Några värderingsprinciper i norsk expropriationsrätt
I syfte att förenkla och effektivisera förfarandet vid expropriation infördes med giltighet från och med den 1 juli 1966 en del nya regler i den svenska expropriationslagen. Talan kan numera väckas vid expropriationsdomstol, innan Kungl. Maj:t prövat frågan om expropriationsrätt, och i vissa situationer kan expropriationsfastighet tagas i anspråk med äganderätt, innan ersättningen slutligen bestämts, etc. Hur expropriationslagen än ändras går det näppeligen att undvika, att en expropriationsprocess blir tidsödande, kostnadskrävande och omständlig. Om emellertid berörda parter besitter omdöme och kunnighet samt från början utnyttjar dessa kvaliteter borde i flertalet fall stora möjligheter föreligga att undvika en process och i godo uppnå ungefär samma resultat, som en domstol skulle komma till efter kanske månader av möda. Den bästa expropriationen är med andra ordden som aldrig blir av.
Denna uppsats vill översiktligt redovisa resultatet av ett studium av norsk expropriationsrätt tillkommet i syfte att för framtida bruk inhämta något av den visdom och det sunda förnuft, som i riklig mängd återfinnes i norsk litteratur och rättspraxis på ifrågavarande område.
Begreppet full ersättning
105 § grunnloven förutsätter, att vid all expropriation skall utgå full ersättning för hela den ekonomiska förlust, som drabbar expropriaten. En tillåtelse av tvångsförvärv mot lägre ersättning skapar ett mellanting mellan expropriation och konfiskation, vilket icke får förekomma i länder med grundlagsgaranti för full ersättning. Om bestämmelser innebärande sådan lägre ersättning stiftas i norsk lag, får dessa bestämmelser ej tillämpas. Belysande härför är följande. 8 § lov den 5 juni 1875 om byggningsvesendet i Kristiania stadgade, att ersättning icke skulle utgå för fastighetsägares avstående av mark till ny gata. Høyesterett utdömde emellertid viss ersättning under hänvisning till 105 § grunnloven.1
Med iakttagande i övrigt av vad nedan närmare kommer att angivas och definieras motsvarar full ersättning vad expropriationsobjektet är värt just för expropriaten och inte vad objektet är värt i sig självt, exempelvis i den fria omsättningen. Detta brukar uttryckas så, att ersättningen skall avse det subjektiva värdet och inte det objektiva (förutsatt givetvis att sistnämnda värde är mindre). Även i det fall, att en hel fastighet exproprieras, kan ägarens förlust vara större än fastighetens objektiva värde. Han måste kanske upphöra med en på fastigheten bedriven rörelse eller också kan hans övriga fastigheter som sambrukas med expropriationsfastigheten falla ivärde genom expropriationen.2 Belastas expropriationsfastigheten dessutom
av en begränsad sakrätt, som också skall förvärvas, skall full ersättning bestämmas att utgå jämväl till innehavaren av denna rätt. Det är i sådanafall, när två har var sin rätt till en fastighet, ingenting som hindrar, att värdet av dessa rättigheter tillhopa kan vara större än värdet av den fulla äganderätten i sig själv.3
Expropriaten kan icke kräva gottgörelse för andra värden, som han mister, än de rent ekonomiska. Detta innebär, att han i princip inte får ersättning för förlust av affektionsvärden. Dock måste man beakta, att ett affektionsvärde kan innefatta jämväl ett ekonomiskt värde, vilket inträffar i fall, då ett föremål äger affektionsvärde för flera personer samtidigt. Detta förhållande ökar efterfrågan och därmed priset på föremålet. Vid dylika tillfällen skall ersättning givetvis utgå.
