Lagstiftningsfrågor vid 1967 års riksdags vårsession
Redogörelsen upptar endast sådana ärenden som kan antas vara av särskilt intresse för SvJT:s läsekrets.
Straffrätt. Med anledning av väckta motioner har riksdagen begärt att förtalsbrotten måtte överses i lämpligt sammanhang. Riksdagen uttalade att det visat sig att bestämmelserna om det straffria området i 5 kap. 1 § andra stycket BrB medfört avsevärda tolkningssvårigheter. Vad beträffar bestämmelserna om förtal av avliden uttalade riksdagen att det ånyo borde övervägas om dessa innefattar tillräckliga garantier för att den historiska forskningen inte hindras och den fria yttrande- och kritikrätten i övrigt inte begränsas. Även frågan i vad mån förtal av avliden bör medföra skadeståndsskyldighet borde närmare övervägas.
Frågan om strafflagstiftningens förhållande till boxningen har övervägts i anledning av väckta motioner. Första lagutskottet uttalade att det måste vara ägnat att inge allvarliga betänkligheter att tillåta sådana integritetskränkningar som kunde leda till allvarliga, kanske livshotande skador. Om det konstateras att en risk för skador av nyssnämnt slag normalt föreligger i samband med boxning eller vissa former därav syntes ett ingripande från samhällets sida ej kunna underlåtas. Riksdagens ställningstagande borde dock anstå i avvaktan på den utredning rörande boxningssportens medicinska skadeverkningar som f. n. pågår inom Nordiska rådet. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
Enligt lagen om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll, vilken antogs under vårsessionen och trädde i kraft vid utfärdandet, skall försöksverksamhet för att få fram lämpliga medel för födelsekontroll möjliggöras. Klinisk prövning skall i detta syfte få företas med medel, som kan hindra utvecklingen av befruktat ägg. För sådan prövning fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Verksamhet som bedrivs med stöd av lagen skall stå under tillsyn av medicinalstyrelsen.
Processrätt. Stadgandet i 23 kap. 10 § RB att vittne såvitt möjligt skall närvara vid förhör under förundersökning har föranlett motioner, vari begärs utredning angående införande av bestämmelser om särskilt valda, av statsmedel bekostade förhörsvittnen, s. k. medborgarvittnen. Riksdagen ansåg att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang borde uppta spörsmålet till prövning.
Exekutionsrätt. Riksdagen antog under 1966 års vårsession lagom vad som är fast egendom och lag om företagsinteckning.1 Lagarna, som trätt i kraft den 1 juli 1967, har föranlett tämligen omfattande ändringar i den exekutionsrättsliga lagstiftningen, vilka nu antagits av riksdagen. Ändringarna sammanhänger bl. a. med att kretsen av tillbehör till industrifastigheter vidgas avsevärt genom lagen om vad som är fast egendom. Dethar med hänsyn till vidgningen av tillbehörskretsen ansetts motiverat att
jämka på principen att en fastighet vid exekution utgör en odelbar enhet. Enligt ändringar i utsökningslagens bestämmelser om exekution i fast egendom blir det möjligt att sälja tillbehör till utmätt fastighet för sig och därefter fastigheten i övrigt när detta från ekonomisk synpunkt och i övrigt framstår som lämpligare än en försäljning av fastigheten och alla dess tillbehör i ett sammanhang. Vidare har införts nya regler om fastighetsägares rätt att förfoga över utmätt fastighet och bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras. Lagen innehåller också föreskrifter, som syftar till att skapa klarhet om vilken egendom som hör till utmätt fastighet. Föreskrifterna rör förrättningsmans utredning om vad som är fastighetstillbehör och förfarandet när tvist om tillbehör föreligger.
Lagen om företagsinteckning innebär att sådan inteckning gäller i större delen av en näringsidkares lösa egendom. Detta har medfört behov av en reglering som möjliggör utmätning och försäljning av gäldenärens företagsintecknade egendom till förmån för annan borgenär än den som har inteckning utan att den sistnämnde har rätt till betalning ur köpeskillingen. Så skall kunna ske om betalningen måste anses obehövlig för att trygga inteckningshavares rätt.
