Nordiska rådets femtonde session
Nordiska rådet höll sin femtonde session i Helsingfors den 1—6 april 1967. Vid denna behandlades liksom vid motsvarande tidigare tillfällen ett flertal spörsmål av juridisk art. Åtskilliga av dessa rörde sig på centrala rättsområden och var dessutom delvis av kontroversiell natur.
Rådets egen organisation kom att bli ett uppmärksammat spörsmål under rådssessionen. Anledningen var att frågan om representation för Färöarna i Nordiska rådet anhängiggjorts genom ett danskt regeringsförslag, vari Danmarks regering påyrkade sådana ändringar i rådets stadga, att Färöarnas lagting inom sig får utse två medlemmar av rådet och att också Färöarnas landstyre får utse en representation bland sina medlemmar. Förslaget innebär i realiteten att rådets nuvarande konstruktion som ett samarbetsorgan mellan regeringar och parlament i fem suveräna stater skulle ändras och rådet istället bli ett organ med likvärdig representation jämväl för sådana delar av dessa fem länder, som utrustats med mer eller mindre vittgående självstyrelse. Det är lättförklarligt att ett sådant förslag måste komma att möta starkt motstånd av såväl politisk som teknisk art. Frågan blev icke slutbehandlad vid sessionen utan handläggningen kommer att fortsätta i rådets juridiska utskott. Detta har dock förutsatt att förhandlingar upptages direkt mellan regeringarna i saken.
I samband med Färö-förslaget står ett medlemsförslag, väckt av rådets presidiemedlemmar om en allmän revision av Nordiska rådets stadga och arbetsordning. Bl. a. beröres i medlemsförslaget möjligheten att i stadgan införa regler, som vidgar rådets kompetens, och bestämmelser om rätt för rådet att anställa gemensam personal. På båda punkter är närmast fråga om att stadgefästa en utveckling, som är på gång. Enligt stadgan antager rådet självt sin arbetsordning. Denna kräver sedan länge omarbetning med hänsyn till att den ursprungligen utarbetats med tanke på att rådets hela verksamhet var koncentrerad till de årliga sessionerna. Sedan rådets arbete emellertid kommit att utbredas över hela året, måste arbetsordningens regler anpassas till det nya läget.
Ett folkrättsligt spörsmål berördes i ett medlemsförslag, som gick ut på att få till stånd en gemensam aktion av de nordiska länderna i syfte att inom Förenta nationernas organ påskynda behandlingen av frågan om begränsningen av användning av dödsstraff för åsiktsförbrytelser och liknande brott. Målet är att en FN-resolution skall antagas, i vilken medlemsstaterna uppmanas dels att anmäla alla politiska dödsdomar till FN:s generalsekreterare eller till något speciellt FN-organ, som handhar frågor om de mänskliga rättigheterna, för att där registreras, dels att icke tillåta en sådan dom gå i verkställighet förrän tidigast sex månader efter denna registrering. Då emel-
lertid redan nu saken drives på från de nordiska staternas sida, fann rådet att något ytterligare knappast kan göras. Medlemsförlaget blev därför avslaget.
Flera betydelsefulla civilrättsliga spörsmål var före vid sessionen. Den vid husdörrarna florerande avbetalningshandeln har lett fram till krav om att en särskild betänketid skall införas vid ingående av avtal under vissa omständigheter. Köparen tänkes nämligen få rätt att frånträda ett ingånget avtal inom en viss kort frist från avtalets träffande. Ett omfattande remissmaterial hade inhämtats över ett förslag i denna riktning. Rådets juridiska utskott ansåg på grundval av detta material det finnas orsak antaga att det förekommer vissa missbruk i samband med ingående av sådana kontrakt, som avslutas hemma hos köparen i fall då säljaren eller hans agent oombedd inställt sig där. Mindre erfarna konsumenter kan då förledas att ingå avtal eller göra beställningar, vilka mot bakgrund av deras ekonomiska situation och deras behov ter sig oöverlagda och oförnuftiga. Rådet beslöt rekommendera regeringarna att företaga en undersökning av behovet av ett skydd i en eller annan form för konsumenter i den angivna situationen (rek.nr 15/1967). Undersökningen bör omfatta alla typer av ömsesidigt förpliktande avtal, t. ex. köpe-, försäkrings-, abonnemangs- och serviceavtal.