Det kan vara skäl att nämna, att i svensk expropriationsrätt förefinns en tendens att taga ökad hänsyn till affektionsvärden. Ett exempel härpå är, att vid expropriation enligt vattenlagen skall jämlikt 9 kap. 8 § hänsyn tagas »jämväl till skada eller lidande av annan beskaffenhet än rent ekonomisk».4
Om en del av förgårdsområdet till en bebyggd fastighet genom en stadsplaneändring kommit att ingå i gata eller trafikområde och exproprieras för sådant ändamål, kan detta föra med sig att restfastighetens avkastning faktiskt ökar genom att de av arealens storlek beroende utgifterna för snöröjning och renhållning minskar. Det avstådda området har emellertid ett försäljningsvärde, som skall ersättas. Vid värderingen skall området betraktas som »hagegrunn» och inte som »byggegrunn».5 En annan sak är, att värdet av en genom planändringen uppkommen särskild fördel för restfastigheten kan åstadkomma, att någon ersättning inte skall utgå. Ett sådant fall kommer att behandlas nedan. Det anförda exemplet med området i gatan kan jämföras med det fallet, att en dyrbar personbil skulle tvångsvis fråntagas någon. Det är självklart, att det kan innebära en ekonomisk vinning i och för sig att slippa de dyrbara omkostnaderna för personbilen, men ingen kan väl ändå begära, att bilen får tagas utan ersättning.
Principen om full ersättning hindrar inte, att ersättningen enligt vissa lagar skall täcka mer än den fulla ersättningen. Enligt 82 § sista stycket veiloven skall den som exproprierar rätten att nyttja en befintlig enskild väg gottgöra vägens ägare för viss del av dennes kostnad för vägens byggande även om expropriantens nyttjanderätt inte medför någon ekonomisk förlust alls för ägaren.6,7 Det kan i sammanhanget erinras om att expropriationsersättningen enligt svensk rätt tidigare skulle utgöra 150 procent av expropriationsfastighetens värde. Först genom 1866 års expropriationsförordning genomfördes grundsatsen om 100-procentig ersättning.
Värdeförändring på mark, som avstås
Om stortinget beslutar att anlägga en ny järnväg mellan två orter, kan ett sådant beslut medföra en allmän höjning av priserna på fast egendom i de trakter, som kommer att beröras av järnvägen (allmän värdeökning). För områdena närmast kring de platser, där stationerna skall förläggas, kan det dessutom uppkomma ytterligare en prishöjning som en följd av de ökade möjligheterna att på dessa platser sälja tomter eller bedriva en lönsam rörelse etc. (särskild värdeökning).8 Vid värdering för expropriation skall man i värdet inräkna sådan allmän värdeökning men däremot bortse från den särskilda värdeökningen. Är det emellertid nödvändigt för exproprianten att förvärva en viss fastighet för att kunna förverkliga sin planerade anläggning räknar man inte med någon värdeökning alls, eftersom värdeökningen då är en följd av själva förvärvet av just den fastigheten. Någon före förvärvet ersättningsbar värdeökning existerar ju inte i sådana fall. Vid en senare utvidgning av expropriantens anläggning får denne däremot betala vad marken då är värd, vilket i flertalet fall innebär, att den genom anläggningen uppkomna värdeökningen vid denna tidpunkt kommit att ingå i ett för orten normalt markvärde.
Enligt 22 § bygningsloven den 18 juni 1965, nr 7, förstås med reguleringsplan en detaljplan med tillhörande bestämmelser, som »regulerer utnytting av grunn og bebyggelse i bestemte områder i en kommune ...».Vid expropriation för genomförande av en reguleringsplan (kap. V bygningsloven) skall man enligt vad som angivits i nästföregående stycke beakta den allmänna värdeökning, som genom reguleringsplanen uppkommit för hela kvarteret men däremot icke den särskilda värdeökning, som uppkommit för en viss tomt, därför att denna exempelvis råkat få fasadrätt mot en viss gata.9 Upphäver en reguleringsplan (II) en annan plan (I) skall ersättning utgå efter den avstådda fastighetens värde enligt plan I + denna fastighets andel i den allmänna värdeökning, som plan II medför.10