Utöver de ändringar som föranletts av lagarna om vad som är fast egendom och om företagsinteckning har antagits bestämmelser som syftar till att motverka att utmätt egendom säljs till underpris. Lös egendom skall sålunda kunna säljas inte bara på auktion utan också under hand. Vidare har förrättningsmannens möjligheter att ge köparen kredit när sådan egendom säljs exekutivt på auktion eller under hand vidgats. Bestämmelserna om försäljning under hand och på kredit skall tillämpas också när tillbehör till fastighet säljs för sig utan samtidig försäljning av fastigheten i övrigt. Slutligen skall den som förrättar auktion på fast eller lös egendom ha rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.
Ändringarna i utsökningslagen har föranlett ändringar i bl. a. inteckningsförordningen, lagsökningslagen och konkurslagen.
Den nya lagstiftningen har trätt i kraft samtidigt med lagarna om vad som är fast egendom och om företagsteckning, dvs den 1 juli 1967.
Pensionsstiftelser. En reform av den civilrättsliga regleringen av pensionsstiftelseväsendet har godkänts av riksdagen. Bestämmelser härom har införts i huvudsak i en särskild lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Härjämte innebär reformen ändringar i 17 kap. handelsbalken, konkurslagen, utsökningslagen, bokföringslagen, lagen om tillsyn över stiftelser, aktiebolagslagen, lagarna om försäkrings- och bankrörelse, sparbankslagen, lagen om ekonomiska föreningar och lagen om jordbrukskasserörelsen. De civilrättsliga reglerna kompletteras med skatterättsliga bestämmelser. Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 mars 1968, innebär en omläggning av de former, under vilka en arbetsgivare kan trygga sina pensionsutfästelser. I stället för att avsätta medel till en pensionsstiftelse genom att till stiftelsen överlämna en revers på beloppet (reversstiftelse) skall arbetsgivaren kunna redovisa motsvarande avsättning enbart i bokföringen som en särskild skuldpost. Vissa inskränkningar gäller dock för sådan arbetsgivare som ej är aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening eller sparbank. Befintliga reversstiftelser avskaffas. Sådana pensionsstiftel-
ser som har andra medel än fordringar mot arbetsgivaren, s. k. realstiftelser, skall finnas kvar. För dem införs regler som innebär att de får en betydligt självständigare ställning mot arbetsgivaren än för närvarande. För sådana arbetstagare som på grund av ålder inte alls eller endast i begränsad omfattning får del av den allmänna tilläggspensionen (ATP) innebär lagstiftningen, att deras pensionsfordringar i arbetsgivarens konkurs intill visst belopp utgår med förmånsrätt närmast efter fastighetsinteckningar.
Vattenrätt. I skrivelse till Kungl. Maj:t har riksdagen begärt utredning av frågan om lagstiftning rörande vattenvårdsförbund. Enligt riksdagens mening bör framför allt övervägas spörsmålet om skyldigheten att ingå i sådant förbund och om samverkan mellan dem — kommuner, industrier och andra — som utnyttjar vattnet för vattenförsörjning, fiske m. m. och mellan dem som använder samma vatten som recipient för avloppsvatten. Vidare bör man utreda intressenternas inbördes rättigheter och skyldigheter, bl. a. i fråga om vilka åtgärder intressenterna bör vidta till skydd mot vattendragens förorening, och de ekonomiska förpliktelserna och kostnadernas fördelning. Även frågan om statligt stöd till sammanslutningarna bör övervägas liksom övriga frågor som har samband med vattenvårdsförbundens uppgifter, organisation och ekonomi.
Näringsrätt. Riksdagen har antagit lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet. Lagen syftar till att skydda resenärer vid s. k. reseskandaler och innebär att den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa till land utanför Norden skall ställa säkerhet hos kommerskollegium. Säkerheten skall gälla det belopp som kommerskollegium med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kr. Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till lägre belopp eller helt efterge kravet på säkerhet. Säkerhet får tas i anspråk för återbetalning av medel, som erlagts för sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras återresa. Ärenden om ianspråktagande av säkerhet skall prövas av en särskild nämnd, resegarantinämnden. Lagen har trätt i kraft den 1 juli 1967 och gäller till och med den 30 juni 1972.
