Sjunde internationella socialskyddskongressen i Lecce. Den internationella socialskyddsrörelsen, som 1958 sammanträdde i Stockholm, har nu hållit kongress i Lecce i södra Italien d. 19—24 sept. 1966. Svenska deltagare voro generaldirektör Torsten Eriksson och länsåklagaren Klas Lithner. Från Skandinavien i övrigt funnos två deltagare från Finland, prof. Inkeri Anttila och jur. kand. Pekka Koskinen. Sammanlagt räknade kongressen 215 deltagare från 27 länder, därav majoriteten givetvis från Italien. Östblocket (utom Ryssland) var väl representerat. Vidare funnos deltagare från några afrikanska och ett par asiatiska stater, USA, Kanada och några sydamerikanska stater. De romanska länderna dominerade dock som vanligt inom denna organisation.

 

    Hela kongressen, som ej var uppdelad på sektioner, ägnades åt ämnet »Avsättning och suspension från offentliga uppdrag, återkallelse av rätten att utöva vissa kvalificerade yrken, återkallelse av rättigheter, t. ex. att föra motorfordon, samt förbud att bo eller uppehålla sig på platser, där risk föreligger för brottslig verksamhet».
    Detta behandlades ur olika synvinklar, var och en företrädd av en generalrapportör. Sålunda behandlades ämnet ur straffrättslig synpunkt av prof. i straffrätt Giuliano Vassalli, Rom, ur kriminologisk-sociologisk synpunkt av den italienske kriminologen dr. Franco Ferracuti från University of Puerto Rico, ur biologisk-medicinsk synpunkt av den franske psykiatern dr. Yves Roumajon, Paris, och ur domstolssynpunkt av den belgiske överrättsdomaren prof. Raymond Screvens, Bryssel. Vidare förekom avsnittet »Tillämpade studier» med prof. Paul Cornil från belgiska justitieministeriet som inledare.
    Sedan ämnet behandlats ur alla dessa olika synpunkter, gavs en sammanfattande slutrapport av medlemmen av Frankrikes högsta domstol Marc Ancel, Paris, varjämte medlemmen av Italiens högsta domstol Tomasso Novelli föreläste om ämnet »Regler om yrkesutövande — juridiska framtidsperspektiv».
    Generalrapportörerna hade utarbetat sina rapporter på grundval av insända nationella rapporter, vilka föredömligt nog utsändes i en tryckt volym mer än en månad före kongressens början. 26 författare från 14 länder hade skrivit rapporter, av vilka de värdefullaste och mest omfångsrika från Belgien—Luxemburg, Frankrike och Italien, voro resultatet av kollektiva arbeten. Sverige representerades av en rapport av prof. Ivar Strahl.
    Vad diskussionerna huvudsakligen behandlade gällde frågan om en fällande dom i brottmål, i varje fall av allvarligare slag, automatiskt skall medföra t. ex. förlust av medborgerligt förtroende, obehörighet att väljas till förtroendeuppdrag eller att utöva visst yrke eller viss verksamhet, eller om en sådan påföljd skall tillämpas efter omständigheterna. Härvidlag rådde enighet om den senare ståndpunkten. Vidare ansåg majoriteten att sådana beslut borde meddelas av domstolen, ej av administrativa myndigheter eller av fristående organisationer av yrkesutövare.
    De resolutioner som antogos vid kongressens slut gingo i huvudsak ut påföljande:
    1. Frågan om förbud att utöva ett yrke eller en verksamhet skall meddelas och vad förbudet skall innehålla bör prövas av domstol. I allvarliga fall bör personundersökning föreligga till ledning för bedömningen.
    2. Sådant förbud kan ej följa på grund av en tvingande lagregel annat än när detta är absolut nödvändigt för att skydda yrkets eller verksamhetens värdighet och rykte.
    3. Förbudet måste kunna meddelas som enda eller huvudsakliga påföljd.
    4. Förbudet måste kunna begränsas till att avse vissa delar av yrket eller verksamheten.
    5. Då ett förbud är en negativ åtgärd, är det nödvändigt att söka påverka den individ, som meddelats förbudet, under kriminalvård i anstalt eller frihet.
    6. För att undvika konflikt mellan brottmål och disciplinära åtgärder, böra dessa samordnas, vid behov så att administrativ myndighets beslut i frågan kan överklagas vid domstol.
    7. Det är önskvärt att sådana förbud kunna verkställas även i främmande länder.

 

    8. Alla förbud med lång varaktighet böra kunna upphävas, när de icke längre synas vara nödvändiga.
    9. Kriminologisk vetenskaplig forskning bör uppmuntras, när det gäller dessa påföljder.
    Vad gäller den yttre ramen för kongressen, visade sig Lecce vara en av resehandböckerna bortglömd pärla i Italien, kännetecknad av en ståtlig barockarkitektur, som lyckligen undsluppit krigets förödelse, blandad med rokokoinredning i många officiella byggnader. Den dag, som ägnades åt utflykter, gav — förutom ett besök i den stora hamnstaden Brindisi — en uppfattning av det fattiga landskapet i denna avlägsna del av Italien, där huvudnäringen synes vara odling av oliver och vin.

K. L.