Efter denna undersökning av hur en värdering bör te sig, när en reguleringsplan medför en värdeökning, kan det vara på sin plats att något behandla det mer delikata spörsmålet om hur förhållandet blir, när en reguleringsplan i stället medför en värdeminskning. Först kan i korthet beröras vad en reguleringsplan har för rättsverkningar. Enligt 31 § bygningsloven är en fastställd reguleringsplan »straks bindende for alle arbeid og tiltak som nevnt i §§ 84 og 93 innenfor planens område. Grunn innenfor et område som omfattes av slik reguleringsplan kan heller ikke på annen måte tas i bruk til formål som i vesentlig grad vil vanskeliggjøre gjennomføringen av planen». I huvudsak kan sägas, att rättsverkningarna av en svensk stadsplan och en norsk reguleringsplan är ganska lika. För vissa fastigheter kan en reguleringsplan innebära stora ekonomiska fördelar, medan den samtidigt kan vara till skada för andra. En fastighetsägare tillåtes att på sin fastighet bygga ett högt punkthus, medan en annan bara får bygga ett enfamiljshus i en och en halv våning. Huvudregeln är, att sådana skadeverkningar icke medför någon ersättningsplikt för kommun eller enskild. De ersättningsgilla fallen återfinnes i 32 § bygningsloven, som har följande rubrik: »Erstatning for tap ved reguleringsplan». Ersättning kan enligt denna
paragraf krävas om för det första »en eiendom blir ødelagt som byggetomt, og den ikke heller kan nyttes på annen regningssvarende måte» och för det andra, om en fastighet bebygges i enlighet med en reguleringsplan, som ger denna fastighet »en vesentlig bedre utnytting enn andre eindommer i strøket, og verdien av disse som følge av dette er blitt betydelig forringet». Den gynnade fastighetsägaren skall i sistnämnda fall ersätta de missgynnade med högst den nettovärdeökning, som reguleringsplanen medför för honom. Krav på ersättning skall på närmare angivet sätt framställas inom ett år. Samtidigt kan erinras om rättsfallet Rt 1904 s. 465. Med stöd av 89 § bygningsloven den 27 juli 1896, nr 5, hade beslutats »skjerpede byggeregler for Vestre Akers bygningskommune, gående ut på at en del av denne som særlig skikket for villabebyggelse skulle undergis strengere regler enn den annen del».11 En fastighetsägare, som drabbades särskilt hårt, betraktade dessa bestämmelser som olagliga och väckte talan mot kommunen med begäran, att han skulle tillerkännas ersättning för den skada, som bestämmelserna åsamkat honom. Majoriteten av høyesteretts ledamöter fann, att »byggereglene» stod i överensstämmelse med lag men tillerkände likafullt fastighetsägaren rätt till ersättning »efter skjønn for den verdiforringelse hans eiendom hadde lidt ved byggereglene». Schjødt har sammanfattat detta rättsfall på följande sätt: »En grunneier blir tilkjent erstatning for verdmink på grunn av særlig skarpe reguleringsregler.»12 Sistnämnda sätt att se på tingen hade möjligen kunnat vara motiverat i det svenska rättsfallet NJA 1957 s. 736, även om en annan lösning ligger än närmare till hands, vilket nu skall försöka visas. Det gällde att bedöma riktigheten av följande något schematiska konstaterande: »Genom fastställdstadsplan beskuren rätt att nedföra byggnad under viss nivå under markens yta är i princip icke ersättningsgill.»13 Det råder ingen oenighet om att enligt svensk rätt ersättning i princip icke skall utgå för genom ändrad stadsplan åstadkommen minskning av en fastighets förutvarande byggnadsrätt. Men gäller detta också vid expropriation? Kan man först minska en fastighets värde genom att sänka byggnadsrätten samt därefter expropriera och åtnjuta förmånen av att betala lägre ersättning? I förevarande fall avsågs med stadsplaneändringen att möjliggöra viss utbyggnad av Stockholmsstads tunnelbanesystem, vilket för en fastighetsägare innebar ett permanent faktiskt hinder att bygga mer än till ett visst djup. Förelåg här måhända» særlig skarpe reguleringsregler»? Här var det nämligen någonting annat än att bara minska byggnadsrätten ovan jord, där det föreligger möjligheter att genom en ny stadsplaneändring återvinna förlorad byggnadsrätt. En fastighet är icke enbart någonting, som utgör en del av jordytan, utan är inom vissa gränser en tredimensionell företeelse.
