Angående brottet framkallande av fara för annan
Prof. Wallén uttrycker i SvJT 1966 s. 623 f den önskan, att brottet framkallande av fara för annan ej borde vara begränsat med hänsyn till personkretsen. Hur det förhåller sig de lege lata har Wallén inte närmare utrett annat än så att han citerar ett uttalande i Kommentaren till Brottsbalken II, av vilket snarast skulle framgå att en sådan begränsning måste antagas. Ett närmare studium av tillgängligt källmaterial ävensom vissa tankar i övrigt ger dock utan någon större tvekan vid handen, att någon begränsning ej föreligger.
Det viktigaste stödet för ett sådant påstående är uttalandet av straffrättskommittén i SOU 1953: 14 s. 105, där det heter:
Förutom de nu beskrivna uppsåtliga brotten upptagas i förslagets första kapitel (motsvarar tredje kapitlet i brottsbalken) även däremot svarande oaktsamhetsbrott. Grundsatsen att icke rätta sig enbart efter effekten har följts även här, låt vara att den icke helt genomförts. Har någon gjort sig skyldig till en oaktsamhet, är det ofta helt oberoende av hans skuld, om resultatet blir en stor skada, en liten skada eller ingen skada alls. Förslaget upptager därför straff ej blott för vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom utan även för framkallande av fara för annans liv eller hälsa utan att någon skada inträffat.
Detta yttrande har konkretiserats närmare av Beckman, ledamot i straffrättskommittén, i Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1952—1953 s. 102 f, genom angivande av följande exempel. Om en ingenjör grovt culpöst bygger en icke hållbar bro, skulle han enligt strafflagen kunna straffas blott om någon ådrager sig allvarligare kroppsskada eller avlider då bron störtar men ej om så sker utan att någon kommer till skada, något som kan förefalla slumpmässigt. Av den anledningen föreslogs enligt Beckman det brott som nu återfinnes i BrB 3:9, vilket ju också stämmer med citatet härovan.
Om nu ratio legis för BrB 3:9 är ett eliminerande av slumpen, är det klart att någon begränsning till viss personkrets ej är erforderlig på det farestadium som avses i paragrafen. Det är just genom en olyckas inträffande som en begränsning sker. I broexemplet är ju också en obestämd krets utsatt för risk att dö eller drabbas av skada. BrB 3:9 skulle illa fylla sin funktion, om där krävdes en begränsning i här angivet hänseende.
Wallén citerar Kommentaren till Brottsbalken II s. 13, där det heter, att ett brott mot enskild föreligger först då det är »klart både mot vem angreppet riktar sig och huruvida det avser hans person eller egendom. »Detta uttalande skulle fordra, att personkretsen var begränsad i BrB 3:9, eftersom brottet är placerat i ett kapitel, som handlar om angrepp mot enskild. Härtill kan sägas, att brottet i BrB 3:9 har tidigarelagd konsummationspunkt såsom varande ett farebrott, varav enligt min mening följer, att någon utkristallisering till viss personkrets ej är nödvändig. Också svindleribrottet riktar sig på grund av en likartad konstruktion mot en obestämd allmänhet trots att det placerats i ett kapitel, som rör angrepp mot enskilds förmögenhet. Något liknande kan sägas om förberedelse till sådana brott mot enskild, där förberedelse är straffbar. Förberedelse till mord t. ex. är ju straffbart som ett angrepp mot enskild, men det behöver enligt förarbetena (NJA II 1948 s. 196) ej vara klart mot vem mordet skall rikta sig för att ansvar för förberedelsen skall inträda, bara det är klart att det är
ett uppsåtligt dödande som planeras. Att svindleri är kriminaliserat som fullbordat brott, medan förberedelse till mord ej är det, är en rent teknisk olikhet, som ej spelar någon roll i sammanhanget. Viktigare är, att i båda fallen kriminalisering sker utan att den verkan behöver äga rum, som straffbudet ytterst avser att prevenera mot. Samma är förhållandet med brottet i BrB 3:9, vilket ger ett visst stöd för att en obestämdhet i personkretsen ej är orimlig vid detta brott bara på grund av dess placering i BrB kap. 3.
Ur språklig synpunkt föreligger det absolut inget hinder mot att uttrycket »annan» i BrB 3:9 ges betydelsen »annan överhuvudtaget» framför »annan viss». Den förstnämnda betydelsen har uttrycket uppenbarligen i BrB 13:1 och 13:3.