Patenträtt. Med giltighet från och med den 1 juli 1967 har patentförordningen ändrats sålunda att ansökningsavgiften höjts från 200 till 400 kr. — Den proposition med förslag till ny patentlag, som framlades under 1966 års vårsession, har ännu icke behandlats av riksdagen. I syfte att nå nordisk enighet har överläggningar i ämnet hållits i Stockholm, Köpenhamn och Oslo mellan företrädare för berörda parlamentsutskott i Danmark, Finland, Norge och Sverige jämte experter. Ärendet torde komma att avgöras av riksdagen under instundande höstsession.
Sjörätt. Vissa ändringar har företagits i sjölagen. Lagstiftningen, som har tillkommit efter samarbete med Danmark, Finland och Norge, trädde i kraft den 1 juli 1967. Motsvarande ändringar i dansk, finsk och norsk lagstiftning har trätt i kraft samtidigt. Revisionen är till stora delar av redaktionell natur men även viktiga sakliga ändringar har genomförts. Bland ändringar i befälhavarekapitlet må nämnas att reglerna om jämkning av skadestånd som befälhavare är skyldig att utge blivit tillämpliga även på lots.
De materiella reglerna i 7 kap. om gemensamt haveri har ersatts med York-Antwerpen-reglerna 1950. I ett nytt 12 kap. har sammanförts helt reviderade bestämmelser om dagböcker, sjöförklaring och besiktning. Dagboksplikten anknyts till handels- och fiskefartyg av viss dräktighet och i fråga om dagboksföringen har endast de grundläggande reglerna i sjölagen behållits. De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjöförhör har sammanförts till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. I vissa uppräknade fall skall sjöförklaring vara obligatorisk. Inom landet skall sjöförklaring liksom tidigare äga rum inför domstol. Antalet sjöförklaringsdomstolar har emellertid inskränkts till sju, nämligen de allmänna underrätterna för Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar, Malmö, Göteborg och Karlstad. I Danmark, Finland och Norge skall sjöförklaring för svenska fartyg äga rum inför där behörig domstol. I övrigt skall sjöförklaring utomlands hållas inför särskilt bemyndigade konsuler. För vissa svåra sjöolyckor skall särskild undersökningskommission kunna tillsättas. Ansvars bestämmelerna har flyttats från 12 till 13 kap. Bland nyheterna märks även att bestämmelsen om ansvar för befälhavare som vållar sjöolycka utvidgats till att omfatta ansvar för var och en som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Denna bestämmelse kompletteras med en särskild bestämmelse om straff för onykterhet till sjöss. Någon promilleregel har ej införts, men riksdagen uttalade att Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang borde utreda möjligheterna att för sjöfartens vidkommande införa en sådan regel med begränsad tillämpning. Rättegångsbestämmelserna har flyttats till ett nytt 14 kap. Samtidigt har reglerna om dispaschprocessen ändrats, främst sålunda att RB:s bestämmelser om den allmänna besvärsprocessen i stor utsträckning blivit omedelbart tillämpliga. Sjölagsändringarna har nödvändiggjort följdändringar i lagen om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., sjömanslagen och lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Förvaltningsrätt. Riksdagen har antagit ny folkbokföringsförordning, som bl. a. innebär följande. Kyrkobokföringen skall såsom hittills vara den primära folkbokföringen. Reglerna om rätt kyrkobokföringsort har undergått endast smärre ändringar. Grundprincipen att man skall vara mantalsskriven där man rätteligen skall vara kyrkobokförd den 1 november året närmast före mantalsåret har även bibehållits. Mantalsskrivningsförfarandet har förenklats bl. a. genom att de särskilda mantalsuppgifterna slopats. Den kontroll av kyrkobokföringen som mantalsuppgifterna innebär upphör sålunda. Som konsekvens av att mantalsskrivningen skall ske utan användande av mantalsuppgifter har även huvudförteckningarna och förskrivningsförfarandet slopats. I syfte att förmå allmänheten att i större utsträckning än f. n. fullgöra den anmälningsskyldighet, som föreligger beträffande kyrkobokföringen, har genomförts vissa förenklingar i fråga om anmälan till pastorsämbete. Sålunda skall telefonanmälan i regel godtas. Skyldigheten att vid flyttning inom landet anmäla denna i utflyttningsförsamlingen har slopats och flyttningsbetygen avskaffats. Den nya folkbokföringsförordningen skall börja tillämpas den 1 januari 1968. Mantalsskrivningen hösten 1967 skall dock följa de nya bestämmelserna.