Om ett visst område av fastigheten i stället tagits i anspråk för att ingå i ett trafikområde ovan jord hade detta lett till att området hade förvärvats med äganderätt och avstyckats (fastigheten hade delats genom ett vertikalplan). Ersättningen för området skulle ha bestämts med ledning av områdets realvärde omedelbart före planändringen. I förevarande fall de-
lades fastigheten de facto genom ett under markytan beläget horisontalplan. Något delningsinstitut, som gör det möjligt att lagligen avskilja ett sådant underjordiskt område finns inte. I stället för att förvärva äganderätt till området får man nöja sig med att förvärva nyttjanderätt eller servitut. Expropriaten påstod, att han förut haft möjlighet att bygga fyra källarvåningar men att det efter stadsplaneändringen endast gick att bygga tre. För denna minskning i bebyggelsemöjlighet yrkade han förgäves ersättning av staden. Vare sig stadsplan förefunnits eller ej medförde den faktiska markavståelsen och den därpå följande tunnelbaneanläggningen ett permanent hinder mot att bygga djupare. Det förelåg följaktligen ett direkt orsakssammanhang mellan expropriationen och fastighetens värdeminskning, vilken följaktligen utgjorde en vid expropriationen ersättningsgill förlust. Ett annat betraktelsesätt förefaller vara svårt att förena med principen om full ersättning. Det synes rimligt att liksom beträffande avstått trafikområde ovan jord även beträffande avstått trafikområde under jord beräkna ersättningen med ledning av före planändringen rådande förhållanden. Ersättningen för servitutet eller nyttjanderätten skall då inkludera den ekonomiska nettoförlusten av mindre bebyggelsemöjlighet.
Efter denna avvikelse skall beröras frågan om »hvordan det stiller seg når kommunen eksproprierer til gjennomføring av en reguleringsbeslutning».14 Roll Matthiesen har behandlat hithörande frågor och uttalar bland annat: »Videre vil den alminnelige verdiøkning som forventningene om en regulering vil skape, måtte tas i betraktning. Derimot skal det ikke tas hensyn til specielle fordeler (særlig verdistigning) som den enkelte eiendom vil oppnå eller til verdiforringelse som den vil undergå ved den nye regulering». Roll Matthiesen slutar detta avsnitt på följande sätt: »Foreligger det en ikke gjennomført regulering og den blir endret og gir innskrenkte byggemuligheter, er Skjønnskommisjonen ikke bundet til å legge den første regulering til grunn for sin bedømmelse. Denne regulering er opphevet, og opphevelsen gir i prinsippet ikke grunneieren noe krav på erstatning for følgen herav. På den annen side er det ikke den gjeldende regulering som skal legges til grunn for bedømmelsen. Utgangspunktet er en rimelig og påregnelig regulering.» Sistnämnda tillvägagångssätt ansluter sig ganska nära till vad som gäller för svenskt vidkommande vid expropriation för områden, som i stadsplan avsatts till allmänt ändamål, s. k. A-områden.15 Däremot grundar man i Sverige vid expropriation av gatumark och därmed jämställd allmänplatsmark värderingen oftast på en upphävd plan, även om denna endast fått stanna på papperet. I de svenska städerna tycks det finnas en brokig samling av enligt nutida bedömning helt omöjliga stadsplaner upprättade i början av 1900-talet som efterföljda kan ge vilseledande fastighetsvärden. Det norska systemet blir i praktiken kanske mer tungrott än det svenska menger å andra sidan alltid ganska riktiga värden. Det kanske kan vara av intresse att i detta sammanhang även omnämna ett rättsfall från Finland. Saken gällde tvångsinlösen av ett område, som enligt stadsplanen var avsett att användas som torg. »Ersättningen för ifrågavarande område skulle en-
ligt HD:s dom bestämmas enligt det högsta gångbara priset för i dess närhet för byggnadsändamål använd jord, med beaktande såväl därav, att endast en del av den mark, som reglerats genom stadsplan, kunde användas för bebyggelse, under det att resten måste reserveras för gator och andra allmänna områden . . .»16
Belysande för norsk rätt är Rt 1925 s. 47: Kjennelse av Oslo Skjønnskommisjon den 5 mars 1925 i anledning av Rådhusreguleringen. Det utsäges där också följande, vilket ur svensk synpunkt kan vara att beakta vid bestämmandet av ortens pris: »Ved ansettelsen av erstatningen kan det ikke uten videre bygges på det salgsbeløp som i den senare tid har vært betalt for enkelte eiendommer i strøket, idet må antas at rådhusplanen i denne tid har virket hemmende på den fri eiendomsomsettning.»17
Avdrag för fördelar, som vid delexpropriation uppstår för restfastigheten
Vid bestämmande av ersättningen för den del av fastigheten, som avstås, avräknas den särskilda värdeökning, scm beräknas uppstå för restfastigheten genom att expropriationsändamålet förverkligas. I första hand göres avdrag från intrångsersättningen, men skulle något intrång icke föreligga eller skulle intrånget vara mindre än den särskilda värdeökningen, sker avdrag helt respektive delvis från ersättningen för marken. Expropriaten skall alltså ha ersättning endast för den nettoförlust han lider genom expropriationen. Något avdrag för allmän värdeökning beträffande restfastigheten äger däremot icke rum.18
Om den särskilda värdeökningen är tillräckligt stor kan detta föra med sig, att expropriaten icke får någon ersättning alls. I detta hänseende kan som exempel anföras följande19: »For nr 4 Stensgatan gjelder det at denne eiendom ved reguleringen vil få adgang til å oppføre en nybygning langs grensen til Stensparken med vindusrett mot denne. Visstnok må den nåvarande fløybygning da helt eller delvis rives, men skjønnsretten finner at eiendommen ved reguleringen allikevel tilføres en betydelig økonomisk fordel, som mer enn oppveier tapet av det forholdsvis ubetydelige areal av gårdsplassen. Skjønnsretten kan derfor ikke finne at det kan tilkjennes eiendommen noen erstatning.»