Allt talar sålunda för att Walléns tanke de lege ferenda även gäller de lege lata. Att straffrättskommitténs tanke bakom brottet kanske ej kommit tillräckligt klart till uttryck i förarbetena anser jag ej gärna kan förändra läget, liksom ej heller det faktum att brottet ersätter de i strafflagen kap. 14 förekommande utsättandebrotten, vilka onekligen krävde att faran avsåg viss bestämd person. Brottet i BrB 3:9 framstår nämligen i så höggrad som en nyskapelse, att begränsningarna från äldre rätt ej gärna kan ha relevans längre. Den gamla tolkningsregeln att man in dubio skall antaga att principer i äldre rätt ej ändrats genom ny lagstiftning skulle alltså härej vara tillämplig, eftersom något tvivel knappast kan råda.
Kanske vore dock en restriktiv tolkning att förorda för att hindra, att det straffbara området utvidgas på ett oöverskådligt eller olämpligt sätt. Någon större risk för en sådan utveckling tror jag icke föreligger, om man betänker, att vad som straffbeläggs är de fall, som endast av en slump förut varit straffria. Faregraden måste m. a. o. sättas tämligen högt. Dessutom är ju endast den grova oaktsamheten straffbelagd, och det krävs att faran skall avse svår kroppsskada. Vidare måste det fordras att faran är konkret.1 Slutligen kan också sägas, att många fall, där rekvisiten i BrB 3:9 är uppfyllda kommer att undgå upptäckt genom att faran utan att lämna några spår efter sig kommer och försvinner mycket hastigt. I åtskilliga fall kommer polisanmälan ej heller att ske, då allmänheten kan antagas ha en större benägenhet för att låta udda vara jämnt då någon olycka ej inträffat även om faran för en sådan var mycket stor.
Straffrättskommittén åberopar i det tidigare omnämnda betänkandet från 1953 s. 142 vad Thyrén på sin tid föreslog i ett strafflagsutkast samt innehållet i danska strafflagen § 252. Thyrén synes ha gått in för denmer restriktiva linjen vid första påseende. I motiven till sitt stadgande, Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen I s. 213 f. talar han om att i detta skulle kriminaliseras framkallande av fara för en enstaka person eller ett begränsat antal sådana. Å andra sidan försvarar Thyrén i ett senare utkast, Förberedande utkast till strafflag, Speciella delen V s. 128, ett avböjande av ett mer generellt kriminaliserat allmänfarligt brott med
att ansvar kan inträda enligt det tidigare föreslagna stadgandet, vilket skulle tyda på, att han avsett att detta skulle ges en mer vittgående tolkning. Thyréns ståndpunkt synes därför oviss.
Det danska stadgandet har av Hurwitz, Kriminalret, Speciel del s. 244 f. uppfattats på samma extensiva sätt, som jag anser gäller för BrB 3:9.
Emellertid vill jag starkt ifrågasätta, om straffrättskommitténs åberopande av Thyrén och dansk rätt skett med tanke på den nu föreliggande tolkningsfrågan. Fastmer synes hänvisningarna för en utomstående blott kunna ges innebörden av skäl för kommittén att överhuvudtaget föreslå ett mer generellt farebrott, som ej behöver avse mer än en enda person.
Slutsatsen för min del skulle alltså bli, att BrB 3:9 har den omfattning som Wallén finner önskvärd.
Till sist undrar jag, om icke det av Wallén anförda fallet, då en stoppskylt vänts i en livligt trafikerad gatukorsning möjligen kan bedömas som sabotage. Har hela skylten flyttats kan ansvar för egenmäktigt förfarande ifrågakomma. Problemet aktualiseras för den, som vill tolka BrB 3:9 restriktivt. Dylika handlingar, som man skulle vilja kalla pojkstreck, är mycket svårrubricerade, och åtskilligt torde vara straffritt. Som andra exempel på detta kan anges stenkastning mot tåg, uppspännande av snören över vägar eller vridande av skyltar, som visar var viss ort är belägen. Förfarandena kan förekomma i ett otal varianter. På grund av att de ofta är planlösa och utslag av missriktad humor är de svåra att bedöma enligt paragrafer, som bär den moderna teoretiserade lagstiftningens kännetecken.
Roland Machnow