Vidare har antagits förslag till lagstiftning som ger Kungl. Maj:t rätt att
förordna, att kommuner i område som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende, skall anordna gemensam bostadsförmedling. Meddelas sådant förordnande, blir kommunerna skyldiga att samverka i kommunalförbund för bostadsförmedlingsverksamheten och att tillämpa enhetliga grunder vid anvisning av bostäder. Samtidigt har antagits lagstiftning om skyldighet för kommun att fortlöpande samla uppgifter om bostadsförsörjningen i kommunen och att genom lämpligt organ informera de bostadssökande härom. Slutligen har den nuvarande verksamheten med kommunala bostadsbyggnadsprogram lagfästs. Lagändringarna, som avsåg lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande och upphävande av 10 § hyresregleringslagen, trädde i kraft vid utfärdandet.
Med giltighet från den 1 april i år har riksdagen godkänt vissa i proposition föreslagna, i fornminneslagen intagna bestämmelser om skydd för vissa äldre sjöfynd. Samtidigt har vissa ändringar vidtagits i lagen om sjöfynd och hittegodslagen.
I regeringsrättslagen har vidtagits två ändringar. Enligt den ena ändringen, som trätt i kraft den 1 juli 1967, skall regeringsrätten uppta och avgöra mål om tillämpning av lagen om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal, som övergått till statstjänst. Den andra ändringen, som träder i kraft den 1 oktober 1967, innebär att regeringsrätten skall pröva mål om tillstånd eller förbud enligt hotellförordningen eller om skyldighet enligt förordningen att utse föreståndare.
I syfte att nedbringa arbetsbalansen hos regeringsrätten till en rimlig nivå har antagits en lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal. Enligt lagen förstärks regeringsrätten fr. o. m. den 1 september 1967 tillfälligt med fyra ledamöter. Sammanlagda antalet ledamöter blir därigenom 21, varav två beräknas tjänstgöra i lagrådet. Utökningen gäller t. o. m. den 30 juni 1971, varefter antalet åter skall nedbringas i den mån det kan ske till följd av inträffade ledigheter.
Trafiklagstiftning. Enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall, vilken trätt i kraft den 1 juli 1967, har vissa myndigheter fått rätt att ingripa mot olämpligt uppställda fordon, när allmänna intressen påkallar det. Polismyndighet kan flytta fordon som utgör trafikfara eller betydande trafikhinder. Vägförvaltning och kommunal myndighet får rätt att ingripa med hänsyn till väghållningen eller för att undanskaffa övergivna fordon. Sådant ingripande förutsätter beslut av polismyndighet, om inte Kungl. Maj:t givit myndigheten rätt att själv meddela flyttningsbeslut.
En ändring av lagen om kommunal trafikövervakning, vilken ändring trätt i kraft den 1 juli 1967, innebär att förordnande om kommunal trafikövervakning skall meddelas av länsstyrelserna.
I en vid vårsessionen framlagd proposition förordades en ordning med hastighetsbegränsningar, differentierade efter olika vägars beskaffenhet. Det föreslogs att 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen ändrades så att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer skulle kunna meddela allmänna föreskrifter om hastighetsbegränsning utan nuvarande inskränkning till viss tid. Vidare redovisades resultaten av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna under de senaste åren. I yttrande över propositionen anförde riksdagen att försök borde göras med differentierade hastighetsbegränsningar. Riksdagen hade ingen erinran mot den föreslagna författningsändringen men förutsatte att resultaten från försöken redovisades för riks-
dagen för dess definitiva ställningstagande. Författningsändringen har trätt i kraft.