I det anförda exemplet gällde saken förvärv av parkmark. I 25 § bygningsloven hänföres parkmark till Friområder (punkt 4), medan gatumark och därmed jämställd allmänplatsmark hänföres till Trafikområder (punkt 3). För ägare av fastigheter, som angränsar gatumark, föreligger en plikt att gottgöra kommunen dess utgifter dels för förvärvet av gatumarken inberäknat värdet av därå befintliga byggnader och ersättning för intrång samt dels för anläggandet av gatan (refusjonsplikt). Refusjonsbeloppet får icke överstiga den värdeökning, som gatan antages medföra för den enskilda fastigheten (46 §). När refusjonsplikt föreligger betalas vid expropriation av gatumark full ersättning utan hänsyn till eventuell särskild värdeökning för restfastigheten.
Ersättning för förlust av faktiska fördelar
Roll Matthiesen anför följande exempel:20
A:s fabrik exproprieras. A har hittills utan betalning fått hämta hyvelspån och träavfall från ett hyvleri på grannfastigheten och har därvid fått en stor del av sitt bränslebehov tillgodosett gratis. A har icke något rättskrav på att få hämta bränsle hos grannen. Det rör sig om en faktisk fördel, som går förlorad. Vid expropriation av fabriken skall fördelen ersättas. Att A icke har något rättskrav, får sitt uttryck i att skjønnsretten vid värderingen av förlusten måste bilda sig en uppfattning om hur länge A skulle ha kunnat påräkna att få behålla fördelen om A:s fabrik varit kvar påstället.
Ett svårt spörsmål är huruvida ersättning skall utgå, när en expropriation medför ett ingrepp i en allemansrätt. Enligt Schjødt kan ersättning krävas vid två tillfällen: 1. När rätten exproprieras från en eller flera medan andra får fortsätta att utöva rätten på samma område 2. När ingreppet är oriktigt (mislig).21
Det kan ifrågasättas, om det inte föreligger en vidare ersättningsplikt än den Schjødt vill göra gällande.22 En bonde har exempelvis en relativt god årlig inkomst genom att plocka hjortron på en myr, som exproprieras för att av exproprianten för något ändamål sättas under vatten. Även om hjortronplockning är en klar allemansrätt vore det ganska orimligt, om förlusten inte skulle ersättas. Bonden lär få bevisbördan för att han lider den påstådda ekonomiska förlusten och att denna förlust uppkommer genom att just denna myr sättes under vatten. Kan han med samma fördel plocka hjortron på en annan myr utdömes självfallet ingen ersättning.23
Alla har rätt att använda en gata i en stad men ingen har ett rättsligt krav på att gatan skall bibehållas och hållas öppen för trafik. Om en gata slopas i en stadsplan och ersättes av en annan kan ersättning inte krävas för att vissa fastigheter därigenom sjunker i värde. I svensk rätt kan under vissa förutsättningar ersättning krävas med stöd av 75 § byggnadslagen. Frågan är för norskt vidkommande om det i detta hänseende föreligger någon skillnad i bedömningen mellan ett fall då samtidigt tages mark från en fastighet och ett annat fall då så icke är förhållandet. När en järnväg byggdes blev en allmän väg avskuren, vilket hade till följd, att en handelsrörelse icke längre kom att ligga vid en genomfartsväg. Detta förhållande i och för sig kunde icke medföra, att köpmannen fick någon rätt till ersättning. Att det samtidigt exproprierades mark ifrån fastigheten kunde icke heller skapa någon ersättningsrätt, eftersom det var enbart stängningen av vägen och icke till någon del markavståelsen, som minskade köpmannens inkomstmöjligheter.24
Det kan tilläggas, att vid expropriation utgår ersättning för förlust av faktiska fördelar endast till expropriater. Andra, som lider samma förlust, får med stöd av bestämmelserna i naboloven framställa krav vid allmän domstol.
