ERIK ANNERS. Humanitet och rationalism. Studier i upplysningstidens strafflagsreformer — särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning. Sthm 1965. Nordiska bokh. 329 s. Kr. 21,00. — Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning ser. I bd 10.

 

Straffrättens historia är på många sätt intressant, och prof. Anners' bok är ett mycket välkommet bidrag till den ganska magra svenska litteraturen i ämnet. I boken behandlas Gustav III:s försök att omsätta upplysningsfilosofiens idéer i den svenska straffrätten.
    Som bakgrund ger prof. Anners en, såvitt anmälaren förstår, högst läsvärd redogörelse för straffrättsskipningens tillstånd i Europa i allmänhet vid upplysningstidens ingång, för de faktorer som fört utvecklingen dithän och för tänkesätten i dithörande frågor. Straffrättsskipningen var brutal, och den byggde icke på någon genomtänkt åskådning. Ett starkt framträdande motiv för strängheten var önskan att avskräcka. Denna preventionstanke förenades med föreställningen att brott borde vedergällas. Att låta brott förbli obestraffade ansågs kunna nedkalla Guds vrede över landet. Dessa och andra föreställningar, såsom den om skyldighet att åtlyda straffstadganden i Gamla Testamentet, anfördes till motivering av strängheten. Man vande sig vid denna och drog ej dess berättigande i tvivelsmål.
    På straffrättsskipningens område som på andra framträdde upplysningsmännen med en radikal kritik. De önskade förutsättningslöst resonera om dessa ting för att finna det riktiga. Den som framför andra vann gehör i vida kretsar var italienaren Beccaria genom sin år 1764 utgivna lilla skrift »Om brott och straff», snabbt översatt till många språk däribland vårt. En av orsakerna till bokens utomordentliga publikframgång var troligen, att man där för första gången fick en sammanhängande, med resonemang av rationell typ motiverad teori för straffrätten.
    Beccaria uppställer ett och endast ett ändamål för straffrättsskipningen, nämligen brottsprevention, och med detta ändamål för ögonen kritiserar han den dåvarande straffrättsskipningen och framställer en rad reformförslag. Detta låter modernt, men den nutida läsaren blir förvånad när han tager del av skriften. Den framträder i formen av ett resonemang med utgångspunkt i frågan om statens rätt att straffa. Denna rätt bygger enligt Beccaria på ett tänkt fördrag, genom vilket samhällsmedlemmarna avstått från en del av sin frihet för att åtnjuta resten i säkerhet och lugn. Det är därför som straffrättsskipningen måste ha till ändamål att förebygga brott, och därav följer också att straff är berättigat, är rättvist, om men endast om straffet är nödvändigt för detta ändamål. Enligt Beccaria är detta sanningar, som han anser sig ha ådagalagt.
    Ett logiskt resonemang från denna naturrättsliga utgångspunkt leder honom till hans reformkrav. Största uppmärksamheten tilldrog sig hans krav på avskaffande av dödsstraffet. Detta saknar enligt honom berättigande, ty

 

556 Ivar Strahlvem skulle väl ha kunnat komma på idén att ge andra rätt att taga hans liv! Att straffa med dödsstraff är icke, kan icke vara, en rätt utan är ett krig fört av nationen mot medborgaren. Men icke nog därmed: dödsstraffet är varken nyttigt eller nödvändigt. För att visa detta anför Beccaria bl. a., att ett livslångt hårt frihetsstraff är mera avskräckande än ett dödsstraff, något som han förklarar med sådana argument som att dödsstraffet går så fort över och att det befriar brottslingen från den nöd som drev honom till brottet.
    Att resonemanget leder till avskaffande av dödsstraffet kan synas vara en humanitär vinning. Så uppfattades saken nog av Beccaria: om jag bevisar att dödsstraffet varken är nyttigt eller nödvändigt, kommer jag att ha fört humanitetens sak till seger. Det är också klart, att han, som läst sin Rousseau, ansåg sig kämpa för humanitet. Men motiveringen i och för sig är, såsom Anners med skärpa framhåller, icke humanitär.
    För Beccaria ställde det sig så lyckligt, att hans argument och hans känsla förde honom till samma resultat. Men man kan undra, om det icke förhöll sig så, att han trodde på sina argument just för att de ledde till det resultat han önskade. Man tror ju gärna det man vill tro.
    I kampen för reformer under 1700-talet hämtades gärna vapen ur Beccarias arsenal. Men varje reformator valde efter sitt huvud eller sitt hjärta.
    När en härskarnatur som Josef II i Österrike år 1787 avskaffade dödsstraffet, ersatte han det med ytterst plågsamma frihets- eller kroppsstraff. Såsom motivering tillkännagavs, att härskaren icke hade följt principerna hos moderna filosofer, vilka känna skräck inför blodsutgjutelse och hävda att straffrätten icke har rätt att beröva människan livet, utan endast följt sin övertygelse att de nya straffen vore mera kännbara än dödsstraffet på grund av sin långvarighet och därför vore mera ägnade att injaga skräck hos missdådare.
    Hos Gustav III åter framträdde ett starkt humanitärt drag. Bland hans första åtgärder efter statsvälvningen 1772 var ett inskridande mot tortyr. Enligt en italienare, som då vistades i Sverige, skulle han ha sagt, att det var Beccarias bok som lärt honom »ce trait d'humanité».1
    Vad dödsstraffet beträffar hyste han uppenbarligen en stark motvilja mot detta straff. Den straffrättsliga reform, för vilken han är mest känd, är upphävandet år 1779 av bestämmelserna om dödsstraff för en rad brott. Han själv ville gå längre i inskränkning av dödsstraffet, men ständerna, hos vilka likväl åsikterna bröt sig, begränsade reformen, så att den i det väsentliga blev en anpassning till den mildring som redan skett i praxis genom att överdomstolarna, begagnande sin s. k. leuterationsrätt, regelmässigt mildrade dödsdomar vid vissa slags brott. Lagreformen och arbetet med denna gav emellertid stöd åt en fortsatt mildring av praxis, genom leuteration eller benådning. Anners framlägger en talande statistik, för tiden före 1779 och för tiden därefter.
    Bland de brott, som enligt Konungens förslag ej längre skulle vara belagda med dödsstraff, var barnamordet. Hur man skulle kunna komma tillrätta med detta brott var ett av tidens mest brännande kriminalpolitiska problem. Barnamordet föll tidigare under Landslagens bestämmelse om

