga ordning upprättat testamente, eftersom det, även om den 11/8 1964 sådana omständigheter varit för handen, att P varit berättigad förordna om sin kvarlåtenskap enligt bestämmelserna i ÄB 10 kap. 3 §, likväl inte visats att så varit fallet dagen före. Anledning att klandra testamentet för arvsfondens räkning skulle alltså föreligga. Då förordnandet emellertid enligt ämbetet finge antas vara ett riktigt uttryck för P:s yttersta vilja, hemställde ämbetet, att Kungl. Maj:t måtte besluta om avstående från klandertalan för fondens räkning enligt ÄB 5 kap. 2 § beträffande förordnandet. — Sedermera ingavs till finansdepartementet ett intyg av de två vittnena, enligt vilket P redan den 10/8 1964 skulle ha drabbats av förlamning, som medfört förlust av tal- och rörelseförmåga. Vidare uppges i intyget, att P:s tillstånd under återstoden av hans levnad inte förbättrats.
2. U avled den 28/9 1964 utan att efterlämna annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen i boet utgjorde 12 625 kronor. — Den 7/12 1964 hölls vid domstol vittnesförhör med tre personer angående vissa av den avlidna fällda yttranden, enligt vilka hon skulle ha förordnat om sin kvarlåtenskap till förmån för en förening. Av vittnesförhören framgår, att U vid ett flertal tillfällen uttalat, att hon avsåg, att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla föreningen och att testamente skulle upprättas i enlighet med dessa önskemål. Något testamente kom emellertid aldrig till stånd. — I protokollet över vittnesförhöret omnämnda muntliga förordnanden bevakades den 28/12 1964. — Kammaradvokatfiskalsämbetet, som den 27/3 1965 erhållit del av förordnandet, uttalade i framställning den 13/5 samma år, att det muntliga förordnandet enligt ämbetet inte uppfyllde fordringarna på ett i laga ordning tillkommet testamente, då det inte visats, att vid förordnandets tillkomst sådana särskilda omständigheter varit för handen, att U varit berättigad att förordna om sin kvarlåtenskap enligt bestämmelserna i ÄB 10 kap. 3 §. Inte heller hade vid förordnandets tillkomst förfarits så som i nämnda lagrum sägs. Ämbetet konstaterade, att det alltså förelåg anledning att på allmänna arvsfondens vägnar klandra ifrågavarande förordnande. Då detta emellertid finge antas vara ett riktigt uttryck för U:s yttersta vilja, hemställde ämbetet, att Kungl.Maj:t måtte jämlikt ÄB 5 kap. 2 § besluta, att klander mot förordnandet icke skulle äga rum för arvsfondens räkning.
I propositionen uttalade departementschefen — efter redogörelse för dechargeärendet — att han mot bakgrund av vad som förevarit inte ansett sig kunna föreslå bifall till kammaradvokatfiskalsämbetets framställningar om avstående från klandertalan för fondens räkning beträffande förordnandena av P och U. Departementschefen fortsatte: »Båda förordnandena har gjorts i form av muntliga uttalanden. I det senare fallet rör det sig om i olika sammanhang samtalsvis fällda yttranden utan att vare sig testators personliga belägenhet berättigat henne att upprätta nödtestamente eller formkravet för ett giltigt sådant uppfyllts. I det förstnämnda fallet är formkravet väl uppfyllt, men det befintliga materialet med sinsemellan motstridiga uppgifter på den punkt, som avgör om P varit berättigad upprätta nödtestamente, har inte gett stöd för beslut att avstå från klandertalan.»
490 Nils Börje Lihné Efterskänkande jämlikt ÄB 5 kap. 3 § av de ifrågavarande arven kunde — ehuru egendomens värde ej uppgick till värdegränsen enligt riksdagens bemyndigande — ske först efter riksdagens särskilda samtycke, eftersom arvlåtaren i båda fallen velat tillgodose juridiska personer.
Den nya tillämpningen innebär sålunda, att muntliga uttalanden av angiven art icke längre godtas som testamente.
Kungl. Maj:t beslutade i de nyss redovisade fallen »för att säkerställa fondens rätt till arven» att klandertalan skulle anställas i fråga om förordnandena av P respektive att talan skulle väckas om ogiltighetsförklarande såsom testamente av de utav U meddelade förordnandena. Åt kammaradvokatfiskalsämbetet uppdrogs att anställa sådan talan. Ämbetet har därefter vid domstol anställt talan och yrkat, att de protokollförda bevakade yttrandena måtte förklaras ogiltiga som testamente.
Medan konstitutionsutskottet i fråga om de av utskottet granskade muntliga uttalandena ansett att därmed avsedd egendom tillfallit arvsfonden, har Kungl. Maj:t sålunda beträffande uttalandena i propositionens nyssnämnda fall funnit ogiltighetsanledningen böra göras gällande genom angrepp. Att så skett rörande förordnandena av P synes kunna förklaras av ovissheten huruvida nödsituation förelegat. I fallet rörande uttalandena av U har nödsituation däremot ej ens gjorts gällande. Beslutet om särskild talan i detta fall torde få ses som uttryck för att ogiltighetsgrunden ansetts ha nullitetsverkan, vilket borde fastslås i dom.
Arvsfondsutredningen har i sitt detta år avgivna betänkande, SOU 1967:2, behandlat nu ifrågavarande spörsmål. Utredningen belyser vissa olägenheter, som är förenade med den av konstitutionsutskottets påpekanden föranledda ändrade tillämpningen. Vad utredningen härutinnan anför understryker behovet av ändrade regler för avstående av arvsfondens rätt. Utredningen anser, att reglerna bör revideras och att formerna för handläggningen av frågor om avstående bör förenklas. Det föreslås ankomma på kammaradvokatfiskalsämbetet att besluta om godkännande av testamente till förmån för annan än arvsfonden, om anledning till klander inte föreligger eller testamentet ändå får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. Testamente som riktigt uttrycker sådan vilja föreslås kunna godkännas även om det icke bevakats. Kungl. Maj:t i statsrådet skulle således befrias från handläggningen av frågor om avstående från klandertalan. Utredningens förslag i fråga om arv, som tillfallit fonden, innebär en utvidgning av möjligheten till avstående i förhållande till vad nu gäller. Sådant arv skall kunna helt eller delvis avstås till viss person eller annan, om det får anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Beslut om avstående bör enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på kammaradvokatfiskalsämbetet.
Nils Börje Lihné