I detta sammanhang kan det vara av värde att med stöd av Rt 1960 s. 59 belysa frågan, om en expropriat kan få större ersättning vid en expropriation än vad hans granne kan få jämlikt naboloven för ett och samma intrång, scm icke direkt hör ihop med avståelsen av marken. Staten exproprierade 1952—1954 mark till ett militärt flygfält. Vid ett senare »tillæggsskjønn» för att bestämma ersättning för det intrång, som drabbade expropriaterna genom bullerstörningar, tillerkändes dessa ersättning i de fall, där bullret från flygfältet enligt vad som stadgas i naboloven befanns innebära »usedvanlig eller upåregnelig ulempe». De expropriater, som icke bedömdes lida så pass stort intrång och som därför icke fick någon ersättning, överklagade hos høyesterett och åberopade som grund för sin talan, att de i egenskap av expropriater hade rätt till ersättning för värdeminskning på sina fastigheter, även om intrånget inte var så stort, att det kunde betecknas som »usedvanlig eller upåregnelig». Høyesterett ogillade expropriaternas talan på den grund, att de bullerstörningar det här var fråga om drabbade alla, som bodde i närheten av flygplatsen utan hänsyn till om det hade exproprierats mark från vederbörande eller ej. »Flyplassen hadde medført en alminnelig forændring av støyforholdene i hele området, og den ulempe som flyplassens drift bevirket i form av flylarm, var ikke en ulempe som særskilt var påført de ankende parters eiendom ved den grunnavståelse de var pålagt ved ekspropriasjonen.»25
Beräkning av full ersättning
Först presenteras i korthet några av de begrepp, som ofta förekommer.
Objektivt bruksvärde motsvarar vad fastigheten med tillbehör normalt sett kan vara värd för den verksamhet, som den är avsedd för.
Subjektivt bruksvärde motsvarar värdet av fastigheten för den verksamhet, som för tillfället bedrives där. Är denna verksamhet särskilt effektiv och lönsam är det subjektiva värdet större än det objektiva.
Omsättningsvärdet är det värde, som fastigheten kan betinga i den fria handeln. Oftast motsvarar detta värde det objektiva bruksvärdet, enär det vanliga är, att ingen vill betala mer än vad fastigheten normalt beräknas avkasta.
Återanskaffningsvärdet motsvarar vad det kostar att skaffa en likadan fastighet som den som avstås. Detta värde sammanfaller någorlunda med omsättningsvärdet, då ägaren köper en ny fastighet. Tvingas han däremot att bygga nytt blir i allmänhet återanskaffningsvärdet betydligt större än omsättningsvärdet.
Till grund för bestämmandet av ersättningen för mark med byggnader (fastighetsersättningen) lägges det värde, som är störst av det objektiva bruksvärdet och omsättningsvärdet. Fastighetsersättningen går till panthavarna. Ersättningen för överskjutande subjektivt bruksvärde, som tillkommer ägaren personligen, utgår som intrångsersättning i form av ett tillägg till fastighetsersättningen.
Rättsfallet Rt 1960 s. 568 är av principiellt intresse och kan därför i korthet återges: I samband med en vägutvidgning exproprierades från A av dennes tomt ett markområde på vilket A:s egna hem var beläget. A uppförde på återstående del av tomten en ny villa av samma storlek. Den nya villan visade sig emellertid kosta nästan dubbelt så mycket som vad han
skulle få i ersättning för sin gamla villa. Høyesterett upphävde ekspropriasjonsskjønnet därför att skjønnskommisjonen hade grundat ersättningsberäkningen på omsättningsvärdet utan att behandla frågan om ersättningen i stället borde bestämmas med ledning av återanskaffningsvärdet. Med bortseende från fall, då det är fråga om saneringsmogna hus, innebure det för många människor ett så stort »egenverdi» att bo i ett eget hus, att detta inte kunde ersättas på annat sätt än genom att skaffa ett annat. Expropriaten borde i sådana fall kunna begära, att återanskaffningsvärdet lades till grund för beräkningen av löseskillingen.