 

1 Cesare Beccaria, Dei delitti e delle pene, Con una raccolta di lettere e documenti etc., A cura di Franco Venturi, Einaudi ed., Torino 1965, s. 629. 

Anm. av Erik Anners: Humanitet och rationalism 557dödsstraff för föräldrar som dödar barn och för barn som dödar föräldrar. Tillämpning av denna bestämmelse på barnamord mötte naturligtvis svårigheter beträffande bevisningen. Indicier godtogs i praxis, vilket ledde till presumtion mot kvinnan. I barnamordsplakat 1655, 1669 och 1681 och slutligen i 1734 års lag fixerades indicierna och presumtionen så, att man i verkligheten fick ett särskilt brott med en brottsbeskrivning enligt vilken den straffbelagda gärningen icke var dödandet utan visst beteende som antogs visa att modern uppsåtligen dödat sitt barn. I 1734 års lag stadgades sålunda under brottsbeteckningen barnamord dödsstraff för kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande, om hon icke uppenbarat det före födseln, sökt enslighet vid denna och därefter lagt fostret å lönn. Hon skulle få lindrigare straff, om fostret genast framskaffades och befanns antingen ej vara fullgånget eller också sakna våldsamt tecken. I praxis beaktade man, att det dock i grunden var fråga om en presumtion. Efter en omfattande genomgång av domsmaterial från tiden 1736—1778 (och även därförut) konstaterar Anners, att även om underrätterna synes ha strikt hållit sig till lagens stadgande, det hos överrätterna uppstod en tendens att leuterera på grund av oklar bevisning, nämligen angående uppsåtligt dödande, eller mildrande omständigheter. Överrätternas motivering visar, att domarnas rättskänsla uppreste sig mot presumtionen, och deras humanitära känsla mot att oavsett omständigheterna döma kvinnan att, såsom lagen stadgade, halshuggas och brännas. När det var till fullo styrkt att kvinnan uppsåtligen berövat levande barn livet utan att några speciella mildrande omständigheter fanns, dömde man emellertid till detta straff. Det tycks som om under 20-årsperioden 1759—1778 ungefär 1/3 av alla avrättningar skedde för barnamord.
    Man var ingalunda blind för att stränga straff icke var det enda medel som kunde komma i fråga för bekämpande av barnamorden. Åtgärder för att lindra barnaföderskornas lott försöktes eller föreslogs. Det kyrkliga skamstraffet att stå på pallen avskaffades 1741. Ett barnhus inrättades i Stockholm 1775. Man föreslog understöd åt kvinnan av allmänna medel och vidtog åtgärder för att skona henne från publicitet.
    Men kvar stod frågan, hur barnamord borde bestraffas. Konungen ville som sagt avskaffa dödsstraffet för detta brott. Man kan knappast betvivla, att han ömmade för de stackars kvinnorna. Men vad han anförde mot dödsstraff för detta brott var, att sådant straff icke var avskräckande nog. Ty den grund varav detta brott begås gör, säger han, det straffet önskat av barnamörderskan när brottet blivit upptäckt. Döden är då den enda återstående utväg hon har att få sin fläckade heder bortgömd i evighetens glömska. Den beredelse, nämligen till döden, som hon undergår och den medömkan som åskådarna känner väcker, fortsätter han, icke någon avsky för brottet; tanken fästes endast vid dödssättet, och den önskan höres icke sällan bland en gråtande menighet hur lyckligt det vore att kunna dö såväl beredd. I stället föreslog Konungen, i proposition till riksdagen, att barnamörderska skulle undergå högsta kroppsplikt, sedan sändas till arbete i tukthus på livstid eller på viss tid och i fortsättningen varje år på dagen för brottet utställas för allmänheten två eller flera timmar att skämmas och därpå slita ris. Denna blygsel och beständiga känning av brottet sade sig Konungen tro vara ett det kraftigaste medel att inplanta förskräckelse och avsky för dylika missgärningar. Riksdagen bibehöll emellertid dödsstraff