Ett klassiskt problem i civilrätten ligger förborgat i reglerna om tredjemans rätt till lösöre, som kommit ur rätte ägarens besittning och som tredjeman därefter förvärvat i god tro. Läget är för närvarande att på denna punkt tillämpas i Danmark och Norge vindikationsprincipen, dvs. den ursprungliga ägaren har rätt att utan vidare få tillbaka sitt gods från den, som i god tro förvärvat det, medan i Finland och Sverige gällande rätt bygger på att exstinktionsregeln tillämpas, för Finlands del med den modifikationen att för gods, som frånstulits rätt ägare, vindikationsprincipen gäller. Sedan på rådets föranstaltande frågan blivit utredd, hade danska regeringen i ett regeringsförslag begärt rådets yttrande i saken.
Efter ingående överväganden hade juridiska utskottet kommit fram till att man i Norden nu borde gå över till att överallt tillämpa exstinktionsprincipen, bortsett från sådana fall, då rätte ägaren frånhänts godset genom stöld, rån eller grovt tvång. I enlighet härmed rekommenderade rådet regeringarna att söka få till stånd en likartad nordisk lagstiftning om förvärvav lösöre i god tro, som — bortsett från de fall då godset avhänts ägaren genom stöld, rån eller annat grovt tvång — bygger på en allmän exstinktionsregel (rek. nr 13/1967). Det tillägges i rekommendationen — tydligen med tanke på att Sverige är obenäget att införa vindikationsprincipen för stulet gods — att, om likartade regler icke kan helt uppnås, då fråga är om gods som stulits etc., lagförslaget måtte avfattas på sådant sätt att man i rättstillämpningen kan väntas i största möjliga omfattning komma till samma resultat i alla länderna.
Den nordiska äktenskapsrätten är i huvudsak en frukt av gemensam lagstiftning från senare delen av 10-talet. Vår tids förändrade förhållanden har nu nödvändiggjort en revision av den. I anledning av en år 1955 antagen rådsrekommendation har förutsättningarna för en revision av den i de nordiska länderna gällande äktenskapslagstiftningen undersökts av särskilda kommittéer, bl. a. vad gäller förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. I kommittébetänkandena har särskilt en fråga väckt intresse, nämligen spörsmålet om otrohetens betydelse för äktenskaps upplösande. I denna fråga har
meningarna gått starkt isär. I rådets juridiska utskott utkristalliserade sig så småningom tre olika meningar. Alla önskade att få till stånd ökad likformighet i de nordiska ländernas lagstiftning om äktenskaps ingående och upplösning men tyvärr efter skilda linjer. En grupp, huvudsakligen omfattande konservativa medlemmar av utskottet, önskade upprätthålla nuvarande regler. I alla länderna borde sålunda regeln om den förorättade makens rätt till omedelbar skilsmässa på grund av den andra makens otrohet bevaras oändrad, liksom man borde, oavsett om makarna är eniga om att önska skillnad i äktenskapet eller ej, bibehålla nuvarande frister på 1 resp. 2 år för äktenskapsskillnad efter föregående separation (hemskillnad). Häremot stod en annan grupp av radikala utskottsmedlemmar, som ville att reglerna om otrohets rättsverkan skulle ändras därhän, att äktenskapsbrott ger den förfördelade parten rätt allenast till separation (hemskillnad) och att fristen för att erhålla äktenskapsskillnad efter föregående separation bestämmes till antingen 1 år eller 11/2 år. En kompromissgrupp önskade i utskottet, att i alla länderna regeln om otrohets rättsverkan skulle ändras i enlighet med ett förslag i det norska kommittébetänkandet, så att otrohet även framgent skulle förbli grund för omedelbar skillnad, dock med den begränsningen, att domstolen skulle få möjlighet att besluta om separation (hemskillnad) i stället för äktenskapsskillnad, när hänsyn till makarnas gemensamma barn eller andra vägande skäl talar därför. Denna regel borde också tillämpas vid otrohet under hemskillnadstiden. Denna borde bestämmas till 1 år. Företrädarna för alla tre meningarna byggde på grundtanken att äktenskapets ställning borde stärkas. Detta mål ansåg några säkrast tryggas genom att otrohet leder till omedelbar äktenskapsskillnad, medan andra menade att det funnes större möjlighet att bevara äktenskap, om tillfälliga avvikelser från den äktenskapliga troheten icke får leda till omedelbar äktenskapsskillnad utan om i stället möjlighet öppnas för makarna att under någon tid överväga situationen. — Efter flera omröstningar segrade kompromissmeningen, vilken rådet alltså kom att omfatta (rek.nr 7/1967).