Høyesterett kom också in på frågan om vilka avdrag, som vid beräkningen av ersättningen får göras från återanskaffningsvärdet med hänsyn till att det avstådda huset uppnått en viss ålder. I första hand finge avdrag ske för de ekonomiska fördelar, som består i lägre framtida bränsle- och underhållskostnader. Däremot vore det knappast berättigat att dra av värdet av fördelarna med att få en bättre planlösning eller att få huset uppfört med modernare byggmaterial om de båda byggnaderna i övrigt vore utrustade med samma anordningar. Annat bleve förhållandet, om det nya huset försågs med wc, bad och andra fördyrande moderniteter utöver vad som fanns i det gamla huset. Beträffande frågan om åldersavdrag konstaterades, att det i norsk rätt inte fanns stöd för att helt befria expropriaten från sådant avdrag. Med hänsyn till de många osäkra faktorer, som ligger i framtiden, funnes dock anledning att i detta hänseende iakttaga försiktighet och att alltså inte tillmäta åldersskillnaden alltför stor betydelse. »På den ene side kan selv ett gammelt hus ved ordentlig vedlikehold, eventuelt modernisering, fortsatt ha en meget lang levetid, på den annen side vet man ikke om utviklingen kan gå slik at selv hus som bygges idag, vil være teknisk och boligmessig saneringsmogne langt tidligere enn vi nå regner med.»
Schjødt26 behandlar också dessa frågor och några av hans synpunkter skall här beröras. Om expropriationen omfattar ett område av en jordbruksfastighet på vilket det står en för jordbruket nödvändig ekonomibyggnad är det uppenbart, att expropriaten, förutom skälig ersättning för mark och för annat intrång, skall kunna kräva ersättning för vad det kostar honom att bygga en ny ekonomibyggnad. Exproprieras däremot hela gården kan domstolen inte bara bestämma ersättningen till vad det kostar expropriaten att köpa en likvärdig gård. Ersättningen skall i tillämpliga fall beräknas som det subjektiva bruksvärdet, vilket innebär, att summan av expropriatens framtida ränte- och arbetsintäkter i princip skall bli lika stor som om expropriationen aldrig ägt rum. Därutöver bör han kanske få ersättning för att han mister sin oberoende ställning som egen företagare. »Den vanlige eierglede er ingen affeksjonsverdi, men gir økonomisk utslag og i tider da prisene ikke er regulert, fører den til at salgsprisen ligger høgre enn bruksverdien.» Beträffande sommarstugor frågar sig Schjødt, om det är rimligt att bestämma ersättningen lägre än att expropriaten för densamma kan skaffa sig en ny sommarstuga. »Skal eieren måtte nøye seg med salgspris når han faktisk ikke vil selge — og ønsker å bruke erstatningen til å skaffe seg en ny hytte?»
Som slutvinjett på detta avsnitt kan det vara lämpligt att citera Gulating lagmannsretts dom av den 6 september 195727: »Etter lagmannsret-
tens oppfatning er det ikke en betingelse for rett till gjenanskaffelseverdien at gjenanskaffelse er nødvendig eller påkrevet. Det er nok at det er naturlig eller tjenlig for eieren å bygge nytt.»
Syftet med denna uppsats har varit att översiktligt belysa några expropriationsproblem, som särskilt rör värderingsfrågorna, vilka ju oftast är det egentliga stridsäpplet i expropriationsmål. Det räcker inte på detta område med enbart tekniskt kunnande. Därutöver kräves vetskap om de stora linjerna, så att det tekniska vetandet kan sättas in i rätta fållor. Vilka svårigheter, som ibland verkligen kan uppkomma, belyser Schjødt i kapitlet »Harde nøtter for ekspropriasjonsrettene».28 Vid behandlingen av en värderingsfråga, som inte berörts i denna uppsats, uttalar Schjødt om det enligt hans uppfattning riktiga sättet att se saken: »Dette er kanskje ikke logisk, men ved skjønn kommer det ikke bare an på logikken. Av og til kan en tvert imot treffe spikeren ved å la all logikk fare.»
Folke Berlin