HUGO LINDBERG. Gallret — utanför och innanför. En försvarsadvokats funderingar. Sthm 1963. Wahlström & Widstrand. 196 s. Kr. 23,50, inb. 28,50.
Denna bok kan betraktas som ett äreminne över Hugo Lindberg och hans strävanden. Hugo Lindberg var ju inte blott en känd och framstående advokat med brottmål som specialitet; han var också en social reformator, som i artiklar och diskussioner och såsom ledamot i lagstiftningskommittéer arbetade för humanisering av strafflagen och för en mänsklig och ändamålsenlig behandling av lagöverträdare. Boken är en samling av artiklar, som han publicerat under åren 1930—1962.
Många av de äldre artiklarna visar, att förhållandena förändrats sedan de skrevs, oftast i den riktning, som förf. önskade. Sålunda har — för att ta några lösryckta exempel — tvångsuppfostran avskaffats, många höga straffminima sänkts (ehuru somliga återstår, t. ex. för rån), besynnerligheter i strafflagens konkurrensbestämmelser försvunnit, fångbehandlingen humaniserats (men kanske inte tillräckligt) samt sabbatsbrott och straffskärpning för brott förövat under sabbat avskaffats. Vidare åtalas kvinnor numera ytterst sällan för fosterfördrivning, som de förövat eller låtit föröva på sig själva, och bötesförvandling har blivit något ovanligt.
Men mycket i artiklarna har fortfarande aktualitet. Som exempel kan nämnas nämndens betydelse i brottmål, de svårigheter som möter den som anhålles för brott, dogmen att fängelse av allmänpreventiva skäl måste vara obligatoriskt för rattfyllerister, som ej begått annat brott eller har speciellt vårdbehov, samt svårigheterna att tillförsäkra målsäganden skadestånd för brott som han utsatts för.
Det är i regel lätt att instämma i förf:s kritik och reformförslag. Ibland skjuter han dock i sin iver över eller bredvid målet. Ett exempel är att han för att kunna avskaffa fängelse för rattfyllerister rekommenderar (s. 117) konfiskation av bilen (en tanke som många haft) men vill låta denna åtgärd gå ut också över en avbetalningssäljare för att »varna» honom. Det förefaller att vara väl hårt att lägga på den som säljer en bil på avbetalning en plikt att förvissa sig om att kunden inte kommer att bli rattfyllerist.
Om advokatens uppgift har förf. självfallet kloka ord att säga. Hans uttalande (s. 100), att försvarsadvokaten bör vara mera socialarbetare än jurist, kan emellertid missförstås. Det är nog alldeles riktigt att i brottmål juridiskt skarpsinne endast behövs i ett fåtal fall, men det kan vara en fara för att den strängt upptagne försvararen inte alltid uppmärksammar, att hans klient i ett visst fall kan vara mera betjänt av ett försvar, som går ut på att av juridiska skäl intet brott föreligger, än av ett som koncentreras på att åstadkomma en för den tilltalade lämplig påföljd.
Bokens sista del sysslar med ett ämne, som låg förf. synnerligen varmt om hjärtat, nämligen »brottslingen vid skampålen», d. v. s. allmänhetens reaktioner mot den som misstänkes, åtalas eller dömes för brott, och i synnerhet pressens behandling av brottmål. Kanske har i detta hänseende en viss förbättring inträtt under de senaste decennierna, men frågan är ständigt aktuell.