 

558 Ivar Strahlför barnamord där uppsåtet att döda var till fullo styrkt; i andra fall, bland dem läggande å lönn utan styrkt sådant uppsåt, fick det räcka med lägre straff.
    Problemet hur man skulle kunna komma till rätta med barnamordet är ett exempel på straffrättsskipningens begränsade effektivitet, när det gäller att undertrycka gärningar som framdrives av starka motiv och som är svåra att upptäcka och bevisa. För att motväga motiven kan man tycka ett strängt straff erforderligt. Gustav III såg sig föranlåten att föreslå en raffinerat hård bestraffning. Förslaget kan synas oförenligt med hans eljest humanitära inställning. Det är dock icke så alldeles säkert, att han verkligen ansåg den av honom föreslagna bestraffningen strängare än dödsstraff. Dödsstraffet står i en särklass, och han hade en dokumenterad motvilja mot just detta straff. Dessutom kunde han, ehuru han icke synes ha gjort det, åberopa ett uttalande av Beccaria i dennes argumentering mot dödsstraff.
    När Beccaria förordar att utbyta dödsstraff mot livslångt hårt frihetsstraff, förutser han invändningen, att sådant straff är lika grymt som dödsstraff. Det vore måhända, säger han, ännu grymmare än detta, om man lade samman alla de olyckliga stunder som ingår i livstidsstraffet. Men dessa är utspridda över hela livet, medan dödsstraffet utvecklar hela sin kraft i ett enda moment. Livstidsstraffet har den fördelen framför dödsstraffet, att det förskräcker åskådaren mer än fången. Ty åskådaren tänker på hela summan av olyckliga moment, medan fången av sitt närvarande onda hindras att tänka på vad som skall komma. Inbillningen förstorar allt ont, och den som undergår ett straff finner resurser och tröstegrunder, som är okända för åskådarna emedan dessa tillägger den förhärdade fången sina egna känslor. I detta uttalande, vilket icke fanns i den första upplagan av Beccarias skrift, framträder i form av ett önsketänkande Beccarias i grunden humanitära inställning. Preventionssyftet är, när allt kommer omkring, icke det ensamt avgörande. För att försvara sig inför sitt samvete måste han intala sig, att det hårda livstidsstraffet icke är så grymt som det ser ut.
    Att detta straff verkligen på allvar kunde tilltros större avskräckande förmåga än dödsstraff framgår av ett utlåtande av adelns lagutskott vid 1778—79 års riksdag, vari uttalades att mordbrand är ett så grovt brott att dödsstraff ej vore tillräckligt utan borde ersättas med en kombination av frihetsstraff och kroppsstraff jämte brännmärkning emedan sådan bestraffning skulle väcka mera skräck och avsky.
    Det är intressant att i prof. Anners' framställning se, hur man resonerade när man för 200 år sedan sökte att, obunden av traditionen, finna lösningen på kriminalpolitiska problem. Många av de argument man använde förefaller oss verklighetsfrämmande, men just detta kan vara en tankeställare och hjälpa oss att inse begränsningen av vår omdömesförmåga. I en framtid kommer kanske argument som vi anför att anses lika orealistiska.
    Prof. Anners' bok är en fängslande läsning och är en värdefull undersökning av ett viktigt skede i straffrättens utveckling. Här har endast vissa delar av bokens rikliga innehåll kunnat beröras.
    Boken belyser också Gustav III:s personlighet och hans regeringssätt. Den 17 oktober 1778 tog han initiativ till propositionerna i här nämnda och andra straffrättsliga frågor. Sedan lagkommissionen och riksrådet hörts, avgavs propositionerna den 31 oktober. Det är all heder värt att Konungen

 

Anm. av Erik Anners: Humanitet och rationalism 559själv hade satt sig in i frågorna, men det kan icke förnekas att hans tillvägagångssätt vid detta som vid andra tillfällen tedde sig som en kupp.

Ivar Strahl