Den oroväckande ökningen av narkotikamissbruk hade föranlett några medlemmar att taga upp frågan om sambandet mellan brottslighet och sådant missbruk. Detta kriminologiska spörsmål blev föremål för en allsidig remissbehandling. Behandlingen i rådet slutade med att en rekommendation antogs till regeringarna, vari dessa uppmanas att undersöka möjligheterna för vidgad nordisk forskning angående ungdomens alkohol- och narkotikamissbruk samt den därmed sammanhängande ungdomsbrottsligheten (rek.nr 5/1967).
Inom pressrätten förefanns vid denna session två förslag att behandla, nämligen dels frågan om ett förbättrat anonymitetsskydd för uppgiftsmeddelare till tidningar, dels ock frågan om en enhetlig nordisk lagstiftning rörande beriktigande i radio och TV.
Frågan om förbättrat anonymitetsskydd hade aktualiserats av vissa händelser i Finland, där journalister dömts för vägran att avslöja sina källor. Sedan förslaget väckts, hade emellertid en utveckling ägt rum på området. I mars 1966 genomfördes i Finland en ändring av rättegångsbalkens och tryckfrihetslagens regler, varigenom förläggare, boktryckare, redaktörer och annan redaktionspersonal generellt fritages från skyldighet att avge vittnesutsaga om vem som författat en artikel eller vem som varit meddelare.
I Sverige har offentlighetskommittén i sitt förslag till ny offentlighetslagstiftning proponerat sådana ändringar i rättegångsbalken, att boktryckare, förläggare och andra som medverkat till tryckning av en skrift eller dess utgivning, dvs. i första hand journalister, ej skall kunna höras som vittnen vid domstol rörande vem som lämnat viss upplysning, utom i vissa grövre brottmål etc. Med hänsyn till att de mest påtagliga bristerna i den nordiska lagstiftningen sålunda kan väntas bli avhjälpta, beslöt rådet att icke företaga sig något i anledning av medlemsförslaget.
Kravet på en nordisk lagstiftning om rätt till beriktigande i radio och television har framkallat starkt delade meningar. Redan 1963 var saken uppe, då som en del av det större problemet om en enhetlig nordisk lagstiftning om radions juridiska ansvar. Det befanns dock att förutsättningarna saknades för en sådan. I detta läge upptog några rådsmedlemmar spörsmålet om rätt till beriktigande och hemställde, att Nordiska rådet skulle begära en enhetlig nordisk lagstiftning om rätt till beriktigande av oriktiga upplysningar i radio- och TV-sändning. Under det att behandlingen av medlemsförslaget pågick i rådet har radioföretagen själva tagit itu med saken. Som ett resultat härav antogs normer för beriktigande i nordisk rundradio vid ett nordiskt radiochefsmöte i Helsingfors den 4—5 maj 1966. Dessa håller nu på att sättas i kraft inom företagen. I rådet kom striden att gälla huruvida denna frivilliga ordning, som saknar stöd i lag, kan anses tillfyllest eller om viss ramlagstiftning i ämnet borde fordras. Rådet delade sig i två hälfter, den ena önskade att regeringarna skulle utarbeta förslag till likartad nordisk ramlagstiftning om rätt till beriktigande av oriktiga upplysningar i radio och TV-sändningar — denna mening fick 31 röster — den andra ville att förslaget skulle avslås — denna mening fick 30 röster. Då en medlem avstod från att rösta, uppnåddes ej den för rekommendations antagande föreskrivna ja-majoriteten, varför saken fick förfalla.