I en annan proposition föreslogs vissa ändringar i regleringen av arbetstid för vägtrafiken i syfte att främja trafiksäkerheten. Reglerna föreslogs bli tillämpliga på företag som driver förvärvsverksamhet, i vilken personer eller gods befordras med motordrivet fordon, och således inte som nu bara i yrkesmässig trafik. Med arbetstid avsågs enligt förslaget inte endast tid som har samband med körning utan även annan tid under vilken förare efter föreskriven vilotid utför arbete i företaget före körning. Med vilotid avsågs tid under vilken förare inte arbetar i företaget. Det föreslogs att arbetstiden under 24 timmar i följd efter föreskriven vilotid inte skulle få överskrida 11 timmar. Förare skulle inte heller få arbeta mer än 6 timmar i följd utan rast om minst 30 minuter. Vilotiden skulle enligt förslaget vara minst 10 timmar under en tjugofyratimmarsperiod. Undantag från dessa regler föreslogs för vissa fall. Vidare föreslogs att tillsynen över efterlevnaden av reglerna om arbetstid och vilotid skulle ske i anslutning till den inspektionsverksamhet som yrkesinspektionen redan bedriver enligt arbetarskyddslagstiftningen samt genom polisens försorg. Bestämmelserna föreslogs träda i kraft den 1 januari 1968. Riksdagen hade inget att erinra mot författningsförslagen.
Allmän försäkring. Riksdagen har antagit vissa ändringar i lagen om allmän försäkring. Mantalsskrivning som villkor för utlännings tillhörighet till sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen har ersatts av ett krav på bosättning i Sverige. Även inom folkpensioneringen har man lättat på mantalsskrivningskravet. Den nuvarande huvudregeln om mantalsskrivning som villkor för rätt till folkpension för svenska medborgare har ersatts med krav på bosättning i riket. De nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1968. Riksdagen har vidare med verkan från den 1 juli 1967 beslutat om standardhöjning av folkpensionerna och anknytning av pensionerna till basbeloppet. Det tidigare systemet med indextillägg för vissa folkpensionsförmåner har således avskaffats. Ålderspension, hel förtidspension eller änkepension utgör för ensamstående 86,5 procent av basbeloppet. Pensionsberättigade makar erhåller tillsammans 135 procent av basbeloppet.
Folkpensionsavgiften har höjts. Avgiften för år 1968 har fastställts till 4,5 procent av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten, dock högst 1 350 kr. För följande år skall avgiften vara 5 procent med maximering till 1 500 kr.
Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor i socialförsäkringssystemet har i motioner tagits upp med utgångspunkt från den ökade yrkesverksamheten bland kvinnor. Riksdagen har begärt att Kungl. Maj:t skall tillsätta en särskild utredning för frågan.
Arbetsrätt. Riksdagen har beslutat att uppmjuka arbetarskyddslagens förbud mot användandet av kvinnor till arbete under jord i gruva eller stenbrott. Arbetarskyddsstyrelsens möjlighet att bevilja dispens från förbudet har utvidgats till att gälla inte endast — som nu är fallet — sjukvårdsarbete, annat socialt arbete eller tillfälligt arbete utan allt arbete som får anses lämpligt för kvinnor. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1967, förutsätter att Sverige säger upp Internationella arbetsorganisationens konvention nr 45.
Genom ändring av förordningen om erkända arbetslöshetskassor har riksdagen fastslagit att semesterersättning inte annat än i särskilda fall skall utgöra hinder för medlem av arbetslöshetskassa att få ersättning från kassan. Med särskilda fall avses sådana där det klart framgår att arbetslöshetsförsäkringen utnyttjas obehörigt. Lagändringen innebär att riksdagen tagit avstånd från uppfattningen att ett samtidigt uppbärande av semesterersättning och kassaersättning utgör en omotiverad dubbelkompensation. På den uppfattningen har nämligen huvudparten av landets arbetslöshetskassor hittills grundat en stadgeföreskrift som innebär att kassaersättning inte kan utgå för dag, för vilken medlem uppburit semesterersättning.
I anledning av väckta motioner har riksdagen uttalat att det är oklart huruvida en arbetstagarorganisation har förhandlingsrätt beträffande medlemmar som gått i pension. Enär oklarheten på många håll inom arbetsmarknaden uppfattas som otillfredsställande, har riksdagen hemställt att frågan måtte bli föremål för utredning.
Försvarslagstiftning. Som en följd av den förra året fastställda omläggningen av de värnpliktigas utbildning har riksdagen i år beslutat vissa förbättringar av de värnpliktigas penningbidrag, premier m. m. I samband därmed har ändringar vidtagits i familjebidragsförordningen som innebär en uppräkning med i genomsnitt 30 procent av familjebidragsförmånerna för värnpliktiga, civilförsvarspliktiga, vapenfria tjänstepliktiga m. fl.
Arne Reis1