Inom socialrätten kan antecknas ett flertal viktiga beslut. En allmän harmonisering av socialförsäkringslagstiftningen avvisades visserligen av rådet såsom ogenomförbar under nuvarande omständigheter. Däremot antogs en rekommendation om ingående av en nordisk konvention angående upprätthållande av en viss minimistandard i Norden rörande sociala förmåner (rek. nr 8/1967). Denna rekommendation beledsagades av en annan, vari rådet påyrkade en komplettering av 1955 års nordiska konvention om social trygghet med en regel om att nytillkommande förmåner inom ett lands sociallagstiftning automatiskt skall utgå till medborgare från nordiskt grannland vid stadigvarande vistelse i förmånslandet (rek. nr 9/1967). Rekommendationen har motiverats av att länderna visat en viss obenägenhet på sistone att tillerkänna nordiska medborgare samma tilläggspensionsförmåner som successivt införes för det egna landets invånare.
I två andra rekommendationer tar rådet upp önskemål om samordning och förenhetligande av bestämmelserna i de nordiska ländernas lagstiftningar om dels sjukförsäkring, dels pensionsförsäkring (rek. nr 10 och 11/1967). På vissa i rekommendationerna angivna punkter går bestämmelserna för närvarande icke ihop. Dessa diskrepanser medför understundom olägenheter för arbetande och andra som rör sig mellan länderna.
Några spörsmål av arbetsrättslig natur kan nämnas.
Beträffande ungas användande i arbete gäller för närvarande delvis olika regler i de nordiska länderna. Med tanke på att den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden omfattar även de unga — låt vara att de yngsta åldrarna är mindre rörliga på arbetsmarknaden än andra — föreslås att förutsättningarna för ett förenhetligande av dessa regler undersökes (rek. nr 3/1967).
Av arbetarskyddshänsyn betingade säkerhetsföreskrifter rörande maskiner m. m. finns i alla länderna. Det är icke minst ur producentsynpunkt ett önskemål att dessa skyddsanordningar kan göras enhetliga i Norden. Rådet rekommenderade därför regeringarna att införa en snabbt och effektivt verkande gemensam ordning för tillgodoseende av arbetarskyddet beträffande maskiner, redskap och andra liknande tekniska anordningar (rek. nr 4/1967).
Kontrollbestämmelser av olika slag finns på en mängd områden bl. a. för tillverkning av och handel med ädelmetallvaror. Den internordiska handeln på detta fält försvåras av olikheter i den reglering, som gäller kontrollen av guld- och silvervaror och andra liknande produkter. Skiljaktigheterna avser såväl reglerna om märkningstvång som t. ex. finhetsreglerna. Rådet rekommenderade regeringarna att införa liberala och enhetliga regler för tillverkning av och handel med ädelmetallarbeten (rek. nr 6/1967).
Vad gäller transporträtten kan anmärkas att rådet länge varit sysselsatt med att verka för en enhetlig nordisk transportpolitik. Vid årets session hade rådet att behandla en begränsad del av detta problem, nämligen landsvägstransporter med lastbil. För att åstadkomma en fri konkurrens i Norden på detta område kräves en rad lagstiftningsåtgärder. Bl. a. bör man verka för en successiv avveckling av kraven på särskilt tillstånd för yrkesmässig godstransport på landsväg mellan de nordiska länderna. I detta sammanhang måste vidare bestämmelserna rörande axel- och boggietryck, om maximistorlek för fordon och om maximivikt för fordon å huvudvägarna förenhetligas. Likaså behöver bestämmelserna om arbets- och vilotider för de på tunga lastfordon tjänstgörande med tillhörande kontrollregler harmoniseras. Rådet hemställde nu om undersökning av om förutsättningar för genomförande av reformer av denna art föreligger (rek. nr 1/1967).
Gustaf Petrén